Debattforum

Eftersom våra politiker ofta tittar in här för att skaffa sig en uppfattning om väljarnas åsikter i familjepolitiska frågor har du här en god möjlighet att göra din röst hörd. Utnyttja den och gör ett inlägg - här!

Ytterligare anvisningar


Kopiera länk 19-05-21

Låt våra svenska kvinnor & män blomma ut, i full prakt!

Vi svenskar är, se'n 30-talet, av våra politiker, omprogrammerade till att förneka - & göra våld på - våra naturliga instinkter!

Normala kvinnor blir kraftigt fästa vid de små liv som slår rot i deras magar. (Och än värre blir det, förstås, när bebisen blivit framfödd.)

Männen reagerar, förstås (?) snarlikt på graviditet & förlossning men ändå lite annorlunda. De tenderar att drabbas av en uppflammande beskyddarinstinkt, inte bara gentemot det nyfödda barnet utan gentemot HELA FAMILJEN (där morsan ingår som en viktig del)!

Men de där instinkterna har våra sossedominerade regeringar, ända se'n 30-talet, försökt ta död på genom att i stället locka kvinnorna med institutionaliserad barnomsorg & barnutbildning - samt möjligheten för kvinnor att tjäna egna pengar, i eget namn, som de se'n kan spendera efter eget gottfinnande (alltså: bortom deras mäns kännedom)!

De där lockelserna, vad gäller barnomsorg, barnutbildning & pengasspendering blev för mkt. för våra svenska kvinnor, som, i stora skaror, började rösta vänster - & så fortfarande gör!

Medan männen håller emot, inte för att de vill bibehålla nå'n slag förtryckarmakt över sina kvinnor utan för att de inte vill ge Staten mer makt över kvinnornas, männens & familjernas liv än de redan tillskansat sig!

Vi män ca. 99 % av oss är inte de svin som vänsterlutande politiker & journalister (oftast av kvinnligt kön) försöker få oss att framstå som varande!

Bo C Pettersson, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Tisdag, 19-05-21, kl 14:11


Kopiera länk 18-08-17

Jämförelse mellan väljare och apor på Zoo


– Vi har sämre koll på viktiga fakta än aporna på zoo, skriver professor Rosling i sin sista bok Factfulness. Att det är så illa, beror på våra fördomar, våra gamla kunskaper och slagsidan i medias information. För att bättra oss, skriver professorn, måste vi bland annat lära oss, att aldrig bara betrakta ett enda faktum, t.ex. en enda siffra. Vi måste alltid kunna jämföra denna enda siffra med minst en annan. Annars kan vi inte förstå vad ett faktum eller en siffra står för. Genom att jämföra ett faktum med ett annat, en siffra med en annan, kan vi däremot börja förstå vad fakta säger, vad siffror visar. T.ex. om något blir bättre eller sämre… Hur något står sig i en jämförelse… Om det som stöds av en siffra kanske motbevisas av en annan…

Med fakta i form av flera siffror, kanske åskådliggjorda i diagram eller staplar, kan vi börja förstå något och skapa oss en uppfattning. Då, med flera fakta, kan vi bli bättre än aporna på zoo. Då, kan vi inse om något är bra i jämförelse med något annat. Då kan vi förstå, att något kan vara illa, men ändå bättre än förut. Endast så, kan vi inse, om viss utveckling är bra eller dålig…

Och just detta, att åskådliggöra tillstånd och utveckling med hjälp av staplar och diagram, det var något politiker ofta tog till när TV var nytt. Vi äldre minns, hur politiker i TV-rutan kunde lyfte upp en skärm med diagram eller staplar för tittarna att se.

Men, så'nt ser vi ju så gott som aldrig nuförtiden. Åtminstone inte runt så'nt som är verkligt viktigt och intressant. Nej, numera verkar det mest vara pajkastning med enstaka fakta, politiker emellan. Trender och utveckling - har vi gjort rätt, blir det bättre eller blir det sämre - hur är vi i jämförelse med andra länder? Så'nt är det ont om i rutan och i debatten. Vi tittare behöver tydligen inte lyftas över apornas nivå.

Fast nog finns det många, och viktiga fakta, trender, ut- eller avvecklingar över tiden som vi måste studera, förstå och ta ställning till. Vi väljare och våra politiker. Blev det så bra som vi ville, eller blev det sämre? Sådant borde väl belysas ordentligt, i synnerhet nu inför ett viktigt val. Vet vi egentligen alls, om saker - ja om livet - i vårt land, har blivit bättre eller sämre över tiden? Eller i jämförelse med likartade länder? Vet vi alls, om våra politiker eller våra media ger oss en allsidig bild, eller bara lösryckta och sammanhangslösa fakta, framkastade för att ge sken av att stödja någon partilinje?
Här några fakta, siffror, trender och jämförelser som kunde behöva bättre belysas och förstås, för att inte bara vara obegripliga halvsanningar, kanske undanskuffade som politiskt obekväma:

Hur är det till exempel med Sveriges utveckling i ländernas välståndsliga? Det sägs ju, att vi arbetar mer, har högre sysselsättning i Sverige än i andra länder. Då borde vi väl också bli rikare, ha bättre välstånd, än de andra efter många decennier. Men OECD:s sammanställning visar ju tvärtom!

Eller detta med att mer och mer pengar läggs på skola och utbildning. Mer än i privata skolor. Mer än i andra länder. Och förskolan sägs ge bättre skolresultat. Men, då borde ju detta synas i allt kunnigare ungdomar, alltfler anställningsbara… Fast PISA-studierna säger tvärtom!

Eller allt detta politikertal om vikten av bra skola, vård och omsorg, om god vård av barn och äldre, så vuxna inte behöver bekymra sig om de närmaste. Trygghet är ju något av det viktigaste i vårt land. Men, siffror och fakta runt psykisk och fysisk hälsa, främst bland barn, ungdomar och kvinnor, pekar åt ett annat håll!

Om vi lämnar trender och utveckling och går på fakta och jämförelser med andra länder, då. Trygghet, ja! Men siffrorna för självmord är högre här än i ”otryggare” länder. Jämställdhet är vi bäst på i Sverige, sägs det. Varför har man då fler kvinnliga VD:ar per capita i USA?

Svåra, men viktiga frågor! Nog är de - och många andra frågor runt samhällsändringar och experiment, ibland med hela befolkningen - väl värda att faktastuderas, att belysas med mer än en siffra eller något lösryckt påstående. Sånt måste man ju göra i alla andra verksamheter. Om man provar något nytt, måste man följa upp, kolla, att alla kurvor pekar åt rätt håll, annars får man ändra och göra om. Så varför gör våra politiker inte det? Och varför kräver inte opposition och våra media att sådan uppföljning och faktakoll görs? Det verkar ju i stället vara tvärtom. Ja, verkar det inte vara så att våra styrande tycker det är rätt bra att vi väljare har sämre koll på fakta om utvecklingen i vårt land än aporna på zoo.

Inte skall vi väl ha det så! Inte om vi vill vara en upplyst, och inte en bakom-ljuset-förd demokrati!

Krister Pettersson, kp@gransloskompetens.com
Limhamn, Sverige | Fredag, 18-08-17, kl 18:53


Kopiera länk 17-11-30

Svenska Akademins 'Ständige Sekreterare' har en intressant bakgrund!

Jag har just, tack vare SVT:s programserie "Min Sanning" fått klart för mig att Svenska Akademins nuvarande Ständige Sekreterare, Sara Danius, är äldsta barn till den kända "barnomsorgsexperten" Anna Wahlgren!

Jag är någorlunda bekant med fr. Wahlgrens skriverier i just barnomsorgsfrågan, t.ex. Barnaboken & håller med i många av hennes slutsatser men inte alla.

Efter att ha spenderat en hel del tid på att kartlägga fr. Wahlgrens liv & skriverier har jag kommit fram till att hon visserligen var välskapt, charmig & intelligent men oxå en särdeles jobbig kvinna att umgås med, till vardags ;-)

Och att hon utsatte alla sina barn, alltså bl.a. Sara, för alldeles för många & svåra prövningar när hon (Anna) flyttade sina sympatier från än den ene mannen till än den andre, i en lång kedja.

Jag är gladare än jag kortfattat kan uttrycka över att min käresta & mina döttrar har större uthållighet med sina respektive mäns "dumheter" än vad fr. Wahlgren hade med sina - inte minst för mina barns (& barnbarns) skull!

Bo C Pettersson, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Torsdag, 17-11-30, kl 02:35


Kopiera länk 17-08-19

En intresssant dokumentärfilm om Alva & Gunnar Myrdal

För många av oss i denna förening, som intresserar oss för familjepolitik, är väl rubricerade personer intressanta som ursprungliga idégivare till den familjepolitik vi fortfarande dras med, en familjepolitik som karakteriseras av att mödrarna, så fort som möjligt efter förlossningen, måste lockas / tvingas ut till förvärvslivet, så att de kan börja tjäna egna pengar, så att de kan bli ekonomiskt oberoende av sina män, så att det kan bli lättare att skilja sig från dem (männen), om de (kvinnorna) senare så skulle vilja.

Och för att ovan skissade livsföringsförändring skulle kunna bli verklighet, insåg de två myrdalarna att massor av daghem för små barn måste etableras, runt om i landet, där barnkära vuxna tar hand alla dessa småbarn under dagtid, i föräldrarnas ställe.

Dessa idéer dokumenterade de två makarna, mig veterligen för första gången, i boken Kris i befolkningsfrågan, som utkom året 1934.

Sent, det medges, har undertecknad upptäckt SVT:s dokumentärfilm om parets äldsta barn, sonen Jan Myrdal, en film som vi i denna förening sparat åt eftervärlden - här!

Jag som skriver detta har aldrig varit särskilt intresserad av Jan Myrdal som person men filmen ger en fördjupad insikt om hur hans föräldrar, Alva & Gunnar, fungerade som föräldrar till deras tre barn. Och den bild som framträder är skrämmande, särskilt vad gäller fadern, Gunnar.

Hur de två kunde bli de stilbildare i föräldraskapsfrågan som de blev - i vänsterkretsar - är för mig en gåta!

Bo C Pettersson, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Lördag, 17-08-19, kl 14:59


Kopiera länk 17-04-16

Om Sverigedemokraternas familjepolitik

Jag dristade mig till att direkt fråga SD:s centrala kansli hur de ställer sig till den rådande familjepolitiken och vilka förbättringsförslag partiet ev. har på området.

Min fråga var väl lite tankestyrande, som följer:

Vård av egna barn ses idag som "frivillig arbetslöshet", inte mer värt än vård av egna krukväxter. Kvinnor måst bort från barnen så snabbt som möjligt och männen ska övertalas att ta hälften av spädbarnsåret. Vore det inte bättre att uppvärdera vården av de egna barnen till ett arbete med barn, barnomsorg helt enkelt?

…men den styrningen skäms jag inte ett dugg för. Och fick följande svar från partikansliets "informationsassistent":

Hej Monica!

För att möjliggöra för fler att ta hand om sina barn under de första åren istället för att behöva lämna dem till förskola vill vi att alla kommuner inför (eller behåller) vårdnadsbidraget. Dessutom vill vi höja vårdnadsbidraget till 6000 kronor per månad istället för dagens nivå på 3000 kr. En förskoleplats kostar kommunerna mellan 80- och 140 000 kronor per barn och år. Det är därför rimligt att de föräldrar som väljer att ta hand om barnen på annat sätt kompenseras för detta. Vårdnadsbidraget är viktigt eftersom det förstärker valfriheten inom barnomsorgen.

Vidare vill vi helt avkvotera föräldraförsäkringen och återge makten till familjerna. Av samma orsaker som vi säger nej till ytterligare reserverade dagar, vill vi även avkvotera föräldraförsäkringen i sin helhet. Vi tycker att det ska vara upp till de enskilda föräldrarna att forma den tillvaro som passar dem bäst.

Vi föreslår även en utökning av den lagstadgade deltidsrätten till 50% istället för 75%. Idag finns möjligheten att arbeta deltid under barnets första 8 år. Arbetstiden kan sänkas till 75% under denna tid och syftet är att föräldern ges större möjlighet att vara delaktig i sitt barns utveckling och uppväxt. Sverigedemokraterna anser att denna möjlighet är viktig, ur både föräldrarnas och barnets perspektiv. Barn går igenom olika faser i sin utveckling och sina möten med omvärlden. För vissa barn går t.ex. inskolningen på förskolan mycket bra och snabbt, medan det för andra barn kan behövas extra stöd. Sverigedemokraterna inser betydelsen av att barn i största möjliga mån får utvecklas i sitt eget tempo och vill därför öka möjligheten för föräldrar att arbeta deltid under barnets första 8 år för de som anser sig ha detta behov.

Avslutningsvis vill vi förstärka föräldrapenningen. Med barn tillkommer av naturliga skäl ekonomiska behov som man tidigare inte haft. Dessa ökade utgifter, samt det faktum att föräldraförsäkringen inte motsvarar en hel inkomst, gör att det många gånger finns en ekonomisk tröskel för de som planerar att skaffa barn. En sådan tröskel är fullt naturlig och Sverigedemokraterna har inte som ambition att helt avskaffa denna. Tvärtom anser vi att det i många avseenden är bra att det finns en viss ekonomisk tröskel eftersom en stabil ekonomi i längden inte kan bygga på stöd från det offentliga. Samtidigt noterar vi att alltför många slår i föräldrapenningens tak, vilket kan bromsa familjebildning trots att sådan stabilitet i privatekonomin egentligen uppnåtts. Vi vill därför höja föräldrapenningens tak, så att fler medelinkomsttagare ska kunna känna sig trygga i att familjens ekonomi kommer att klara en tillökning. På köpet ökar då möjligheterna för par med stor skillnad i sina inkomster att fördela föräldrapenningen efter egna preferenser snarare än ekonomiska faktorer, eftersom inkomstförlusten till följd av att höginkomsttagaren slår i taket vid föräldraledighet minskar. Nämnas bör också att en höjd föräldrapenning möjliggör uttag av färre dagar per vecka, vilket leder till att föräldrarna kan vara hemma med barnet längre och skjuta upp inskolningen på förskola.

Jag önskar dig en Glad Påsk!

Med vänlig hälsning
Therese
Informationsassistent, Sverigedemokraterna

Monica Sunvard, styrelseledamot, monica.sunvard@bredband.net
Norrköping,, Sverige | Onsdag, 17-04-16, kl 09:04

--oo00oo--

Vi, styrelseledamöter i denna förening, är kluvna inför vad informationsassistenten meddelat oss. Å ena sida uppskattar vi att SD vill göra nå't åt det vi kallar "dagistvånget" men å den andra är vi besvikna över att den enda väg mot en vettig lösning de uppenbarligen kan tänka sig - efter 45 år av sosseinspirerad bidrags- och subventionspolitik - är mer av samma slags politik men, framöver, generösare gentemot hemmaföräldrar än hittills!

För oss är det frustrerande att konstatera att det förefaller vara omöjligt för oss, i vår förening, att övertyga SD:s ledning om hur svindyr (samhällsekonomiskt sett) den förda politiken är - och hur ännu mkt. dyrare - med samma mått mätt - partiets förslag skulle bli!

Till denna nackdel kan läggas att partiets förslag ytterligare skulle urholka den redan svaga självständighet gentemot staten som utmärker svenska föräldrar. De (föräldrarna) skulle bli lika förtryckta av staten som Spartas medborgare var för 2000 år sedan! Men så gick det ju oxå som det gick för Sparta som samhälle.

Vi i denna förening propagerar i stället för att så många som möjligt av de skattefinansierade subventioner och bidrag som f.n. är riktade till barnfamiljer ersätts med skattelättnader, där hänsyn tas till familjens existensminimum och till inkomstgeneratorns försörjningsbörda - samt för att familjens "intjänade" socialförsäkringspoäng, i normalfallet, delas lika mellan morsan & farsan, oavsett vem som, under åren, gjort vad i "familjeföretaget".

Vi i denna vår förening har skrivit jättemkt. om detta under årens lopp (här ett smakprov). Men det förefaller vara lögn i hällvete [sic] för oss att göra oss förstådda!

Webmastern


Kopiera länk 15-11-18

Översåtarna Hallengren (s) och Fridolin (mp) skriver i SvD om förskolan

Proffspolitikerna Lena Hallengren (s) och Gustav Fridolin (mp) skrev i gårdagens Svenska Dagbladet, d v s - här - bl a följande om den svenska förskolan:

Den svenska förskolan har genom medvetna politiska satsningar kommit att bli en central del av det svenska skolsystemet och en viktig verksamhet i nästan alla barns uppväxt. Det är en utveckling att vara stolt över.

Är det också en anledning att vara stolt över att denna utveckling har skapats genom våld på flera mänskliga rättigheter och ekonomisk utpressning?

Forskning visar att barn som har gått i en förskola med hög kvalitet blir bättre förberedda för skolan, har bättre språkkunskaper och visar större social kompetens jämfört med barn som inte har deltagit i förskolans verksamhet.

Ja, det finns en amerikansk studie (NICHD) som visar på detta men där daghemmet hade en mycket hög kvalitet - än den den svenska förskolan har. Förskolepersonal flyr och vill varna föräldrar för att ha sina barn där (se tidigare inlägg, t ex detta och detta).

Skribenterna avslutar sin artikel med:

Förskolan är central i vårt arbete för en jämlik skola med höga kunskapsresultat. Alla barn har rätt till en bra start på sitt lärande och med en förskola av hög kvalitet kan det bli verklighet.

Den tänkande läsaren undrar förstås, varför inte utvecklingen mot alltfler barn i förskola, sjunkande skolresultat, psykosociala problem etc. under många decennier, på något sätt berörs i artikeln. Artikeltexten är ju densamma som vi har sett, hört, och indoktrinerats med, sedan 1970 - och utvecklingen har ingalunda varit i samklang med de vackra orden i (S)torebrors politiska, högtidligt deklamerade, målsättning.

Ni som tänker: hör av er! Gör något! All makt utgår ju, enligt Regeringsformen, från er!

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Onsdag, 15-11-18, kl 13:16


Kopiera länk 15-11-18

Den siste, sanne, liberalen i Folkpartiet


Folkpartiet ska byta namn - till Liberalerna (L), skrev ordförande Björklund på DN Debatt igår (här). Förslaget kommenteras 18/11 positivt av t ex Sydsvenskan (här)men syrligt av Viktor Barth-Kron i DN (här).

Björklund räknar i sin artikel upp alla hot mot liberalismen och liberala värderingar: terrorn, IS, Putin, populismen …

Han räknar också upp liberalismens kärnvärden: frihet, tolerans, ansvar … Den liberala visionen om social rörlighet står emot den konservativa idétraditionen om klassamhället. Ekonomiska skillnader ska inte förhindras, men de ska följa av individens egna val och ambitioner. Han skriver:

Ett socialliberalt samhälle hjälper dem som inte klarar sig själva men har också höga förväntningar på dem som kan stå på egna ben. För oss handlar liberalism om att statens sociala skyddsnät alltid ska fånga den som faller, men inte snärja den som kan stå själv.

Men: Björklund måste rimligen vara medveten om att på vissa, viktiga, områden står hans parti ingalunda emot "planekonomi" eller "statens nät som snärjer”. Tvärtom. Han skriver:

Liberaler kan komma till olika slutsatser i avvägningen mellan tillväxt och utjämning, valfrihet och jämställdhet eller mellan individens eget ansvar och samhällets gemensamma.

Detta nämner också Barth-Kron i DN och exemplifierar med Fp:s långvariga vånda över hur många pappamånader i föräldraförsäkringen som kan anses vara liberalt.

Och detta - familjen - är just det mänskligaste, det närmaste, mest privata, intima och viktiga för oss vanligt folk. Familjen och relationen barn - föräldrar. Ett område, som vi klarar själva och där vi inte behöver intrångsbenägna politikers hjälp. Ett område, som är skyddat mot statens klåfingrighet av de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har inlemmat i sin lagbok men vars företrädare, när det kommer till kritan, struntar fullständigt i. Alla dessa övergrepp, hela tiden, med stöd av Folkpartiet!

Finns det någon läsare av dessa rader som på allvar tror att partiets namnbyte till Liberalerna, i praktiken, kommer att ändra de ryggmärgsreflexer som partiledningen, ända sedan bildandet för 80 år sedan, lagt i dagen: att de tycker att ett stort mått av krav och tvång gentemot bångstyriga medborgare är motiverade så länge som folk inte beter sig som de borde?

Den siste, sanne, liberalen i Folkpartiet var riksdagsmannen Lars de Geer (1922-2002) som, ensam i sitt parti, röstade emot sitt partis stöd åt den totalitära, icke-liberala, familjepolitik som pådyvlades svenska folket i början av 70-talet, en politik som vi medborgare i vårt land fortfarande lever under, trots, sammanlagt, 14 år hittills av efterföljande borgerligt styre! Heder åt de Geers minne!

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Onsdag, 15-11-18, kl 12:39


Kopiera länk 15-11-12

Våra småbarn utsätts för ett gigantiskt socialpolitiskt experiment, utan föräldrarnas vetskap

I Skolverkets direktiv till landets förskolor och grundskolor ingår att i barnen inpränta vikten av att vara "normkritisk" (se t ex Läroplan för förskolan). Med det menas, i praktiken, att våra barn, så tidigt som möjligt, ska bibringas instinkten att ifrågasätta föräldrarnas moralpredikningar och börja lyssna mer på de vuxna som omger dem i förskolan och den "riktiga" skolan, i stället.

Särskilt viktigt, tycker Riksdagen & Skolverket det är att barnen blir normkritiska vad gäller föräldrarnas sexuella beteenden och familjebildningar. Barnen ska, redan i förskolan, få klart för sig att den hittillsvarande ärketypiska familjemodellen (en morsa, en farsa - och barn) absolut inte får tillåtas förbli normerande.

Enligt numera gällande statliga direktiv kan ju en familj se ut hur som helst. Det är bara vår eftersläpande lagstiftning (som fortfarande förbjuder t ex månggifte och tidelag) som fungerar tillbakahållande. Men eftersom homosexualitet redan blivit laglig, kan det väl inte dröja länge innan också alla andra tänkbara former av avvikande (?) sexuellt umgänge mellan människor (och djur) blir lika lagliga som heterosexuella och monogama förbindelser mellan människor hittills varit.

Visst är det viktigt att våra barn får lära sig att vara toleranta gentemot avvikare, att inte, på lösa boliner, trakassera sina jämnåriga för deras föräldrars avvikelser - men det är minst lika viktigt att vi "konventionella" föräldrar får möjlighet att fortsätta vara de goda (?) föredömen som vuxna, för våra barn, som vi inbillar oss att vi är, utan att statens hantlangare, i form av förskolelärare, barnskötare, småskolelärare och socialsekreterare, saboterar oss med motriktade budskap, ibland kanske t o m i syfte att få oss, "moraliskt hämmade", föräldrar att framstå som löjliga i våra barns - och deras gruppkompisars - ögon.

Som du läsare vet är en fundamental princip i varje civiliserat land att lagstiftningen ska spegla medborgarnas moraluppfattning. Det är därför som (mig veterligen) alla dessa länder har som lagfäst princip att okunskap om lagen inte accepteras som ursäkt från en brottsanklagad person inför en domstol, trots att domaren, med bisittare, inser att vanligt folk inte kan hålla hela lagboken i huvudet. Detta eftersom de själva inte kan det, trots att de är specialister.

Skälet till att lagstiftarna (Riksdagen) och domstolarna ändå kommer undan med att kräva så orimligt mycket av den amatörmässiga allmänheten är alltså att det ska räcka med att rannsaka sin moraluppfattning. Om den (uppfattningen), säger dig att din impuls är omoralisk, ska du också, med stor sannolikhet, kunna dra slutsatsen att den också är olaglig - varför du bör avstå från att försöka genomföra den.

Men vad händer då - i våra barn - om vi "moraliskt hämmade" föräldrar försöker inpränta i våra barn moraliska principer som i nästa varv, desavoueras och kanske t o m förlöjligas) av de statens hantlangare som våra barn, med ekono-politiska medel, tvingas spendera så mycken tid med?

