Arkiverade debattinlägg t o m året 2005

Här har vi samlat viktiga inlägg som gjorts i denna webbplats debattforum, som kanske förlorat sitt nyhetsvärde men definitivt inte sitt informationsvärde. För den som vill lära sig mer om svensk familjepolitik, kanske för ett eget inlägg i debatten eller enbart för personlig förkovran, gör därför klokt i att inte bara kolla Senaste nytt, Vårt flygblad, Vårt manifest och Debattforum utan också leta här.

Bruksanvisning


Kopiera länk 05-12-21

Om ersättning och återbetalning - tänk själv!

Fredrik (se nedan) skriver: "Jag förstår inte er ekonomiska logik! Ni vill ha ersättning för att ni vårdar era egna barn hemma i stället för att utnyttja dagis. Men det är en konstig logik. Det finns många samhälleliga tjänster som vi kan använda oss av vid behov. Men det betyder inte att vi kan kräva kompensation om vi i stället väljer att avstå."

Det hela är mycket enkelt, men kanske inte så lätt att förstå, om man inte tänker själv, utan låter sig bli ett offer för den ihärdiga indoktrineringen i landet.

Det är inte fråga om att ge föräldrar ersättning för sitt arbete med de egna barnen - det är fråga om att inte diskriminera dem som gör detta val. Det är frågan om att låta också dessa föräldrar få åtminstone något tillbaka av alla de skattepengar de betalar in i skatt för barnomsorg. Under säg 40+30 års yrkesarbete med extra skatt om ca 5-6% av lönen för just barnomsorg, betalar en normal familj in uppåt 1 miljon kronor i extra "barnomsorgsskatt".

Att bara låta vissa familjer, de som utnyttjar de dyra, men subventionerade dagisplatserna, få tillbaka sina inbetalda skattepengar, är en skandalös diskriminering på grund av åsikt. Diskriminering på grund av åsikt är ett brott mot deklarationerna om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, som också vårt land har biträtt.

Bäste Fredrik. Tänk själv, och läs t ex vad Engels och andra socialistprofeter har skrivit, så blir logiken både vad avser för och emot "ersättning" respektive återbetalning av skattemedel för barnomsorg solklar också för Dig.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Wednesday, December 21, 2005 at 20:52:53 (MET)


Kopiera länk 05-12-21

Första familjedaghemmet i Nacka nu godkänt

Jag har fått så otroligt stort stöd av så många i vår kamp för föräldrars rätt att bestämma om barnomsorgen själva. Tack för det, det värmer!

Tänkte också ta tillfället i akt att tala om att det första familjedaghemmet nu är godkänt. Alla papper är klara. bl a F-skattsedel, vilket gjort att kommunen godkände ansökan i fredags.

Det innebär att verksamheten startar vid årsskiftet som planerat. För föräldrar som har problem att få F-skattsedel eller inte vill trassla med sådant finns andra möjligheter, bl a via ett bolag som heter F-bolaget som fungerar som "paraply" åt ensamföretagare som inte orkar med det administrativa arbete som företagande innebär.

F-bolaget har F-skattsedel och fakturerar uppdragsgivaren och sköter skatteinbetalningar etc. Sannolikt kommer många att välja denna enklare modell.

Trots alla invändningar och allt motstånd från Myndighetssverige går vi alltså igång!

I vår väntar prövning i domstolar om vårt beslut var lagligt eller ej. Fortsättning följer alltså, men tills dess: en riktigt God Jul till alla!

Mats Gerdau, <mats.gerdau@nacka.se>
Nacka, Sverige - Wednesday, December 21, 2005 at 09:07:49 (MET)


Kopiera länk 05-12-21

Debatten förs på vänster planhalva

Såväl Vp som Kd vill höja taket i föräldraförsäkringen, men medan Vp vill utnyttja den makt som dispositionsrätten till de pengarna innebär till att kvotera föräldraförsäkringen lika mellan modern och fadern, vill Kd att de två föräldrarna fritt ska få fördela pengarna mellan sig.

Det framgick av en debatt 8/12 i Uppsala mellan Vp:s Lars Ohly och Kd:s Göran Hägglund, som du kan läsa mer om - här!

