Föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid

Eftersom våra politiker ofta tittar in här för att skaffa sig en uppfattning om väljarnas åsikter i familjepolitiska frågor har du här en god möjlighet att göra din röst hörd. Utnyttja den och gör ett inlägg - här!

Men håll dig till ämnesområdet familjepolitik, föräldraskap och/eller barnens situation (i vid bemärkelse) och håll ditt inlägg kort. I annat fall kan vi i föreningsstyrelsen känna oss tvingade att, i läsvärdets och läsbarhetens namn, korta ned eller helt ta bort det.

Om du hittar nå't här som du vill tipsa en kompis om: klicka på Kopiera länk för att kopiera länken till notisen till din maskins urklippsminne. Därefter kan du Klistra in den där du vill ha den, t ex i ett utgående mejl till en vän - eller i en bloggkommentar du gör ute på Nätet.

Om du i stället vill skriva ut notisen, markera den då först, varefter du i utskriftsdialogen väljer Skriv ut markering eller motsvarande. Annars får du ut hela innehållet i denna fil och det kan bli fler papperssidor än du tänkt dig ;-)

Stäng

Webmastern

Låt Dominic komma hem!

Dominic Johansson var en frisk och pigg pojke som inte hade någon registrerad sjukdag under sina första sju år. Familjen planerade i flera års tid att flytta till Indien, varifrån modern Annie kommer. De skulle starta en hjälporganisation och sprida information om självförsörjning, vilket kunde motarbeta fattigdom. På flygplanet vid Arlanda blev de anhållna av polisen och Dominic fördes bort på order av Gotlands socialtjänst.

Grunden till omhändertagandet var en tvist mellan familjen och kommunen om rätten att bedriva hemundervisning. Gotlands kommun bestraffade familjen våren 2009 med vite, 250 kronor för var dag som sonen inte befann sig i skolan.

Det var närmare två månader kvar av sommarlovet då omhändertagandet ägde rum. Gotlands kommun berövade familjens dess rörelsefrihet och Dominic rätten att träffa sin släkt i Indien, vilket han tidigare aldrig gjort.

Sju månader efter omhändertagandet får föräldrarna endast träffa Dominic under övervakning av socialtjänsten en timma var femte vecka. Denna tragiska historia har slagit sönder två släktträd på skilda kontinenter och modern har blivit inlagd flera gånger på grund av hjärtproblem.

Mike Donnelly, internationell talesperson vid HSLDA (Home schooling legal defence association) med 100 000 medlemmar, anser att detta är ett av de värsta fall han hört talas om. Roger Kiska, europeisk representant för ADF legal counsel, en annan organisation för civila rättigheter, säger att utan hjälp i fall som detta, står föräldrar maktlösa eftersom det svenska systemet är så ensidigt.

Genom min bevakning av fallet och min dagliga kontakt med fadern, förstår jag att myndigheterna har ändrat riktning. Det hela började med skolan, senare var det karies i några mjölktänder (vanvård?) och sedan blev fadern anklagad för att vara psykiskt instabil, trots att han friskförklarats av psykiatrin. Nu verkar orsaken hamnat på sonen, som påstås vara traumatiserad. Är det så konstigt?

Media har uppmärksammat socialtjänsten i andra fall och beskyllt den för passivitet. Ibland måste man bryta in, för barnets bästa. Men det måste ske på starka grunder och man måste stanna upp i tid om fel har begåtts - och erkänna det. Det måste finnas bättre insyn så att socialtjänsten inte kan gömma sina misstag, till och med för föräldrarna.

Våra barn är samhällets framtid. I dag lämnar de flesta över ansvaret till staten för att kunna arbeta och göra karriär. Att bryta mot normen ska inte betraktas som olagligt. Människor måste få vara unika. Familjen Johansson är ett exempel på detta. Deras son ville ha hemundervisning, och föräldrarna var beredda att ta ansvar för det. Som föräldrar borde de veta bäst vilka behov deras son har.

Om inte Gotlands kommun har bevis för motsatsen, borde familjen återförenas - snarast!

(S) arbetar för barnfamiljers minskade frihet

Socialisternas strävan mot utopin det fullständigt jämställda samhället "har lidit ett avbräck under den borgerliga regeringstiden", skrev några socialdemokratiska politiker i VLT häromdagen, d v s - här!

Tvångsstyrningen genom utebliven lön och subvention (ca 3 miljoner) för den som gör heltidsarbetet (SOU79:89) att vårda 2-3 egna barn själv har lättats med hela 5% (150 tusen) genom ett vårdnadsbidrag. Illa för socialisternas “envetna politiska arbete och stegvisa reformer mot mer jämställdhet”.

– Socialdemokraterna har aldrig vikit från linjen att arbetsmarknads- och familjepolitiken måste ha jämställdhet som en viktig ledstjärna, fortsätter man. “Under vår kongress fattade vi nya beslut på avgörande punkter inom det familjepolitiska området. Vi är mycket tydliga med målen för vår familjepolitik: barnen först samt jämställdhet mellan män och kvinnor!” skriver de vidare.

Tydliga var också Marx och Engels om familjen: avskaffa den och föräldrarnas fördärvliga fostran av barnen och överförande av sina värderingar till dem! Och mycket tydliga är dagens skrivande socialister i sin otroliga nonchalans av mänskliga rättigheter, så som de formuleras i Europakonventionens artiklar om föräldrarätten och förbudet mot diskriminering på grund av åsikt.

Och det kan de tyvärr vara. Inte för att folket vill bli så totalitärt styrda, utan för att politikerna låtit en ohejdad inflation och stora devalveringar putta upp medborgarna i skatteskalan så till den grad, att de nu springer så hektiskt i grottekvarnen, att de beundras av de skrivande socialisterna. Man måste göra som politikerna vill för att få något tillbaka av sina pengar.

Krister Pettersson, hkpn@yahoo.com
Malmö, Sverige | Torsdag, 10-01-21, kl 16:33

Glöm inte att kolla Tanja Bergqvists blogg!

Just det, Bergqvist gör ett fantastiskt jobb - här - uppenbarligen egenhändigt, med att avslöja hur långt genusvansinnet har nått i politiska och utbildningsrelaterade kretsar, miljöer som många av oss andra har dålig insyn i.

Hennes kapacitet vad gäller att läsa avskräckande tjocka luntor, hitta det viktiga, dra slutsatser, formulera sig och hantera sin blogg rent tekniskt, allt med en god portion humor, är oerhört imponerande. Som webmaster för denna sajt inser jag vilket hästarbete Bergqvist utför.

Så glöm inte att kolla hennes blogg med jämna mellanrum och lämna gärna några uppmuntrande kommentarer ibland, det tror jag att hon kan behöva för att orka.

Familjeupplösning är alltid tragisk

Det är med bedrövelse man läser vad du Reuterberg skriver - här. All socialpolitik och resulterande lagstiftning har "barnets bästa" som utgångspunkt, men vi föräldrar då? Ska vi behöva tåla hur mycken hjärtesorg som helst? Borde inte lagstiftningen ta hänsyn till att även vi föräldrar är människor som bara kan stödja våra barn känslomässig om vi själva är i någorlunda känslomässig balans, att vi kan behöva tid för att återfinna denna balans?

Vi äldre måste inpränta i våra uppväxande döttrar vikten av att inte skänka bort sina hjärtan till pojkar som inte förtjänar det - och i våra pojkar vikten av att behandla unga kvinnor med respekt samt ta ansvar för sina handlingar.

Att göra barn är en allvarlig sak, nå't som båda parter måste lära sig ta ansvar för - och inte hemfalla åt önsketänkandet att staten eller Socialtjänsten kommer att lösa eventuella problem som kan uppstå.

Kampen om en mors rätt till sitt barn

Min dotter blev gravid och födde en välskapt dotter. Jag anpassade mitt liv för att stödja henne. Pappan och hans familj hjälpte inte till de första fem månaderna. När min dotter sedan drabbades av depression sökte jag hjälp via Socialtjänsten men fick dem bara emot mig. Nu har pappans familj tagit barnet och vägrar låta mamman och mig (mormor) ta hem barnet.

Carin Reuterberg, hairstylist@live.se
Göteborg, Sverige | Lördag, 10-01-09, kl 08:09

Flera orsaker till hemmaförälderns nedvärdering

Intressant fråga du Jenny ställer - här! Jag inser att du gör det av retoriska skäl men nappar ändå, för det ömsesidigt givande samtalets skull:

Ett svar skulle kunna vara den massiva propaganda för "storbarnkammare" som svenska folket varit utsatta för från vår socialdemokratiska stat förstärkt av en vänsterorienterad mediakår ända sedan 1930-talet.

Ett annat den intensifierade kampen under senare delen av 1960-talet för "daghem åt alla", som 1971 resulterade i att sambeskattningen övergavs till förmån för individuell beskattning och att utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen påbörjades.

Denna individuella beskattning får en hemmaförälder utan inkomst i eget namn att se tämligen värdelös (och statligt oförsäkrad) ut, trots att det inte finns anledning att förmoda att hon (!) skulle göra ett jobb som är mindre värt än han.

Ett tredje svar skulle kunna vara att de kraftiga skattefinansierade subventionerna till förskolan gör att jobbet att ta hand om sitt eget barn hemma ser ut att bara vara värt en dryg tusenlapp i månaden, trots att det kostar 14 500 kr i månaden att ta hand om det på dagis.

Och tro nu, för allt i världen, inte att ovan listade effekter skulle vara oförutsedda. De har tillkommit med största politiska avsikt, en avsikt som få förtroendevalda längre vågar protestera mot av rädsla för de karriärmässiga konsekvenserna för egen del, trots systemets negativa konsekvenser på samhällsekonomin och på den medborgerliga friheten.

Joakim Widell, joakim@fhcentrum.se
Västerås, Sverige | Fredag, 10-01-08, kl 17:04

Så konstigt!

Kan någon förklara varför pappor är duktiga när de är hemma och ska premieras medan mammor, när de är hemma, är bakåtsträvare som förstör jämställdheten och är samhällsparasiter.

I jämställdhetens namn borde vi, män och kvinnor, behandlas lika och få samma respekt för det vi gör, oavsett om vi jobbar borta eller hemma.

Väljer Radio och TV bort folkets åsikter?