Jag överlåter åt dig, läsare av dessa rader att själv svara på den frågan.

Bo C Pettersson, styrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Torsdag, 15-11-12, kl 22:35


Kopiera länk 15-08-20

Den hjärtlösa, dagisfostrade, Nya Människan


I dagens (20/8) P1 klagar Räddningstjänsten över allmänhetens passivitet. Folk griper inte in vid olyckor, trots att man är först på plats. Man ställer sig att filma i stället för att försöka rädda liv och egendom. Inte ens på uppmaning från Räddningstjänsten vill man hjälpa till, som när det gällde att bilda kedja ut i vattnet för att snabbt finna en drunknande …

Ja, vad har det blivit av svenskarna egentligen. Var har empati, moral, civilkurage, medmänsklighet och sunda värderingar i allmänhet tagit vägen?

Och varför kopplar inte Räddningstjänsten, eller media eller någon politiker, denna förfärande förändring i folks värderingar till deras, människornas, svenskarnas, fostran? Varför undrar ingen över om det möjligen kan ligga något i, att gamla goda värderingar har försvunnit när så gott som hela befolkningen numera undergår Statens – (S)torebrors – fostran i institutioner utanför hemmen?

Varför undrar ingen över detta – när det från utlandet kommer larmrapporter om “behavioural problems” bland daghemsfostrade barn och ungdomar. När de kanadensiska forskarna Neufeld och Maté så tydligt pekar på konsekvenser av att föräldrafostran är avskaffad? Med konsekvenser för anknytning, empati och respekt?

Fast, sådana larmrapporter om konsekvenserna av dagisfostran kommer ju från utlandet. I vårt land får ju inget negativt runt dagistvångets konsekvenser nämnas, ens antydas! Här har det socialistiska Utopia smugits in, befolkat med den Nya Människan som (S)torebror fostrat fram – utan gamla borgerliga värderingar. Men också utan empati och mänsklighet.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkpn@yahoo.com
Malmö, Sverige | Torsdag, 15-08-20, kl 19:50


Kopiera länk 15-04-24

Missförhållanden döljs i lögner och förbud – SKAM !

I gårdagens SvD (23/4) skrivs på nyhetsplats, om hur förhållandet anställda / barn på förskolor friseras, för att ge än bättre bild av förhållandena än vad som motsvarar verkligheten. Texten börjar:

Förskolor anklagas för att bluffa med personalsiffror

Stockholms stad anklagas för att frisera siffrorna över barngruppernas storlek och andelen utbildade förskollärare. Personalsituationen kan därför vara ännu värre än statistiken visar, enligt källor till SvD.
Med Skolverkets nya sätt att räkna är andelen förskollärare hela tio procentenheter lägre än staden själv uppger. …

Nu är detta skamliga döljande av sanningen för föräldrar och allmänhet inget ovanligt. På Facebook-gruppen Förskoleupproret finns många inlägg som handlar om oacceptabla förhållanden på allmänna förskolor runt landet. Några sådana inlägg är t ex följande:

Anne-Li Hilbert Föräldrar har RÄTT att veta hur deras barn har det…
Jag är glad att jag tillbringade så mycket tid åt att ta reda på…
Hade jag fått veta verkligheten i efterhand hade jag minst sagt blivit arg och besviken.
Vet man verkligheten kan man ta ställning och göra något…
Igår kl. 08:54 · Gilla: 3

Ann Josefin Jag håller med dig! Är själv förälder men så är verkligheten och det är det man menar när man pratat om tystnadskultur och munkavel på anställda!
Det är därför pedagoger står i hallen och ler och säger ”allt har varit bra” med håret på sned och känner sig trasiga inombords av stress.
Och det är också en av många anledningar till att så många sjukskrivs!
23 tim · Gilla: 1

Anne-Li Hilbert Det du skriver Ann Josefin är så otroligt sorgligt och tragiskt. Den situationen är helt ohållbar för alla parter…
Jag anser inte att ni oroar föräldrar ”i onödan”. Det är ju ett verkligt problem som bör tas på allvar. För allas skull. Att blunda för det och inte prata om det gör ju inte att problemet försvinner… Den metoden är det bara strutsar som tror på…

Än värre är att förskolepersonalen av sina chefer förbjuds att förmedla mindre trevliga saker till barnens föräldrar – dessa får inte oroas, enligt cheferna:

Ann Josefin Det är en jättebra sak som jag tror enbart skulle ge positiva gensvar på väg mot en bättre förskola. Dock blir vi ju ”tystade”, tillrättavisade och kallade oprofessionella då. Jag har gjort liknande, talat om för föräldrarna, förälder ringer chef och jag blir kallad till chef för en tillrättaviselse. Vi får inte oroa föräldrar i onödan och sådana saker ”behöver inte föräldrarna veta”! Ungefär så!

Skäms ögonen ur er, ni många politiker i alla partier, som låter detta katastrofala experiment med hela befolkningen, dessa oerhörda övergrepp mot svenska familjer, föräldrar och barn fortgå decennium efter decennium! Ni kan inte vara omedvetna om konflikten med flera artiklar i t ex Europakonventionens listning av de mänskliga rättigheterna! Ni kan inte vara omedvetna, om konsekvenserna för mångas, barns och vuxnas, psykiska och fysiska hälsa. Ni kan inte vara omedvetna, om hur familjenerbrytningen, bristen på anknytning barn-vuxna, påverkar skola, inlärning, social kompetens, goda värderingar … Och därmed ungdomars anställningsbarhet, relationer till vuxna och närstående. Ni har skapat ett olyckligare samhälle! Och era försök att dölja det eländet med nyspråksord som jämställdhet, genus, kvinnofälla, barnens bästa … är dimridåer och lögner, som ställer er, svenska politiker, i klass med de värsta totalitära propagandister och makthavare som världen lidit under, under förra seklet!

Krister Pettersson, styrelsreledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Fredag, 15-04-24, kl 18:30


Kopiera länk 15-04-01

Kvinnors ohälsa - förtigandet av några orsaker

Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, utfrågas i Ekots senaste lördagsintervju (15-03-28) om bl a den "bortre parentesen" i sjukförsäkringen. De två samtalande kom in på det kraftig ökade antalet sjukskrivningar, om att två av tre sjukskrivna är kvinnor. Vad kan man göra åt det?

Ministerns svar rör sig om arbetsplatserna. Ofta offentliga sådana, vårdinrättningar, institutioner, där kvinnor vårdar och fostrar andras barn… De (arbetsplatserna) måste bli bättre på att hålla koll på kvinnors hälsa, hålla dem friska… Och så är det ju detta med männen, som bara tar ut 30% av föräldradagarna - kvinnor 70%. Inte alls bra…

Åhöraren får inte höra något om de höga siffrorna om kvinnors självmord. Inget om smittspridningen från de offentliga barnuppfostringsinsitutionerna. Och, så klart, intet om det ekonomisk-politiska tvånget för föräldrar, inte minst kvinnor, att tvingas jobba med annat än vad många av dem egentligen vill. Tvingas att vårda och fostra andras barn i stället för egna t ex. Sånt får vi inte höra i svenska media och i synnerhet inte från en socialistisk minister som Strandhäll!

Allt negativt runt den socialistiska familjepolitiken skall förtigas, sopas under mattan, inte låtsas om.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Onsdag, 15-04-01, kl 13:23


Kopiera länk 14-12-16

Dagistvångskritik i poetisk form

Nedan återgivna dikt passar ju nu, i juletider. Den skrevs av en mor vid namn Sandra Salvanos redan på 70-talet som reaktion på den smärta hon drabbades av när hon upptäckte att våra dåvarande förtroendevalda, med Olof Palme som kanske mest prominenta gestalt, hade avskaffat den dittills gällande sambeskattningen och infört särbeskattning, en förändring som gjorde det omöjligt för henne och hennes man att försörja familjen med mindre än att de överlämnade sina småbarn till närmaste dagis och att Sandra själv återgick till sitt tidigare förvärvsarbete.

Ett barn blir till…
Ett barn blev till i Österland
Hans stjärna lyste klar,
han kommer nu i andra hand
– men julen den blev kvar.
Ej ork, ej tid, ej lust man har
ty tiden den är knapp,
men sinnesron man vill ha kvar
– man köper hem en klapp.
Till Dig, mitt barn
– en klapp du fått
istället för de andra,
som aldrig kinden din har nått,
vi växer från varandra.
Du vet, mitt barn att väl jag vill,
att vi ska ha det ”bra”,
men tiden räcker inte till
för allt som vi vill ha.
Ett barn blir till i Västerland
och daghemsplats det har,
men kommer dock i andra hand
ty tiden finns ej kvar.
Den tid och ork och lust vi fann
för länge, länge sedan,
när skatter, yrke stress försvann
– utgången vet vi redan.
Barndomshem är ej som förr
då tvånget nu får råda
men sanningen vid dödens dörr
vi alla får beskåda.
Har Du gjort rätt,
har Du gjort fel
med yrkesliv i första hand,
när kärleken Du satt på spel
med barn i Västerland.
Sandra Salvanos

Om du, läsare av Salvanos dikt, behöver läsa på om hur övergången från sam- till särbeskattningen drabbade småbarnsfamiljerna redan på 70-talet - & så fortfarande gör - har denna webbplats många fördjupningar att erbjuda, t ex - denna!

Dikten påminner mig om ett liknande ordkonstnärligt verk på ungefär samma tema, som vi uppmärksammade - här.

Och typiskt är det, tycker jag, att det är kvinnor, mödrar, inte deras män, som på detta sätt excellerar med sina verbala förmågor.

Jan-Ola Gustavsson, styrelseordförande, jog.hyssna@telia.com
Hyssna, Sverige | Tisdag, 14-12-16, kl 06:05


Kopiera länk 14-07-03

Professor Ulla Waldenström om hur barnen mår i förskolan

Omsorgsprofessor Ulla Waldenström skriver i SvD 2 juli (här) om hur hon har upplevt hur svårt det är att undersöka, hur pass bra – eller dåligt – barn mår i den svenska förskolan:

När nästan alla barn i Sverige tillbringar stor del av sin mest utvecklingsbara period i livet i förskolan måste man veta hur de påverkas. I mitt sökande efter svar på den frågan har jag förvånats över hur känslig och kontroversiell frågan är. Kritiska frågor har tolkats som antifeminism, som en fördold önskan om att kvinnor inte ska lämna sina barn i förskolan lika tidigt, lika länge eller inte alls. Jag har också mött tystnad hos människor som inte tror sig kunna påverka, vare sig förskolans innehåll eller en livssituation där samvetet gnager av osäkerhet över det egna barnets mående […] Allt detta kan förklara varför de mindre barnens röst knappt hörs i den svenska debatten. När några av våra mest framstående experter på barns hälsa och utveckling påtalat allvarliga brister i förskolans kvalitet (barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom med flera) är det få som har reagerat.

Att det är svårt att få fram information om sådant, som möjligen är negativt i det svenska totalitära dagistvånget är något vi frihetskämpar känner väl till. För att inte tala om hur omöjligt det är, att få publicera negativa aspekter – erfarenheter etc., av förskolan, eller det totalitära tvånget att lämna våra barn dit för kollektivistisk fostran.

Detta är ett av dessa tabu-områden, som danska Radio24syv förhoppningsvis kommer att ta upp i sin programserie Danmarks Röst.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkpn@yahoo.com
Malmö, Sverige | Torsdag, 14-07-03, kl 14:37


Kopiera länk 14-06-27

Tiina Meris sommarpropaganda för totalitär familjepolitik i Sydsvenskan


Dagens (27/6) Sydsvenskan, innehåller två ledare signerade av Tiina Meri. Den ena handlar om Feministiskt Initiativ och Föräldraförsäkringen och den andra om ”Skön sommar i förskolan”.

Ur den första texten saxar vi:

En individualiserad föräldraförsäkring passar in i det svenska trygghetssystemet. Staten ska förhålla sig till individen, inte familjen.

och ur den andra texten, om hennes besök på en sommarförskola:

Ingen personal syns till, det hinner jag reflektera över innan jag ser en för mig okänd liten flicka – hur hon faller från översta slafen.

Hon är omkring två år gammal, jag ser henne slå i golvet.

Jag ropar innan flickan börjar skrika, ingen hör. Det är långa sekunder.

Jag bär henne i famnen, hon är utom sig men verkar ha klarat sig bra.

När vi hittar personalen får jag en känsla av att arbetslaget inte är sammansvetsat, att barnperspektivet inte har fått råda och att det inte är säkert att föräldrarna kommer att få reda på att deras flicka föll. För är det någon som håller koll?
………
En rapport från fackförbundet Kommunal visade härom året att fyra av fem förskolor stänger på sommaren, och att det vanligaste är fyra veckor sommarstängt.

Det kan vara i personalens och kommunens intresse – men mindre ofta i barnens intresse.

Utan alla engagerade, professionella – och ja, kärleksfulla – förskolepedagoger stannar Sverige. Den förälder som vet att barnet är i goda händer får ro att sköta sitt jobb, och så gynnas hela samhället.

Och omvänt:

Om många föräldrar känner sig tvungna att ta ut extra semester eller gå ner i arbetstid är det en dålig affär för kommunen, eftersom skatteinkomsterna minskar. Det kan bli en ond cirkel.

Med sina texter ger Meri goda prov på Sydsvenskans historielösa, ekonomiskt nonchalanta, medialt ansvarslösa och tanklösa återgivandet av den kraftiga propagandan för den socialistiska familjepolitiken i vårt land. Detta i trygg förvissning om den fördumning och okunnighet, som gör att läsarna inte längre kan inse förljugenheten i propagandan och som blir allt värre. I sista hand har ju tidningen också sin skändliga barriär mot att låta oss frihetskämpar få komma till tals i tidningens spalter, chattar etc..

Så, Tiina Meri kan, i semestertider, tanklöst upprepa pol. chefred. Heidi Avellans mantra ”Staten ska förhålla sig till individen, inte familjen” utan att blinka åt de olika deklarationer om Mänskliga Rättigheter som säger, att familjen är samhällets minsta byggsten, att den och dess funktion skall skyddas från statens övergrepp och otillbörliga styrning.

Och Meri kan skriva ”Utan alla engagerade, professionella – och ja, kärleksfulla – förskolepedagoger stannar Sverige”, därför att vi som minns Sverige som allt annat än avstannat under 50- och 60-talen, före dagistvånget och alla kärleksfulla förskolepedagoger, är avdöda, avtrubbade eller portförbjudna i Sydsvenskan.

Och tydligen utan att skämmas, kan Meri skriva ”Om många föräldrar känner sig tvungna att ta ut extra semester eller gå ner i arbetstid är det en dålig affär för kommunen, eftersom skatteinkomsterna minskar” därför att Sydsvenskan, aldrig låter oss få insyn i de oerhörda kostnaderna för att ge våra barn en kollektivistisk fostran. Kostnader som enligt SOU79:89 är så höga, att vård av två barn på dagis/förskola drar lika mycket resurser som vad en heltidsarbetande skapar i sitt jobb. Eller att all skatt och avgift en förälder betalar, inte täcker kostnaden för ett enda barns kollektivistiska fostran på förskola – och då är inte kostnader för VABbande, sämre hälsa och psyke, urusla skolresultat och följdkostnader av familjenerbrytning och usel anknytning inräknat – ja, läs t ex de kanadensiska forskarna Neufeld och Maté.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkpn@yahoo.com
Malmö, Sverige | Fredag, 14-06-27, kl 19:37


Kopiera länk 14-05-04

Sydsvenskans ensidighet om forskning runt förskolan

Tidningen Sydsvenskan påstår frankt, att förskola är bra för barnens skolresultat, vilket skulle visas av “forskningen” framstår som mindre trovärdigt i ljuset av den katastrofala svenska utvecklingen, med allt sämre skolresultat ju mer den offentliga barnuppfostran har vuxit till att nu omfatta över 90 % av alla barn i landet.

Men - Sydsvenskans reporter, Emma Leijnse, hänvisar till forskningsrapporter, som förmodas stödja hennes påstående enligt följande:

-------------------------------

Men, det finns också frånvaro av (svensk) forskning, inom det viktiga socio-emotionella området, vilket t ex Jan Sjunneson belyser - här! Denna socio-emotionella påverkan på våra barn, som kan förklara erbarmlig skolmiljö och skolresultat, är inte uppmärksammad av Sydsvenskan.

Ty denna forskning, som alltså saknas i Sverige, visar på något helt annat än Sydsvenskan, nämligen förskolans negativa inverkan på barns skolmiljö och skolresultat. De kanadensiska forskarna Gordon Neufeld och Gabor Maté visar på detta (dålig anknytning till ett fåtal vuxna). Se deras bok "Våga ta plats i ditt barns liv".

Så, den forskning, som visar på negativ inverkan på barn, har undgått Sydsvenskan helt. Härom dagen kunde vi läsa detta:

I boken Förskola för de allra minsta – på gott och ont har författarna Magnus Kihlbom (barnpsykiatriker), Birgitta Lidholt (doktor i pedagogik) och Gunilla Niss (förskolepsykolog) nyligen visat vilken negativ inverkan de stora barngrupperna faktiskt har på små barn. I boken presenterar de aktuell forskning inom bland annat neurobiologi, utvecklingspsykologi och anknytningsteori.

… men naturligtvis stod detta inte att läsa i Sydsvenskan utan i den likaså förskolepropagerande - men numera något försiktigare - Upsala Nya Tidning, UNT.

De av Sydsvenskans reporter nämnda forskningsrapporterna, har förutsättningar, brasklappar och tveksamhet runt de föregivet positiva forskningsresultaten. Vilka inte heller lämnat intryck på någon enda, av alla de trosvissa skribenterna i Sydsvenskan. Jonas Himmelstrand, författare till boken “Att följa sitt hjärta i Jantelagens Sverige” har skrivit om sin erfarenhet av hemmafostrade respektive offentligt fostrade barns sociala kompetens (viktigt för skolresultat likaväl som för anställningsbarhet) i vuxen ålder. I sin redovisning av forskningsläget skriver han:

Många signaler tyder på att den svenska förskolan har för stora grupper och för lite personal för att kunna ge en rimlig arbetssituation. I en undersökning gjord i Kommunalarbetaren nr 15, 2004 berättar barnskötare vad de anser om kvaliteten i den svenska förskolan. De flesta av de tillfrågade barnskötarna ville inte ha sina egna barn i sin egen förskola, de kände inte att de hunnit med jobbet utan stress efter arbetsdagens slut och de skulle inte rekommendera sin dotter, son eller vän att börja jobba i denna förskola. De berättar också att Läroplan för förskolan inte alltid är genomförbar i dagens stora barngrupper.

Denna text får ju också stöd av det aktuella “Förskoleupproret” av förskoleanställda på Facebook.

Ack ja. Allt sådant, icke förskolepositivt, skall Sydsvenskans läsare besparas, skyddas från, undanhållas! Nyansering, omvärldsbevakning, mångsidighet, mänskliga rättigheter, tolerans; rollen som "tredje statsmakt"…allt sådant är numera endast innehållslösa honnörsord på tidningen, som bara kommer till användning när högtidliga tal ska hållas.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkpn@yahoo.com
Malmö, Sverige | Söndag, 14-05-04, kl 16:05


Kopiera länk 14-02-16

Öppet brev till Malmö Förskolenämnd

Malmö 2014-02-15

Bästa nämndledamot

Ett gott samhälle kännetecknas av människors frihet och möjlighet att verka och utvecklas efter egna åsikter, intressen och talanger, av respekt för människors olikhet. I ett sådant samhälle respekteras mänskliga rättigheter och viktiga principer som subsidiaritet, marknadsekonomi, frihet under ansvar, mångfald, generositet och tolerans.

Svensk familjepolitik passar ingalunda in i den mallen. Den (politiken) kännetecknas av hård ekono-politisk styrning och likriktning av föräldrar och barn, av att relationer och anknytning mellan föräldrar och barn inte ges något värde, av att föräldrarna betraktas politiskt som otillräckliga för sina barns vård och fostran samt av att de rentav skulle vara skadliga för barnen.

Denna inställning, från politiskt håll, formulerades av sossarna, brutalt tydligt, i början av 70-talet, i text och bild i s-programmet Familjen i framtiden, en inställning som vår nuvarande borgerliga regering, uppenbarligen, numera delar med sossarna.

Den styrningen utövas genom ett högt skattetryck (69 procent enl. Swedbank), som varken tar hänsyn till existensminimum eller försörjningsbörda och av att arbetets monetära värde tas in i den politiska (offentliga) sfären. De återstående 31 procenten, mindre än en tredjedel, räcker ingalunda att försörja en familj på, något som en arbetare kunde göra på 50-60-talen då denne fick behålla två tredjedelar av sitt arbetes värde, inte som idag mindre än en tredjedel. Två inkomster är idag nödvändiga för att själv få disponera två tredjedelar av en lön.

”Dömda till misär” är titeln på denna debattartikel från 1996, skriven av riksdagsmannen och ekonomiprofessorn Bo Södersten (s). De som är dömda till misär är de föräldrar som inte kan inrätta sig efter styrningen i vårt land: två inkomster och skattesubventionerade förskoleplatser!

Därmed är efterfrågan på förskoleplatser stor. Situationen är rent desperat i Malmö; tidsgränsen, fyra månader, klaras inte av er översåtar, som har att administrera detta politiskt skapade övergrepp på Sveriges medborgare.

Då talas det om kompensation – till de föräldrar som är villiga – men inte får möjlighet till – att anpassa sig till ovan beskrivna "dagistvång" på grund av bristen på förskoleplatser.

Men, alla andra då? De som inte vill – eller kan – anpassa sig? De, som har en egen åsikt? De, som försöker följa sina hjärtans röster? De, som försöker hanka sig fram på en enda, ungkarlsbeskattad, inkomst?

Skulle inte alla ha glädje av att inte också dessa föräldrar måste ställa sig i kön? Skulle det inte bli mindre barngrupper? Och flera förskoleplatser, snabbare?

Och skulle det inte bli mindre misär i vårt ”toleranta och generösa” land om de politiskt införda missgrepp som skapat "dagistvånget" åtgärdades – eller åtminstone lättades – t ex med ett vårdnadsbidrag?

Frågan som Söderstens ställer sig i ovan tillänkade artikel: "Kan en regering verkligen ha rätt att döma hårt arbetande unga familjer till misär bara för att de vill ta sig friheten att uppfostra sina barn själva?", har med tiden fått ett svar: Jo, det kan en regering, med hjälp av intensiv och ihärdig propaganda som döljer vad det egentligen handlar om: kvinnorna måste ut i förvärvslivet (och barnen in på dagis) av missriktade jämställdhetsskäl!

Ni socialister i alla partier, ni villiga exekutörer av en totalitär och omänsklig familjepolitik i vårt land, tror kanske, att ni kan försvara er med att folk vill ha det så, att det bara är ett fåtal som drabbas. Men, så är det inte! Prof. Hugo Hegeland nämner, i denna artikel, de många enkäter som visar att mer än två av tre vill ha mera valfrihet i familjepolitiken. Och, ni skall veta att den dominerande tidningen i vår del av Sverige, Sydsvenskan, inte låter oss frihetsivrare komma till tals i de debatter som åtminstone den tidningen administrerar. Och, även om vi "bara" hade varit ett fåtal drabbade, har också vi mänskliga rättigheter, rättigheter som ni förtrampar: skyddet för familjen, för privatlivet, för rätten att välja våra barns fostran enligt egen övertygelse, och andra (se Europakonventionen om mänskliga rättigheter).

Tänk om! Ni politiker i Förskolenämnden i Malmö är inte tvingade att agera förtryckare! Ni behöver inte skämma ut er inför dagens föräldrar och drabbas av framtidens dom! Ni kan lätta både på det totalitära förtrycket och på den “desperata förskolesituationen” i Malmö genom att vara mänskliga och låta oss svåranpassliga få en liten del av de stora skattesubventioner för barnomsorg som hittills bara gått och går till den kommunala varianten. Detta t ex i form av ett vårdnadsbidrag.