Det som får de två debattörerna att hamna fel och så långt ifrån varandra är att ingen av dem erkänner "familjen" som företeelse och tillräckligt tydligt tar konsekvenserna av att något nytt uppstår när två människor flyttar ihop och får barn.

Förr erkändes "familjen" i lagstiftningen och beskattningen, men sedan 1971 icke längre. I det läget såg de styrande på vänsterkanten avskaffandet av familjen som ett genialiskt drag. Dels kunde man, genom att beskatta de två föräldrarna individuellt, sänka marginalbeskattningen för den förälder som, efter småbarnsåren, gick ut i förvärvslivet och därmed göra det mer lockande för vederbörande att ta jobb (1).

Och dels skulle den alltmer högljudda feminismen få sig ett hundben tillslängt som, den - manligt dominerade - politiska ledningen förmodligen trodde, skulle få "kärrigarna" att lugna ned sig: inkomster i eget namn.

Att Ohly, som den socialist han är, inte vill erkänna "familjen" är förståeligt; socialister har i alla tider bekämpat den. Men icke desto mindre får den oförmågan/oviljan honom och partiet att dra in staten som chef över föräldrarna med rätt att se till att de två parterna gör som de ska. Därmed skulle den medborgerliga friheten ryka all världens väg.

Men inte heller Hägglund drar den lans för "familjen" som han borde, förmodligen eftersom han inte har några personliga erfarenheter av något politiskt system där den erkänns. (Det är han för ung för.)

Det får honom att tävla med Ohly om vilket parti som erbjuder de högsta bidragen till medborgarna, trots att han, om nu hans parti vill ge småbarnsföräldrarna mer makt, måste inse att stora bidrag kräver höga skatter vilket motverkar det syfte hans parti bekänner sig till.

Att han inte inser att höga skatter och stora bidrag också kraftigt sänker summan av ekonomiska resurser i landet - i klartext: gör oss alla fattigare - är förståeligt om än beklagligt. Där får han ju ingen hjälp från kåren av politiskt anknutna nationalekonomer som, mot bättre vetande, håller tyst.

Den snedvridna svenska debatten om skatter och bidrag, som bara handlar om det positiva med det senare, aldrig om det negativa med det förra, har flyttat hela debatten över till den socialistiska planhalvan. där t o m högerrepresentanter som Hägglund framgångsrikt kan tävla med en vänsterföreträdare som Ohly om vem som har mest godis att erbjuda.

För någon som tror sig veta - nej, kan bevisa - hur vi svenskar skulle kunna bli både rikare och friare är det som sker bedrövligt att bevittna.

Fotnot 1: Att grundavdragen samtidigt sjönk, d v s att beskattningen på riktigt låga inkomster - under existensminimum - samtidigt steg i motsvarande grad, var man betydligt tystare med.

Bo C Pettersson, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Monday, December 12, 2005 at 21:52:09 (MET)


Kopiera länk 05-12-08

Svar till Fredrik!

Den undersökning du hänvisar till ger jag inte mycket för. Ska det vara någon vetenskaplighet i en studie så ska minst 2 000 personer utfrågas. Det fick jag lära på mig högskolan. Här var det 500 mammor och 500 pappor som fick svara. Godtycke med andra ord! Jag tycker att mamman ska ta hand om babyn och att man inte ska tvinga pappan. Han ska se till att familjen har det bra. Det ligger i biologin - det är därför män jobbar så mycket när barnen kommer. Tids nog blir det tid för pappan att vara med barnet.

Helena Palén Olofsson, <065322047@telia.com>
Bjuråker, Sverige - Thursday, December 08, 2005 at 13:31:51 (MET)


Kopiera länk 05-12-07

Till: Helena Palén Olofsson

Tack för svaret! Jag tycker att ni skall följa den enda, som jag ser det, vettiga logiken som jag skissat på i mitt förra inlägg.