Nedan stående artikel fick jag in i Borås Tidning ca 16/12 men eftersom de inte lagt ut den på Nätet återger jag den här:

”Karriärfolket” i politik och massmedia tror att alla har samma behov som de själva har. Konsekvenserna kan till exempel bli obenägenhet att redovisa opinionsundersökningar som inte passar denna grupps egna intressen.

Det finns således inte en enda seriös opinionsundersökning som visar på majoritet hos svenska folket för det rådande dagistvånget. Det vanligaste svaret från karriäristerna på det påståendet är: ”jag känner ingen mer än du som inte föredrar dagis”.

Underförstått betyder det att alla gjorda undersökningar, pekande i motsatt riktning, skulle vara falska. Denna vanliga inställning tyder på att Paolo Robertos analys är riktig, att ”karriärfolket” saknar kontakt med andra än de som har politiskt korrekta åsikter.

I mitten av november gjorde Demoskop en undersökning riktad till svenska folket, i barnafödande åldrar, om vem som ska bestämma hur föräldraledigheten skall delas upp mellan föräldrarna (Läs mer här!). Hela 84 procent ansåg att föräldrarna ska ha den fulla bestämmanderätten - trots att politikerna tidigare bestämt att minst två av månaderna måste tas ut av den andra maken. Har de ingen aning om vad folket - egentligen - tycker?

I radio och TV har jag inte hört ett knyst om den fundamentala brist på folkstyre som Demoskop avslöjat. Tvärt om har jag hört förslag på utökat tvång från två till fyra månader. Hur odemokratiskt kan det bli? När skall politikerna sluta lägga sig i det de dessutom inte har med att göra?

Sveriges småbarnsföräldrar, världens högst beskattade

Det vidstående diagrammet har vi fått från Skattebetalarnas Förenings medlemstidskrift, Sunt Förnuft nr 8, 2009.

Det visar att Sveriges småbarnsföräldrar beskattas hårdare än i genomsnittet av EU:s länder samt – naturligtvis – ännu mycket hårdare än i medborgarfrihetens högborg, på gott och ont: USA.

De svenska barnfamiljernas dåliga placering börjar med vårt låga grundavdrag (innan vi börjar betala skatt): ca 18 000 kr om året per inkomstgenerator (på inkomster därutöver betalar vi drygt 30 procent i skatt) samt med att i Sverige godkänns inga avdrag för försörjningsbörda, oavsett hur många som ska leva på inkomsten.

Det betyder att en familj med bara en förvärvsarbetande alltid betalar minst 5 600 kr mer i skatt per år än en tvålönefamilj gör, vid samma sammanlagda inkomst, oavsett, som sagt, hur många som ska leva på den.

Orättvisan förstärks av att tvålönefamiljen får tillgång till nästan gratis kommunal barnomsorg, som enlönefamiljerna, via skatten, tvingas vara med och betala för, en tjänst som, i familjeekonomiska termer, är värd 35 gånger mer än grundavdragseffekten, och som, i samhällsekonomiska termer, är ungefär så mycket mer förödande.

En grundprincip borde vara att folk inte ska behöva börja betala skatt över huvud taget innan de uppnått existensminimum. Om vi accepterar den principen (som var självklar i beskattningens barndom) skulle en familj om två vuxna och två barn vara skattebefriade upp till ett belopp på, säg, 150 000 kr.

Dessutom är, som framgår av bildtexten, statistiken missvisande på så sätt att OECD uppenbarligen inte tar hänsyn till den moms och de punktskatter som även fattigt folk betalar med sitt magra portmonnäinnehåll - som salt i såren.

Till saken hör också att det såväl samhällsekonomiskt som medborgarfrihetligt vore bättre om folk finge behålla de pengar de behöver för att överleva innan de börjar betala skatt. Den samhällsekonomiska vinsten har att göra med att högre grundavdrag vore ett utmärkt sätt att undvika beskattningens marginalkostnad, en effekt som är väl känd i nationalekonomiska kretsar, den medborgarfrihetliga vinsten att göra med att angiven väg vore ett utmärkt sätt att undvika att staten bestämmer hur mycket man ska få tillbaka och villkoren för dessa återbetalningar.

Allt detta vet naturligtvis våra nationalekonomer och statsvetare men av någon anledning håller de tyst om det; vad kan det bero på?

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Lördag, 09-12-12, kl 18:02

Europakonventionen - undervisning och föräldrarätt

Johnny Liljas antaganden - här - om den för Sverige förpliktigande Europakonventionen om Mänskliga Fri- och Rättigheter behöver kommenteras.

Den berörda texten i konventionens andra artikel i första tilläggsprotokollet börjar:

Artikel 2 - Rätt till undervisning
Ingen får förvägras rätten till undervisning. ...

Ingen - människa: barn, ungdom eller vuxen - får nekas undervisning. Därmed inte sagt, att denna undervisning skall vara gratis, inte heller att den skall utövas av någon särskilt utsedd lärare eller skola, eller enligt någon särskild läroplan.

Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Vilket innebär att om staten lägger sig i barnens undervisning på något sätt - t ex genom att ta ifrån föräldrarna deras skolpengar eller tvinga på dem någon skolplikt - måste föräldrarnas åsikt och vilja respekteras, oavsett vilka dessa åsikter - av religiös eller filosofisk natur - kan vara.

Inför en ny terminsstart i Brasilien (där vår familj har bott och arbetat) läste vi i vår tidning, "O Globo", en artikel om hur viktigt det var, att vi föräldrar valde en skola för våra barn som omfattade våra egna värderingar. Om ej, riskerade familjen svåra slitningar.

Och sådana svåra slitningar uppstår lätt inom familjen när föräldrar upptäcker att deras barn använder könsord, blir högljudda och skrikiga, inte längre bryr sig om sina närmaste, inte visar hyfs, respekt och empati mot sina medmänniskor, som tycker att föräldrarna är idioter som inte begriper någonting, som bara knyter an till kompisar och tycker att ju mera värsting desto mera ideal.

Och - detta är vad svensk skola ofta gör med våra barn. Till fasa och förtvivlan för många föräldrar. Med resultat, ofta, att relationen mellan föräldrar och barn försämras, försvinner. Det viktiga, som O Globo skrev om, förloras, ur flera människors liv - föräldrarnas såväl som barnens.

Kunskapsinnehållet, kursplaner, etc är bestämda av myndigheterna och kontrolleras noggrant vid hemundervisning. Resultaten av sådan undervisning är generellt goda. Och, föräldrabanden - anknytningen - mellan föräldrar och barn bryts inte, ersätts inte av kompis- och värstinganknytning, och det är just detta, som hemundervisande föräldrar ofta vill värna om: ett oerhört stort värde i livet, för barnen och föräldrarna, för deras goda relation genom livet.

Sådan relation, anknytning, med överföring av värderingar och normer från föräldrar till barn, är just vad marxister och socialister har velat och vill undvika. Detta för att ungdomar i stället skall finna anknytning och nya socialistiska värderingar i politiska församlingar, facken och jobben.

De kloka människor, som efter världskrigens och totalitarismernas fasor under förra seklet, ställde samman de mänskliga fri- och rättigheterna insåg, och värnade om, denna rätt och möjlighet att överföra en mångfald av normer och värderingar från generation till generation i alla de varianter som kan finnas - i motsats till de uppfostringssystem man hade sett under totalitära utbildningsprogram som Lebensborn, Hitlerjugend och Stalins pionjärer.

Med ytterligare likriktning, styrning och kanske förbud mot den sista möjligheten att värna sin mänskliga rätt att fostra barnen, är nu Sverige nära dessa totalitära system.

Ändå försvaras detta med hänvisning till barnens rätt till objektiv undervisning. Docenten i ekonomisk historia och f d riksdagsledamoten för Fp, Mauricio Rojas, har visat, att svensk undervisning ingalunda är objektiv utan klart indoktrinerande. Vidare är detta att tala om "barnens rätt" som något som står i motsats till "föräldrars rätt" ett typiskt socialistiskt falskt argument, ett trick som ofta går hem hos personer som inte tänker själva. Om barnens rätt inte får bevakas av deras föräldrar, vem ska då bevaka den – om inte våra politiker och deras experter i statens många institutioner. Och när man gör detta - som nu, med tvång och lagstiftning, i klar konflikt med Europakonventionen - skadar man barn och föräldrar och relationen mellan dem, en relation som kunde ha varit av oändligt värde för dem genom hela livet. Till vinst för vem och för vad?

Krister Pettersson föreningsstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Tisdag, 09-10-13, kl 22:41

Ska föräldrar få undervisa sina barn hemma?

Det är uppenbart att du Lilja inte betror föräldrarna om att kunna ta ansvar för sina barn. Om du har rätt där kan det inte finnas många beslut som staten kan låta medborgarna fatta. I så fall måste konsekvensen bli att det är dags att lägga ned vår representativa demokrati och införa totalitarism (eftersom folk, enligt dig, inte vet sitt eget bästa).

För barnens bästa

Bo C Pettersson står - här - för en ihålig kritik av ett vettigt förslag! Mycket symtomatiskt att det står att föräldrar kommer i kläm, barnen nämns inte.

Sverige har skrivit på barnkonventionen och barn ska ha rätt till en objektiv undervisning. Som det är nu kan vilken sekt som helst hålla barnen isolerade från samhället och tuta i dem vad som helst. Är detta bra för t.ex integrationen? Knappast. Går det ihop med barnkonventionen? Högst tvivelaktigt. Ingår föräldrars rätt att hålla barnen från skolan i Europakonventionen? Nej.

Det finns en skrivning i FNs konvention att man ska ta hänsyn till föräldrars religiösa (oftast här skon klämmer) osv. inställning. Detta gör man bäst genom att överlåta religionen till hemmet och låta barnen gå i en religiöst neutral skola. Vad jag vet finns inte detta i Europakonventionen.

Petterson menar också att detta inte är enligt föräldrabalken. Det är naturligtvis nonsens att hävda att skolgång och föräldrauppfostran är oförenligt...

Johnny Lilja, johnnylilja@yahoo.se
Västerås, Sverige | Måndag, 09-09-14, kl 10:37

Regeringen vill förbjuda hemundervisning

I juni kom utbildningsdepartementet med ett förslag till ny skollag, vari framgår att regeringen vill stoppa möjligheten för föräldrar att själva utbilda sina barn (s k "hemundervisning").

Vetenskapliga studier utomlands (1) uppvisar mycket goda resultat av hemundervisning, både socialt och kunskapsmässigt. Ändå går man in och vill stoppa och skulle därmed förstöra livssituationen för ett hundratal barn i Sverige.