Gör det!

Krister Pettersson, föreningstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Söndag, 14-02-16, kl 15:34


Kopiera länk 14-01-19

En gammal frihetskämpe - Familjekampanjens Brita Nordström

Jag har just upptäckt att Moderaterna-anknutna Svensk Tidskrift tämligen väl uppmärksammar Brita Nordström som, under namnet Familjekampanjen gjorde en enorm insats i början av 70-talet som bekämpare av det vi i denna förening numera tenderar att kalla "dagistvånget"! Eller vad sägs om följande uppmärksammande:

Familjekampanjen fortsätter

Av Lillemor Lindberg, Svensk Tidskrifts redaktion, 31 december 1971

Brita Nordström, som satte en lavin i rörelse för ett år sedan då hon startade Familjekampanjen som en reaktion mot de senaste årens familjepolitik, har gett ut en bok om kampanjen (Familjekampanjen fortsätter. Robert Larsons förlag). Orsaken till att kampanjen startade just då var finansminister Strängs berömda yttrande i samband med den föreslagna skattereformen: "Vi ska inte tvinga ut kvinnan, hon ska ha valrätten, vill hon vara hemma och få en lägre standard, så får hon det."

Brita Nordströms bok talar om varför familjekampanjen startade, vad den uppnått och hur den skall fortsätta. Hon vill få så många som möjligt att inse vad som håller på att ske med familjen och uppmanar dem att aktivt ta del i och påverka utvecklingen.

Kampanjen började med att man skrev och spred ett brev till statsministern, i vilket bl a begärdes att föräldrarna alltjämt på ett avgörande sätt bör få tillfälle att uppfostra den nya generationen. Beträffande det allmännas vårdbidrag för barnen (barnbidrag, daghemskostnad etc.) framhölls att lika stora vårdbidrag bör ges till familjer i samma inkomstläge oavsett hur barnens vård ordnas (genom daghem, i hemmet eller genom annan vårdare). Slutligen begärdes att familjens existensminimum inte skulle beskattas. Hänsyn skall tas till hur många som skall leva på inkomsten. Detta brev undertecknades av 63 078 personer och formIigen dränkte Kanslihuset, där brevpärmarna upptar l l/2 hyllmeter som en påminnelse om att inte alla delar regeringens åsikter om familjepolitiken.

På detta brev svarade herr Palme med en lång utläggning om kvinnans ställning och med slutklämmen: "Den stora majoriteten av hemmafruar kommer således att dra fördel av skattereformen. Talet om dess 'familjefientlighet' kan konkret inte ha någon annan innebörd än att ni ogillar denna omfördelning till de mindre inkomsttagarnas fördel." Han missuppfattade således innebörden av det brev han erhållit och svarade på något helt annat.

Aktionen resulterade i ett otal tidningsartiklar i svensk press men också i engelsktalande tidningar och i program i BBC och tysk TV.
Hur mycket det ursprungliga skatteförslaget ändrades då regeringen fick kännedom om vilken opinion det mötte, kan man ej bestämt säga, då förslaget aldrig redovisades i sin helhet. I alla händelser höjdes "hemmafruavdraget" från l 500 kronor till l 800 kronor.
Brita Nordström pekar på många orimligheter i nuvarande förhållanden. Varför anses det t ex vara nationalekonomiskt riktigt att driva ut unga småbarnsmödrar i förvärvsarbete – ofta lågavlönat sådant – vilket innebär att man måste bygga fler daghem, fritidshem etc., medan det samtidigt är mycket svårt för kvinnor i fyrtioårsåldern att få arbete. Denna grupp fordrar ju ingen utbyggnad av samhällets barnavårdande institutioner och stannar ej hemma från arbetet om barnen är sjuka.

Ämnar regeringen följa Barbro Janssons berömda 14 teser och verka för att inga barn skall få bättre start än andra i livet och därför sätta alla barn från 3 års ålder ett antal timmar om dagen på barninstitution och införa obligatorisk plikt att förvärvsarbeta?
Det bör också tilläggas att undersökningar visar att barnstugebarn i 2-3-årsåldern och i 6- årsåldern retarderas i den språkliga utvecklingen. Vi har att vänta ett allt mera sjunkande födelsetal i Sverige. Utvecklingen går åt motsatt håll i flera länder i Östeuropa, där de flesta kvinnorna redan länge haft förvärvsarbete. I Tjeckoslovakien får t ex mödrarna 500 tjeckiska kronor i månaden om de stannar hemma och tar hand om sina småbarn.

Författaren vänder sig mot indoktrineringen via massmedia, mot den tilltagande urbaniseringen och mycket annat som är snett i det moderna svenska samhället. Man fylls av beundran för en person som orkat dra i gång denna kampanj, öppnat ögonen på många och ingjutit självförtroende i många kvinnor. Kampanjen fortsätter nu med ett brev till familjeminister Camilla Odhnoff i vilket det krävs:

- att den kommande familje- och skattelagstiftningen utformas så att familjen som mänsklig, ekonomisk och juridisk enhet tillförsäkras villkor som svarar mot dess stora betydelse

- att samhällets bidrag för barnens vård skall följa barnet (vårdbidrag) och utgå oberoende av vårdform, samt att den hemarbetande – kvinnan eller mannen – genom vård av barn, familj, handikappad, utvecklingsstörd, sjuk eller åldring tillerkännes ATP och annat socialförsäkringsskydd.

Men hur statsrådet Odhnoff ställer sig lär framgå av vad hon skrev i DN den 3 mars 1970 om kampanjen: "Det är en cirkel av hyckleri och förtal, och ur folkets djup stiger professorskor, grevinnor och doktorinnor, och vi får lyssna till röster ur persianens djup."

Brita Nordström betonar gång på gång att hennes kampanj är opolitisk men att alla, även de som är engagerade i olika partier, är lika välkomna som medhjälpare för att främja familjen.

Att det krävs opinionsbildning beträffande familjens roll i samhället kan man vara ense med henne om. Sedan kan man ju alltid ifrågasätta om just denna fråga faller utanför ramen för övriga samhällsfrågor och kräver någon speciell opolitisk behandling och organisation.

Lillemor Lindberg

Att läsa Nordströms bok nu, fyrtio år senare, är en både imponerande och sorglig upplevelse. Imponerande eftersom Nordström redan då, i början av 70-talet, så tydligt såg vad som var på väg att hända på den s k "familjepolitikens" område, sorglig eftersom vi som betraktar oss som "intellektuella" arvtagare till henne tvingas konstatera hur patetiskt små framgångar vi åstadkommit sedan dess.

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Söndag, 14-01-19, kl 19:54


Kopiera länk 13-09-21

Roland Poirier-Martinsson provocerar intellektuella i SvD

Roland Poirier-Martinsson har en skarp och härligt provocerande ledarkolumn i dagens nummer av Svenska Dagbladet - här!

En eländig samhällsutveckling vad avser skola, utbildning, arbetsmoral, m m, beror enbart på samhällets intellektuella, skriver han.

Man kan ju ha några synpunkter:

All skuld på de intellektuella?

Många av dessa, är ju idag mer eller mindre beroende av det offentliga, av våra politiker, deras välvilja, bidrag, tjänster och befattningar, varför tyvärr alltför många av dem är tysta, inte vågar komma med avvikande synpunkter - tills de är pensionärer.

Politiken - politikerna - kan de inget göra, då?

Socialdemokratin var förr mycket av en rörelse för att höja arbetarnas status, utbildning, standard och makt. Andra samhällskrafter med dygder som rättesnöre, som Nykterhetsrörelsen, Bildningsrörelsen (ABF) och Egnahemsrörelsen, bidrog.

(Min egen morfar var ett fint exempel på denna strävan. Fattig, utauktionerad unge från Sörmland, autodidakt på fiol och munspel, tog värvning som husar, gifte sig, skaffade inte barn åt kapitalisterna utan bara en dotter, som fick lära sig spela piano och gå i flickskola. Böckerna i hans bokhylla handlade om uppfinningar, vetenskap, natur - och H C Andersen. Och dygdig som han var, var han nykterist [Godtemplare]).

Nu har S-rörelsen blivit till en Likhetsrörelse. Alla skall bo i lägenhet, gå i samma skola - enhetsskolan - och alla klara gymnasiet.

Inga skall ha det bättre än andra. Blåbärslikheten - nivelleringen - uppnås, men på en kulturellt och socialt lägsta nivå.

Hyckleriet med att vi skall vara en kunskapsnation, att alla skall kunna utvecklas och göra sina livsval etc, är skriande mot bakgrund av denna påtvingade Blåbärsjämlikhet.

Från ett samhälle med Fria Medborgare, som uppmuntrades att förkovra sig, sköta sig och uppnå bättre liv, har vi fått ett samhälle av nya Statare som är beroende, inte av make, familj eller omgivning, utan av Staten, genom dess utbetalningar av statarnas egna, fast av Staten omhändertagna, pengar, allteftersom de ofria undersåtarna inrättar sig i de jämlikhetsfållor som ger belöning för rätt uppförande.

Men visst skulle politiken - politikerna - än en gång kunna vända sin propaganda i riktning mot gamla värderingar - fast, där behöver de stöd, argument, principer och motivation från intellektuella i vårt samhälle.

Vi kan ju hoppas, att Poirier-Martinssons provokation i dagens SvD kan leda till ett bättre samtal mellan ledare och inspiratörer i vårt samhälle. Tack för artikeln, Poirer-Martinsson och SvD!

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Lördag, 13-09-21, kl 20:32


Kopiera länk 13-08-11

Det är skillnad på "folkhushållet" och "stat & kommun"

Krister: Diskussionen om huruvida sänkt restaurangmoms samt ROT & RUT ger fler jobb eller bara kostar för mkt, en debatt som du uppmärksammar - här - har ju sitt ursprung i två olika utgångspunkter. De som hävdar det förra gör så utifrån ett folkhushållsperspektiv medan de som hävdar det senare gör så utifrån ett snävare, statsfinansiellt, perspektiv.

Om vi pratar folkhushållsekonomi torde det inte vara något snack. Lägre skattepålagor på arbete leder självklart (?) till såväl större efterfrågan på, som större utbud av, arbetskraft. Hur stor effekten blir är däremot svårare att säga, inte minst på grund av effektens tidsberoende (kortsiktig liten, långsiktigt större).

Om vi däremot pratar statsfinansiellt, vilket skeptikerna gör, blir slutsatserna mindre tydliga. Det skulle, för stat & kommun, kunna gå på ett ut att höja skatten på arbete, eftersom en sådan åtgärd skulle kunna ge tillräcklig med pengar in för att, medelst arbetslöshetsersättning & socialbidrag, försörja alla dem som åtgärden skulle göra arbetslösa, men någon större affär för vår gemensamma sektor torde det aldrig kunna bli.

I den offentliga i debatt på området som uppstått, är det väl ändå inget snack om vilket perspektiv som är mest relevant: det folkhushållsbaserade, eftersom det är det större begreppet, ett som innefattar stat & kommun som en delmängd!

Eller uttryckt på ett annat sätt: Det som är bra för delmängden stat & kommun, ekonomiskt sett, är inte självklart bra oxå för helheten folkhushållet.

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Söndag, 13-08-11, kl 10:22


Kopiera länk 13-08-10

Skatter och välfärd

Just nu talas flitigt om effekterna av sänkt restaurangmoms, ROT- och RUT-avdrag. Det skapar jobb, sägs det. Jobben kostar för mycket, säger vissa. Hur är det då?

Sänkt moms och skatteavdrag innebär, att människor får behålla litet mera av sina pengar. Och att politikerna får litet mindre att spendera. Och denna lilla ändring i, om det är jag - eller politiker - som får bestämma över de pengar jag arbetar ihop, påverkar alltså jobben. Dvs vilka och hur mycket produkter och tjänster som efterfrågas. Och därmed vilka jobb som behövs.

Fördelningen av våra inkomster har varierat. Från att ha varit 1/3 till politikerna och 2/3 till mig själv under 50-talet , är det nu tvärtom. Bara 1/3 till mig och 2/3 till politikerna. Eller 69% i skatt, som Swedbank har räknat ut. Denna dubblering av skatteuttaget har smugits på oss genom inflation och progressiva skatteskalor. Och genom att skatterna döljs - arbetsgivaravgift, punkt-, energi-, moms …

Från att ha legat i toppen av ländernas välfärdsliga, rasade vårt land till plats 13 i takt med att skattetrycket ökade mer i vårt land än i andra. Erfarenheten har alltså visat, i vårt land som i öststaterna, att ju mera skatt och politikerstyrning, desto mindre välstånd. I Danmark vågar man öppet säga, att en inbetald skattekrona blir till 60 öre, bara av rundgången via politiker. Än större pengaförstöring sker, genom den snedvridning av behov, efterfrågan och fungerande marknad, som den politiska hanteringen innebär.

Vissa ondgör sig över, att ett nyskapat jobb “kostar”, flera miljoner i form av skattesänkningar och -avdrag. En kostnad, som av en debattör (Börje Börbo, Sydsvenskan 9/8) beskrivs som “en prislapp”, som “betalades av skattebetalarna i form av reducerade inkomster av skatteintäkter”. En sådan logik, är svår att förstå för den normalbegåvade läsaren. Men klart är, att debattören har samma perspektiv, som t ex vpk-ledaren Lars Ohly som i TV sade, att man “sprätter iväg” miljarder, om alliansregeringens skattesänkning.

Ett mänskligare synsätt är, att skattesänkningar låter mig få behålla mera av mina pengar att ha egen rådighet över. Pengar, som kan användas för sådant, som just jag själv anser värdefullt. Kanske fler restaurangbesök, kanske reparation av eller hjälp i min bostad. Kanske till något, som ger mig eller andra människor jobb med något helt annat, något som politiker inte har en aning om.

Med överblick av utvecklingen i vårt land sedan 50-talet, då en arbetare ensam kunde försörja sin familj, är det också mänskligt att fundera över vad det ökade skatteuttaget från 1/3 till 2/3 av ens arbetes värde har fört med sig. Man behöver idag, som då, 2/3 av en normalinkomst för att försörja sin familj. En försörjare, som nu får ta hem bara 1/3, klarar det inte. Vi måste vara två försörjare för att få ihop det. En plus en tredjedel för att få ihop två tredjedelar.

Och det dubblerade skatteuttaget används av våra politiker. Till att förvandla en inbetald krona till 60 öre. För att styra oss till att anlita folk för ROT- och RUT-arbeten. Till att oftare gå till MacDonalds. Och, till en mycket stor del, för att vi skall lämna våra barns vård och fostran i politikernas och deras tjänstemäns händer.

Man kan anse sådan politisk styrning djupt förnedrande, ja förkastlig, i strid med mänskliga rättigheter, ovärdig ett fritt land, som fallet är med familjepolitiken. För oss som gör det, är varje lättnad i skatteuttaget, varje hänsyn till försörjningsbördan och varje utjämning av subventioner, som minskar den förfärande politiska styrningen i vårt land, mycket välkommen.

Och det borde det också vara för den, som talar om konsekvens och analys likt Börje Bärbo i samband med skatter och vårt lands rutschkana i välfärdsligan mellan 1970 och 2005.

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Lördag, 13-08-10, kl 13:17


Kopiera länk 13-07-12

Falska liberaler vid makten i Sverige


Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Detta är den mänskliga rättighet, enligt Europakonventionen, som listas som nummer två i första tilläggsprotokollet.

I trygg förvissning om, om de obefintliga kunskaperna om de mänskliga rättigheterna hos alla dem som gått i svensk skola, kan skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (fp) grovt förvanska innebörden i denna rättighet genom att bara nämna den första meningen i stycket och helt nonchalera den andra, samt påstå att de människor som värnar om den andra, skulle vara motståndare till innebörden av den första.

Detta är inte bara antiliberalt, det är också grovt ohederligt av Edholm.

Tyvärr kommer den aktuella familjen (se under Senaste nytt - här) att fly från vårt totalitärt styrda land i stället för att gå vidare till Europadomstolen, och vi frihetslängtande medborgare får vänta på ännu något rättsfall som kan belysa det förfärande tvång och den ofrihet som nu blir än värre under styrning av människor som så falskeligen kallar sig liberala.

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Fredag, 13-07-12, kl 17:36


Kopiera länk 13-06-27

Förskoleforskningens brister

Apropå ert uppmärksammande av min bok The Swedish Story - här - kan jag meddela att jag också skrivit en översikt över vad som saknas i svensk förskoleforskning - här!

Mvh

Jan Sjunnesson, sjunnesson.jan@gmail.com
Bromma, Sverige | Torsdag, 13-06-27, kl 14:49


Kopiera länk 13-03-25

Dagistvånget måste åtgärdas reparativt, inte kompensatoriskt!

I samband med att vår styrelseledamot Monica Sunvard uppsmackat ett antal utmärkta debattartiklar på Newsmill under senare tid om den i Sverige förda familjepolitiken har en debatt uppstått, inte på Newsmill, eftersom det gänget stänger av kommenteringsmöjligheterna för "känsliga" ämnen som barnomsorg och invandring, utan i vår Facebook-grupp.

I den debatten visade det sig att många medlemmar, inte bara i gruppen utan också i vår egentliga förening, inte hänger med på vårt, vid det här laget, tämligen mångåriga resonemang om hur skattesystemet och dagissubventionerna i praktiken utgör det politiska problem som vi i vår förening kallar "dagistvånget", den kombination av politiska åtgärder som, med ekonomiska styrmedel, praktiskt taget tvingar småbarnsföräldrarna att överlämna sina småbarn till närmaste förskola tidigt för att själva kunna förvärvsarbeta och därmed uppnå en skälig materiell levnadsstandard.

Den som vill ta del av denna vår problemdefinition kan hänvisas - hit.

Jag kan inte tänka mig annat än att du läsare därefter kommer att hålla med mig om att det är skattesystemets brist på hänsyn till existensminimum och försörjningsbörda, samt de drygt 90-procentiga skattesubventionerna till den kommunala barnomsorgen som utgör det politiska problem som måste lösas, inte kompensatoriskt, med ytterligare bidrag och rundgång av skattepengar, utan reparativt, genom att folk får behålla de pengar de behöver för att försörja sig själva och sina anhöriga, alltså innan det kan bli tal om att börja betala skatt.

För att du ska förstå hur långt åt fel håll vi gått i dessa avseenden under senare decennier, låt mig upplysa om att svenska jobbare börjar betala inkomstskatt med ca 32 kr per hundralapp ovanför ett patetiskt lågt grundavdrag på ca 22 000 kr i inkomst per år.

Men inte ens inkomster upp till grundavdraget är befriad från skatt; när du spenderar dem ryker uppskattningsvis drygt 4 000 i moms, punktskatter och kanske fastighetsavgift, innebärande att du får max 17-18 tusen kvar i köpkraft - per år!

Vem kan överleva på en så låg nettoinkomst, framför allt om man också har anhöriga att ta hand om?

Nästa upprörande sak är vår omvända hänsyn till försörjningsbörda. På grund av frånvaron av skatteavdrag för försörjningsbörda men väl närvaro av grundavdrag för samtliga inkomsttagare i familjen betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en flerinkomstdito gör, i varje inkomstläge! För en familj som tillsammans tjänar den otillräckliga summan av två grundavdrag, alltså 44 000 kr per år före skatt, betalar eninkomstfamiljen ca 7 000 kr i inkomstskatt, tvåinkomstditot 0 kr!

Denna diskriminering av eninkomstfamiljer fulländas av de drygt nittioprocentiga skattesubventionerna till den kommunala barnomsorgen som, via skattsedeln, tvingar de hårdare beskattade - och därför fattigare - eninkomstfamiljerna att vara med och betala för de rikare flerinkomstfamiljernas barnomsorg, en tjänst som eninkomstfamiljerna själva alltså inte utnyttjar!

Detta är så nära totalitarism och diskriminering som man kan komma i ett land vars befolkning tror sig leva i ett fritt, rättvist och rättssäkert land!

Denna med ekonomiska medel omsorgsfullt gillrade fälla vill många av Barnens Rätts Facebook-grupp- och föreningsmedlemmar neutralisera med hjälp av ytterligare bidrag, nu till hemmaföräldrar, men det är fel väg att gå, av fler skäl än jag kan gå in på här! (Denna artikel har redan blivit för lång.)

Dagistvånget kan bara hållbart åtgärdas genom att ovan nämnda perversiteter i skattesystemet och dagissubventionerna åtgärdas reparativt, inte kompensatoriskt (medelst ytterligare bidragsrundgång)!

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Måndag, 13-03-25, kl 03:17


Kopiera länk 13-03-18

Varför säger vi inte stopp?

Angående Fatimas fråga nedan:

Liksom Fatima, gör många av oss äldre samma betraktelse av utvecklingen i vårt samhälle, en utveckling som är förfärande vad gäller barns och ungdomars fysiska och psykiska hälsa, deras anpassning, deras värderingar, deras relationer till nära och kära…

Och vi röstberättigade medborgare hade visst kunnat säga stopp – det finns ju fortfarande några politiker att rösta på. Några, som ser tragedin av det (s)tatliga dagistvånget, av den s k (S)tatsindividualismen.

Men de, och vi själva, har svårt att komma igenom samhällsbruset. De – och vi – tystas ned. De – och vi – anses aparta, konservativa, urmodiga.

Och vilka anser det, jo de jag kallar nomenaklaturan i landets politik och media. De människor som syns och hörs – som har tillträde till talarstolar och plattformar för att nå ut.

De är människor, som gynnas oerhört av dagis-åt-alla-systemet. De kan ägna sig åt sin karriär, de får barnens vård och fostran betald, och de har taskiga relationer till sina barn, men vet inte inte av något annat. Och de är djupt indoktrinerade och indoktrinerar varandra i sina kotterier. Under decennier har vi fått höra, i alla sammanhang, deras propaganda om hur viktigt det är med jämställdhet, barnens bästa, genusmedvetenhet, o s v.

Och så gott som allt negativt som kommit av dagistvånget i vårt land, hyschas ner, döljs, förtigs, sopas under mattan.

Det är därför våra styrande politiker kan ta lätt på de många enkäter av IMU, TEMO, SIFU, SOM. o s v, som genom åren visat, att minst två av tre tillfrågade vill ha en lättnad i den totalitära, politisk-ekonomiska styrningen av våra barns vård och fostran. En styrning i klar konflikt med flera mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen från 1950 – vilket också förtigs.

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Måndag, 13-03-18, kl 12:40


Kopiera länk 13-03-14

När säger vi stopp?

Vi talar ofta om människans värde, om värdegrund och om hur viktigt de är att vi ser henne för vad hon är och har potential att bli. Vi talar också mycket om hur viktigt det är att ge våra barn de rätta verktygen för att bli det de vill bli - att anamma världen.

Jag behöver inte öppna tidningen eller slå på radion för att se/höra hur vårt samhälle har utvecklats. Jag behöver bara kliva ut, över min dörrtröskel, och öppna mina ögon och se helheten omkring mig, förbi mina egna fördomar. För hur självkritiska vi än må vara, bär vi alla på fördomar, stora som små.

Självklart tycker jag att vi bör se över vår sjukvård, hur vi behandlar och tar hand om sjuka och äldre. Jag tycker också att vi bör se över vårt skolsystem, i vars vimmel våra barn/ungdomar riskerar att försvinna. Och många lärare drabbas av utmattning, och i förlängningen likgiltighet, inför arbetsbördor som de inte orkar med. Man skär ner, sparar in, och resultatet blir, om du haft oturen att sätta ditt barn i fel skola, att just ditt barn inte får de förutsättningar hon behöver för att utvecklas fullt ut - utan hamnar bland de bortglömda.

Vad hände med människovärdet? Varför ska etnicitet eller föräldrarnas ekonomiska resurser spela in? Är inte dessa barn oskrivna blad och författare till sina egna livsberättelser? Hur kan de bli det de är avsedda att bli om de inte får föra sina egna pennor utan, i stället, blir placerade i fack och där bortglömda?