Vill också tipsa om en intressant artikel som du kanske redan sett, men ändå: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=383166&previousRenderType=1 

Fredrik Viberg, <bofredrikviberg@hotmail.com>
Sverige - Wednesday, December 07, 2005 at 20:57:46 (MET)


Kopiera länk 05-11-29

Utredare Jensen får en ursäkt

Utredare Jensen får en ursäkt på SVT:s debattplats. Jag är inte njuggare än att jag kan be om ursäkt också här, där ju Jensen också är med i debatten:

Jen(s)en har nämligen meddelat mig följande:

Mitt ursprungliga blogginlägg på pappablogg.plogspot.com, som innehöll frågorna, skrev jag den 20:e oktober. Det är därför fullt logiskt att det arkiveras under oktober. Att du svarade den 5:e november förändrar inte detta. Jag "undanskuffar" inget. Arkiveringen sköts automatiskt av bloggen själv. Inget jag råder över.

Om du hade minsta kunskap om bloggar skulle du inse detta. Om du inte har det tycker jag du ska läsa på innan du hoppar på mig. Du påstår att jag gömmer undan saker eller censurerar. Det är en lögn. Jag förväntar mig en ursäkt från dig på svt.se/opinion.

Bakgrunden är att jag, den 5 nov, gav Jensen samma svar på hans frågor som jag gett - här - men fann dem sedan inte när jag letade efter svar från fler debattörer - och noterade då att frågorna, med kanske obekväma svar, var bortstädade.

Efter anvisningar från Jensen, kunde jag dock hitta frågorna och svaren på hans blogg, men arkiverade, inte under november som ju inte är slut än, utan under oktober.

Det är bara att inse att min misstanke var obefogad, och för den ber jag om ursäkt. Men samtidigt går väl Jensen lite väl långt i sina krav på datorkunskaper för min del, kunskaper som de flesta andra tycker är över medelmåttet.

Vi är nu många här i debatten på SVT och på Jensens blogg som fått veta, att vi inte kan läsa, är okunniga eller korkade, inte har läst på, inte har argument, har outvecklade resonemang eller kanske ljuger.

Han hävdar att vi opponenter inte får tycka och känna att detta med en politiskt styrd barnomsorg och "jämställdhet" inte är rätt, inte är bra för många. Inte ens om man är dubbelt så gammal som Jensen eller har fyra gånger så många barn som han eller efter att ha bott i många andra länder och sett skillnaden gentemot den svenska ofriheten.

Det duger inte heller att jämföra med hur mycket friare vi svenska föräldrar var för 35 år sedan. Jensen var ju knappt född då, så inför honom måste vi ha argument, siffror och fakta för att inte riskera att få höra hur dumma och mindervärdiga vi är.

På grund av att den samhällsritning som gjorts av Marx och Engels, förfinats av Alva Myrdal och ytterligare tillputsats av S-kvinnorna i deras "Familjen i framtiden – en socialdemokratisk familjepolitik" gällt så länge, inser inte spolingen Jensen att det kan finnas en annan modell för ett samhälle byggt av fria medborgare på tolerans, jämlikhet, människovärdighet och mänskliga rättigheter i vilket politiker är valda till att sköta våra gemensamma angelägenheter, inte till att med hjälp av våra egna pengar ta makten över oss och förtrycka dem som inte kan anpassa sig.

Föräldraupproret pågår med kraft. Förhoppningsvis får det resultat.

Därefter, när föräldrar fått valfrihet och själva kan påverka sin situation, kan det talas om barnen och formerna för deras omsorg på ett rättvist och jämställt sätt.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Tuesday, November 29, 2005 at 23:16:33 (MET)


Kopiera länk 05-11-28

Öppen förskola som stöd för hemmaföräldrar

Jag bor strax utanför Ystad, en av de många kommuner som har dragit in på den öppna förskolan. Som hemmaförälder här har man ingenstans att gå med sina hemmavarande barn för att få del av pedagogisk verksamhet. Man uppmuntras inte att gå hemma med sina barn en längre tid, när man drar in på den öppna förskolans naturliga mötesplats. Som hemmaförälder och hemmabarn lämnas man åt sin ensamhet, bara för att man väljer att stå utanför den vanliga barnomsorgen. Detta innebär en inskränkning i valfriheten. Mycket dåligt i en kommun som har som slogan "Ja, i Ystad!".