Men det handlar inte bara om de 100 hemskolebarnen utan är ett budskap till alla oss föräldrar att vi inte är betrodda att bedöma vad som är bäst för våra barn. Detta är oerhört allvarligt, för barn behöver känna trygghet i att samhället litar på deras föräldrar.

Samhället behöver få en ny förståelse för föräldraskapets betydelse. Barn och föräldrar behöver få mer tid tillsammans. I dag är det så mycket annat, som inte fanns för några decennier sedan, som tar tid från våra relationer. Många barn behöver träffa sina föräldrar mer för sin identitet och förankrings skull, för att tillhöra någon. Då är hemundervisningen ett suveränt medel. Men genast reser många vuxna ragg och säger: "Usch, föräldrar som indoktrinerar sina barn!"

Det är svårt att förstå hur samhället har kunnat få en så negativ syn på föräldrar. Skulle föräldrar vara så opålitliga att samhället frenetiskt måste skydda barnen från dem?

Vi vet väl alla att de allra flesta föräldrar gör allt för sina barn och mycket väl känner deras behov.

Det är oerhört viktigt att man som förälder upplever sig respekterad av samhället för sitt ansvarstagande för barnen och för sin bedömningsförmåga. Annars uppstår risken att man fungerar sämre i förhållande till sitt barn, kanske tror på samhällets åsikt och drar sig undan. Och det i sin tur förmedlar osäkerhet till barnet och inverkar negativt på barnets självkänsla.

Vad samhället gör just nu är alltså att bryta ned barns självkänsla. Med andra ord, i sin iver att skydda barn från föräldrar, bryter man i stället ned dem. Detta är ett allvarligt budskap till lagstiftare, domstolar, myndighetsutövare, politiker och rektorer.

Nu går alltså regeringen ännu längre på denna föräldrafientliga väg och vill stänga möjligheten att ta time-out från en pressad skolsituation. Jag - och många andra med mig - menar att Sverige här går åt fel håll. Svenska regeringen vill nu ännu mer tvinga barn in i det ovanifrån anbefallda skolsystemet.

Om du läsare sympatiserar med det ovan skrivna uppmanar jag dig, i första hand, att skriva på Riksorganisationen för Hemundervisning i Sveriges (Rohus) namnlista på protesterande medborgare som du finner - här!

Jag har också startat en blogg: www.bloggcaro.bloggsida.se, där jag lagt upp en del jag skrivit om barns behov och om min kommunikation med riksdagsmännen, för att visa hur diskussionen har gått och hur vi hemundervisare kämpar vidare.

Caroline Olsson, tel: 031-54 61 91, caroline_700@hotmail.com
Göteborg, Sverige | Onsdag, 09-08-05, kl 17:49

En barnomsorgspeng lika för alla!

Alla politiker talar om att underlätta för småföretagare. Trots det förefaller de flesta lagändringar leda till ytterligare bördor för småföretagarna. De samhällsfunktioner som människorna är beroende av centraliseras oupphörligt och får mer styrande, kontrollerande och bestraffande funktioner än serviceinriktande.

Som redovisningskonsult slås jag av alla de komplikationer som uppstått genom dessa ständiga omorganisationer. Av de myndighetspersoner som jag för fem år sedan kunde nå genom att titta i mitt telefonregister finns ett fåtal kvar. När jag ringer till Skatteverket eller Försäkringskassan får jag tala med en helt obekant person som sitter var som helst i Sverige. Först har jag ofta fått sitta i kö i tio minuter. Den personen som svarar har sällan kunskap om min frågeställning, varefter man blir omkopplad till ny väntetid och så vidare. Ett skäl är att lagstiftningen sätts i sjön innan tjänstemännen hunnit sätta sig in i frågorna. Förändringstempot är så högt att få av oss har en möjlighet att ens se helheten i den process vi är en del av.

Under tre dagar har jag försökt få kontakt med någon som behärskar beräkning av sjukpenningrundande inkomst vid nystart av företag. Blanketten som skulle fyllas i kom från Försäkringskassan. Efter två dagar och flera omkopplingar fick jag svar från kassan att det numera är Skatteverket som sköter de beräkningarna. Jag ringde då Skatteverket, där ingen som jag kom i kontakt med kände till de eventuellt ändrade rutinerna. Jag försökte återigen få kontakt med någon ledningsperson på Försäkringskassan utan att lyckas.

Då mitt problem egentligen rörde nivån på föräldrapenningen så går det enkelt att lösa med det utmärkta förslag som Bo C Pettersson bidrog med på debattplats i NA den 14/7 under rubriken Dags storstäda i familjepolitiken. Pettersson anser, i likhet med mig, att detaljreglerna i familjepolitiken utgör ett träsk där inte ens statens egna experter kan alla detaljerna. Pettersson föreslår därför en enda generell barnomsorgspeng som föräldrarna antingen kan stanna hemma för eller köpa barnomsorg för. Då skulle vi inte behöva någon föräldraförsäkring över huvud taget. Alla barn skulle få lika mycket och föräldrarna skulle få full valfrihet. Tänk så enkelt och så rättvist i förhållande till nuvarande regler.

Den så kallade inkomstbortfallsprincipen, som gäller vid föräldraförsäkringen, strider direkt mot principen ”lika lön för lika arbete” genom att den som har en årslön på 428 000 kr får 910 kr per dag i föräldrapenning, medan årslöner under 85 000 kronor får nöja sig en femtedel (180 kr). Detta drabbar framför allt småföretagarfamiljer med låga inkomster, då de inte kan få socialbidrag utan att upphöra med sina företag.

Respektera folkviljan och inför en barnomsorgspeng, lika för alla, där nu gällande och godtyckliga undantag i valfriheten är borttagna. Varför ska höginkomsttagare ha fem gånger mer i föräldrapenning för att sköta sina barn än låginkomsttagare?

Politiker och ledarskribenter till höger och vänster: sluta blunda för diskrimineringen av småföretagarna och hemmaföräldrarna. Röj upp i barnomsorgsträsket så att våra statliga tjänstemän får en ärlig chans att veta vad de sysslar med, och se till att ert ständiga tjat om jämställdhet äntligen får ett seriöst innehåll.

Dags storstäda i familjepolitiken

Följande artikel fick jag in i Nerikes Allehanda 14/7. Eftersom den inte är tillgänglig på tidningens webbplats och eftersom Sten-Arne Persson hänvisar till den ovan, återger jag artikeln här.

I en nyhetsartikel i Nerikes Allehanda 2/7, under rubriken ”Sköt barnomsorgen själv – få betalt av kommunen”, ger skribenterna läsaren intrycket att den lag om ”Barnomsorgspeng”, som trädde i kraft 1 juli, plötsligt skulle göra det enkelt för en förälder att få betalt från kommunen för att själv ta hand om sina småbarn hemma.

Men riktigt så enkelt som artikeln ger intryck av är det inte; föräldern måste t ex:

Från ovan listade villkor framgår att även vår nuvarande borgerliga regering (alltså, inte bara vänstern) är beredd att gå långt för att förhindra att föräldrar gör det mest naturliga, det de är biologiskt programmerade för: att ta hand om sina barn när de är små!

Den nya lagen om barnomsorgspeng gör mig och andra, som vill se mer valfrihet i barnomsorgen, kluven:

Å ena sidan innebär pengen otvivelaktigt ytterligare en möjlighet för föräldrar att göra det så många av dem instinktivt vill, å den andra innebär alla till den knutna villkor att godtycket och orättvisorna i statens behandling av föräldrarna förvärras. (Vissa kommer att godkännas som barnomhändertagare, andra att förkastas, på grundval av villkor som staten fastställer och som föräldrarna inte har något inflytande över.)

Kombinera insikten om denna nya möjlighet och dess villkor med alla övriga befintliga delsystem med tillhörande villkor, som ingår i den svenska familjepolitiken (barnbidraget, bostadsbidraget, föräldraförsäkringen, den kommunala barnomsorgen, vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen), och fram träder bilden av en familjepolitiskt träsk som inte bara är svindyrt samhällsekonomiskt och grundlagsstridigt i sina frihetsinskränkningar utan också så komplicerad att ingen, inte ens statens egna experter, som jobbar heltid med det, kan alla detaljerna.

Det är dags för storstädning i familjepolitiken! Skrota alla ovan listade delsystem och ersätt dem med en enda lösning, t ex en generell barnomsorgspeng som föräldrarna antingen kan stanna hemma för eller köpa barnomsorg för!

Först då försvinner godtycket och orättvisorna och först då försvinner möjligheten för staten att styra föräldrarna i den för dagen rådande politiskt korrekta riktningen.

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Tisdag, 09-07-28, kl 22:29

Tanja Bergkvist, en utmärkt medkämpe

I december i fjol blev jag, för första gången, varse unga fil. dr. i matematik, Tanja Bergkvist, tack vare ett debattinlägg i Svenska Dagbladet under rubriken Förskolans genuspedagoger, en fara för barnen, som vi i Barnens Rätt uppmärksammade - här!

Nästa gång jag träffade på Bergkvists namn var, återigen i SvD, på samma tema - här!

Och nu, bara för några dagar sedan, upptäckte jag Bergkvist ännu en gång, medverkande till ännu ett välmotiverat angrepp mot vänsterfeministerna: - här!

Jag har, under ovan antydda varseblivningsresa, också upptäckt att Bergkvist har en blogg - här - innehållande ännu mer material, som lägger ett välmotiverat löjesskimmer över dagens vänsterfeminism.

Det fina med Bergkvist är dels att hon är kvinna och kan attackera vänsterfeminismen "inifrån" och dels att hon är så utomordentligt skrivkunnig.

Hur bygger man en osynlig bomb…

Ett tips: granska socialens arbete i barnomhändertagandeärenden, hur de tar barn, i förebyggande syfte, för att de eventuellt kan bli destruktiva. Man tar barn från deras hem för att de har inlärningsproblem, inte på grund av psykiska problem utan t ex på grund av dyslexi.

Ett av mina barn har svår dyslexi, precis som kungen. Men det är ju social skillnad på mitt barn och kungen; mitt barn blev omhändertaget, kungen slapp.

Socialtanterna har makten att genomdriva sina egna personliga tyckanden, utan gnutta av försvarbara beslut. Här några exempel:

Socialens tanter tycker att föräldern inte förstår sitt barns bästa. Barnet har kommit i tonåren och kan börja umgås i fel kretsar. De undrar om barnet har fått rutin i tandborstningen. Hur mycket försummar föräldern att hjälpa till med hemläxorna?