Jag besökte en skola idag, min gamla, och gick därifrån med en klump i magen. Jag skulle ha kunnat ta ett barn därifrån utan att någon hade märkt det. De så kallade rastvakterna syntes inte till. Självklart är det ett gyllene läge för mobbarna att fortsätta mobba.

Tänk så hemskt att vakna varje morgon med en klump i magen inför tvånget att gå till en skola där ingen ser eller hör en, att återigen bli påmind om att man inte räcker till.

Fy så hemskt! Hur kan vi låta detta fortgå - och varför? Vart har vår medmänsklighet och empati tagit vägen? Hur kan vi tillåta vårt samhälle att utvecklas på detta vis?

Politikerna som bestämmer är valda av oss medborgare; de har förtroendeuppdrag som vi väljare gett dem. Men när de väl blivit valda ser det ut som om de slutar lyssna på sina uppdragsgivare, för att, i stället, bli blint lydiga tjänstehjon åt sina respektive partiledningar.

När ska vi medborgare sätta ner foten och säga "nu får det vara nog"?

Jag drar min gräns här och tycker att de är förfärligt att dagens barn/ungdomar tar livet av sig för att de inte ser någon annan utväg. Är det ungdomars självmord som krävs för att vi vuxna ska vakna? Räcker ens sådana monumentala tragedier för att vi ska reagera?

Ensam är inte stark; starka blir vi bara om vi tillsammans drar åt rätt håll!

Fatima Wiklund , fatimawiklund@yahoo.com
Gävle , Sverige | Torsdag, 13-03-14, kl 19:32


Kopiera länk 13-02-05

Rekord i VAB! Hurra!!??

Statens TV meddelar: "Rekord i uttagna VAB-dagar under januari!" Det lät som ett idrottsresultat som någon har anledning att vara stolt över.

Inget annat sägs, eller antyds, i eller efter meddelandet.

Inget om de oerhörda kostnaderna för subventioner på ca 15 000 kronor per barn och månad av våra skattepengar till de föräldrar, som lämnar sina barn till statens vård och fostran.

Inget om de ytterligare kostnaderna för oss skattebetalare för VAB-dagarna.

Inget om, att "rekordet" också betyder ännu flera barn med dagissjukor. Barn med sjukdomar, som med tiden och ökad antibiotikaresistens blir allt farligare. Allt sådant negativt runt det totalitära dagistvånget i vårt land förtigs, hyschas ner, sopas under mattan – särskilt i statens egen TV.

Den brittiska sociologen och forskaren Patricia Morgan nämner i sin bok Family policy, family changes. Sweden, Italy and Britain compared (CIVITAS) att föräldrars frånvaro från jobbet, på grund av familjerelaterade problem, som VAB, är ca 20 procent i den privata sektorn i Sverige och 30 i den offentliga.

Men det var ett tag sen - nu är det ju nya "rekord"!

Grattis svenska folk till rekordet! – i sjuka barn och rekordhöga kostnader för den totalitära familjepolitik, som knappast har något motstycke utanför Sovjetunionen, som Morgan också skriver i den nämnda boken.

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Tisdag, 13-02-05, kl 17:36


Kopiera länk 13-01-26

KD – varför inte: Det sant liberala partiet ??

KD:s kommundagar pågår.

Detta KD:s hattande mellan förbud å ena sidan – t ex mot aborter, mot samkönade äktenskap – och frihet å andra sidan – t ex föräldrars frihet att välja omsorg för sina barn, respekt för föräldrarätten och andra mänskliga rättigheter. Är det inte hög tid, att partiet skapar fastare principer för sin politik?

Liberalismen – principen om full frihet under ansvar – är ju ledig att ta hand om. Det finns ju inte några liberala partier kvar längre, allra minst det som, mycket hycklande och osant, kallar sig Folkpartiet-Liberalerna. Fp, med sitt dagistvång, likriktning av skolorna, kriminalisering av hemmaundervisande föräldrar, o s v.

Tänk er KD som det verkligt liberala partiet. Med viktiga, konsekventa principer: Full frihet för medborgarna så länge man inte skadar andra – under ansvar. Ansvaret och dess innebörd kan partiet definiera – grunden finns ju i kristendomen. Och Frihet på alla områden – så länge man inte skadar andra. Detta med att Skada Andra kan partiet också definiera: T ex vad avser föräldrars frihet att välja vård och fostran av sina barn skall denna frihet inte få skada barnen – barnen skall få sin goda fostran och sin utbildning på ett bra sätt enligt deras, barnens, mänskliga rättighet – utan att staten lägger sig i vari denna fostran och utbildning enligt föräldrarnas filosofiska och religiösa övertygelse består, annat än kontrollera, att denna fostran och utbildning kommer till stånd och kan anses vara väl godkänd i ett fritt och demokratiskt västerländskt samhälle, i vilket alla de mänskliga rättigheterna enligt Europakonventionen från 1950 respekteras. Alltså även den i Sverige f n så grovt förtrampade mänskliga rättighet som är Artikel 2 i Första Tilläggsprotokollet och som lyder:

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Se mera om mänskliga fri- och rättigheter - här!

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Lördag, 13-01-26, kl 14:16


Kopiera länk 13-01-25

Dagistvångets hälsorisker ökar

Dagistvångets hälsorisker ökar allt mer av antibiotikaresistens.

Professor Otto Cars har nu i många år varnat för att många allvarliga sjukdomar och bakterier inte längre kan bekämpas med antibiotika. Hans senaste artikel om saken hittar du på Svenska Dagbladets webbplats - här!

Dagisbarn och deras omgivning smittas frekvent, som vi alla vet. ”Öronbarn” är sedan länge ett begrepp – förfärliga konsekvenser av ständiga öroninfektioner – barn som mister hörseln, MRSA, resistent tuberkulos… Riskerna för våra barns liv och hälsa ökar därmed med tiden och med den påtvingade dagistillvaron – smittspridningen.

Det politiska dagistvånget bör därför mildras – upphöra helt – om dagens styrande politiker inte vill bli skyldiga till ännu värre övergrepp och illdåd på människors frihet och mänskliga rättigheter. Än värre övergrepp nu än tidigare; detta eftersom varningarna och konsekvenserna för barns och ungdomars psykiska och fysiska hälsa har blivit så tydliga, att ingen politiker kan säga sig inte ha vetat eller förstått innebörden i det avskyvärda politiska tvång och övergrepp på mänskliga rättigheter de gör sig skyldiga till i vårt land.

Professor Cars skriver i ovan tillänkade artikel bl a:

Den bistra sanningen är att inga antibiotika med nya verkningsmekanismer har upptäckts sedan 1987. Orsaken är betydande vetenskapliga svårigheter, men även att lönsamheten för antibiotika är osäker jämfört med andra typer av läkemedel. Livsviktiga forskningsprogram har lagts ner och i dag finns inga nya antibiotika på horisonten för behandling av flera viktiga och allvarliga bakteriesjukdomar.

Bristen på fungerande antibiotika drabbar barns och mödrars hälsa och får enorma konsekvenser.

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Fredag, 13-01-25, kl 10:32


Kopiera länk 12-12-18

Lågvattenmärke bland ledarartiklar

Nyhetsnotisen – här – inspirerade mig till följande kommentarer:

Luciadagens märkliga ledare i Sydsvenskan har förbluffat läsare över hela landet. Den råa, totalitära tonen skvallrar om skribenstens hatfulla inställning till fungerande familjer och harmoniska barn. Ovanpå detta kommer den sorts bakvända ekonomiska resonemang som osökt för tanken till de psykopatiska tankar vilka präglat en lång rad av revolutionära tryckalster som producerats under historiens gång.

Med insyn i det dagsaktuella läget i många av Sveriges kommuner, står det klart att den förlustmaskin som den svenska daghemsverksamheten utgjort alltsedan den s k "Myrdalska förbannelsen" i samband med särbeskattningsreformen 1971, snabbt ökar många kommuners redan alarmerande underskott. Här hjälper alltså inga skattehöjningar, särskilt inte eftersom varsel och uppsägningar numera står som spön i backen och Sverige saknar den sorts produktiva industri som under efterkrigstiden skapade det svenska välståndet.

Numera är vi ett land av krämare och konsumenter, vi har bara kvar en bråkdel av den produktionsindustri som skapade några årtionden av välstånd och en betydande del av befolkningen bygger hela sin tillvaro på kreditfinansierad shopping, förutom att de har amorteringsfria bostadslån samt bilar och andra kapitalvaror på krediter. Det fysiskt och psykiskt påfrestande liv som detta ränteslaveri innebär försöker man dessutom lätta upp med dyra resor till exotiska platser - också det på kredit enligt principen "res nu, betala sen".

Sydsvenskans ledarskribent vill med sina snedvridna funderingar lägga ytterligare sten på den moderna föräldragenerationens axlar. Detta innebär inget annat än samhällsomstörtande verksamhet som redan har gått så långt att det borde vara en dånande väckarklocka för dem som ännu har tankeverksamheten i behåll.

Tre värdefulla böcker till hjälp för att skapa harmoniska barn och fungerande familjer rekommenderas härmed: Ge plats för familjen av den kände danske familjeterapeuten Jesper Juul och den norska journalisten Monica Öien som betonar att samspelet i familjen är helt avgörande för vilka människor barnen blir som vuxna. En annan utmärkt bok är Välfärdslandets gåta - varför mår barnen inte lika bra som de har det? av barnläkaren Carl Lindgren och barn- & ungdomspsykiatrikern Frank Lindblad som vittnar om mängden av barn med psykosomatiska problem i brist på kärlek och bekräftelse trots att vi lever i ett materiellt överflöd. Författaren och ekonomen Carl Hamilton skrev för några år sedan Det infantila samhället" där ökande stressjukdomar, missbruk och självmordsförsök bland barn och ungdomar signalerar en ödesfråga: demokratin behöver ansvarskännande medborgare. Men vem ska fostra dem, föräldrarna eller staten?

Jan-Ola Gustafsson, jog.hyssna@telia.com
Hyssna, Sverige | Tisdag, 12-12-18, kl 10:05


Kopiera länk 12-10-21

Viktig debattbok från Den Nya Välfärden

Patrik Engellau, chef för tankesmedjan Den Nya Välfärden, och Thomas Gür, mångsysslande skribent och debattör, har skrivit en bok: Den övermodige beskyddaren, som berör alla oss, offer för denne “övermodige beskyddare” – det starka samhället (Välfärdsstaten), mycket starkt.

Några utdrag:

Välfärdsstaten har ambitionen att ta över ansvaret för våra liv från oss själva, familjen och det övriga civila samhället. Till viss del har den lyckats, och med stöd från dem som gärna överlämnat sina bördor och sitt eget ansvar till staten, till offentliga instanser och ytterst till politikerna. Detta har medfört att sådana dygder eller rättesnören som till exempel att hjälpa sin nästa i trångmål, att agera ansvarsfullt visavi sig själv eller sin omgivning har försvagats, medan offentliga instanser som påtagit sig motsvarande uppgifter likväl inte riktigt klarar att utföra dem….

En väsentlig uppgift för det civila samhället är individernas socialisering – att omvandla barn och ungdomar till samhällsmedborgare, att fostra nästa generation genom att ge dem de värderingar och normer som behövs för samhällets fortlevnad. När det civila samhället trängs undan försöker det offentliga att överta uppfostringsrollen. Både lärare och arbetsförmedlare vittnar om att de ofta innan de kan utföra sina uppgifter, förmedla kunskap eller förmedla arbeten, först måste ta itu med att fostra elever eller unga arbetssökande i helt vardagligt hyfs. Men lärare och byråkrater är inte lika bra uppfostrare som det civila samhällets gemenskaper….

Det mest oroande är att en stor del landets ledare – politikerna – inte talar om dessa fundamentala problem eller ens synes medvetna om dem. Denna mentalitet av förnekelse har sannolikt sin grund i att politikens normala redskap – lagar och budgetar varmed politiker kan förbjuda beteenden respektive uppmuntra (läs ”främja med ekonomiska incitament”) beteenden – inte har någon verkan mot problem som uppstått på grund av att det civila samhället trängts undan och får svårare att förmedla gängse dygder och goda värderingar.

Dåliga normer och skadliga värderingar kan varken bekämpas med förbud eller pengar. Politikens verktyg är helt enkelt inte anpassade till att hantera situationen.

Boken kan hämtas hem gratis som PDF-fil - härifrån.

Gör det! Ta hem den och läs och betänk vad det innebär att våra övermodiga socialistiska politiker, i alla partier, under decennier har experimenterat med hela vår nation, med ett katastrofalt resultat för våra familjer, våra ungdomar, vårt samhälle och mänskliga värden samt våra fri- och rättigheter i allmänhet som följd.

Krister Pettersson, styrelseledamot i Barnens Rätt, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Söndag, 12-10-21, kl 13:54


Kopiera länk 12-10-18

"Finstilt" om skattetrycket i vårt land

På opinionsbildande plats har tidningen Sydsvenskan snuttiga, ofta halvvitsiga och halvdumma kommentarer till det politiska skeendet i landet.

Dagens nummer av tidningen innehåller bl a en under rubriken Det finstilta. Vad handlar den om då – något juridiskt, något avtal?

Nej då – den finstilta texten handlar om våra skyhöga skatter:

Hur stor del av inkomsten går i skatt för en ensamstående löntagare med 25 000 kronor i lön, eller en tvåbarnsfamilj med sammanlagt 55 000 k i månadsinkomst? Svar: 69 procent….

Låter det orimligt mycket? Förklaringen är att sociala avgifter, moms och olika punktskatter också tagits med i kalkylen.

Den svenska välfärden är fantastisk. Men den är inte gratis om någon nu trodde det.

Så lyder tidningens förnumstiga kommentar i en liten kommentarspalt till en uträkning av Swedbanksekonomen Maria Ahrengart. Uträkningen från Swedbank visar på vårt oerhörda skattetryck, 69% av normalinkomsttagares inkomster går i skatt. Och rubriken sätter Sydsvenskan till Det finstilta. Och texten sätts verkligen finstilt bland övriga halvdumma, halvlöjlliga och halvvitsiga kommentarer på tidningens opinionsbildande sidor.

Denna halvt undanskymda text om det oerhörda skattetrycket i vårt land kan jämföras med tidningens braskande – ofta över två sidor – reportage om hur politikerna (i Malmö) kämpar, tar till alla (skatte)medel (paviljonger, bussar, …) för att hysa alla barn, vars omsorg de har tvingat på sig. Detta en effekt av just det nämnda, oerhörda skattetrycket om 69% och politikernas riktade subventioner – som innebär “an offer you can't resist” (för att skriva i "gudfaderliga" termer) till att lämna ifrån sig barnen till politisk-kollektivistisk fostran i Marx och Engels efterföljd.

Något seriöst om skattetrycket och den totalitära styrningen av föräldrar och barn i vårt land lär vi inte få se i det socialistiska propagandaorganet Sydsvenskan – en tidning som förr var oberoende och liberal. Och som inte skäms för att kalla sig det, fastän tidningen i dag under pol. chefred. Heidi Avellan är allt annat – djupt hycklande i sitt förment förhärligande av tolerans och människors frihet men i verkligheten har en hållning av att "hålla medborgarna kvar i okunnighet" och basunera ut de socialistiska slagorden (JÄMSTÄLLDHET, GENUS, …), som döljer det totalitära förtrycket av många föräldrar med “fel åsikt” och deras barn i vårt land.

Krister Pettersson, styrelseledamot i Barnens Rätt, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Torsdag, 12-10-18, kl 22:45


Kopiera länk 12-09-25

Sydsvenskans förakt för valfrihet: KD = Kvinna & Diskbänk!

Sydsvenskan har på sidan OPINION en kolumn med osignerade kommentarer – sällan kvicka och intressanta för det mesta onyanserade och dumma.

Dagens exempel lyder:

Bidragsparti

Vårdnadsbidraget bidrar till att bevara könsskillnader på arbetsmarknaden. Det sägs i jämställdhetsbilagan i regeringens egen budgetproposition.

Till 92% tas vårdnadsbidraget ut av kvinnor, skriver TT.

Snyggt jobbat, Kristdemokraterna!

KD, som i "Kvinna" och "Diskbänk".

Det nämnda vårdnadsbidraget avser att, något ynka litet, minska den totalitära styrningen av föräldrar och barn genom den riktade skatte- och subventionspolitik som grovt diskriminerar vissa människor och förgriper sig på viktiga mänskliga rättigheter, på valfrihet och tolerans, på marknadsekonomi, på subsidiaritetsprincipen etc., etc., som Sydsvenskan, ständigt hycklande, påstår sig värna.

Därmed står tidningen, återigen, upp till försvar för den totalitära, socialistiska, familjepolitiken i Sverige, en politik, som av den brittiska sociologen / forskaren Patricia Morgan liknas vid Sovjetunionen, i hennes bok Familj Policy, Family Changes / Sweden, Italy and Britain Compared (Civitas, 2006).

Krister Pettersson, styrelseledamot i Barnens Rätt, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Tisdag, 12-09-25, kl 10:46


Kopiera länk 12-09-23

Kritik av "dagistvånget" kräver mycket tjat

Madeleine Lidman, primus motor i nätverket Hemmaföräldrar, uppsmackade på Newsmill 12-09-19 denna debattartikel, som hade budskapet att, på grund av förskolans kroniska brist på resurser, borde barn till föräldralediga inte accepteras där, på det att resurserna bättre skulle kunna komma de övriga, mer behövande, barnen till godo.

Det var intressant att notera att Newsmill, denna gång, valde att stänga av kommenteringsmöjligheten, uppenbarligen av rädsla för att bli dränkta av kommentarer.

Är barnomsorgsfrågan, måhända, på väg att bli lika utskopad ur den offentliga debatten som invandringsfrågan länge varit?

Hur som helst, Lidmans artikel inspirerar till följande kommentarer:

Bra, Madeleine, men jag blir trött på att du envisas med att beskriva den skattemässiga orättvisan mellan hemmafamiljer & dagisfamiljer i termer av att "…hemmafamiljer ofta betalar mer i skatt än dagisfamiljer gör."

Det där ordet "ofta" skapar en onödig osäkerhet. Stryk därför det! Om du vill känna dig säker, argumentatoriskt, kan du, som vi i Barnens Rätt, uttrycka saken sålunda: "Hemmafamiljer betalar alltid mer i skatt än en dagisfamilj gör, vid samma sammanlagda inkomst, i varje inkomstläge."

Men för övrigt är vi överens; vi måste – åtminstone – komma till en lösning där alla småbarn skattesubventioneras lika, oavsett om de är hemma eller i förskolan. För närvarande kan, som bekant, skillnaden i subventioner mellan de två kategorierna av barn uppgå till inte mindre än 13 000 kr i månaden, netto, efter skatt, till förskolebarnets fördel. Och det är trevligt att konstatera att vi är helt överens om att denna statliga uppmuntran av en livstil över en annan, minst lika lovvärd sådan, är ett outhärdligt tecken på totalitarism i demokratisk förklädnad.

Men tyvärr är vi i Barnens Rätt inte ens nöjda med lika fördelning av subventionerna, eftersom de representerar ett gigantiskt slöseri med gemensamma ekonomiska resurser & fortfarande skulle leda till otillbörligt statligt inflytande över hur lång småbarnsperioden får vara.

Därför kämpar vi långsiktigt för att barnomsorgens ska utdebiteras till självkostnad, som kommunallagen påbjuder, i kombination med att utgiften blir avdragbar mot föräldrarnas inkomster.

Då skulle svenska folket få uppleva ett kraftigt uppsving i välstånd, sysselsättning - & befrielse från att behöva jobba så hårt & så mycket!

Men allt det ovan skrivna har vi ju skrivit många gånger förr, inte minst på denna webbplats.

Bo C Pettersson, styrelseledamot i Barnens Rätt, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Söndag, 12-09-23, kl 14:00


Kopiera länk 12-09-08

Inga liberaler i Fp sedan länge

I en debattartikel i Fp-tidningen Nu är nio lokalt verksamma folkpartister bekymrade över att kravretoriken dominerar bilden av partiet (övervakning av elektronisk korrespondens, rutinmässig gynundersökning av unga flickor, o s v). Värst ändå är väl den nya Skollagen, som vi uppfattar partiledare Björklund som starkast ha kämpat för, i vilken man kriminaliserar hemundervisning och därmed avskaffar den viktiga mänskliga rättigheter som tillförsäkrar föräldrar rätten att välja vård och fostran för sina barn.

För oss, offer för de familjepolitiska övergreppen i vårt land, är det tydligare än för de nio folkpartisterna i Nu att det inte har funnits någon liberal person i Fp sedan Lars de Geer, som var den riksdagsman för partiet som, för flera decennier sedan, ensam röstade emot partiets stöd åt socialisternas totalitära tvångspolitik "dagis åt alla".

Sedan dess, har Fp konsekvent stöttat denna djupt antiliberala, marxistiska, familjepolitik - med förhållanden som Patricia Morgan i sin bok Family Policy, Family Changes / Sweden, Italy and Britain Compared (Civitas, 2006) liknar vid Sovjetunionen.

Folkpartiets avvikelse från liberalismen beskriver de där nio bl a så här:

Återfinns liberalismen i dagens Folkparti? Fröroths svar är "Nej, partiet har gått från liberalt till socialliberalt till socialteknologiskt!"

Därefter analyserar Fröroth vad som egentligen skett med Folkpartiet och kommer fram till att det är visionslöst och har stagnerat:

Blott någon enstaka folkpartiliberaler har lyckats höja näsan över socialförsäkringarnas procentdebatt och göra begåvade inlägg i debatterna om medborgarskapet och ansvaret, trots att det är frågor som berör själva kärnan i det liberala budskapet: att tro på människorna.

Ack ja! Visst är det svårsmält, när människor och partier sätter på sig en skylt, en etikett, om att de är och vill något fint och ädelt, men sedan, i verkligheten, uppträder på ett helt annat sätt.

Folkpartiet – antiliberalerna!

Krister Pettersson, styrelseledamot i Barnens Rätt, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Lördag, 12-09-08, kl 09:58


Kopiera länk 12-07-18

Vad ska en hemmaförälder göra?

För en stund sedan, fick vi, i Barnens Rätt, in nedan citerade fråga i vår Facebook-grupp:

Har ni några konkreta råd angående hur man kan få ihop det ekonomiskt om man vill ta hand om sitt/sina barn själv. Hur har ni själva löst det hela?

Vårt svar blev:

Vi har inte löst problemet, eftersom vi finner det varande politiskt skapat och bestående av kombinationen hög individuell beskattning, omvänd hänsyn i denna till försörjningsbörda & sanslöst höga skattesubventioner till den kommunala barnomsorgen, frågor som vi, i vår ideella förening, inte äger utan som vår politiska företrädare lagt beslag på.

Denna, politiskt målmedvetna, kombination får såväl fattiga som "rika" småbarnsföräldrar att dra slutsatsen att de inte har "råd" att själva ta hand om sina barn under de där viktiga småbarnsåren, att staten är bäst lämpad att göra jobbet!

Men att lösa problemet, på den politiska nivån, tar - uppenbarligen - tid.

Vad du kan göra, för dig, dina barn & din familj, under tiden, skulle kunna vara:

1) Håll ihop familjen! Att få barn och se det växa upp är nog det mest lyckobringande man kan få vara med om. Att skilja sig, under den resans gång, och därefter bli ensam om saken, riskerar inte bara att döma en själv och barnet till långvarig fattigdom utan också att förvandla denna lycka till sin motsats.

2) Om ni, i familjen, gör arbetsuppdelningen att den ene föräldern ska jobba medan den andre stannar hemma (några år) & tar hand om barnen, gäller det, följaktligen, för den förre, att utmärka sig så att inkomstutvecklingen blir bästa möjliga & för den senare att minimera de onödiga inköpen och göra mer själv, i stället.