Jag fick möjligheten att åter öppna den forna öppna förskolan i byn där jag bor och gensvaret lät inte vänta på sig. Varje fredag är vi några hemmaföräldrar som träffas med våra barn för att försöka återskapa verksamheten. Förhoppningsvis kan vi visa politikerna att det visst finns ett behov av den öppna förskolan i Ystads kommun. Kanske kan vi då få tillbaka den pedagogiska personalen.

Läs gärna min debattartikel i Ystads Allehanda - här!

Martina Soomro, <Martinasoomro@hotmail.com>
Köpingebro, Sverige - Monday, November 28, 2005 at 22:58:51 (MET)


Kopiera länk 05-11-25

Utan barn inget samhälle!

Svar till Fredrik Viberg:

Det är ett arbete att ta hand om barn, men det avlönas endast om man lämnar dem till andra för omsorg. De som vill ta hand om sina barn själva lämnas åt sitt öde.

Med dagens hårda skattetryck får inte föräldrarna tillräckligt med pengar över för att själva göra jobbet. Man kan inte "flå fåren innan de givit någon ull." (Med det menas här att vi svenskar betalar skatt innan vi ens kommit upp i existensminimum.)

Kombinera det med nästan gratis barnomsorg så är saken klar; Sveriges småbarnsföräldrar har inte råd att själva ta hand om sina barn, inte råd att tacka nej till dagis, trots att lagen (Föräldrabalken) ålägger dem ansvaret för barnen och trots att Europakonventionen om mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention ger dem rätten att ta det ansvaret.

Så hur tycker du att vi ska göra, vi som tar vår föräldraroll på allvar och vill vara med hela vägen när barnen växer upp?

Helena Palén Olofsson, <065322047@telia.com>
Bjuråker, Sverige - Friday, November 25, 2005 at 15:28:14 (MET)


Kopiera länk 05-11-24

Jag förstår inte er ekonomiska logik!

Ni vill ha ersättning för att ni vårdar era egna barn hemma i stället för att använda en dagisplats. Men detta är en ganska konstig logik. Det finns många samhälleliga tjänster som vi kan använda oss av vid behov. Men det betyder inte att vi kan kräva kompensation om vi i stället väljer att göra jobbet själva. Där är ni ute på logikens tunnaste och halaste is.

När det gäller jämställdheten inom detta område så är dessutom min åsikt att kvinnor hindrar män från att ta ordentlig del av föräldraledigheten. När de har bestämt sig så får mannen ta det som finns kvar. Om det då finns nåt...

Fredrik Viberg, <bofredrikviberg@hotmail.com>
Stockholm, Sverige - Thursday, November 24, 2005 at 20:33:30 (MET)


Kopiera länk 05-11-22

Myndigförklara föräldrarna!

En stor ledare sa en gång: "Ett samhälles styrka kan mätas i hur man tar hand om sina svagaste medborgare; de funktionshindrade, de gamla och barnen." I ljuset av detta uttalande kan man undra var Sverige finns på den styrkeskalan...?

Debatten om barnomsorg/föräldraförsäkring har på många sätt blivit en pseudodebatt där man talar om allt utom barnen. Barnens behov borde vara utgångspunkten för allt resonemang som rör dem och deras liv.

Föräldrarna är de som känner sina barn bäst. I alla tider har människor tagit hand om sina barn, vilket är bland det mest naturliga som finns. Man behöver ingen högskoleutbildning för den uppgiften.

Staten borde visa föräldrarna det förtroendet att de är kapabla att ta hand om sina barn själva - och lösa sina unika familjeliv på egen hand, bara de får förutsättningarna för det.

Vad Sveriges föräldrar behöver är inte mer lagstiftning, mer tvång och fler pekpinnar. Vad de behöver - och vill ha - är valfrihet.

Malin Tronde, <malin_tronde@bredband.net>
Tavnäs, Sverige - Tuesday, November 22, 2005 at 09:53:34 (MET)


Kopiera länk 05-11-15

Mammor vet bäst!