Det spelar ingen roll vilka motargument som finns och ingen utomstående har rätten att lyssna under rättegångarna; bevis i saken behövs inte, det räcker med spekulationer. Förfaringsättet är helt lagligt.

Hur många föräldrar knäar inte på grund av alla ogrundade påhopp? Och som ringar pâ vattnet sprider sej vanmakten i hela släkten.

Jag efterlyser nu socialens resultat. Hur har barnen upplevt det hela? Var finns deras röster? Hur mycket har allt detta kostat i reda pengar?

Socialen har fâtt alltför stor makt. Rättsväsendet blundar. Journalisterna, har de munkavle på sig?

Om Socialen får härja fritt på detta sätt leder det till en osynlig bomb; osynlig på det sättet att medan huset där bomben slår ned otvivelaktigt står kvar förstörs ändå livet inuti. Allt medan ingen i närheten varken hör eller ser nå't.

En drabbad förälder i raden: Lena Olsson, annina_annina@hotmail.com
Spanien | Söndag, 09-07-05, kl 23:30

Kära farbror staten: låt familjerna vara ifred!

Det manar till larmsignalering och protest när de politiska lösningarna inte stödjer föräldraskapet. Ett starkt samhälle byggs av starka familjer, grunden till allt annat.

Sverige är inte så fattigt att man inte skulle kunna låta barn vara hemma de första åren av sina liv. Innan de ens hunnit lära sig prata ska de in på dagis och kvinnorna ut i förvärvslivet för att förverkliga sig själva. Det leder till dubbelarbete; är det verkligen "barnens bästa"?

Om sedan familjen hamnar i problem kommer Soss och förvränger fakta och psykologer spekulerar, varefter Soss - i många fall - tar över barnen.

Massor med statliga medel pungas ut till tvångsomhändertaganden vars nytta aldrig utvärderas. Soss vilja klubbas igenom med "barnens bästa" som alltid gångbart argument, medan barnen och föräldrarna lämnas därhän, känslomässigt stympade.

Är sådana ingrepp inte lika mycket övergrepp som de tvångssteriliseringar som svenska staten utsatte vissa "sämre" människor för på trettiotalet och några decennier framåt, övergrepp som den senare fick betala dryga skadestånd för?

Barnen är meningen med mitt liv. Därför önskar jag välgång till alla som jobbar för det goda och rätta, inte bara för pengar.

PS: Jag har skrivit om hur jag och min familj blivit behandlad (misshandlad ?) av den svenska staten - här!

Mer om tvångsomhändertaganden av barn

Jag flydde från Sverige med ett av mina barn som rymde till mig från Soss. Men ett barn blev kvar eftersom hon redan hade hunnit bli placerad och svårligen kunde ta sig ur sin situation.

Hane beskriver systemet precis som jag upplevde det. Det barn som blev kvar hatar socialtanterna som tog henne.

Vad kommer det som händer i mitt fosterland att leda till, egentligen, på längre sikt?

Hoppas att Sveriges politiker törs tänka självständigt och vågar stoppa denna galna process.

Medias outgrundliga funktionssätt

För tre dagar sedan, onsdagen 3/6, höll vår systerorganisation, Haro, ett seminarium i Stockholm på temat barns och ungdomars psykiska hälsa med utländska dignitärer som Dr. Gordon Neufeld från Kanada och Prof. Jay Belsky från Storbritannien som föredragshållare.

För alla som är intresserade av frågeställningen var seminariet året viktigaste händelse och båda föredragshållarnas tal höll högsta klass.

I min bekantskapskrets finns ett antal personer som jag hittills tyckt varit lite väl konspiratoriskt lagda i sin tendens att förklara medias tydliga flockbeteende i termer av hemliga kollegiala överenskommelser, men efter journalistkårens ickebehandling av Haros viktiga seminarium har dessa mer misstänksamma personer onekligen fått vatten på sin kvarn.

Herregud så aningslöst sårbara vi medborgare är! Vi får veta det en liten klick (journalisterna) tycker att vi ska få veta! Allt annat undanhålls oss!

Arbete med egna barn är också riktigt arbete

Följande artikel, som jag är nöjd med, fick jag in i min lokaltidning, Sydsvenskan 27/5. Men eftersom den inte valts ut för publicering på Nätet återger jag den här i förhoppning om att jag får godkänt från dig läsare:

Lotta Jangborn talar varmt om hemlik miljö och trygghet för våra barn när de tas om hand av andra än oss föräldrar (Sydsvenskan 17/5).

Hon är en av de föräldrar som kräver respekt för åsikten att annan barnavård än den offentliga kan vara bättre för oss föräldrar, våra barn, och för hela samhället Vi gör det med stöd i de mänskliga rättigheterna och i SOU 79:89, som visat att vård av två - tre egna barn är ett heltidsarbete.

Vi accepterar inte politisk styrning av hög skatt och ensidiga subventioner. Vi vill ha vår del av subventionerna till barnomsorg, som vi själva betalar till med höga skattar. Vi accepterar inte att ställas utanför samhällets trygghetssystem bara för att vi föredrar en annan barnomsorgsform.

Vi anser att familjepolitiken är i konflikt med de mänskliga rättigheterna och deras skydd för familjen och dess funktioner, med föräldrarnas rätt att fostra sina barn enligt egen åsikt och med förbudet mot statlig diskriminering av medborgare för deras åsikter.

Vi vänder oss med avsmak mot årtiondens indoktrinering. Mot att begreppet "arbete" endast ska avse arbete utanför hemmet och med andras barn, inte med egna. Mot att jämställdhet inte är jämlikhet och frihet att välja sin egen livsstil och få värdet av det egna arbetet sig till godo. Utan ett tvång till yrkesarbete alltid och barnens fostran av andra.

Vi vänder oss mot att våra fria val skulle vara en kvinnofälla, när det motsatta är sant. Vi begär respekt för vår strävan efter lycka och välgång i livet, för oss och våra barn. Vi vill inte itutas att ingen äger barnen eller att barn tillhör alla eftersom det betyder att ingen ska behöva ta ansvar.

Vi vill kunna vara föräldrar 24 timmar om dygnet och utveckla den relation som gör våra barn viktigare för oss föräldrar - och oss föräldrar viktigare för våra barn, än andra vuxna som finns där mellan åtta och fem och ständigt byts ut.

Vi vill få ett slut på den politiska styrningen och diskrimineringen av hemmaföräldrar och kräver lika fördelning av barnomsorgssubventionerna - och en beskattning som tar hänsyn till försörjningsbördan, inte omvänd hänsyn - som nu!

Krister Pettersson, föreningsstyrelseledamot, hkpn@bredband.net
Malmö, Sverige | Torsdag, 09-05-28, kl 12:28

Enda sättet är att ta saken i egna händer

Du kan själv bryta all sekretess kring dig och ditt barn. Du kan ställa dig utanför socialkontoret på din ort och demonstrera. Och ta emot pengar i en ask från förbipasserande för dina advokatkostnader!

Alltför många familjer i Sverige har barn i sina socialförvaltningars klor men ingen vågar bryta sekretessen själv.

Eva Sternberg, föreningsstyrelseledamot, eva.sternberg@telia.com
Mölndal, Sverige | Söndag, 09-05-17, kl 14:22

Svar till Lena: "Ingen kontrollerar Socialen!"

Socialen får sin styrka ur vetskapen om att hela raddan av administrativa domstolar (Länsrätten, Kammarrätten & Regeringsrätten) är inställd på att stödja Soss, av kollegiala skäl!

Det är med socialförvaltningarna domstolarna måste ha fungerande relationer över tiden, inte med den enskilde, ifrågasatte & förbipasserande föräldern med tillhörande barn.

Vidare räknar varken Soss eller domstolarna med att det slag av förälder vi här talar om ska ha de resurser (mentala, finansiella, juridiska och sociala) som krävs för att framgångsrikt avslöja rävspelet & vinna sina mål.

Det är detta slag av rättsäkerhet som den aningslösa majoriteten av svenska medborgare, som aldrig kommer i kontakt med någon domstol, är så stolt över.

Hoppas att du kan nöja dig med detta, även för oss i Barnens Rätt, tämligen otillfredsställande svar.

Vem kontrollerar Socialen?

Varför kan Socialen gömma sig under tystnadsplikten och göra vad de vill, ljuga hejdlöst och rida på makten?

Vi står på oss om NKMR

Tyvärr biter inte de länkar du tillhandahåller - här - på oss. Vi står fast vid vår ståndpunkt att det är missvisande att anklaga NKMR för att förespråka barnaga.

Men som du förstår av det vi skrev - här - är den fråga du vill diskutera med oss ingen vi engagerar oss i & därför inget vi vill spendera krut eller utrymme på här, särskilt inte eftersom du envisas med att gömma dig som anonym, trots vår vädjan att komma fram ur mörkret.

Kolla in dessa länkar då

Svar till "Anonym Anonym"

Tack Anonym för detta upplägg! Men vi finner det både orättvist och missvisande att anklaga NKMR för att förespråka aga av barn.

Däremot kan det mycket väl vara så att NKMR är kritisk till ovan nämnda lagparagrafs utformning och tillämpning, men det är ju en helt annan sak.

Kanske kan denna ordväxling locka någon företrädare för NKMR att här inkomma med ett förtydligande i mån av behov.

Varför samarbeta

NKMR är för aga-lagen så varför vill ni att föreningarna ska samarbeta med dem?

Svar till Dom Glömda Barnen

Vi vill tala om att trots att vi inser att den fråga som ni i er nybildade förening vill driva är stor & viktig, driver vi i vår förening den inte (på grund av resursbrist).

En bra sak med NKMR förefaller vara att där finns det ovanligt många jurister med kunskap & hjärta på rätta stället. Det kan man behöva i barnomhändertagendeärenden.

Vi önskar er all tänkbar framgång i den viktiga fråga ni föresatt er att driva.

Fotnot: Det lär finnas fler sammanslutningar i landet som kämpar för liknande saker som ni och NKMR gör, t ex Samhällets Styvbarn.

Omhändertagen av Socialen

Vi är en nystartad förening, Dom Glömda Barnen, som vänder sig till de föräldrar som fått sina barn omhändertagna på tveksamma grunder, många gånger utan rimlig förklaring.