3) Slutligen gäller det, för hemmaföräldern, att tuffa till sig & inte ta åt sig av omgivningens nedlåtande attityder & kommentarer. Vi alla inser hur viktig investeringen i barnens personlighetsutveckling är och tids nog får hemmaföräldern sin revansch!

Bo C Pettersson, styrelseledamot i Barnens Rätt, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Onsdag, 12-07-18, kl 16:45


Kopiera länk 12-06-27

Hjälp!! (2)

Hej tillbaka, Karlsson!

Det du skriver - här - låter jobbigt. Den enda tröst jag kan erbjuda är att massor av frånskilda personer, och då företrädesvis män, har hamnat i situationer som din.

Själv är jag frånskild och har barn som är lite äldre än dina, men tackar min f d hustru för att hon inte gick till domstol för att få enskild vårdnad om dem.

Jag befarar att, om hon så hade gjort, hade hon lyckats, trots att hennes enda skäl till skilsmässa var att hon var trött på mig efter många års äktenskap & min fyrkantiga, d v s naturvetenskapliga, personlighet.

Slutsatsen blir: försök hålla bästa möjliga kontakt med dina barn, trots svårigheterna & det utan att hänge dig åt aggressivitet & hotelser gentemot ditt ex!

För om det är något som inte går hem i domstol är det manlig aggressivitet & manliga hotelser. Kvinnlig aggressivitet & hotelser, däremot, betraktas där som någonting helt annat, som kvinnors helt legitima metoder för att försvara sig mot sina hotfulla och brutala män.

Som sagt: mitt bästa råd är att agera enligt "Slutsatsen blir…" enligt ovan!

Lycka till och ge inte upp!

En som aldrig skrivit förr,
Kiruna, Sverige | Onsdag, 12-06-27, kl 13:05


Kopiera länk 12-06-24

Två år och sliten ur sin trygga famn (2)

Det du, Sandra, skrev - här - var bedrövlig läsning.

Och inte särskilt bättre mår vi i Barnens Rätt av att tvingas påpeka att föreningen inte är en ideellt arbetade advokatbyrå utan en ideell förening som är sur på det vi kallar "dagistvånget" & som inte orkar engagera sig i ditt fall på det juridiska plan som du förefaller behöva.

Men vi har ändå ett gott och gratis råd att erbjuda och det är att du, framöver, håller bästa möjliga kontakt med din dotter, så kommer ni nog snart att vara återförenade.

Vi beklagar att vi inte orkar göra mer för er två, men mot statens tunga tvångsmakt väger en ideell, enbart medlemsfinansierad förening som vår, lätt :-(

Men kanske får dina rader någon enskild läsare eller föreningsmedlem att höra av sig till dig med några användbara råd.

Webmaster, webmaster@barnensratt.se
Västerås, Sverige | Söndag, 12-06-24, kl 03:25


Kopiera länk 12-06-19

Båstads sossar vill tvinga fattiga hemmaföräldrar att betala för andras förmåner

Att döma av denna nyhetsartikel i Nordvästra Skånes Tidningar (NST, numera en del av Helsingborgs Dagblad), vill min hemkommuns (Båstads) sossepolitiker att ortens lunchavgift för gymnasieelever slopas så att de kan luncha gratis under skoltid. För att betala för det kalaset vill de att dagens vårdnadsbidrag i kommunen, som kostar oss båstadsbor ca 500 000 om året, slopas.

Men då missar ju sossepamparna att alternativet för minst hälften av dagens vårdnadsbidragstagare är kommunal barnomsorg, som skulle kosta kommunen fyra gånger så mycket.

Det ovan stående inspirerade mig till följande insändare i dagens nummer av vår lokaltidning (som jag återger här, eftersom tidningen inte publicerar sina insändare på Nätet):

Ingen frågar vad som är bra för barnen

Min syn på artikeln ”S budgetförslag liknar alliansens” 15 juni beträffande vårdnadsbidraget: Ärligt talat! Socialdemokraterna vill slopa vårdnadsbidraget på 500 000 kr?

Men hallå det är ju rena förtjänsten att familjen får vårdnadsbidrag istället för att barnen är placerade på institution, vilket kostar samhället mycket mer.

Dessutom ger det barnen bättre kvalité och trygghet att få vara med en förälder fram till minst tre års ålder.

Ingen frågar sig vad som är bra för barnen, det handlar om politiker som styrt samhället via skatten, för att barnen ska in på institution och båda föräldrarna arbeta. Fullständigt huvudlöst och kallt.

Ettåringar förstår inte varför föräldrarna väljer bort dem och lämnar in dem på institution. Så bygger du inte en trygg relation. Barnen lär sig att på sina föräldrar kan man inte lita.

Se dig omkring, vad gör barn och ungdomar när de är ensamma hemma efter skolan? Varför mår så många barn psykiskt dåligt?

Ingen ser dem ingen har tid med dem. För föräldrarna är barnen jobbiga när de väl träffas.

Det måste vara värt att satsa på barnen varför annars skaffa dem när man ändå prioriterar bort dem. Vad är det som är viktigare? Tids nog hinner man jobba.

Barn som varit på institution har lärt sig att ta för sig och det är mycket tydligt ute i samhället. De är mycket egoistiska, de har lärt sig att stänga av för att överleva.

Fram för Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid!

Gunilla Brenton, f d förskollärare & förskolekonsulent, gunilla@brenton.se
Båstad, Sverige | Tisdag, 12-06-19, kl 10:02


Kopiera länk 12-06-18

Hjälp!!

Hej på er, alla föräldrar!

Jag är en man på 43 år som har två underbara barn på 8 och 10 år.

Jag lämnade deras mamma för fyra år sedan p g a att min hälsa var i fara.

Jag var tvungen att ta till rättsliga medel för att få träffa barnen och rätt till mina barn, men hon bryr sig inte om att det finns en dom utan det blev bara umgänge under dagtid (lör-sön).

Nu har fyra år gått och det blir bara värre och värre.

Jag har anmält till Soss inte mindre än fem gånger och polisanmält henne tre för umgängessabotage och kidnappning, men utan resultat!

Finns det någon vänlig själ som vet hur barnen ska få träffa mig? Snälla, hör av er - tack!

PS: Sist jag såg mina barn var 1 April.

Håkan Karlsson, rullarulla@hotmail.com
Landvetter, Sverige | Måndag, 12-06-18, kl 20:12


Kopiera länk 12-06-18

Två år och sliten ur sin trygga famn!!

Hjälp, vi måste skiljas åt idag! Min dotter är extremt fäst vid mig då hon saknar släkt, så gott som, så det har, liksom, bara varit jag. Soss har gripit efter halmstrån och kommit med den ena ogrundade beskyllningen efter den andra utan konkreta bevis, bara en massa antaganden och egna analyser, samt att de bedömt ett vårdbehov av en flicka de träffat 30 min, en underbar liten tjej som snart kommer få sitt lilla oskyldiga hjärta krossat, av "tanterna", som hon säger.

Sandra Vargörn, S.vargorn@gmail.com
Botkyrka, Sverige | Måndag, 12-06-18, kl 13:07


Kopiera länk 12-06-12

Dags för papporna (2)

Tack fr Andersson för tänkvärt inlägg här nedan!

Men du ifrågasätter uppenbarligen om vi i föreningen Barnens Rätt verkligen är "rumsrena", om vi verkligen strävar efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Du befarar uppenbarligen att vi är en samling bakåtsträvare som vill tvinga kvinnan tillbaka till spisen.

Så är det absolut inte! Vi vill inte tvinga någon till något (utom möjligtvis att avstå från att skada andra).

Vi är verkligen för största möjliga jämställdhet mellan kvinnor och män (och inte bara mellan de två grupperna) men har en vidare syn på vad denna jämställdhet innebär än den definition av saken som politiken och media pådyvlar oss medborgare.

Vi tycker t ex att det är okej, ja t o m önskvärt, att någon av föräldrarna stannar hemma med barnet de första personlighetsdanande åren. Vi föredrar att föräldrarna uppfostrar barnen framför att dagispersonal gör det - av fler skäl än jag orkar gå in på här.

Och vi tycker att frågan om huruvida det är kvinnan eller mannen som ska stanna hemma några år när barnet är litet inte är en politisk sådan utan något som de två föräldrarna måste få mandat att besluta om själva, utan de politiska pekpinnar som de är utsatta för idag.

Av det ovan stående torde framgå att vi absolut inte har något emot att kvinnan står för försörjningen medan pappan ammar barnet och står för den övriga marktjänsten men vill inte heller fördöma de familjer som väljer den motsatta - mer traditionella - rollfördelningen.

Men framför allt vill vi upplysa folk om hur tankemässigt styrda de blivit av den rådande skatte- och familjepolitiken, så till den grad att de inte längre är förmögna att se några alternativ.

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Tisdag, 12-06-12, kl 01:51


Kopiera länk 12-06-11

Dags för papporna!

Namnet på er förening är ju väldigt bra och får det att låta som att ni värnar barnens rätt till föräldrars tid. Därför blir jag lite konfunderad över innehållet.

Det som de flesta svenska barn lider av är ju, trots allt, brist på tid med sina pappor, men den frågan verkar helt bortglömd i detta forum. Tycker att ni borde fokusera på en politik som gör att barn kan få mer tid med sina pappor också, inte bara med mammorna!

Ett delat ansvar för barn och familj är ju trots allt det bästa för både barn, kvinnor och män! I övrigt är jag helt för att barn ska få mer tid med sina föräldrar och då framförallt med sina pappor, vilket de flesta barn tyvärr saknar idag.

Elsa Andersson, elsasbrevlada@hotmail.com
Göteborg, Sverige | Måndag, 12-06-11, kl 21:56


Kopiera länk 12-06-03

Bra möte i Stenungsund igår!

Igår genomförde Kristdemokraterna i Stenungsund ett möte där jag talade på temat Ska barn vara på dagis – eller hemma och knyta an till sina familjer?

Det kändes som att "övningen" fungerade mycket bra, som om den förebådade en ny tid för Sverige.

Diskussionens vågor gick höga men mynnade ändå ut i tämligen lugnt vatten, i god samsyn om det otillbörliga i att statens skamlöst utnyttjar sin tvångsmakt för att förmå småbarnsföräldrarna att överlämna sina barn till omsorg i förskolan i stället för att ta hand om dem själva, hemma, under de där första, viktiga, personlighetsdanande åren.

Vi bestämde oss för att ha nästa möte på min gamla kaffestuga i Dalsland: Hamrane Bak- & Kaffestuga i slutet av augusti eller början av september.

Ett särskilt tack till Marie-Louse Ericsson som hade organiserat allt till det bästa för oss.

Eva Sternberg, eva.sternberg@telia.com
Mölndal, Sverige | Söndag, 12-06-03, kl 19:43


Kopiera länk 12-05-29

– Vi har inte råd…

…att vara hemma, hör man ofta föräldrar säga om att de måste ha sina barn på dagis.

Okunskapen är förfärande om varför det är så, varför det är så få som har det: råd att själva vårda och fostra sina barn.

Enligt socialistisk teori - se Marx och Engels bl a - är det viktigt, att familjens funktion bryts ner. Att föräldrarnas överföring av "borgerliga" värderingar till barnen hindras.

Några av oss äldre minns väl hur Gunnar Sträng (s) deklarerade "Vi skall införa socialismen, men inte basunera ut det på gator och torg". Och det är just vad man har gjort i vårt land – socialiserat bl a familjen.

Genom en fräck omläggning av skattesystemet 1971 så, att ingen hänsyn längre tas till skattebetalarnas försörjningsbörda, beskattas vi alla som vore vi rika ungkarlar. Skatteuttaget har ökat så att vi nu genom många olika skatter, synliga (några) och dolda (många) betalar nära 3 av 5 inarbetade kronor i skatt. Och därför kan vi inte längre försörja vår familj på en enda lön som en arbetare kunde under 50-60 talen.

Den skyhöga skatten återbetalas delvis - men bara till vissa, bara till dem som anpassar sig till den politiska styrningen, och lämnar ifrån sig sina barn till kollektivistisk fostran. De kan tjäna in en andra lön, som numera behövs för att leva bra i vårt land - och få subventioner som motsvarar en tredje lön för två till (s)taten överlämnade barn.

Familjer som inte anpassar sig till denna totalitära styrning "döms till misär", som professorn och nationalekonomen Bo Södersten skrev för ett antal år sedan.

Sådant är i grav konflikt med flera mänskliga fri- och rättigheter enligt Europakonventionen från 1950 - men detta låtsas inte landets Nomenklatura i politik och media om. Tvärtom, man döljer det under påhittade, högre, värden som Jämställdhet, Genus, Barnets Bästa, Undvika Kvinnofällan… och vi är alldeles för få i vårt land som genomskådar detta och förmår skrika ut våra protester mot de omänskliga övergreppen.

Vi behöver bli många fler som gör det, som syns, som hörs, som vågar stå för en sund och mänsklig syn på det viktiga i livet, för rätten till åsiktsfrihet och för rätten att slippa diskriminering på grund av våra tämligen sunda, allmänt omfattade, åsikter!

Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid, Hemmaföräldrar, Haro, NKMR och Familjekampanjen är några protestorganisationer mot förtrycket.

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkpn@hotmail.com
Malmö, Sverige | Tisdag, 12-05-29, kl 19:43


Kopiera länk 12-05-15

"Kommunal barnomsorg, också på natten, är samhällsekonomiskt lönsam!"

Det påstår en utredare som på Kommunalarbetareförbundets ("Kommunal"s) räkning utrett saken - här.

Vederbörande kommer fram till att den samhällsekonomiska vinsten av utbyggd kommunal barnomsorg oxå på natten (hädanefter: "nattis") är samhällsekonomiskt lönsam till inte mindre än ca 90 kr i timmen för varje småbarnsförälder som då kan förvärvsarbeta i stället för att vara hemma & ta hand om sitt barn.

Men som vanligt, när det gäller fackliga & statliga utredningar om den kommunala barnomsorgen samhällsekonomiska effekter är oxå denna missvisande & tendentiös, till den kommunala barnomsorgens fördel. Några exempel:

  1. Utredningen missar att avsaknad av nattis inte nödvändigtvis innebär att obekväma förvärvsjobb blir ogjorda (många skulle i stället bli utförda av folk som inte behöver något nattis).
  2. Utredningen missar Beskattningens Marginalkostnad, som vid rådande skattetryck kan beräknas till ca 2 välståndskronor per skattekrona.

Dessa två missade kostnadsposter förvandlar raskt den påstådda vinsten till en kraftig förlust!

En bra lösning på eländet vore att dagens kraftiga skattesubventioner till den kommunala barnomsorgen avskaffades & ersattes med avdragbarhet i beskattningen mot inkomsterna. Då skulle varken Kommunal eller utredaren behöva fundera vidare på sakens samhällsekonomiska effekt. Då skulle frågan bli självutredande & självreglerande!

Här har vi i föreningen Barnens Rätt, plötsligt, fått ytterligare en uppgift att tackla.

Webmastern
Västerås, Sverige | Tisdag, 12-05-15, kl 22:32


Kopiera länk 12-05-11

Fantastiskt bra debattinlägg i DN idag!

Idag skriver Kd: partiledare Göran Hägglund och partiets gruppledare i Riksdagen ett fantastiskt fint debattinlägg i Dagens Nyheter - här.

Äntligen fick Hägglund tyst på Maria Larsson, som, in i det längsta, ville vika sig för det politiskt korrekta Sverige och gå in och bestämma över enskilda familjers liv!

Bra gjort, Hägglund och Henriksson!

Vi har också uppmärksammat utspelet på nyhetsplats - här.

Eva Sternberg, hjärnforskare och familjerådgivare, eva.sternberg@telia.com
Mölndal, Sverige | Fredag, 12-05-11, kl 11:20


Kopiera länk 12-04-25

"Sprid glädjen till hemmamammorna och deras barn!"

Fick, till min stora förvåning, in nedan stående insändare i dagens nummer av Norrköpings Tidningar (NT). Men eftersom tidningen inte publicerar sina insändare på Nätet, återger jag den här:

Är det barnen som hindrar kvinnans jämställdhet eller är det det faktum att hennes omsorg om de egna barnen inte värderas tillräckligt högt?

Är det inte märkligt att en kvinna måste låta en annan kvinna vårda hennes barn för att det ska räknas som ett arbete?

Det pratas så fint om allas lika värde. Låt nu detta gälla även de hemarbetande mödrarna och deras barn! Låt all barnomsorg vara barnomsorg!

Det vore ett suveränt sätt att sprida glädje i Ida Johanssons anda. (fotnot)

Jag undertecknade med en hänvisning till föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid för att läsarna ska förstå att det är fler än vederbörande och jag som tycker enligt ovan, för att de ska repa mod och offentligt våga säga att de tycker att det är åt fanders att staten, med berått mod, med skatte-, bidrags- & subventionssystemen som verktyg, berövar landets småbarnsföräldrar möjligheten att själva ta hand om sina små under längre tid än de första, ynka, 13 månaderna!

Fotnot: Hänvisningen till Ida Johansson handlar om en väl uppmärksammad artikel i samma tidning för någon vecka sedan i vilken unga fr Johansson påpekar vikten av en positiv attityd till livet & medmänniskorna, så att vi medborgare sprider glädje omkring oss i stället för gnäll & gnöl.

Monica Sunvard, styrelseledamot, monica.sunvard@bredband.net
Norrköping, Sverige | Onsdag, 12-04-25, kl 13:15


Kopiera länk 12-04-10

Lotta Edholm - kryptosocialist i Fp

Lotta Edholm (Fp) fortsätter socialisternas idoga arbete med att helt ta över våra barns vård och fostran. I Aftonbladet propagerar hon för att det sista året i förskolan skall vara obligatoriskt (här). Hon avslutar med:

För mig är barnens rätt till utbildning självklar, oavsett vilka föräldrarna är eller vilka åsikter de har.

Europakonventionens tilläggsprotokoll har Artikel 2 – Rätt till undervisning, som lyder:

”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

När Edholm så skriver, ”För mig är barnens rätt till utbildning självklar” – så är detta rätt och riktigt, en mänsklig rättighet enligt Europakonventionen ovan.

Men, när hon sedan fortsätter med: ”oavsett vilka föräldrarna är eller vilka åsikter de har” – så är detta ingalunda självklart – inte i en demokrati, inte i ett fritt land, där mänskliga rättigheter respekteras.

När en politiker i maktställning skriver så, är det fråga om ett allvarligt övergrepp på medborgares frihet, på deras mänskliga rättigheter. Och en obligatorisk förskola – med statens enda godkända läroplan – ger inget utrymme för ”överensstämmelse” med de många föräldrarnas olika åsikter i vårt land. Därmed strider Edholms förslag om denna ”obligatoriska förskola” mot de mänskliga rättigheterna, likaväl som den nya skollagen, främst av Fp genomtrumfad, som genom att förbjuda hemundervisning nu har tvingat flera svenska familjer i exil (se t ex ROHUS hemsida).

Och detta förtryck, detta förakt för några viktiga mänskliga rättigheter utövas av Fp och Edholm i liberalismens namn, trots att den politiska ideologi som fått namnet "liberalism" står för maximal medborgerlig frihet, en innebörd som Edholm & hennes kamrater i partiledningen uppenbarligen missat.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkpn@hotmail.com
Malmö, Sverige | Tisdag, 12-04-10, kl 23:07


Kopiera länk 12-03-30

Hur tänkte folk för 35 år sedan?

Min lokaltidning, Vestmanlands Läns Tidning (VLT) har just påbörjat en artikelserie bestående av utdrag från tidningens, vid det här laget, tämligen omfattande historiska arkiv (fotnot).

I dag återpublicerade tidningen, under rubriken Ska mammor jobba?, en artikel som ursprungligen publicerades år 1975.

Från den tvingas man dra slutsatsen att den politiska korrektheten, redan då, bara några år efter avskaffandet av familjen som rättsligt begrepp (1971), var tämligen väl utbredd. Många av de intervjuade tyckte uppenbarligen, redan då, att det är viktigt att kvinnor förvärvsjobbar lika mycket som män, trots att det bara är kvinnor som kan bli gravida och amma barn.

Vad jag försöker säga är att detta krav på kvinnor, som blir gravida och sedan mödrar (att jobba lika mycket som män), är orimligt. De behöver känna att de är omhändertagna av sina män under denna känsliga period - och ett bra tag därefter - såväl materiellt som känslomässigt!

Skattereformen 1971 kan ses som en budskapsutbasunering från staten till Sveriges kvinnor att de inte längre behöver sina män för det där materiella och känslomässiga stödet, att staten, från och med då, övertar deras mäns roller.

Men varje tänkande människa inser väl att staten aldrig kan erbjuda det känslomässiga stöd en gravid eller mjölkstinn kvinna behöver. Likväl förefaller det vara just kvinnorna som fallit för detta statliga bondfångeri, i långt större utsträckning än deras män gjort.

Jag drar min slutsats av detta dokument, författat av kvinnor, som ligger till grund för den familjepolitik som numera förs i Sverige.

Det är inte en dag för tidigt att vi, kvinnor och män i Sverige, gemensamt och med kraft, tillbakavisar statens försök att ersätta oss män i våra kvinnors liv!

Fotnot: VLT startades redan 1831 i Västerås och är därmed en av landets mest anrika dagstidningar.

Bo C Pettersson, föreningens ordförande, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Onsdag, 12-04-04, kl 20:06


Kopiera länk 12-03-20

Malmö desperat nekande vårdnadsbidrag

Dagens (20/3) Sydsvenskan innehåller (här) en tvåsidig artikel (igen) om den desperata dagis-situationen i Malmö. Det finns inte platser för alla barn “som vill ha plats”. Man försöker desperata lösningar, som bussdagis, att skjutsa barn med Christianiacyklar mm.

Men – man är inte någonsin såå desperat, i den s-styrda staden Malmö, att man, politikerna, kan tänka sig att minska förtrycket och deras politiska styrning något, genom att tillåta en andel av de stora subventionerna gå till de föräldrar, som inget hellre vill än att slippa efterfråga kommunal barnomsorg för sina barn.

Och Sydsvenskan, med dagens skribenter Andreas Persson och Jens Mikkelsen, har inte en enda gnutta liberala eller frihetsvänliga tankar på att ställa, eller ens beröra, frågan, om kanske inte den desperata situationen i Malmö kunde lättas, om förtrycket och den totalitära politiska styrningen blev mindre – t ex genom ett vårdnadsbidrag.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Tisdag, 12-03-20, kl 23:02


Kopiera länk 12-03-18

Goda familjerelationer eller (S)tatsindividualism?


"Livet som gammal är inte vidare festligt", är rubriken på Maria Ludvigssons ledare i dagens nummer av Svenska Dagbladet (SvD) - här. Hon skriver bl a:

“I och med fria vårdval har medborgaren fått politikers förtroende att själv fatta beslut om vård, omsorg och boende. Även som gamla är vi personer och har, även då, önskemål och åsikter om vad som gör dagarna mer eller mindre ljusa. De som inte håller med hänvisar till demens och förvirring och framhåller istället kommunalpolitikers oanade förmåga att bättre än medborgarna själva veta hur det optimala äldreboendet ser ut.

Nyligen var författaren Stefan Gurt gäst i SVT:s Gomorron Sverige och berättade om sin senaste bok "Så dödar vi en människa" (Wahlström & Widstrand). Den handlar om ålderdomens vedermödor, om ensamhet och om att vara familj.

Gurt beskriver sin pappas sista tid och hur han som son upplevde den. Ingen kan vara oberörd av kapitlen om ensamheten och den där förvirringen som iskallt smyger sig på, som från ingenstans.

Den politiska debatten om äldreomsorg handlar nästan uteslutande om beslut och funktionssätt på kommunal och landstingsnivå.

Gurts bok landar både i den vårdpolitiska debatten och mitt i en kulturdebatt om familj, skilsmässa och befrielse. Medan Gurt skriver att det kan vara individualismen som orsakat vår oförmåga att uppskatta de äldre, kan en annan förklaring vara att just våra familjerelationer har reducerats till besvärande ”guilt traps”. Familj är okej så länge den begränsar sig till barnkalas, sedan blir den för mycket.