Vi i föreningen anser att varje barn har rätt till sina föräldrar och sitt nätverk, att föräldrarna i första hand ska få allt stöd och all hjälp de kan behöva för att hålla ihop familjen innan en placering sker.

Vi anser också att barnen ska placeras på besöksavstånd, så att avståndet inte blir ett hinder som gör att kontakten med föräldrar eller syskon bryts. Vi vet hur viktig den kontakten är.

Vi håller på att arbeta fram ett lagförslag till regeringen då Socialtjänsten gör många fel vid omhändertagande av barn.

Barnen sviks av feminister och politiker

Nedan stående insändare fick jag in i självaste Dagens Nyheter igår, d v s tisdagen 24/3. Men eftersom tidningen inte förefaller lägga ut insändarna på webben repeterar jag detta mitt senaste bidrag till den familjepolitiska debatten här:

Den vackraste bilden i världen, den av en mor med sitt barn i famnen, har av feministerna inom samtliga partier förvandlats till något skamligt och fult, en "kränkning av kvinnans jämställdhet".

Vårt infantila vuxensamhälle sviker barnen när det förnekar vetenskapen som ju säger att barnen behöver tre år med sin anknytningsperson för att bygga upp en stabil tilltro till livet och människorna.

Bara en liten klick karriärkvinnor med makt och höga röster är nöjda och stödjer dagens "krossa moderskapet-politik". Vanliga småbarnsföräldrar har varken tid eller ork att protestera.

Faktum är att en ettåring behöver sin mamma, inte en förskola. Barn borde garanteras tre års anknytning med sina mödrar. Under de åren ska givetvis hennes arbete räknas som ett arbete med barnomsorg.

Sverige borde ta de finländska kristdemokraterna som förebild. De skriver i sin familjepolitik: "Samhället: har ingen famn, det har endast föräldrarna."

Sverige behöver en ny jämställdhet. En som jämställer vården av egna barn med vården av andras.

Lönsamma hemmaföräldrar hånas i TV

Temat i TV:s "Debatt" den 3/3 var familjepolitik och jämställdhet. En kvinna tilläts kalla alla dem som av egen övertygelse valde att ta hand om de egna barnen i hemmet för "dinosaurier" utan reaktion från programledaren. Det var ju heller ingen som tog f.d. folkpartiledaren Maria Leissner i örat när hon, på 80-talet, kallade hemmafruar "näriga kvinnosuggor".

En kvinna påstod oemotsagd att "den rådande familjepolitiken var beslutad i demokratisk ordning, så det var bara att gilla läget".

Demokrati betydde, förr i tiden, folkstyre. Betecknande är att det inte finns en enda opinionsundersökning som visat på majoritet för daghemslösningen, i tävlan med föräldralön eller liknande valfrihetssystem. Inte ens bland socialdemokratiska väljare har karriärfolket gehör. Kände ingen i redaktionen eller panelen till detta?

Sverige styrs sedan lång tid tillbaka av massmedia och av de politiker som väljer att dansa efter massmedias pipa, det vill säga: av karriärfolket. De riksdagsledamöter som sedan 70-talet helhjärtat företrätt sina väljare i familjepolitiken är lätt räknade. Kan det vara den egna "välfärden" som styr? För två feta löner plus skattefritt dagisbidrag på 13 100 kronor i månaden per heltidsplacerat dagisbarn ger klöver över för dem som inte behöver.

Att det, år ut och år in, går att samla ihop en debattredaktion i TV som inte lyckas avslöja för tittarna den största ekonomiska och demokratiska skandalen i vårt "välfärdssamhälle" är en skandal i sig. Det vill säga: de enda som inte kan få betalt för att ta hand om barnen är barnens föräldrar.

Föräldrarna vet vad som är bäst för barnen!

Jag blir rent ut sagt förb--nad av att gång efter annan läsa oppositonspolitikers argument emot vårdnadsbidraget!

Visst är det bra att debatten förs, det visar att frågan engagerar. Men det måste finnas gränser för sådana politikers framfart. De visar ett sådant djupt förakt för oss föräldrar att man tappar hakan. Vi är inte värda någonting om vi inte arbetar med "riktiga jobb" och lämnar våra små bebisar på dagis.

Jag som förälder accepterar inte att bli behandlad på det sättet! Jag är inget dumt får som de kan driva framför sig hur som helst! Jag vet vad som är bäst för mina barn! Jag är deras advokat som för deras talan så länge de inte själva kan uttrycka sin egen vilja. Det kan ingen utomstående göra lika bra som jag (och min man).

Nu kräver jag att politiker visar oss föräldrar och barn respekt. Politiker som använder ordet jämställdhet måste inkludera barnet, inte bara prata om mammors och pappors behov. Jag som förälder är föräldraledig eller vårdnadsbidragstagare eftersom jag precis fått ett barn som jag känner behöver min omvårdnad. Jag är inte hemma med det för att jag är arbetskygg eller en korkad idiot som inte skulle kunna få något annat jobb!

Alliansen bör nu göra vårdnadsbidraget till något som verkligen tar hänsyn till barns behov av sina föräldrar: gör om det till en generell barnpeng till alla föräldrar så att vi själva kan välja var vi vill investera pengarna: i dagis, dagmamma, barnflicka, gammelförälder, eller barnomsorg i egen regi. Den pengen ska gå att ta ut lika länge som barnet omfattas av den nyligen lanserade barnomsorgspengen.

Samtidigt bör Alliansen anpassa arbetsmarknaden efter det faktum att vi människor får barn. Ett poängsystem bör införas där olika år hemma med barn är värda vissa poäng som hjälper hemmföräldern att hänga med i löneutvecklingen på arbetsmarknaden och att återkomma till förvärvsarbete efter fullgjord tjänstgöring hemma.

En generell barnpeng skulle ge alla föräldrar, även ensamstående, möjlighet att ta hand om sina barn under småbarnsåren.

Hur räknar kommunfolket på vårdnadsbidraget, egentligen?

Bland annat har det rapporterats att ett antal alliansstyrda kommuner, t ex Gotland och Järfälla, bestämt sig för att inte införa bidraget, i huvudsak eftersom det sägs höja kommunernas kostnader för barnomsorg. Och nedan rapporterar Therese Karlsson att Bengtsfors kommun är inne på samma spår.

En kostnadshöjande faktor som kommunerna räknar med är att – om bidraget införs – måste de börja med att betala de hemmaföräldrar som hittills gjort barnomsorgsjobbet gratis, en annan att bidraget förväntas minska kommunens skatteintäkter när föräldrar går från förvärvsarbete till hemmatjänstgöring, en tredje att det förväntas minska statsbidragen för barnomsorg.

Men nejsägarkommunernas kalkyler håller inte! De bortfallande dagiskostnader, som ett införande av vårdnadsbidraget skulle innebära, räcker – enligt våra kalkyler – för att kompensera såväl för ovan nämnda initialkostnad som för de bortfallande skatteintäkterna och statsbidragen, åtminstone på lite längre sikt än nästföljande budgetår ;-) (fotnot)

Sedan finns det ju fler aspekter av frågan än den rent kommunalekonomiska, t ex:

Visserligen förespråkar vi i denna förening bättre lösningar på dagistvångsproblemet än vårdnadsbidraget, men det innebär inte att vi är beredda att stillatigande acceptera att kommunernas dagisomhuldande tjänstemän, avsiktligt eller ej, vilseleder sina förtroendevalda om vårdnadsbidragets kostnader så att besluten i styrelser och fullmäktigeförsamlingar blir käpprätt åt skogen!

I ovan antydda frågeställning döljer sig ett stort behov av folkupplysning som undertecknad hoppas att många dagistvångskritiker som läser detta kan delta i.

Fotnot: För den som är intresserad finns min kalkyl, som ett MS Excel-ark att laborera med - här!

Mitt förslag om vårdnadsbidrag i Bengtsfors

I onsdags fick jag presentera min motion om vårdnadsbidrag inför fullmäktige. Resultatet blev väl ungefär som jag förväntat mig. Vi har ju en ny majoritet här, som består av sossar, folkpartister, centerpartister och välfärdspartister.

Att sossarna och vänstern inte vill ha vårdnadsbidrag är ju ingen skräll precis men här säger också fp blankt nej. Jag förstod väl att vi inte kommer att få genomföra denna lilla valfrihetsreform och yrkade därför på återremiss, vilket det krävs en tredjedel av ledamöternas röster för att få igenom. Det lyckades vi med, med knapp majoritet.

Vi har således många pseudosossar här i vår kommun. Det är viktigare för Centern och Folkpartiet att få sitta med vid maktens köttgryta än att driva den politik de utlovade inför det senaste valet.

Jag kan tillägga att här i vår kommun, med 9 800 invånare, har vi precis infört att vi ska ha två kommunalråd á 80 % vardera, en sosse och en centerpartist. Gissa hur centerpartisten röstade!

Jag vill tacka er för hjälpen i denna fråga och ger mig inte så lätt. Jag kommer med jämna mellanrum att aktualisera frågan igen. Återremissen denna gång kommer inte att räcka för att få igenom vårdnadsbidraget men det kan ju hjälpa till i debatten i alla fall.

Hjälp mig med argument (2)

Personligen skulle jag påminna om att kombinationen av omvänd hänsyn till försörjningsbörda i den svenska skattelagstiftningen (att en enlönefamilj betalar mer i skatt än en tvålönefamilj gör vid samma familjeinkomst) och den kraftigt skattesubventionerade kommunala barnomsorgen kraftigt diskriminerar enlönefamiljerna och lika kraftigt gynnar tvålönefamiljerna, att denna politik strider mot den till svensk grundlag upphöjda Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter, som ger medborgarna rätten att välja vård och fostran för sina barn i enlighet med egen övertygelse, samt rätten att slippa diskriminering, oavsett grund.

Politiken strider också mot Föräldrabalken, som ålägger föräldrarna ansvaret att ta hand om, och uppfostra, sina barn. (En stor majoritet av Sveriges barn tas ju om hand och uppfostras av andra än föräldrarna, personal som enligt lag alltså inte har ansvaret för resultatet.)

Huvudargumentet emot ditt förslag, att kommunen inte har råd, förefaller egendomligt mot bakgrund av att vårdnadsbidraget är maximerat till 3000 kr i månaden per barn – i max två år – medan motsvarande omsorg i den kommunala barnomsorgen kostar tre ggr så mycket!

Men egentligen vet vi ju var skon klämmer; om kommunen anammar bidraget måste den ju börja med att betala alla de hemmaföräldrar som av hängivelse till sina barn och sin uppgift som föräldrar hittills gjort jobbet gratis!

Men att sko sig på en minoritet av kommuninvånarnas bekostnad (hemmaföräldrarna) måste Bengtsfors kommun hålla sig för god för, i anständighetens, rättvisans och lagen namn!

Som du förmodligen vet finns det massor med ytterligare argument att hämta från andra aspekter av frågan men för att inte göra mitt inlägg avskräckande långt stannar jag här och önskar dig lycka till med ditt angelägna & lovvärda initiativ.

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, bo.pettersson@rb-teknik.se
Västerås, Sverige | Fredag, 08-10-17, kl 22:47

Hjälp mig med argument!

Jag är en fritidspolitiker i Bengtsfors kommun som skrivit en motion om att vi ska införa vårdnadsbidraget här.

Det är i alla fall ett steg på vägen och en viktig signal om att samhället måste börja resonera på annat sätt vad gäller omsorgen om barnen.

Motionen har gått igenom alla nämnder med rungande "nej", med hänvisning till kommunens sviktande ekonomi.

Snart får jag tillfälle att presentera förslaget i fullmäktige och undrar om ni i föreningen har några råd att ge mig inför mitt framträdande.

Bra föräldrautbildning

Vill stillsamt påpeka att när jag skriver om nödvändigheten av en bra föräldrautbildning har jag ingalunda talat om Staten utan ser en rad aktörer framför mig som skulle kunna göra en mager och fragmentarisk föräldrautbildning betydligt bättre. För mig är samhället inte detsamma som Staten.

Tidningen Accent

I morgon - den 25 augusti 2008 - kommer IOGT/NTO:s tidning Accent ut med ett nytt nummer.

På omslaget kan Ni finna Jessica Larsson, en ung kvinna vars liv och familj jag följt och filmat i sexton år (se www.eva.sternberg.nu och www.famtube.com för en närmare presentation).

I tidningen kan Ni läsa en text om Jessica och hennes familj i fyra generationer, och en om mig och min familj.

Jessicas familj tillhör den fjärdedel av familjer i Sverige, som kan räddas, om vi börjar tänka och agera utifrån hur våra hjärnor fungerar och inrättar vårt samhälle efter den verklighet, som hjärnan utgör, inte efter politiska doktriner, som togs fram ur fantasin på några gamla gubbar för hundra år sedan!

Eva Sternberg, hjärnforskare, familjerådgivare - & styrelseledamot i Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid, eva.sternberg@telia.com
Mölndal, Sverige | Söndag, 08-08-24, kl 11:20

Psykologitester för tonåringar, bu eller bä? (2)

Nu är väl psykologitester för barn och tonåringar inte en av denna förenings högst prioriterade frågor av resursskäl, men på grundval av det du skriver är vi mycket kritiska av två anledningar:

Joakim Widell, föreningens ordförande, <joakim@fhcentrum.se>
Västerås, Sverige - Tuesday, June 17, 2008 at 09:12:02

Psykologitester för tonåringar, bu eller bä?

Vad tycker ni om psykologitester för barn och tonåringar? Jag brukar surfa ang. detta ämne och har hittat många "intressanta" saker.

I USA t ex pågår en ganska omfattande sak, ett megaprojekt som kallas "Teen screen" (tonårstestning/prövning). Syftet med teen screen är att söka efter mentala sjukdomar hos tonåringar i första hand.

Det förekommer mycket protester i USA mot dessa psykologiska/psykiatriska tester, bl a för att föräldrarna aldrig blev informerade om att deras barn gjort dessa tester, det kom alltså fram efteråt.

En förälders dotter hade kommit hem och var upprörd. Hon hade deltagit i ett psykologiskt test - som hade tagit tio minuter - och blivit diagnostiserad med social anxiety disorder och således som "mentally ill". 750 elever på samma skola hade testats utan föräldrarnas vetskap. 30 % av dem hade fått diagnos.

Jan Mattsson, <k55556@hotmail.com>
Sthlm, Sverige - Wednesday, June 11, 2008 at 20:56:08

Ett ansvarslöst experimenterande med folks lycka och välgång

"Äktenskap är en god affär" skrev Thomas Gür 31/5 i Svenska Dagbladet med anledning av SACO:s rapport, för någon vecka sedan, om att kvinnor som slår ihop sina påsar med mäns förlorar på "affären" medan män vinner (i termer av inkomster i eget namn).

Men Gür menar att, i levnadsstandard, vinner kvinnor på att gifta sig eller bli sammanboende med män, eftersom de drar nytta av mannens högre inkomst och familjens lägre levnadsomkostnader, jämfört med om de hade varit ensamstående men tjänat mer pengar.

Och männen vinner också, så klart, på äktenskap och fasta förhållanden, inte bara ekonomiskt. För att inte tala om barnen ...

Det är ju detta, som utvecklingen under 100 000-tals år har visat. Det är parets, familjens, gemensamma arbete och strävan som gett och ger deras barn en grund och bättre förutsättningar att föra det mänskliga livet vidare.

Den utveckling i Sverige under ca 40 år, som vi äldre kan överblicka, går ut på att ändra på detta samarbete, makar emellan. Enligt socialistisk teori, formulerad för drygt 100 år sedan (av Marx & Engels), är familjen, samarbetet i den och dess funktioner, ett hinder för det socialistiska samhället.

Vi är därmed inne i ett formidabelt våghalsigt experiment med syfte att avveckla familjen och dess samarbete. Att leva på något annat sätt än vad som har visat sig vara framgångsrikt genom utvecklingen millennier tillbaka. Sannolikheten för att att detta experiment skulle vara mera framgångsrikt för det mänskliga livet och för människorna kan, darwinistiskt sett, förmodas vara mycket låg, ja obefintlig. Vi ser ju den negativa utvecklingen omkring oss redan nu.

Så uppmärksammas också detta svenska experiment med häpnad och bestörtning på många håll i utlandet:

Ett exempel på detta är den brittiska sociologen Patricia Morgan, som i sin bok Family Policy - Family Changes, talar om den svensk familjepolitiken i termer av en "Potemkinkuliss", "liknande Sovjetunionens" mm.

Ett annat är Dr. Allan Carlson, som skrivit om det svenska experimentet med föräldrars och barns lycka och välfärd i en bok som han naturligt nog kallade The Swedish Experiment in Family Politics.

Hur långt skall det behöva gå innan också våra styrande översåtar inser att experimentet är ett katastrofalt misslyckande?

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Thursday, June 05, 2008 at 17:27:34

Läget för vårdnadsbidraget, 2 juni -08

Vi fick nyligen en fråga från en medlem om läget för vårdnadsbidraget och kom på att vårt svar kan vara också av mer allmänt intresse. Därför repeterar vi det här:

Eftersom det riksdagsbeslut som skulle möjliggöra kommunala vårdnadsbidrag togs först 21/5 -08 har, i skrivande stund, ingen kommun ännu infört bidraget. Men ett antal kommuner hänger på låset och avser att införa det redan fr o m halvårsskiftet 2008 medan andra siktar på 1/1 nästa år och ytterligare andra (de sosse- och vp-styrda kommunerna) att aldrig införa det.

Eftersom vi lär ha ca 155 alliansstyrda kommuner av totalt 290 är det rimligt att anta att strax över hälften av dem kommer att införa lösningen. Det är vidare rimligt att anta att även ett antal av dem som säger nej nu, så småningom kommer att falla till föga och införa lösningen när de börjat uppleva konkurrensen om den attraktiva arbetskraften från angränsande kommuner där lösningen fått verka ett tag.

Men det är också viktigt för oss i föreningsstyrelsen att påpeka att trots att vi är tacksamma för att åtminstone något händer på barnomsorgens område är vi ändå mycket kritiska till vårdnadsbidraget som långsiktig lösning. Vilka lösningar vi i stället puffar för torde framgå av vårt "tackkort" till regeringen som skickades i mitten av februari -08.

Jenny Odälv, vice föreningsordf, <jenny@odalv.com>
Västerås, Sverige - Monday, June 02, 2008 at 11:22:52

Vad ska jag göra? (2)

Det känns äventyrligt att ge råd till folk utan att känna till mer om det unika fallet än ett par rader i ett diskussionsforum som detta. Ändå gör jag ett försök i all välmening:

Du frågar vad du ska göra (underförstått: för att resultatet ska bli så bra som möjligt för din son, hans mor och dig själv).

Mitt svar blir, i första hand, att du bör försöka verka för bästa möjliga kontakt mellan er tre. Ni föräldrars kontakt med sonen och hans med er kommer att förbli jätteviktig för alla parter, så länge ni lever!

Vidare måste du se till att sonen inte tvingas välja mellan den ena eller andra föräldern samt avstå från att förtala modern framför sonen, även om du är kritisk mot hennes livsföring. Ett sådant kontakt(åter)skapande skulle kunna bli bland det bästa du, i god kristen anda, någonsin gjort för andra.

Men om jag har fel i mitt antagande (att en sådan god kontakt kan etableras) kanske du måste ställa dig på den andra foten och påminna dig själv och barnets mor om att gemensam vårdnad förutsätter ett ansvarsfullt agerande från båda föräldrarna för barnets bästa och att den förälder som brister i detta avseende utsätter sig för risken att den andre går till domstol för att få den gemensamma vårdnaden upphävd. Men ett problem med en sådan strategi är att resultatet, enskild vårdnad, sällan är i barnets genuina intresse.

Med dessa ord hoppas jag du har fått lite hjälp och önskar er alla tre God Fortsättning!

Joakim Widell, föreningsstyrelseledamot, <joakim@fhcentrum.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, April 02, 2008 at 10:15:18

Vad ska jag göra?

Jag är en ensamstående pappa som har en son på 10 år. Han är tyvärr uppvuxen i en miljö som inte är bra; hans mamma är alkoholist. Han bodde hos henne i ca sju år tills jag och min sambo fick honom till oss. Han visade sig då vara ett vrak.

Hans mamma flyttade till Norge för ca två månader sedan och har sporadisk kontakt med sonen. Hon vill att han ska komma till henne i Norge men han vill inte. Vi är rädda för att hon ska komma till skolan och ta med honom till Norge under en helg (vi har gemensam vårdnad).

Jag har sagt till i skolan att om mamman kommer ska de ringa mig så att jag kan komma dit och prata med henne, men enligt rektorn kan de inte hålla pojken kvar tills jag kommer utan måste låta honom följa med sin mamma.