– Gurts bok är, trots den politiska debatten om fria vårdval och företag som aktörer i välfärdsbranschen, nästan helt befriad från partipolitiska poänger eller slutsatser, skriver Ludvigsson. Och hon är själv, i sin text, mycket hovsam med politiska slutsatser eller värderingar. Vi får ana oss till hennes uppskattning av familjevärden och hennes uppfattning, att våra politikers lösningar för våra äldres boende och vård under (S)tatsindividualismen ideologiska fana ingalunda kan jämföras med familjeband och nära relationer, som fungerande familjer kan erbjuda i livets alla faser.

Vi luttrade kämpar för frihet och mänskliga rättigheter i vårt land är innerligt glada för att ledarskribenter som Ludvigsson och hennes kollega på SvD, PJ Anders Linder, alls nämner, att det kan finnas andra alternativ och högre mänskliga värden än de som våra politiska företrädare erbjuder för de pengar de tar ifrån oss via beskattningen. Men vi är också bedrövade av att Ludvigsson och Linder känner sig tvingade att försiktigt smyga med sina värderingar och uppfattningar och med sin kritik mot det politiska tvångssystem de nyligen uppmärksammat i artiklar som Det borgerliga uppdraget, Statsindividualism är en återvändsgränd eller, som nu, Ludvigsson och Gurt, som försiktigt antyder, att det kan finnas alternativ.

Skriv i stället med mer eftertryck! Hojta och ropa högt på gator och torg: "Sluta med er omänskliga familjepoliltik! Återställ respekten för familjen och dess funktioner! Lev upp till Europakonventionens krav på mänskliga fri- och rättigheter! Återinför skatt med hänsyn till försörjningsbörda, och fördela subventioner lika oavsett åsikt! Låt vårdarbete behålla sitt värde även om det sköts av andra än politiker och deras tjänstemän!"

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Söndag, 12-03-18, kl 18:24


Kopiera länk 12-03-11

Statsindividualism, en återvändsgränd

Den politiske chefredaktören i Svenska Dagbladet, P J Anders Linder, skriver den 4 mars om (S)tatsindividualismen - här. Den är en återvändsgränd, säger han.

Och visst är den det!! Linder är en klok person, han vet, att en politisk ideologi - en politisk ingenjörskonst i grav konflikt med både människans natur och med mänskliga rättigheter - inte i längden kan försvaras och överleva.

Detta i motsats till en annan politisk chefredaktör, Hycklarnas Drottning, Heidi Avellan i Sydsvenskan, som frenetiskt vurmar för (s)tatsindividualismen i sin tidning. Påstår, att denna skulle ha rötter långt tillbaka, bl a hos Erik Gustaf Geijer, långt före socialismens maktövertagande i vårt land.

Statsindividualism är den socialistiska ideologi som menar, och vill, att människors gemenskaper, som familjer, släkter, vänner, och dessas funktioner, helt skall tas över av det (s)tarka (s)amhället. Mellan människan - individen - och staten, politikerna och deras tjänstemän, skall det inte finnas några andra, några gemenskaper eller grupper, som samarbetar, samverkar, skyddar, stöttar, fostrar människorna - individerna - i någon gemenskap, allra minst i en familj.

Politikerna och deras tjänstemän skall direkt kunna styra, indoktrinera, fostra människorna - barnen, individerna - i den rätta läran, i riktning mot det socialistiska Utopia. Familjen och dess funktioner motarbetas frenetiskt - rättsligt är den avskaffad i Sverige - och de individer som envisas med att fungera som en traditionell familj med egna värderingar och med ansvars- och arbetsfördelning mellan individerna i familjen som de själva tycker är bra, bestraffas på allehanda sätt - högre skatter på samma inkomst, mindre subventioner, värdet av det egna arbetet berövas dem.... Som professor Bo Södersten skrev: "de döms till misär för sin övertygelse" - sin åsikt - om vad som är bra för dem och för deras barn.

Och detta är ju en av de klara förbrytelserna mot några mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen - diskriminering på grund av åsikt. Och de ekonomiska och mänskliga förlusterna -t ex i psykisk hälsa och av mänskliga värden - är oerhörda.

Därför är Statsindividualismen en återvändsgränd - men, tyvärr är gränden mycket lång, decennier lång, och många människor har glömt, eller har aldrig vetat, vad ett mänskligt samhälle med fungerande familjer och respekt för frihet, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter kunde innebära.

Det är det politiska alternativet till socialismen - borgerligheten, Alliansen - som med kraft borde lyfta fram detta mänskliga, frihetliga, nästan bortglömda samhälle - civilsamhället. Det är en evig skam, att de inte inte gör det. Att de inte tar fasta på utmaningen att peka på den kraft och de mänskliga och samhälleliga värden som statsindividualismen nu förtrycker. Som Linder skriver:

Utmaningen är tvärtom att stärka människors möjligheter att ta ansvar och leva självständiga liv. Mycket handlar om bättre chanser att bygga upp resurser: sociala, ekonomiska och kunskapsmässiga. Civilsamhället måste uppmärksammas och respekteras. Långt fler måste få möjlighet att bygga upp eget sparkapital. Hela utbildningssystemet måste förbättra sina resultat; i dag lämnas orimligt många i sticket.

Det nya borgerliga uppdraget är att få fram en resurspolitik och se till att den vinner idékampen.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkristerp@gmail.com
Malmö, Sverige | Söndag, 12-03-11, kl 15:59


Kopiera länk 12-01-19

Hur könsneutrala är svenska domstolsbeslut?

Jag är fransman. År 1998 träffade jag, i Marseille, en ung svensk kvinna som jag blev förtjust i och som jag flyttade ihop med. Inom detta förhållande föddes två flickor.

Några år senare drabbades mamman av hemlängtan och drog hem till Sverige med barnen på vad som skulle ha varit semester. Men halvvägs igenom det besöket meddelade hon att hon inte tänkte varken återvända själv eller återsända barnen till mig.

Jag kände mig grundlurad och har sedan dess gjort allt jag kan för att återfå en någorlunda regelbunden kontakt med mina barn men hittills utan resultat och tiden går…

Jag har sammanfattat min historia - här.

På den webbplatsen finns också en möjlighet att skriva på en namninsamling till stöd för min kamp mot ett uppenbart partiskt svenskt rättssystem.

Jag hoppas att du, läsare av dessa rader, gör just det; jag behöver allt det stöd jag kan få!

Thierry Lucas, lucas.thierry@gmail.com
Nantes, Frankrike | Torsdag, 12-01-19, kl 12:22


Kopiera länk 12-01-12

Humörsänkande debattartikel i VLT

Usch vad tråkigt med enögda människor, som de där som skrev i VLT om den "underbara förskolan", som ju, enligt dem, är till för att föräldrarna ska kunna göra karriär och arbeta. Varför tror de att det är allas högsta önskan?

Det pratas aldrig om någon "föräldrakarriär" eller andra alternativ!

Jag är inte hemma med barnen för att jag har fastnat i en kvinnofälla, eller för att det är bekvämast så utan för att jag vill det, för att det är mitt "drömyrke"!

Och visst är det intressant att om en pappa väljer att vara hemma med sina små blir det valet plötsligt föremål för beundran och uppmuntran. Ingen skulle tycka att han är bakåtsträvande eller gammaldags, tvärtom!

Varför kan folk inte bara fatta att det finns de som vill vara hemma med sina barn när de är små?

Det finns säkert bra dagis - och dåliga också - men det bästa för små barn, tycker jag att de flesta barnforskare har konstaterat, är att vara hemma med sin mamma eller pappa, de första ack så viktiga åren.

Frida Perstrand, frida.perstrand@hotmail.com
Påläng (Kalix kommun), Sverige | Torsdag, 12-01-12, kl 17:20

Tack, Perstrand, för bra kommentarer ovan till "sossepamparna" Walléns och Teljebäcks debattartikel om den "underbara förskolan" i VLT 11/1! Särskilt det där om hur diametralt motsatta reaktionerna blir - i media, politiken och bland vänner & bekanta - om morsan eller farsan väljer att vara hemma några år, måste vi i föreningen försöka att komma ihåg och använda oss av.

Annars känns det viktigt att, ännu en gång, påminna om att vi i denna förening primärt inte kritiserar den kommunala barnomsorgen för att den skulle vara skadlig för våra barn utan - primärt - den politik som, med hjälp av ekonomiska styrmedel, praktiskt taget tvingar föräldrarna att frånhända sig sina barn till den kommunala barnomsorgen, oavsett vad föräldrarna tycker om saken.

Det slaget av politisk beteendestyrning hör inte hemma i ett medborgarfritt samhälle! / Bo C Pettersson


Kopiera länk 11-12-27

Betr. barnomsorgsavgiften

Jag har haft turen att få två fantastiska bonusbarn genom min man. Vi har barnen vartannat veckoslut från torsdag till tisdag, alltså fem nätter varannan vecka.

Eftersom vi båda jobbar behöver vi kommunal barnomsorg under fredagen och under den påföljande måndagen, men när barnen är hos sin mamma har de också kommunal - av mamman betald - barnomsorg.

Nu påstår kommunen att både vi och mamman ska betala avgift för barnen. Vi (min man & jag) betalar alltså för två platser inom barnomsorgen och barnens mamma betalar också för samma två platser.

Kan det verkligen stämma att man ska behöva betala dubbelt för samma platser bara för att föräldrarna är skilda?

Finns det någon där ute som är insatt i detta och som kan ge oss råd?

Susanne Bodin, susanne.bodin@hotmail.com
Lekeberg, Sverige | Tisdag, 11-12-27, kl 19:50

Vi i föreningen vidarebefordrade din fråga till undertecknads kommuns handläggare för dylika frågor och fick följande svar, som vi härmed vidarebefordrar:

Vi kan inte ge dig ett generellt svar på detta då det är många frågor att ta ställning till. Det är bra om familjen tar kontakt med oss så vi får ge dem ett svar.

Hälsningar
Barnomsorgshandläggarna
Västerås Stad / Konsult och Service
721 87 Västerås
Telefon direkt: 021-39 26 99 | växel: 021-39 00 00
Mejl: barnomsorg@vasteras.se | Webb: www.vasteras.se
Besöksadress: Stadshuset

Det vaga svaret antyder att kommunens/kommunernas debitering kan bli enkel eller dubbel, beroende på de två familjernas, av kommunen och staten bedömda, omständigheter.

Det är just detta slag av godtycke som vi i denna förening, på ett principiellt plan, är upprörda över och bekämpar! Låt folk behålla de ekonomiska resurser de behöver för överlevnad och barnomsorg, i stället för att överlämna dessa resurser till staten, som därefter kan leka katt och råtta med medborgarna!

Webmastern


Kopiera länk 11-12-18

En ny tid randas

I Sverige har vi – tills nu – levt i ett dyigt akvarium av överblivna socialdemokrater i den politiska ledningen och vi har varit ett folk bestående av fega materialister!

Det var först, när jag, i början nittiotalet, kom till Georgetown Family Center, Washington DC, som jag insåg, att vi i Sverige – istället för att ligga först in i framtiden – låg i ett bakvatten, som vi själva hade hittat på! Utan någon förankring i verkligheten, i biologin, i vår religion, kulturen, eller i något annat än en hemmagjord socialistisk illusion, som påminner om Maos Lilla Röda och apartheid i Sydafrika.

Nu har vi kommit till vägs ände! Nu skall vi se fram emot att Caremas medarbetare skall skava bort våra liggsår på kortast möjliga tid och tillbe våra jobbskatteavdrag och känna fläkten av livets mening därigenom!

De flesta av oss ser sig emellertid hellre om efter tillförlitliga sätt att på egen hand förkorta våra liv på ålderns höst än att vänta på Attendo Care – och vi ångrar att vi inte förstod bättre tidigare!

I Birgitta Tullbergs och Svante Folins uppsats, som vi just uppmärksammat på nyhetsplats – här –, får du läsare en förklaring till vårt dilemma ur ett sociobiologiskt perspektiv.

För vår mänskliga hjärna är det lugnande att förstå vad som pågår – inte minst, när vi som alternativ till reflektion och förståelse har röstat fram politiker som påminner om år 1933 (då Hitler kom till makten i Tyskland och gjorde det samhället outhärdligt för människor att leva i)!

Missförstå mig nu inte! Jag är faktiskt optimist. Jag ser tydliga tecken på att genusvansinnet är på väg att skrattas ut ur den politiska debatten, som det skämt till vetenskapligt ämne det är, som en början på en ny och människovänligare framtid.

God Jul önskar

Eva Sternberg, styrelseledamot, eva.sternberg@telia.com
Mölndal, Sverige | Söndag, 11-12-18, kl 18:24


Kopiera länk 11-12-07

"Du får inte vara med i vår familj!" – Om familjenerbrytningen

"Du får inte vara med i vår familj! Du är omöjlig, varenda jävla dag!", hörde jag en förälder, i desperation, skrika till sin femåring, i närvaro av resten av familjen, i ett gatuhörn på stan, härom dagen.

Familjenerbrytningen har gått långt, och går fort, när barnen, genom dagistvånget, berövas anknytningen till sina egna föräldrar. Med för lite tid med föräldrarna och många och växlande ”personaler” i djungelmiljön på förskolan, lär sig barnen fort, att ingen vuxen är närmare eller viktigare än någon annan, att man måste gråta, skrika och larma för att få uppmärksamhet, för att någon skall lyssna till ens nödrop.

De oerhörda förlusterna i mänskliga värden ger oerhörda förluster i människors psykiska hälsa. Och upprätthållandet av tvånget är oerhört dyrbart för nationen – klart synligt i vårt lands kräftgång i nationernas välfärdsliga sedan tvångsstarten i början på 70-talet.

När detta elände äntligen får sägas ut, på bred front, när förfärligheten blir uppenbar, tänk då på vilka de ledande politiker var som tvingade på oss detta totalitära fanskap: Myrdals, Palme, Carlsson, Lindquist, Sigurdsen, Persson, Andnor, Sahlin … och på de efterträdare som sade sig vara liberala (alltså medborgarfrihetligt sinnade), men som upprätthöll det totalitära tvånget och blundade för förtrampandet av mänskliga rättigheter i vårt land: Reinfeldt, Borg, Björklund, Sabuni …

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Onsdag, 11-12-07, kl 09:02


Kopiera länk 11-11-29

Ge även djurbonden möjlighet att ta ut sin föräldraledighet!

I november 2009 gjorde Demoskop en undersökning riktad till svenska folket i barnafödande åldrar. Den visade att 84 procent av de tillfrågade ansåg att föräldrarna ska ha bestämmanderätten över hur föräldrapenningen skulle fördelas mellan dem. (Läs mer om den saken - här!)

”Bror och Syster Duktig” (hädanefter: BSD) i riksdagen och andra sammanhang, beter sig som om de inte behöver bry sig om folkviljan. Ni har synbarligen ingen aning om vad demokrati handlar om och agerar som förmyndare för folket fast ni är valda som företrädare för oss.

Varför är taket i föräldrapenningen nästan 10 procent högre än i sjukförsäkringen? Är det värre att få barn än att vara sjuk?

De som har en tjänsteinkomst på 428 000 per år eller mer får 910 kronor per dag i föräldrapenning, utan att behöva betala för ersättaren på jobbet. Detta är fem gånger mer än vad en djurbonde har. Denne har ofta, på grund dålig lönsamhet, lägsta föräldrapenningen 180 kr per dag. För att kunna ta hand om barnet måste en avbytare anställas till djuren. Avbytaren kostar 2 200 kr om dagen.

Det ekonomiska utbytet för BSD-familjen blir plus 910 kr per dag, att jämföra med minus 2 020 kr för djurbondefamiljen. Skillnaden blir 2 930 kr per dag till BSD-familjens fördel, eller 87 900 kr per månad. Det framstår som självklart att djurbondefamiljen inte har råd att ta ut föräldraledigheten för de två kvotmånader som gäller idag. Föräldrapenningen för två månader ”brinner inne” förlust med 10 800 kronor men alla är inte nöjda ändå. En del av er vill pungslå djurbondenfamiljen med ytterligare 5 400 kr för en tredje kvoterad månad, eller kanske fler. Hur har ni tänkt?

Gäller inte lika lön för lika arbete längre? Är BSD:s barn så mycket mer vårdkrävande än andras, eller är BSD så mycket mer prisvärda som föräldrar?

– Vanligt sunt förnuft är inte särskilt vanligt, sa filosofen Voltaire, i synnerhet inte hos våra makthavare, vill jag tillägga. I Sverige ökar man klyftorna mellan familjerna i ”jämställdhetens” namn. Bifogar en länk till jämställdhetsprofeten Paulo Roberto.

Sten-Arne Persson, Lantbrukets Ekonomiservice, lantbrukets.ekonomiservice@telia.com
Närkes Kil, Sverige | Tisdag, 11-11-29, kl 23:47


Kopiera länk 11-11-16

– Varför tvingas vi in i en viss fålla…

…frågar sig Brigitte Ericson (f Borgensten), intressant nog, i denna förenings Facebook-grupp, 15/11.

Den frågan finner sitt svar genom hänvisning till Marx och Engels som stora socialistiska tänkare. Redan tidigt var det viktigt för socialisterna att bryta banden mellan föräldrar och barn för att kunna skapa den nya socialistiska människan, en människa som inte skulle vara bunden till nära och kära utan till den politiska överheten: Staten.

S-kvinnorna har utvecklat dessa tankar och klart formulerat dem i sitt program "Familjen i framtiden - en socialistisk familjepolitik". Här skriver de om hur föräldrar skall styras till att inte ha något annat ansvar för sina barn än ett delat sådant, på det känslomässiga planet (fotnot). Allt övrigt ansvar, t ex för barnens försörjning, utbildning och fostran, skall ligga på Staten. De skriver i klartext, att familjepolitiken är den plattform på vilken det socialistiska samhället skall byggas.

Det är klart att det förfärande tvång som "Familjen i framtiden" föreskriver, och som är nära uppnått i dagens svenska samhälle, inte var förenligt med de högtidliga deklarationerna om mänskliga rättigheter (se t ex Europakonventionen därom), som författades efter de två förödande, europacentrerade, världskrigen under första hälften av 1900-talet, deklarationer som hade som avsikt att, för all framtid, förhindra att politiska makter fick sådant grepp över medborgarna att folk blev beredda att ta livet av sina medmänniskor bara för att själva slippa att bli arkebuserade.

Den svenska familjepolitikens flagranta brott mot flera mänskliga rättigheter är självfallet genant för förespråkarna, varför de gömt sig bakom att låta inflation och devalveringar föra upp medborgarna i skatteskalorna samt införa nya idéer, som skulle vara särskilt viktiga, vara högre värden än de mänskliga rättigheter som förtrampas. Därför diskuterar vi numera, politiskt och medialt, jämställdhet, genus och barns bästa, i stället för att diskutera brott mot grundlagsfästa rättigheter som Skyddet för familjen, Föräldrarätten, Förbudet mot statens diskriminering av medborgare på grund av deras (icke politiskt korrekta) åsikter, o s v.

En följdfråga blir: Eftersom de nuvarande partierna vid den politiska makten kallar sig liberala (d v s medborgarfrihetliga), varför gör de då inte slut på det förfärande tvånget till "en viss fålla": yrkesarbete alltid för föräldrarna och statlig fostran av barnen, i så uppenbar strid mot FN:s och Europarådets föreskrifter om mänskliga rättigheter, såväl avsiktsmässigt som bokstavligen?

Läs S-kvinnornas "Familjen i framtiden" och förfäras – också över hur liberala grundvärderingar sviks och förvanskas i Sverige.

Fotnot: Delat ansvar är sällan en bra idé! Det leder för det mesta till att ingen tar ansvar, eftersom det blir så lätt att bygga upp förväntningar på andra och skylla på dem när det visar sig att ingen tar ansvar.

Krister Pettersson, styrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Onsdag, 11-11-16, kl 13:10


Kopiera länk 11-09-04

Hur beteendemanipulativ får staten bli?

Med början redan under 1930-talet fördes, i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand: hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i av staten eller kommunerna inrättade "storbarnkammare".

Inte mycket mer än så hände - konkret - på området förrän år 1971 då den s k "sambeskattningen" övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning.

Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid den tiden; i slutet av 60-talet betalade folk 30-40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt blev drygt den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor - och deras män - insåg att det inte var mödan - eller resekostnaderna - värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.

Lösningen blev alltså individuell beskattning som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattningen och infördes dess motsats; från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst, i varje inkomstläge!

I samma veva ändrades lagen så att det blev okej för staten och kommunerna att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var, då som nu, i princip, olagligt.)

Effekten på kvinnors beteende, av dessa två samverkande regelförändringar, blev kraftig; de började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna som vidtogs i antytt syfte var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna numera, i avgift, bara betalar en dryg tusenlapp i månaden av de 14 000 kr det kostar kommunerna att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).

Man kan alltså säga, med jargong lånad från dagens jämställdhetsivrare, att före 1971 var hemmen en ekonomisk och social fälla för Sveriges kvinnor, numera är det deras arbetsplatser, utanför hemmen, som spelar den rollen för dem.

Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ och strider mot allmänt accepterade principer för beskattning och offentlig pengaspendering (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså har en effekt direkt motriktad den som tillskyndarna hävdat under all denna tid.

Att så är fallet (att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara / tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för målgruppen som överstiger produktionskostnaden. (Kunderna måste alltså vara beredda att betala ett pris som överstiger produktionskostnaden för att "affärerna" ska kunna bidra till högre välstånd hos befolkningen i stort.)

Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt kundvärde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14 000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.

Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!

Att ovan beskrivna, politiskt skapade, lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats där; numera ligger vi på elfte - och skulle ha legat än sämre till, om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på området.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och av deras kompisar i media - så att även dessa valda - och deras kompisar - inser att spelet är förlorat.

Bo C Pettersson, föreningens ordförande, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Söndag, 11-09-04, kl 08:51


Kopiera länk 11-05-19

Hur hämndlysten får en kommun vara?

Jag skulle in på sjukhus för en operation tidigare i vår och visste att jag skulle bli sjukskriven i sex veckor därefter och få stränga restriktioner att inte lyfta något tyngre än ett mjölkpaket.

Självklart bekymrade jag mig för hur det skulle gå för våra småbarn hemma under den konvalescensen. Min man kunde inte ta ledigt från arbetet och Försäkringskassan kunde inte ge ersättning till en arbetslös ungdom eller pensionär, som skulle kunna hjälpa mig.

Jag ringde därför upp kommunen för att fråga om jag möjligen skulle kunna få hjälp med placering på en förskola under min sjukskrivning. Gissa om jag blev förvånad över deras svar! De hänvisade till att de tidigare, under året, erbjudit oss en förskoleplats för vår fyraåring och att vi då tackade nej. Därför kunde de inte se att de hade någon skyldighet att hjälpa oss nu.

Jag blev stum av förvåning men fick så småningom ur mig: "Tack, i så fall får vi försöka lösa detta själva."

Hur hämndlystna får kommunala administratörer vara? Finns det inget gott att säga om att vi, genom vårt avböjande, beredde plats för ett annat barn som förmodligen behövde platsen bättre? Hur "sovjetiskt" får ett förment fritt samhälle bli innan det avslöjas som varande frihetens motsats?

Lena Lundblad, lena.lundblad@telia.com
Flen, Sverige | Torsdag, 11-05-19, kl 09:51


Kopiera länk 11-05-19

Tänk så politiska lösningar kan falla ut, i praktiken!

Jag bor i Flens kommun, har fyra barn i varierande åldrar ihop med min man, varav det yngsta är två. Eftersom vi har så många guldklimpar att ta hand om har vi valt att jag stannar hemma på heltid, tills vidare.

Eftersom vår yngsta är två skulle hon vara berättigad till vårdnadsbidrag fram till nästa födelsedag - om inte min kommun hade råkat säga "nej" till att införa detta 'bidrag', vill säga.