Vad kan jag göra? Sonen är orolig att mamma ska komma och ta honom. (Det ska tilläggas att han har en störning (ADHD) med sig i bagaget.)

Thomas Bergman, <lillen_srg@hotmail.com>
Munkedal, Sverige - Thursday, March 20, 2008 at 11:32:53

Barnet i fokus (2)

Vi i vår förening tycker som du (att båda föräldrarna bör dela lika på föräldrasysslorna) men vi vill inte att staten ska agera arbetsledare!

Som det nu är styr staten Sveriges föräldrar med järnhand. T ex vet varje ung kvinna att hon måste förvärvsjobba i minst åtta månader före första barnets ankomst för att få en anständig föräldrapenning. Och både hon och hennes man vet att han måste avlösa henne i minst två månader för att inte gå miste om stora pengar. Och efter föräldraledighetens slut inser båda att de måste förvärvsjobba - och barnet överlämnas till den kommunala barnomsorgen - för att familjen ska uppnå en rimlig levnadsstandard.

Allt detta är politiskt konstruerat för att, med piska & morot, se till att föräldrarna gör som våra förtroendevalda vill, till stora samhällsekonomiska och medborgarfrihetliga förluster, vill vi gärna tillägga!

Dels protesterar vi mot att du använder termen "samhället" i betydelsen "staten" (= den offentliga sektorn). Som inses, måhända efter viss eftertanke, är samhället ett bra mycket större begrepp än staten. Av den insikten följer att vad som är lönsamt för staten inte nödvändigtvis är lönsamt för samhället.

Och dels protesterar vi mot att du, att döma av formuleringen "Om man enbart (kortsiktigt) ser till ekonomin så är det en besparing för samhället ["staten", min komplettering] först då föräldern har 2-3 förskolebarn hemmavarande samtidigt", förutsätter att dagisföräldrar, med sina skatter, enbart ska behöva betala för den kommunala barnomsorg de utnyttjar. Alla andra skattebetalare måste också bidra till finansieringen av mängder av andra offentliga utgiftsområden. Varför ska just dagisföräldrar slippa de bördorna?

På många ställen i detta debattforum (och i arkivet över gamla debattinlägg), bl a här och här, visar vi (?) att den kommunala barnomsorgen är en jättestor förlustaffär såväl samhällsekonomiskt som statsfinansiellt.

Din avslutande slutsats: att barnets rätt till sina föräldrar bör stärkas, håller vi med om, men det målet tycker vi ska uppnås genom att staten lossar sitt grepp om föräldrarna och barnen, inte genom införande av ytterligare detaljregleraringar av deras liv, utspel som "säljs" till aktuell grupp av medborgare som vore de generösa gåvor från staten, trots att de, i själva verket, är fattigdomsbringande tvångsåtgärder.

Christer Westerlund, föreningens ordförande, <camilla.christer@spray.se>
Surahammar, Sverige - Tuesday, February 19, 2008 at 00:17:41

Tänk annorlunda (2)

Det är lätt att hålla med Elisabeth Wendel (February 07, 2008) att terapeuter (som Dr. Phil) som snabbt kan diagnosticera relationsrelaterade problem och lika snabbt formulera lämpliga lösningar vore jättebra. Men därmed inte nödvändigtvis sagt att sådan rådgivning är ytterligare en lämplig arbetsuppgift för staten och dess tjänstemän.

Det samhälleligt önskvärda och det politiskt lämpliga är inte alltid samma sak.

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, February 17, 2008 at 00:49:26

Tänk annorlunda

Jag saknar en sådan person som Dr Phil, tänk om vi hade en sådan person i Sverige. Han gör något åt problemet konkret, direkt! Alla socialsekr. socialhandläggare. kuratorer tänker i gamla mönster. Idag är det ingen som lyssnar till barnen, och eller så blir det fel tidpunkt, man är inte mottaglig. Har man ett problem så ska det tas upp direkt, inte väntas med. Och sedan har många vuxna glömt bort att man ska berömma barnen, och det ska man göra ofta och så mycket som man kan.

Elisabeth Wendel, <wen_lisa@hotmail.com>
Kil, Sverige - Thursday, February 07, 2008 at 08:19:17

Barnet i fokus

Ert manifest med långtidsledighet bygger dock delvis på att en förälder är hemma den mesta tiden - och att det skulle vara en fördel för barnet och även för arbetsgivaren.

Om man ser till barnet så menar jag att det är viktigt att stärka relationen mellan barnet och båda föräldrarna - vilket nås genom delad ledighet och engagemang/ansvar/tid med barnet.

Många barn saknar en god papparelation. Vid ev. skilsmässa är det extra viktigt att alla upplever att barnet och pappan har en trygg relation. Gäller givetvis även mamma-barn.

När det gäller arbetsplatser tror jag att det behövs fler engagerade pappor och mammor på arbetsplatser. Som sprider ett engagemang för barnen, uppmuntrar till föräldraledighet, går föräldrakurser, arbetar ideellt i barnrättsorg. engagerar sig i skolan etc.

Föräldrar som visar att det fungerar alldeles utmärkt att satsa på både karriär och familj, t ex genom växelvis föräldraledighet och inhopp enstaka dagar under jul/påsk etc.

Kostnaden för en förskoleplats uppskattas vara mellan 60.000:- och 100.000:- En förälder som har en bruttoinkomst på 200.000:- år drar samtidigt in drygt 200.000:- /år i skatt till stat/landsting och kommun. Om man enbart (kortsiktigt) ser till ekonomin så är det en besparing för samhället först då föräldern har 2 - 3 förskolebarn hemmavarande samtidigt. Att bli dagbarnvårdare och inkludera sina egna barn är givetvis en bra lösning som borde stimuleras och uppmuntras.

Johan, <lindholm_johan@yahoo.se>
Partille, Sverige - Wednesday, February 06, 2008 at 20:16:31

Antiliberalt hyckleri i Sydsvenskan

Onsdagen 21/11 -07 skrev tidningens ledande politiske åsiktsutprånglare, Heidi Avellan, under rubriken "Nolltolerans mot intolerans", att samhället måste bli mer tolerant mot avvikare och att hon och hennes redaktion tänker göra vad de kan för att bidra till en sådan god utveckling (genom att bekämpa intoleransen, varhelst den dyker upp).

Men, under lång tid har samma Avellan fört en hätsk kampanj mot Kd och partiets kamp för mer rättvisa och valfrihet i barnomsorgen med argumenten att hemmaföräldraskap inte är bra för jämställdheten eller för kvinnors oberoende gentemot sina män.

Hon ser alltså inte att denna hennes hållning är ett uttryck för stark intolerans gentemot den majoritet (!) av småbarnsföräldrar som helst stannade hemma med sina små barn de första viktiga åren, om bara staten gjorde det möjligt.

En månad senare, 22/12, skrev tidningens chefredaktör, Peter Melin, under rubriken "Tidning utan rättelser är en bluff!" (1) att han minsann ska se till att hans tidning håller pressetikens fana högt och att det, i tidningens sökande efter sanning och allsidig rapportering, är jätteviktigt att folk som vill påtala fel eller anmäla avvikande åsikter får komma till tals.

Det är uppenbart att Melin inte vet att massor med folk vill komma till tals i tidningen och bemöta t ex Avellans falska liberalism men blir systematiskt refuserade av tidningens debatt- och insändarredaktörer.

Och det är uppenbart att även andra som borde inse hur hemmablindheten breder ut sig på tidningen inte heller gör det för nu har Melin fått Publicistklubbens pris till Olle Stenholms minne för att "han som chef och ansvarig utgivare håller igång en levande, öppen och föredömlig debatt om pressetik och publicistiska beslut, i det dagliga redaktionsarbetet och med läsekretsen."

Om det vore så att Avellans och Melins hemmablindhet bara hade privata konsekvenser hade det inte varit mycket att bråka om, men så är det ju inte! De har ju en plattform för förmedling av "sanningen" till oss okunniga medborgare som få andra!

Därför ber jag härmed om hjälp från andra bekymrade sydsvenskar, att ni är på er vakt framöver angående åsiktsredaktionens skriverier och att ni skriver tillbaka till debattredaktör'n eller insändarredaktör'n och protesterar när det blir för mycket socialism och hyckleri och för lite äkta liberalism.

Själv verkar jag inte längre komma någonstans med någon av de nämnda redaktörerna.

Fotnot 1: Rubriken var föranledd av att en läsare hade skrivit till Melin och påpekat att tidningen, under den gångna 12-månadersperioden, hade publicerat inte färre än 279 rättelser, alltså nästan en om dagen.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Tuesday, January 22, 2008 at 23:48:13

Familjepolitikens fel att 16-åringen dog

Sverige är chockat av dödsmisshandeln på Kungsholmen i Stockholm, natten till lördagen 6/10 då en 16-årig pojke sparkades ihjäl i ett gängbråk. Alla frågar sig hur det kunde hända. Hur kunde en förmodat trivial konflikt få så katastrofala – och onödiga – följder?

Dagarna därefter är media fulla av förståsigpåares utläggningar om händelsen, varav de flesta går ut på att "vuxenvärlden måste ta ett större ansvar".

Men "vuxenvärlden" är ett luddigt begrepp. Det innefattar så många kategorier av vuxna, från föräldrar och lärare till socialarbetare och polis, att det delade ansvar som anbefalls i praktiken innebär att ingen tar ansvar.

För dem som varit med ett tag och upplevt framväxten av den starka svenska staten och de svaga svenska föräldrarna under efterkrigstiden, framstår orsaks- och verkansambandet som tämligen klart. Föräldrarna har, av statlig och medial propaganda, bibringats uppfattningen att statens välutbildade pedagoger är bättre på att ta hand om barn och ungdomar än föräldrarna själva är. Och av lagstiftning fått klart för sig att det kan vara lagbrottsligt att pådyvla barnen sin egen vilja i avsikt att hindra dem från att begå dumheter.

Resultatet är tydligt. Ungarna har alldeles för lite vuxenkontakt och föräldrarna har tagit flera steg tillbaka i naiv förtröstan på att staten numera har huvudansvaret för barnen. Men statens experter kommer bara in i bilden när katastrofen redan är ett faktum och bland det första de då gör är att beskylla föräldrarna för det inträffade.

Därmed avslöjas, brutalt tydligt, att staten, i praktiken, inte tar något ansvar alls.