Men en väninna, skriven i Stockholm men boende i min kommun, får vårdnadsbidrag för sitt barn.

Tänk så slumpartat, godtyckligt - och orättvist - politisk klåfingrighet ofta faller ut i praktiken!

Lena Lundblad, lena.lundblad@telia.com
Flen, Sverige | Torsdag, 11-05-19, kl 09:27


Kopiera länk 11-04-19

Demonstrationen i Mölndal funkade bra!

Så här var jag "beväpnad" under min man Jans och min demonstration framför Mölndals Stadshus i eftermiddags. (Skylten finns nu att tillgå också för andra hugade de­mon­stran­ter härifrån.)

Som vi skrivit på webb­platsens nyhets­avdelning fick jag för mig att jag skulle arrangera en demon­stra­tion framför min hem­kommun, Möln­dals stads­hus under appellen "Släpp loss våra barn från statens grepp!".

Den är nu avslutad. Allt gick bra! Solen sken från en molnfri himmel och min man, Jan, och jag tog en kopp kaffe innan vi fattade posto.

Skylten var lätt att hålla i - blåsten var så där lagom mild, så jag lyckades hålla den stadigt utan stöd i backen en hel timma.

De flesta, som gick förbi stannade och tittade. Hälften av dem sa några ord - och jag hälsade på dem alla.

Efter hand strömmade det ut massor med folk ur kommun­huset. Det visade sig, att de hade varit på något möte om "Barnens liv" och de log, för­bluff­ade, när de såg min skylt! De trodde väl att jag hade ställt mig där för att de just haft ett möte om min fråga, vilket jag alltså var ovetande om.

De flesta som stannade tyckte, att männi­skor i Sverige borde få välja själva vilken form av barn­till­syn de ville ha. Ingen var öppet negativ.

Flera antecknade sig på Jans block och dem ska jag snart skicka lite material till - bland annat min egen bok i pdf.

För att testa gick Jan och jag och satte oss vid salu­torget i Mölndal och talade med flanö­rerna i solen. Det gick också bra.

Tydligen räcker det att gå omkring med skylten och snappa upp vilka, som är intresserade och börja prata med dem!

Vi borde vara mer ute på sta'n med våra skyltar och flygblad!

Eva Sternberg, eva.sternberg@telia.com
Mölndal, Sverige | Tisdag, 11-04-19, kl 21:42


Kopiera länk 11-04-02

Vilka ska bestämma hur våra barn blir…

…förskolepersonalen och barnens lärare i tandem - eller vi föräldrar - själva?

Den frågan drabbade mig efter att ha läst Marcus Birros krönika i Expressen under rubriken Man blir inte som sina föräldrar, man är det redan!

Jag undrar hur många av dagens föräldrar med sina telningar i den kommunala barnomsorgen som inser hur mycket av uppfostringsgärningen som de lägger ut på entreprenad utan att ha en aning om vad resultatet blir med avseende på barnens personligheter. Kanske får deras barn anledning framöver att travestera Birros fyndiga formulering till "Man blir inte som sina föräldrar utan som sin dagisfröken".

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Lördag, 11-04-02, kl 17:54


Kopiera länk 11-03-31

… och barnen till kollektivistisk fostran

Med anledning av den påstått desperata situationen på den kommunala barnomsorgens område i Malmö, en fråga som uppmärksammats i media länge, bl a med nyhetsartiklar av detta slag, har jag just fått nedan stående insändare publicerad i min lokaltidning, Sydsvenskan. Jag hoppas att du, uppskattade läsare, ger mig godkänt för den.

Krister Pettersson

Desperat situation! Brist på förskoleplatser! Dagis utomhus. På bussar. På tak. I källare.

Artiklarna har varit många i Sydsvenskan. Och med feta rubriken Och några intervjuer, med föräldrar som tycker att Reepalu skall passa deras barn…

Sådant får vi läsa om. Men aldrig någonsin om varför det är så. Så tvunget. Så desperat. Aldrig något i Sydsvenskan om den totalitära politisk-ekonomiska styrningen av föräldrar till ett betalt jobb och barnen till kollektivistisk fostran.

Aldrig får vi i Sydsvenskan läsa att bland mängder av tomma hem kanske några kunde duga. Aldrig något om alla de föräldrar som kunde ha ordnat sina barns vård och fostran på annat sätt. Kanske mer än gärna skött den själva, om nu inte förtrycket och diskrimineringen hade varit oemotståndliga.

Aldrig får vi läsa något om hur många vi är, som önskar valfrihet genom lika fördelning till alla barn av de oerhörda subventionerna. Som önskar skatt som tar hänsyn till försörjningsbördan. Tidningen antyder inte ens att en del föräldrar kanske hade kunnat gå ur den olagliga kön till förskoleplatser, om de åtminstone finge en liten andel av subventionerna. Den lilla andel som kallas vårdnadsbidrag och som finns i vissa, mindre desperata, kommuner.

Fast det var ju fel - visst skriver Sydsvenskan om vårdnadsbidrag: Inget vårdnadsbidrag över huvud taget!

Krister Pettersson, föreningstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Torsdag, 11-03-31, kl 15:29


Kopiera länk 11-03-24

Jobbjägaren

Såg ni programmet Jobbjägaren på Kanal 5 - här - härom dagen, vilket förakt som uppvisades, inte bara för arbetslösa utan även mot hemmafruar!

Susanna Svensson, susanna_svensson63@hotmail.com
Örebro, Sverige | Torsdag, 11-03-24, kl 21:28


Kopiera länk 11-03-08

Internationella Kvinnodagen högtidlighållen

På den internationella kvinnodagen, 8 mars, är ett viktigt tema den diskriminering som kvinnor utsätts för, något som måste motarbetas.

Det håller vi i Barnens Rätt helhjärtat med om, samt påstår att den läskigaste diskrimineringen av alla är den som kvinnor drar på sig för deras icke politiskt korrekta åsikters skull.

Enkla fakta visar hur dyrt den kan bli att ha politiskt fel åsikt i Sverige, och alldeles särskilt om man råkar vara kvinna. Diskrimineringens ekonomiska storlek kan beräknas så här:

För vård av två barn kommunalt går det åt lika mycket resurser som vad en lågavlönad skapar i sitt heltidsarbete, för tre barn lika mycket som vad en högavlönad skapar (SOU 1979:89, civ ek Petra Lantz).

Att byta bort det egna arbetet med 2-3 barns vård och fostran mot ett yrkesarbete är därför bara ett byte av arbete, som inte tillför nationen något.

Men den förälder, som gör bytet får möjlighet att tjäna in en extra lön – och får subventioner, som motsvarar ytterligare en lön. Föräldern gynnas därmed, i praktiken, med värdet av två löner, vilket den hemarbetande föräldern förnekas.

Efter 8-10 år och skatt är storleken av denna diskriminering ca 3-4 mkr per år – och det är främst kvinnor som diskrimineras, bespottas och förhånas – för deras åsikt om vad som är god barnomsorg.

Så stäm in i vårt utrop: Sluta diskriminera kvinnor för deras åsikt om vad som är god barnomsorg!

Krister Pettersson, föreningstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Tisdag, 11-03-08, kl 15:13


Kopiera länk 11-03-06

Keep up the good work!

Jag heter Mattias Lindström, har min svenska hemvist i Mölndal men är, sedan en tid tillbaka, evangelisk-luthersk pastor i Peru. Min fru och jag är utsända som missionärer dit (och bloggar - här)!

Här får man, bland mycket övrigt, se en helt annan familjekultur än den svenska. Förutom alla hemmafruar märker vi att fastrar, farbröder, morbröder, mostrar o s v har en helt annan betydelse för barnens uppväxt än de har i Sverige. Värt att tänka på.

Mitt engagemang för familjefrågan kommer från en egen positiv upplevelse av familjen som social företeelse, samt några böcker jag läst - nu senast Våga ta plats i ditt barns liv.

Jag vill uppmuntra er att, på alla sätt, fortsätta arbeta för familjens bästa och för att även andra - när de är små - ska få uppleva det jag fick uppleva som barn och ungdom: en god uppväxt i en väl fungerande familj.

Keep up the good work!

Mattias Lindström, matt_lindstrom@hotmail.com
Lima, Peru | Söndag, 11-03-06, kl 11:42


Kopiera länk 11-03-01

Saxat ur Hufvudstadsbladet, måndagen 28/2

Artikeln heter "Bonusföräldern ska ta det långsamt".

Tidigare sa man "styvföräldrar" men det lär nu ska heta "bonus-dito". Ett försök till försköning av verkligheten kan man tänka.

– Många vuxna är för otåliga. Låt barnen avgöra takten, säger familjeterapeuten Jesper Juul.

– Det är en osäker position. Du kan satsa allt på att bygga upp en relation till barnet och ändå upptäcka att det inte vill ha med dig att göra.

– Många vuxna är för ivriga och för påstridiga […] Det är också lätt att gå in och börja uppfostra den andres barn. För att man tycker att det behövs eller för att man vill avlasta sin partner.

Det tycker Juul att man ska undvika.

– Barn tillåter bara att bli uppfostrade av vuxna de älskar. Det kan ta fyra, fem år att etablera en sådan relation, om den över huvud taget uppstår.

När jag läser texten undrar jag hur en dagisanställd tänker, var hon får sitt kärleksmandat ifrån och hur barnet reagerar på det.

Fyra till fem år, trots att barnet kanske befinner sig på hemmaplan, men det är ju, å andra sidan, inte särskilt troligt i dagens Sverige.

Fråga: Vad har man för rättigheter som bonusförälder?

– Inga alls och du kommer alltid att vara nummer två för din nya partner efter hans eller hennes barn, säger Juul.

Stackars bonusföräldrar, stackars dagispersonal – och stackars barn!

Gunnar Hilén, gunnarhilen@hotmail.com
Esbo, Finland | Tisdag, 11-03-01, kl 17:32


Kopiera länk 11-01-21

Ärade riksdagsledamöter

EU säger sig vilja satsa på Barnet och dess välmående. Det låter fint. Så hur har man då hittills gått tillväga för att göra det och hur har man lyckats?

I, i stort sett, hela EU är förskolan något de flesta är stolta över. D v s, de vuxna. Även många barn som intervjuats kan säga att det är roligt. När man betraktar siffror över hur ungdomar mår måste man ändå undra över hur sanningsenliga barnen är och kan vara. Det är inte lätt för ett barn att kritisera föräldrar och andra vuxna eftersom det befinner sig i beroendeställning och känner sig just så: litet och tämligen/mycket hjälplöst.

Om barnen verkligen skulle njuta av att vara ifrån sina föräldrar så mycket som de är, borde det synas på ungdomarnas välmående. Men deras symtom talar ett helt annat språk. Svenska ungdomar lider svårt. Man dricker, drogar, skär sig, gör s-försök och "lyckas". Blir deprimerade och samlar neuropsykiatriska diagnoser i accelererad fart.

Om inte den tidiga föräldrafrånvaron med åtföljande anknytningsproblematik varit med och skapat ungdomars psykiska symptom, vad är det då? Finns där någonting mellan förskola och högstadium/gymnasium som jag missat? Då räknar jag med att såväl låg- som mellanstadieelever visserligen har ett bra språk jämfört med dagisbarnen men de är lika solidariska och lika starkt beroende av att vara just det.

Bekanta er gärna med Allan Schore som forskar vid UCLA i Kalifornien. Han ser på människan både utifrån den psykoanalytiska anknytningsteorin och hennes neurobiologiska utveckling. Där finns starka samband som sammanfaller i det område i hjärnan som kallas "orbitofrontala barken". Får inte detta område den stimulans det behöver utvecklas det inte och störningar i självets framväxt blir följden.

EU:s egna beräkningar över nuläget angående befolkningens psykiska/neurobiologiska status är skrämmande läsning. Av EU:s ca 500 miljoner innevånare sägs 27 procent lida av "anxiety-depressive diseases", i runda tal 135 miljoner människor. Autism drabbar ca 1 procent, alltså 5 miljoner - fem miljoner! För inte så länge sen talade man i promillen.

Autism har länge påståtts vara en medfödd/tidigt förvärvad skada/störning i hjärnan men ännu idag finns inte ett enda otvivelaktigt bevis som stöder detta antagande. Om nämnda Allan Schores resultat bara skulle blotta ett uns av en annan sanning, vore inte det värt att uppmärksamma och ta på allvar?

Allt oftare påstås olika, allvarliga psykiska/neurobiologiska symtom kunna drabba precis vem som helst: depression, epilepsi, diabetes, för att bara nämna några. Det är inte så. Det onda och sjuka slår inte ned över oss som en blixt från en klar himmel. Om det trots allt är så vi upplever verkligheten i Europa och andra delar av världen, lever vi i en mardröm där otryggheten råder och inte i något paradis som många hoppats på att det fredliga och blomstrande EU skulle bli.

Roten till det onda, som jag ser det, är det gigantiska psykosociala experiment som består av att barnen skall skiljas från föräldrarna, helst redan före ett års ålder. Om man själv inte känner hur fel det bara låter och inte vill se verkligheten vi sluggar oss fram i är det att beklaga å det djupaste.

Kvinnans jämställdhet med mannen, som lär ha varit en starkt bidragande orsak till utbyggnaden av daghemmen så raskt och så mycket, är det något vi uppnått? Har mannen blivit mindre våldsam i takt med kvinnans frammarsch?

Borde inte jämställdhet bygga på insikt, komma inifrån, och barnen få fortsätta att vara barn i sina invanda hemmamiljöer och själva få välja sina kompisar?

Så rätt tänkt det var - men så fel det blev!

Gunnar Hilén, gunnarhilen@hotmail.com
Esbo, Finland (f d Skultuna, Sverige) | Fredag, 11-01-21, kl 15:57


Kopiera länk 11-01-02

Byta ungar - jämställt?

I slutet av 70-talet (så länge har dagiseländet pågått) skaldade jag:
(Rytmförlaga: H Alfredssons "Ska vi, ska vi byta grejer med varann?…")

Låt oss, låt oss byta ungar med varann
så jämställda vi blir, om vi bara byter ungar med varann.
Du måckar mina och jag måckar dina och vi får betalt för vårt viktiga jobb.
Men ve den, och spott och spe den, som måckar och matar sina egna barn!

Jag skrev också:
(Rytmförlaga: U Peder Olrogs "Klappa takten alla bagarbarn…")

Klappa takten alla dagisbarn!
Böldpest, böldpest hela dan!

Sedan dess har det bara blivit värre, mycket värre. Sviterna är fruktansvärda och människohonorna så hjärntvättade att de inte inser att de degraderats till barnaföderskor åt staten. Barnens lidande är och har varit obeskrivligt och antalet barn- och ungdomssjälvmord hittar jag ingen statistik över. (Jag drabbas av misstanken att den statistiken undanhålls oss medborgare på det att vi inte ska drabbas av politiskt oönskade slutsatser.)

Jag säger som jag alltid sagt: Hör ni inte barnens skrik?

Monica Wiegert, monica.wiegert@gmail.com
Onsala, Sverige | Söndag, 11-01-02, kl 14:43


Kopiera länk 10-12-22

En hälsning från Finland

Jag heter Gunnar Hilén, är 54 år gammal och född i Österunda utanför Enköping. Men sedan 1988 bor jag i Esbo utanför Helsingfors i Finland. Till utbildningen är jag leg psykolog och arbetshandledare men har också varit mentor, föreläsare – och skrivit en bok: Barn är inte att leka med (för lilla finlandssvenska Sahlgrens förlag, 2008 ).

Men mitt missionerande om hur viktigt det är att barn tas om hand på ett bra sätt – helst av sina föräldrar – går trögt. Folk här vill inte veta, särskilt inte från en svensk, befarar jag.

Läs gärna min blogg, gunnarhilen.com!

Jag tror att det finns mer psykologi att förstå runt den gåtfulla autismen än vad den neurobiologiska modellen kan förklara och hoppas kunna återkomma om detta.

Det finns en man här, Niclas Grönholm, ny chef för undervisningen på svenska i Helsingfors, som blev intervjuad för nån vecka sen i Hufvudstadsbladet. Han sa då att det är bra att man kan sätta igång med undervisning för barnen från 0 års ålder "för då kan man följa med dem från början till slut". Jag frågade, i en insändare, vad han menade. Inget svar. Nu väntar jag på att tidningen ska ta in denna min nästa insändare med samma fråga.

Jag har en dotter på 16 och en son på 21. Via dem hör jag berättelser om barn och ungdomar som har det för jävligt. Ytterst få ungdomar kan berätta nåt viktigt om sina föräldrar, eftersom den erforderliga kontakten över generationsgränsen saknas på grund av dagisvistelse, skolvistelse, föräldrarnas krävande arbeten och skilsmässor.

Gunnar Hilén, gunnarhilen@hotmail.com
Esbo, Finland (f d Skultuna, Sverige) | Tisdag, 10-12-22, kl 19:50


Kopiera länk 10-11-19

Värdet av bandet föräldrar-barn

Den kloka författarinnan och Nobelpristagaren Pearl Buck skriver i sin bok Mina skilda världar:

Nu för tiden varnar man ofta mot för stor bundenhet barn och föräldrar emellan, men jag är säker på att farhågorna är överdrivna. Barnets och föräldrarnas hjärtan skall vara bundna vid varandra med varm tillgivenhet, för om barnet inte lär sig att innerligt älska sina föräldrar så tror jag att det aldrig kan lära sig att älska någon annan innerligt, och den som aldrig lär sig vad kärlek är går miste om livets mening och högsta lycka.

Och på annan plats i samma bok:

Släkten var moraliskt ansvarig för alla sina medlemmar, och fick någon en fläck på sig, var det en skam för hela släkten [...] om Chiang Kai-shek hade insett värdet av detta släktsystem och slagit vakt om det, hade kommunismen säkerligen inte härskat i våra dagars Kina. Ett bevis för detta är att kommunisterna riktade sina främsta stötar mot släktsystemet.

I Sverige har socialisterna gjort detsamma - riktat sina främsta stötar mot familjesystemet, avskaffat familjebegreppet och familjens funktioner! Och våra barns och ungdomars “innerliga kärlek till sina föräldrar” har inte kunnat ersättas med kärlek till en ständigt utbytt dagispersonal. Med just de konsekvenser för ungdomars uppfattning om kärlek, deras svaga empati och känsla för medmänniskor vi känner till i dagens Sverige och som Pearl Buck beskrev i sin bok redan 1954.

Krister Pettersson, föreningstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Fredag, 10-11-19, kl 11:58


Kopiera länk 10-09-20

Vad kommer att hända politiskt nu?

Som bekant hade vi allmänna val igår och fick en ny riksdagsbesättning och - förmodligen - tillbaka (nästan) samma regering som vi haft under de gångna fyra åren.

De stora nyheterna torde vara att vi begåvats med ett nytt riksdagsparti - Sverigedemokraterna (SD) -, att Alliansen förlorat den majoritet de haft i Riksdagen och att SD blivit vågmästare där.

Frågan är vad allt detta kommer att betyda för det politikområde som vi i Barnens Rätt intresserar oss särskilt för: familjepolitiken.

Där ser jag anledning till försiktig optimism; SD har ett riktigt bra familjepolitiskt program som syftar till att återupprätta familjens roll i samhället och minska statens på området. Så med lite tur kanske vi kommer att få se en omriktning av politiken åt vårt håll, d v s mot en jämnare spelplan som behandlar omsorg av barn hemma lika välvilligt som omsorg om dem på dagis.

Webmastern, mailbox@barnensratt.se
Västerås, Sverige | Tisdag, 10-09-20, kl 02:41


Kopiera länk 10-09-16

Pensionärers inkomstskatt inte högst

Låt oss titta på tre olika familjetyper:

Alla tre familjerna har exakt lika inkomst före skatt.

Minst skatt betalar de två männen. Pensionärsparet betalar 39 800:- per år mer i skatt. Mest skatt betalar hemarbetarfamiljen: 111 800:- per år mer. (Exemplen gäller vid en viss bruttoinkomst och är hämtade från Skatteupplysningen i Falun.)

Detta exempel visar att "Storebror" (Staten) också genom skattelagstiftningen visar sitt förakt för kärnfamiljen, kvinnor och barn. Ja, Storebror föraktar kärnfamiljen så djupt att han till och med garanterar/betalar en speciell familjesplittringsgratifikation på 1 273:- per månad och barn (bidragsförskott).

Till kärnfamiljen räknar jag inte Storebrors "daghemsstalinistiska nomenklatura" som genom "bidragslinjen" får c:a en kvarts miljon kr per år i "pigsubventioner" för två barn på dagis, och där barnen har minst två ofta tre hem: ett hos mamma, ett hos pappa och ett hos Storebror på dagis.

Nu har ju samtliga hemmafrufientliga och daghemsstalinistiska partier, d.v.s. M, Fp, C, S, V och Mp, visat sitt kvinnoförakt genom ekonomisk förföljelse i allmänhet, men i synnerhet genom att stifta "åtskillnadslagen", ”hemmafruklausulen”, som ger hemmafrufamiljen 975:- per månad lägre bostadsbidrag än bortafrufamiljen.

Men ingen kan uttrycka föraktet tydligare än vänsterns andlige ledare Lars Ohly ,som menar att först ska småbarnsmammorna likt en ko mjölkas på morgonen och sedan skickas iväg till jobbet.

Vi måste få stopp på denna ovärdiga förföljelse av hemmafruar och hemarbetarfamiljer!

Elmer Johansson, elmer_johansson@hotmail.com
Jörn, Västerbotten, Sverige | Torsdag, 10-09-16, kl 11:06


Kopiera länk 10-07-28

Moderskänslor en oaccepterad "läggning"

Dagligen matas vi med reportage om hur vi ska acceptera allehanda s k "läggningar". Men den naturligaste av alla läggningar, modersinstinkten, har förhånats, förföljts och diskriminerats på alla plan, inte minst ekonomiskt.

Resultatet är att mödrar, sedan många år, förträngt sin naturliga modersinstinkt och trots frivilligt valt moderskap följt våra diktatorers direktiv att lämna bort barnen till kommunal barnomsorg, d v s i andra kvinnors vård. Detta kallas "jämställdhet"!

Att såväl däggdjur som äggdjur överhuvudtaget existerar på jorden, beror på den naturliga modersinstinkten, att föräldrar värnar om sina små. Men svensk, helsjuk och helgrym familjepolitik har lyckats förkväva denna naturliga läggning.

Kostnaden är hög, både krasst ekonomiskt och vad beträffar barnens hälsa (även föräldrarnas). Vi hör resultatet: ingenstans i världen skriker barnen så högt som i Sverige. Men de skriker för döva öron för det har föräldrarna fått lära sig.

Dithän har de blivit styrda. Hur länge ska antifamiljepolitiken fortgå?

Monica Wiegert, monica.wiegert@gmail.com
Onsala, Sverige | Onsdag, 10-07-28, kl 18:10


Kopiera länk 10-07-25

"Skyll inte på FP!"

Nedan stående insändare fick jag in i min lokaltidning, Sydsvenskan, 21/7, men eftersom tidningen inte lägger ut sina insändare på webben, återger jag mitt försök till politisk kritik av satiriskt slag här och hoppas att du läsare ger mig godkänt för den:

Svar till "Folkpartiet hindrar invandrares kontakt med svenskan" 15/7:

– Genom vårdnadsbidrag om 3000 kr per barn och månad i vissa kommuner hindrar Folkpartiet invandrares kontakt med svenskan, påstår Nima Gholam Ali Pour 15/7. "Bidraget har också fört med sig, att förskolor lagts ner."

Vårdnadsbidraget ger, i vissa kommuner, en lättnad i den politisk-ekonomiska styrningen av barnens vård om cirka fem procent, i kronor räknat. Lättnaden innebär att fler familjer kan stå emot trycket så att inte så många dagisplatser behövs.

Men svenska talas på fler platser i vårt land än på dagis och barns hemspråk anses vara viktigt. Och modern forskning (G Neufeld m fl) visar, att barns anknytning till ett fåtal vuxna är viktig för all inlärning, anknytning som barnen inte får till förskolans personal, som byts ut ibland.

Att skylla Folkpartiet för lättnaden i den politiska styrningen är helt fel! FP är det parti som, i decennier, mest stöttat socialisternas familjepolitik. Och FP har just infört en ny skollag som, i sin likriktning och förbud mot hemundervisning, ytterligare inskränker föräldrars möjlighet att ge barnen en osvensk fostran.

Som offer för svensk familjepolitik har vår egen familj varit invandrare i länder utan politisk styrning av barnens fostran. Vi har kommit åter till vårt land med trygga barn som talat tre språk flytande. Beklaga alltså inte lättnaden i tvånget och skyll inte FP för den!

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Söndag, 10-07-25, kl 12:15


Kopiera länk 10-07-22

Utmattade medborgare banar väg för diktatur

Den mångåriga och svindyra, därtill hälsovådliga, antifamiljepolitiken har en stor vinst för makthavarna: Medborgarna är så utslitna av hämtning och lämning på daghem, alla sjukdomar som grasserar där, familjerelationsproblem som orsakas av denna sjuka livsstil mm, att de inte orkar engagera sig i samhällsfrågor eller i några frågor över huvud taget. Så bra för makthavarna, som kan göra som de vill och bestämma som de vill - och gör det också!!

Håll medborgarna i dagisgrottekvarnen så är de fullt upptagna med att springa runt i det av barnskrik, stress och virus fyllda ekorrhjulet. Plutokraterna styr och barnen de spyr!

Monica Wiegert, monica.wiegert@gmail.com
Onsala, Sverige | Torsdag, 10-07-22, kl 15:44


Kopiera länk 10-07-17

Kommunistiska moderater

Den förträfflige nationalekonomen Åke Sundström skrev - här - att "de nya moderaterna tänker som de gamla kommunisterna". Där träffade han huvudet på spiken.

Jag läste i Världen Idag - här - att moderatkvinnornas ordförande, Magdalena Andersson, ifrågasätter omdömet hos de hemmafamiljer som frivilligt försätter sig långt under socialbidragsnormen.

– Om man väljer på ett så'nt sätt vet jag inte om man tagit sitt föräldraansvar, säger hon.

Jag har aldrig tidigare läst något så dumt och så kränkande! Begriper inte Andersson att det är ansvarslösa kommunistiska politikers ”död åt familjen”-dekret som försatt hemarbetarna i en svår ekonomisk situation! I Andersson kommunistiska värld måste ”ansvarsfulla” kvinnor, som vill bli mödrar men inte surrogatmammor i ”Storebrors” barnpassningsindustri, gifta sig med rika högavlönade män!

Nej, Andersson, om hemarbetarfamiljerna bara fått en bråkdel av det gigantiska stöd som ni ger till er daghemsstalinistiska nomenklatura (pigsubventionerade föräldrar med barn på dagis), skulle hemarbetarfamiljerna kunna leva gott!

Om man utvecklar Anderssons bakvända resonemang skulle det, bland Sveriges fåglar, bara vara gökhonorna som är ansvarsfulla.

Nej, Andersson, gör världen en tjänst, be om ursäkt och lämna politiken för gott!

Elmer Johansson, tfn 0916-10116, elmer_johansson@hotmail.com
Jörn, Sverige | Lördag, 10-07-17, kl 18:37


Kopiera länk 10-07-17

Moderskänslor, en förhånad egenskap

Inte bara däggdjuren utan även fåglarna har instinkten att vilja ta hand om och värna om sin avkomma. Rör man ett fågelbo överger föräldrarna boet, då de blivit störda i sitt föräldraskap.

När det gäller däggdjuren är modersinstinkten det primära, även om fadern givetvis är mycket viktig, både att förmedla trygghet till sin familj och när barnet kommit ur diåldern. Den första tiden är det dock modern, som står barnet närmast, just på grund av att däggdjuren (människan, apan, hunden, katten, kon, hästen, råttan o s v) är just däggdjur, det är honan som ger di.

Om man rubbar detta, är det, liksom hos fåglarna, vanligt att banden mellan mor och barn störs allvarligt. Att så har skett med den svenska människohonan, är uppenbart. Man behöver bara höra skriken från små barn när de tvingas följa med till köpcentra på kvällar och helger utan att modern reagerar för att få bekräftelse.

Sveriges mödrar har under många år blivit så förhånade, förlöjligade, mobbade och förföljda för sin naturliga läggning som just mödrar att de förkvävt sin modersinstinkt.

Dessutom är ju inte mödrarna mödrar utan barnen vistas från tidig ålder på daghem / förskolor. Alla tar skada av detta, främst barnen men även mödrarna. Fäderna avpolletteras ofta på ett tidigt stadium. Det har gått så långt att alltför många unga föräldrapar inte ens ingår äktenskap, som ju är till för att ge barnen trygghet.

Men trygghet är ett okänt begrepp för våra barn. Ett oerhört slöseri med medel i en till stora delar svältande värld är det också. Våra lyxbostäder står tomma hela dagarna medan barnen forslas (bensin!) mellan daghem och hem. Andra kvinnor sköter andra kvinnors barn och detta kallas "kvinnofrigörelse".

Kostnaden för denna vanvettiga "familjepolitik" rör sig upp mot 180 miljarder kr per år! Få utanför föreningar som Barnens Rätt ifrågasätter detta vanvett. Istället är det populärt att gnälla, mödrar emellan, över hur besvärliga barnen är. Men hur barnen än protesterar, är mödrarna döva för deras skrik.

I fattiga länder som jag besökt runtom i världen har jag aldrig hört barnen skrika, för där är mamma hos dem, bär dem i ett knyte på ryggen, eller på magen om de är väldigt små, annars är det fullt tillåtet att "hålla mamma i kjolarna", vilket dessa barn sällan gör eftersom de känner sig trygga och litar på sin mamma som är i närheten.

Sverige är ett u-land!

Monica Wiegert, monica.wiegert@gmail.com
Onsala, Sverige | Lördag, 10-07-17, kl 13:06


Kopiera länk 10-06-28

Tumskruvarna nu åtdragna ett snäpp till

Tisdagen 22/6 röstade riksdagen för den nya skollagen, som i praktiken kommer att göra hemundervisning av egna barn olaglig och förskolan till en egen skolform, som - befarar många - ett första steg mot att göra också den obligatorisk, på samma sätt som grundskolan varit ända sedan mitten av 1800-talet (fotnot).

Omröstningen i riksdagen om saken visar - återigen - att riksdagsledamöterna inte är mer än glorifierad röstboskap. Eftersom de alla har sina respektive partier att tacka för att de hamnat på valbara platser, uppvisar de i första hand lojalitet mot sina partiledningar, inte mot de väljare som valt in dem.

Av det konstaterandet följer ytterligare ett: vi behöver inte 349 riksdagsledamöter, en hel drös från varje län, eftersom de ju inte vågar stå upp för sina respektive läns måhända unika önskemål utan gör som de blir tillsagda av sina nationella partibossar.

Om vi gick ned till 40 ledamöter skulle felet i partiernas representation i riksdagen - jämfört med väljarsympatierna - bli max 1½ procent och skattekostnaderna sjunka med minst 220 miljoner per år.

Det representationsfelet finner jag helt acceptabelt (i själva verket lägre än jag förväntade mig) och vinsten helt klart värd att hämta hem.

Förr var vi svenskar förtryckta av Gustav Vasa och hans efterträdare, numera är vi det av de politiska företrädare vi själva valt.

Fotnot: Notera att när det gällde folkskolan > grundskolan nöjde sig inte våra förtroendevalda med den beteendestyrning som uppstår ur att den erbjuds "gratis" (d v s till 100 % skattefinansierad) utan gjorde, för säkerhets skull, den skolan också till ett obligatorium med hot om vite eller fängelse vid trots. Hur förenligt är detta med begreppet medborgerlig frihet?

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Måndag, 10-06-28, kl 19:04


Kopiera länk 10-03-29

Ett annat sätt att leva än det av staten anbefallda

– Nå, har du nu inrättat ditt liv som du önskade, frågade jag den unga utlandssvenska karriärkvinnan.

– Ja, blev svaret. "Det är ju en enorm fördel att kunna jobba hemifrån och på egna tider. Skulle jag ha ett åtta till fem-jobb skulle jag bara döö!"

– Fast det är ju osäkert utan fast inkomst, lade hon till, mamman till två småbarn, som jobbar med det hon länge strävat efter: att i utvecklingsländer arbeta för bättre folkhälsa med länders hälsomyndigheter som motpart. En kvinna som har två anställda i hushållet och hemmaman - långa tider i alla fall. Inget svenssonliv precis.

Med fördelarna att jobba hemifrån menade hon inte bara flexibla arbetstider utan också att kunna vara med barnen, amma det minsta, och se dem båda utvecklas.

För ett fåtal år sedan talade denna unga kvinna med svenska Margot Wallström (s), som då gästföreläste på det utländska universitet som vår kvinna då gick på. Under samtalet råkade föremålet för vårt intresse avslöja att hon inte bara ville skaffa sig ett intressant jobb utan också, minsann, både man och barn. Wallström uppmanade henne då att, i så fall, åka tillbaka till Sverige och föda sina barn där.

Varför en sådan uppmaning från en toppsocialist till en ung kvinna med internationell utblick och goda framtidsutsikter om inte utifrån en föreställning om den (s)venska utopins förträfflighet, särskilt för kvinnor.

Fast, i Sverige är det ju knappast tänkbart att jobba hemma och samtidigt ha barnen där. Här är det i stället fråga om jobb åtta till fem – borta – också för barnen. Här har Wallström & Co, med kraftiga dagissubventioner och propaganda som medel, gjort jobb hemma med egna barn värdelöst.

Så när jag då hakade på Wallströms uppmaning att flytta hem till Sverige, är det kanske inte konstigt att kvinnan med alternativ sade: "Glöm det!"

Krister Pettersson, föreningstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Måndag, 10-03-29, kl 10:16


Kopiera länk 10-01-24

Låt Dominic komma hem!

Dominic Johansson var en frisk och pigg pojke som inte hade någon registrerad sjukdag under sina första sju år. Familjen planerade i flera års tid att flytta till Indien, varifrån modern Annie kommer. De skulle starta en hjälporganisation och sprida information om självförsörjning, vilket kunde motarbeta fattigdom. På flygplanet vid Arlanda blev de anhållna av polisen och Dominic fördes bort på order av Gotlands socialtjänst.

Grunden till omhändertagandet var en tvist mellan familjen och kommunen om rätten att bedriva hemundervisning. Gotlands kommun bestraffade familjen våren 2009 med vite, 250 kronor för var dag som sonen inte befann sig i skolan.

Det var närmare två månader kvar av sommarlovet då omhändertagandet ägde rum. Gotlands kommun berövade familjens dess rörelsefrihet och Dominic rätten att träffa sin släkt i Indien, vilket han tidigare aldrig gjort.

Sju månader efter omhändertagandet får föräldrarna endast träffa Dominic under övervakning av socialtjänsten en timma var femte vecka. Denna tragiska historia har slagit sönder två släktträd på skilda kontinenter och modern har blivit inlagd flera gånger på grund av hjärtproblem.

Mike Donnelly, internationell talesperson vid Home Schooling Legal Defence Association (HSLDA) med 100 000 medlemmar, anser att detta är ett av de värsta fall han hört talas om. Roger Kiska, europeisk representant för Alliance Defence Fund (ADF), en annan organisation för civila rättigheter, säger att utan hjälp i fall som detta står föräldrar maktlösa eftersom det svenska systemet är så ensidigt.

Genom min bevakning av fallet och min dagliga kontakt med fadern, förstår jag att myndigheterna har ändrat riktning. Det hela började med skolan, senare var det karies i några mjölktänder (vanvård?) och sedan blev fadern anklagad för att vara psykiskt instabil, trots att han friskförklarats av psykiatrin. Nu verkar orsaken hamnat på sonen, som påstås vara traumatiserad. Är det så konstigt?

Media har uppmärksammat socialtjänsten i andra fall och beskyllt den för passivitet. Ibland måste man bryta in, för barnets bästa. Men det måste ske på starka grunder och man måste stanna upp i tid om fel har begåtts - och erkänna det. Det måste finnas bättre insyn så att socialtjänsten inte kan gömma sina misstag, till och med för föräldrarna.

Våra barn är samhällets framtid. I dag lämnar de flesta över ansvaret till staten för att kunna arbeta och göra karriär. Att bryta mot normen ska inte betraktas som olagligt. Människor måste få vara unika. Familjen Johansson är ett exempel på detta. Deras son ville ha hemundervisning, och föräldrarna var beredda att ta ansvar för det. Som föräldrar borde de veta bäst vilka behov deras son har.

Om inte Gotlands kommun har bevis för motsatsen, borde familjen återförenas - snarast!

Daniel Lillman, bloggansvarig för http://dominicjohansson.blogspot.com, mejl: dan71_swe@yahoo.co.uk | Västerås, Sverige | Söndag, 10-01-24, kl 03:25


Kopiera länk 10-01-21

(S) arbetar för barnfamiljers minskade frihet

Socialisternas strävan mot utopin det fullständigt jämställda samhället "har lidit ett avbräck under den borgerliga regeringstiden", skrev några socialdemokratiska politiker i VLT häromdagen, d v s - här!

Tvångsstyrningen genom utebliven lön och subvention (ca 3 miljoner) för den som gör heltidsarbetet (SOU 1979:89) att vårda 2-3 egna barn själv har lättats med hela 5% (150 tusen) genom ett vårdnadsbidrag. Illa för socialisternas “envetna politiska arbete och stegvisa reformer mot mer jämställdhet”.

– Socialdemokraterna har aldrig vikit från linjen att arbetsmarknads- och familjepolitiken måste ha jämställdhet som en viktig ledstjärna, fortsätter man. “Under vår kongress fattade vi nya beslut på avgörande punkter inom det familjepolitiska området. Vi är mycket tydliga med målen för vår familjepolitik: barnen först samt jämställdhet mellan män och kvinnor!” skriver de vidare.

Tydliga var också Marx och Engels om familjen: avskaffa den och föräldrarnas fördärvliga fostran av barnen och överförande av sina värderingar till dem! Och mycket tydliga är dagens skrivande socialister i sin otroliga nonchalans av mänskliga rättigheter, så som de formuleras i Europakonventionens artiklar om föräldrarätten och förbudet mot diskriminering på grund av åsikt.

Och det kan de tyvärr vara. Inte för att folket vill bli så totalitärt styrda, utan för att politikerna låtit en ohejdad inflation och stora devalveringar putta upp medborgarna i skatteskalan så till den grad, att de nu springer så hektiskt i grottekvarnen, att de beundras av de skrivande socialisterna. Man måste göra som politikerna vill för att få något tillbaka av sina pengar.

Krister Pettersson, föreningstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Torsdag, 10-01-21, kl 16:33


Kopiera länk 10-01-11

Familjeupplösning är alltid tragisk

Det är med bedrövelse man läser vad du Reuterberg skriver - här. All socialpolitik och resulterande lagstiftning har "barnets bästa" som utgångspunkt, men vi föräldrar då? Ska vi behöva tåla hur mycken hjärtesorg som helst? Borde inte lagstiftningen ta hänsyn till att även vi föräldrar är människor som bara kan stödja våra barn känslomässig om vi själva är i någorlunda känslomässig balans, att vi kan behöva tid för att återfinna denna balans?

Vi äldre måste inpränta i våra uppväxande döttrar vikten av att inte skänka bort sina hjärtan till pojkar som inte förtjänar det - och i våra pojkar vikten av att behandla unga kvinnor med respekt samt ta ansvar för sina handlingar.

Att göra barn är en allvarlig sak, nå't som båda parter måste lära sig ta ansvar för - och inte hemfalla åt önsketänkandet att Staten eller Socialtjänsten kommer att lösa eventuella problem som kan uppstå.

Det gör de sällan - och aldrig utan minst en förlorande part i familjen.

Webmastern, webmaster@barnensratt.se
Västerås, Sverige | Måndag, 10-01-11, kl 13:26


Kopiera länk 10-01-09

Kampen om en mors rätt till sitt barn

Min dotter blev gravid och födde en välskapt dotter. Jag anpassade mitt liv för att stödja henne. Pappan och hans familj hjälpte inte till de första fem månaderna. När min dotter sedan drabbades av depression sökte jag hjälp via Socialtjänsten men fick dem bara emot mig. Nu har pappans familj tagit barnet och vägrar låta mamman och mig (mormor) ta hem barnet.

Carin Reuterberg, hairstylist@live.se
Göteborg, Sverige | Lördag, 10-01-09, kl 08:09


Kopiera länk 10-01-08

Flera orsaker till hemmaförälderns nedvärdering

Intressant fråga du Jenny ställer - här! Jag inser att du gör det av retoriska skäl men nappar ändå, för det ömsesidigt givande samtalets skull:

Ett svar skulle kunna vara den massiva propaganda för "storbarnkammare" som svenska folket varit utsatta för från vår socialdemokratiska stat förstärkt av en vänsterorienterad mediakår ända sedan 1930-talet.

Ett annat den intensifierade kampen under senare delen av 1960-talet för "daghem åt alla", som 1971 resulterade i att sambeskattningen övergavs till förmån för individuell beskattning och att utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen påbörjades.

Denna individuella beskattning får en hemmaförälder utan inkomst i eget namn att se tämligen värdelös (och statligt oförsäkrad) ut, trots att det inte finns anledning att förmoda att hon (!) skulle göra ett jobb som är mindre värt än han.

Ett tredje svar skulle kunna vara att de kraftiga skattefinansierade subventionerna till förskolan gör att jobbet att ta hand om sitt eget barn hemma ser ut att bara vara värt en dryg tusenlapp i månaden, trots att det kostar 14 500 kr i månaden att ta hand om det på dagis.

Och tro nu, för allt i världen, inte att ovan listade effekter skulle vara oförutsedda. De har tillkommit med största politiska avsikt, en avsikt som få förtroendevalda längre vågar protestera mot av rädsla för de karriärmässiga konsekvenserna för egen del, trots systemets negativa konsekvenser på samhällsekonomin och på den medborgerliga friheten.

Joakim Widell, joakim@fhcentrum.se
Västerås, Sverige | Fredag, 10-01-08, kl 17:04


Kopiera länk 10-01-07

Så konstigt!

Kan någon förklara varför pappor är duktiga när de är hemma och ska premieras medan mammor, när de är hemma, är bakåtsträvare som förstör jämställdheten och är samhällsparasiter.

I jämställdhetens namn borde vi, män och kvinnor, behandlas lika och få samma respekt för det vi gör, oavsett om vi jobbar borta eller hemma.

Jenny Odälv, jenny@odalv.com
Västerås, Sverige | Torsdag, 10-01-07, kl 11:57


Kopiera länk 87-11-09

Vi farliga offer

"Det viktigaste jag kan göra just nu, är att finnas till hands för mina tre barn. Tids nog får jag återvända till yrkesarbetet!", säger min hustru. Därmed är vår familj ett offer för en familjepolitik som innebär, att en avvikande åsikt om barnens vård straffas med ekonomisk ruin. Som offer är det naturligt, att vi har försökt ta reda på våra förtryckares mål och medel.

Medlen i familjepolitiken är skatte- och subventionssystemen. Om en familjs inkomst fördelas på enbart en försörjare i stället för två, betalar familjen betydligt mycket mer i skatt och får med samma nettoinkomst mindre bostadsbidrag. För att nå existensminimum med en inkomst och tre barn fordras ca 175 000 kr/år. Familjen med en hemarbetande har inte längre rätt till socialbidrag eller existensminimum vid skatteuttaget, och den hemarbetande klassas därmed som arbetsskygg. Av allas lön går ca 5 % till kommunal barnomsorg. En LO-familj betalar därmed in ca. en halv miljon under sitt yrkesverksamma liv.

Om båda föräldrarna arbetar och har sina 2-3 barn på dagis och fritids tills de är 12 år, får familjen en extra lön, ATP och social trygghet. Den disponerar därmed över nära en miljon kronor i nettolön och lika mycket i form av offentliga resurser för barnens omsorg under barnens uppväxt. Den familj, som sköter 2-3 barns vård själv, får inget av detta, trots att denna familj uträttar lika mycket samhällsnyttigt arbete som den första familjen. Detta eftersom vården av 2-3 barn motsvarar ett heltids yrkesarbete - enligt Petra Lantz, SOU 79:89!

Skatte- och subventionssystemen utgör därför en stark ekonomisk styrning av familjernas liv och barnens vård och fostran. Att döma av Sifo-undersökningarna 1982 och 85 och IMU 1987 vill nära 2/3 av de tillfrågade inte ha det så. Att fritt och utan diskriminering kunna välja fostran av sina barn är en viktig mänsklig rättighet , se t.ex. Europakonventionen, artikel 14 och artikel 2 i första tilläggsprotokollet!

Vilka mål vill våra politiker nå med denna styrning?

Genom att tvinga båda föräldrarna att yrkesarbeta även när barnen är små, uppnår man den jämställdhet eller jämlikhet som i vårt land bara har blivit politiskt skapad: likformighet!

Men detta räcker inte; det finns fler mål!. Som bekant förbjuds privata daghem som t ex Pysslingen. Vidare gynnar man daghem mer än dagmammor. Varför? Föräldrar blir ju lika jämställda oavsett var deras barn tas om hand. Att våra styrande politiker gör allt för att upprätthålla ett monopol på vården av våra barn skall ses tillsammans med barnomsorgens pedagogiska innehåll.

Detta innehåll har kommit att bli t.ex. "fredsfostran", som ju ingen förälder kan protestera mot. Tittar man närmare på studiematerial för förskolan som t ex "Världen i förskolan" och "Barnens kärleksliv" finner man, att detta innehåller rent socialistiska värderingar, djupt främmande för många av oss föräldrar. När det gäller överföring av sådana värderingar till barnen kan man inte lita på vem som helst, inte på Pysslingen, inte på dagmammor. Indoktrineringen blir effektivast på de kommunala daghemmen.

Socialdemokraternas intensiva motstånd mot alla alternativ till att lämna barnen på daghem samt att man inte bryr sig om brottet mot viktiga mänskliga rättigheter visar hur viktig en tidig politisk fostran av våra barn anses vara.

Är detta något nytt? Är detta något som Familjekampanjen plötsligt har upptäckt?

Ack nej. Socialdemokraterna säger själva i sina program, att barnomsorgen är ett "politiskt instrument". Bengt Lindqvist pratar om vikten av en "kompletterande fostran". Behovet av en politisk indoktrinering har betonats i hundra år sedan Marx och Engels till Göran Palm och Dinnerstein.

Är vi då på farlig mark när vi påtalar detta kända mål med barnomsorgen? Är vi ett hot mot demokratin, som Ingrid Ronne Björkqvist (hädanefter: "IBS") säger, för att vi som offer och diskriminerade vågar resa oss och peka på konflikten med mänskliga rättigheter? Är vi högerextremister för att vi själva vill kunna vårda våra barn?

Nej självklart inte. Är någonting farligt och ett hot mot demokratin är det en politik i strid mot folkviljan och mot viktiga mänskliga rättigheter.

Att SMT inte inser detta självklara faktum beror troligen på, att man låtit sig luras av IRB:s beskyllningar mot oss. I stället för att bemöta oss meningsmotståndare med argument, har hon bedrivit en smutskastningskampanj och fört fram beskyllningar som bl.a. DN:s förre ledarskribent Carin Stenström i Östgöta-Correspondenten har visat vara grundlösa. Att så är fallet visas också av, att IRB inte vågar möta oss i en öppen debatt. Hon har därmed visat sig vara helt olämplig som riksdagsledamot. När SMT i stället för att bedriva en refererande journalistik kommer med en värderande sådan och dessutom förmedlar grundlösa beskyllningar, deltar tidningen i en avskyvärd smutskastningskampanj mot oliktänkande.

Krister Pettersson
Stiftelsen Familjekampanjen
hkristerp@gmail.com