En stunds eftertanke ger insikten att den enda samhällspart som både vill och kan ta det ansvar som krävs är föräldrarna. Därför måste den familjelagstiftning som införts från och med 1971, då sambeskattningen avskaffades och processen mot kollektivistisk barnomhändertagande på dagis och i statsskolan inleddes, backas och den statliga och mediala propagandan byta budskap, från föräldrarnas odugliga amatörmässighet till deras livsviktiga betydelse för sina barn!

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Thursday, October 11, 2007 at 11:44:19

Svar till Elisabet Persson

Vi får, då och då, mail från människor som råkat ut för liknande chocker som den du beskriver. Vi brukar då hänvisa till Nordiska Kommittén För Mänskliga Rättigheter. De ägnar sig just åt tvångsomhändertagandefrågor och dito ärenden, något som vi i denna förening - tyvärr - inte orkar engagera oss i.

Trevligt ändå att frågan, just i ditt fall, verkar ha löst sig, även om om vi inser att chocken fortfarande sitter i.

Christer Westerlund, föreningens ordförande <mailbox@barnensratt.se>
Surahammar, Sverige - Tuesday, September 04, 2007 at 17:12:51

Socialen stal vårt barn!

Jag vill ha kontakt med andra som förlorat sina barn genom LVU eller sk. "frivillig placering" under hot om LVU! Vår son blev "frivilligt" placerad utan orsak, vi fick då aldrig något svar, trots att vi ställde frågan "varför" på vartenda soc. möte! I juni i år, beslutade Länsrätten att det inte fanns skäl för LVU och Länsstyrelsen krävde att vår son skulle få komma hem! Vi fick kämpa i 6 månader för att nå detta mål!

Elisabet Persson, <broderibruden@hotmail.se>
Gällivare, Sverige - Monday, September 03, 2007 at 08:23:58

Snurrig svensk familjepolitik

Den som vet nå't om svensk barnomsorgspolitik vet därmed, förmodligen, också att staten går långt i sin strävan att förmå vårt lands småbarnsföräldrar att lämna in sina barn till närmaste dagis för att, i stället, dubbelarbeta.

Härvid använder sig staten, i huvudsak, av två verktyg, som passar ihop som de två skänklarna på en skarpslipad sax.

Den ena utgörs av skattesystemet som - med största avsikt - är så utformat att det inte ska gå att försörja en normal familj på en enda normal lön. Den andra av den svindyra kommunala barnomsorgen som föräldrarna, på grund av de stora skattefinansierade subventionerna, inte har råd att avstå från.

Det resulterande dagistvånget har frihetligt sinnade kommunpolitiker i trettio år, av och till, försökt göra nå't åt men, varje gång, stoppats av domstolar, som finner att subventioner till vissa medborgare är OK medan kontant kompensation för uteblivna subventioner till andra inte är det.

Trots att det ena beteendet (att lämna bort sina barn till andra så att man själv kan jobba), ur moralisk synvinkel, minsann inte är mer lovvärt än det andra (att själv ta hand om dem och ge dem en god uppfostran).

Vi vet sedan länge att kommunen inte får köpa barnomsorg från föräldrar som tar hand om egna barn. Men om de tar hand om andras barn går det bra.

Det betyder att två grannfamiljer kan byta barn med varandra och då få stöd från kommunen. Men om de, i smyg, byter tillbaka och kommunen får reda på det, är det kokta fläsket stekt; då blir båda utan ersättning.

Vi vet också - tack vare prejudikat som etablerats av kommuner som Hedemora, Höganäs, Knivsta, Lerum, Linköping, Nacka, Uddevalla, Uppsala och Örkelljunga - att man kan få ersättning från kommunen för vård av egna barn om man också tar hand om minst ett - men inte nödvändigtvis fler än ett - "främmande" barn.

Det betyder att detta främmande barn får en helt orimlig betydelse för familjens ekonomi.

Detta tvingande, förlustbringande, orättvisa, godtyckliga, ja, rent ut sagt galna, system skulle inte kunna överleva om media intresserade sig för det.

För då skulle till och med vår nya borgerliga regering repa mod och våga säga det den så länge hukat med: "Klart som korvspad att föräldrar måste få behålla de resurser som krävs för att kunna ta hand om sina barn!", en resurstilldelning som, i drygt trettio år, förvägrats dem.

Jenny Odälv, styrelseledamot, <jenny@odalv.com>
Västerås, Sverige - Wednesday, August 29, 2007 at 02:23:03

Liberalt om Monas utsträckta hand!

– Ta handen, Reinfeldt, skriver Sydsvenskan 31 maj, om att Socialdemokraterna öppnar för en bred uppgörelse i familjepolitiken. På villkoret, att de borgerliga avstår från att införa ett vårdnadsbidrag är sossarna med på Alliansen förslag till jämställdhetsbonus.

– En blocköverskridande uppgörelse skulle ge en familjepolitik som ligger fast ett bra tag, oavsett skiften vid makten, skriver Sydsvenskan och rekommenderar därmed ytterligare styrning av medborgarna genom bonus för rätt uppförande (dubbelarbete och småbarnen på dagis) och fattigdomsskapande bestraffning för fel livsföring (enkelarbete och småbarnen hemma).

Eftersom Sydsvenskan betecknar sig "oberoende liberal" kunde man i stället ha förväntat sig att tidningen hade skrivit så här angående Sahlins "utsträckta hand":

Den socialistiska familjepolitiken i landet är inte modern, Mona. Den är sedan Marx och Engels 1884. Den har under många år inneburit en otillbörlig styrning av människors liv och val, ovärdigt ett fritt land och i tydlig konflikt med viktiga deklarationer om vuxnas och barns mänskliga rättigheter som våra politiska företrädare, å hela befolkningens vägnar, oreserverat skrivit under på.

Alliansen bör därför, i stället för att lyssna till Monas locktoner, arbeta för att avskaffa sådan politisk styrning genom att låta familjerna behålla mer av sina resurser, så att de åter kan klara sin försörjningsbörda på egen hand - och för att skattepengar till barnomsorg ska fördelas lika, oavsett barnomsorgsform.

En modern, liberal familjepolitik måste bygga på respekt för människors fria val och mänskliga rättigheter, samt på insikt om familjens betydelse för barn och samhälle. Det får aldrig anses vara modernt att ytterligare förnedra människor med fler pekpinnar och ekonomisk belöning eller bestraffning utifrån vad för tillfället styrande politiker tycker.

Detta vore ett svar till Mona i en sann liberal tidning. Men det fick vi inte se i Sydsvenskan, som därmed missade ytterligare ett tillfälle att ge moteld mot åratals socialistisk indoktrinering i vårt land. Eller att visa, att det alls finns någon liberal tanke kvar på tidningen.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Wednesday, June 13, 2007 at 23:09:37

De nya moderaterna tänker som de gamla kommunisterna (2)

Jag beklagar att Sundström och jag inte kan komma överens om hur beräkna de samhällsekonomiska effekterna av den kommunala barnomsorgen (se omedelbart föregående inlägg).

Vid genomläsning av Sundströms återgivning av min beräkningsgång är det uppenbart att skillnaden till stor del beror på missuppfattningar.

Framför allt beror den på att Sundström inte förstått (förmodligen på grund av att jag inte tillräckligt tydligt gjort det klart ;-) att jag, i den kalkyl från min hand han hänvisar till, försökt redovisa barnomsorgens samtliga samhällsekonomiska kostnader. Det vill säga, jag jämför dagsläget med ett läge där den kommunala barnomsorgen inte finns, där föräldrar antingen tar hand om sina små själva - hemma - eller köper barnomsorg på en öppen marknad.

Sundström däremot tänker sig att de offentliga utgifterna för barnomsorgen ska förbli tämligen oförändrade, men att subventionerna, som idag går till daghemmen, i stället ska gå till föräldrarna, att antingen stanna hemma för eller köpa barnomsorg för.

Därmed missar Sundström den största samhällsekonomiska kostnadskomponenten, nämligen beskattningens marginalkostnad, som - i runda slängar - motsvarar skillnaden mellan våra två kalkyler.

Om nu Sundström tog hänsyn till "min" förlustfaktor i sin kalkyl - eller jag tog bort den ur min - skulle vi hamna på tämligen lika resultat, ett tämligen intressant läge mot bakgrund av att vi nalkat oss problemställningen från två olika håll. Men eftersom jag inte vill att min stora förlustkomponent ska försvinna från dig läsares näthinna, är jag obenägen att, denna gång, agera anpasslig.

Bo C Pettersson, föreningsstyrelseledamot, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Saturday, May 19, 2007 at 17:12:52

De nya moderaterna tänker som de gamla kommunisterna

När Fredrik Reinfeldt talar om en motsättning mellan arbetslinjen och hemmaföräldrarnas krav på rättvisa, resonerar han som planbyråkraterna i f d Sovjetunionen. Kvantitet är viktigare än kvalitet, individens frihet betyder ingenting, staten vet bäst och har rätt att styra människors tillvaro med mer eller mindre brutala hot och repressalier. I denna fråga kapar han alla band till liberala och konservativa värderingar.

Föräldraupproret har bättre på fötterna och vinner lätt sakdebatterna. Men för att bevara trovärdigheten bör man noga undvika att göra samma typ av tankefel som moderatledaren och hans dåliga rådgivare.

I debattinlägget "Daghemmens förlustnota" diskuterar jag hur man bör räkna och tänka i en samhällsekonomisk jämförelse mellan maxtaxan och ett system med full valfrihet för föräldrarna (via en barnpeng, vårdnadsbidrag, vårdlön eller skatteavdrag). Min slutsats är att den nuvarande daghemspolitiken leder till årliga förluster på uppemot 30 miljarder kronor. Vår värderade webbredaktör överdriver när han talar om tre-fyra gånger så höga belopp. Han misstar sig framför allt när han påstår att förlusterna leder till 200 000 förlorade jobb. Det är reallönerna och välståndet som sjunker, inte sysselsättningen!

Åke Sundström, <akesundstrom@yahoo.com>
Stockholm, Sverige - Wednesday, May 16, 2007 at 12:33:42


	Notera att den skattebörda som nämns "bara" omfattar arbetsgivaravgifter och inkomstskatt; av någon anledning har OECD valt att utelämna momsen och punktskatterna, som – för Sveriges del – kan beräknas till ytterligare ca 14 procentenheter i skatt ovanpå i diagrammet angivna siffror.

Debattforum