Den 13/11 skrev Liza Marklund i sin krönika i Expressen under rubriken Mammor vet inte alltid bäst bl a så här:

"Faktum är att jag tycker att hela dagisdebatten är överdriven. Det är inte våra småbarn som mår dåligt. Det är inte treåringarna som skär sig, det är trettonåringarna".

Och som slutkläm:

"Men tro mig: tonåringarna behöver sina föräldrar mer än någonsin. Det är inte lika uppenbart som när treåringen gallskriker och håller i ens byxben, men minst lika nödvändigt. Och, ja - här finns mitt eget dåliga samvete, här ligger min egen skuld. Kunde jag backa bandet är det här jag skulle ha varit mer närvarande".

Så här svarade jag Marklund (per e-post):

Våra tonåringar skär sig för att de mår dåligt för att de varit på dagis sedan ettårsåldern och tappat kontakten med sina föräldrar, kontakter som verkligen behövs när anfäktelserna sätter in senare.

Jag tycker du ska börja inse att de första tre åren i ett barns liv är viktiga. Får man inte rätt skötsel då får man problem i tonåren - det visar sig då.

Det är synd om människorna i Sverige idag som måste lämna sina ettåringar som apor på dagis med stresshormoner i saliven som följd, för att kommunist-/socialistregeringen har bestämt så av ideologiska skäl.

Vart ska vi ta vägen som vill ha valfrihet - som vill ta hand om våra barn och baka bullar åt dom?

Hoppet står till det föräldrauppror som pågår i Sverige och som regeringen och Mona Sahlin viftar bort som vore de en irriterande mygga.

I nuläget är det 115 kommuner som vill annat. Hoppet för Sverige står till en ny regering.

Jag hoppas röda tjocksmocken Göran ramlar i golvet med en duns på sin herrgård när han förlorar makten vid nästa val. Då blir det nog annat ljud i skällan på tidningarnas kolumnister och experttyckare också.

P.S: Jag har tre barn och sex barnbarn. Satsade på mina barn när de var små. Började läsa på högskolan när jag var 43. Tog en fil kand i medie- och kommunikationsvetenskap. Har idag en egen tidning med redaktion i bakstugan.

Man behöver inte göra allting när barnen är små. Livet är långt - man hinner.

Vi måste se till att det blir en merit att ha tagit hand om barn. Jobba på det istället för att sitta och gnälla i efterskott. Du får en chans att gottgöra när barnbarnen kommer. /D.S.

Helena Palén Olofsson, <065322047@telia.com>
Bjuråker, Sverige - Tuesday, November 15, 2005 at 10:33:41 (MET)


Kopiera länk 05-11-14

Arbete som arbete?

Det är ett arbete att vänta, föda och ta hand om barn, ett arbete som är oavlönat om föräldrarna gör det själva.

Men lämnar man däremot bort barnen till dagis blir jobbet plötsligt avlönat - av ideologiska skäl.

Det måste vi ändra på!

Hoppet står till en ny regering.

Helena Palén Olofsson, <065322047@telia.com>
Bjuråker, Sverige - Monday, November 14, 2005 at 08:41:49 (MET)


Kopiera länk 05-11-10

Jen(s)en frågar och får svar

På sin hemsida www.pappablog.blogg.se ställer utredare Jensen (s) följande frågor till oss offer för och protestanter mot dagens "familje"politik:

Här kommer svar på Jensens frågor:

Lägre, %, mindre, plus och minus..... Statistik, matematik, samhällsingenjörer, tillrättaläggare, styrare och ställare av människors och barns liv!

Vi, offer och protestanter, har fått nog av er förtryckare som gjort oss, f d fria svenska medborgare, till undersåtar, statare, fattighjon och landsflyktingar.

Jensens frågor är ointressanta - vad som är intressant för oss protestanter är den styrning med ekonomiska medel, med diskriminering av oliktänkande, med en utstötning från samhället, påtvingad fattigdom och med grov nonchalans av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Sådan politik kan inte på något vis försvara mål eller procentsatser, de må vara hur fina och vackra som helst, som Jensen och andra socialistförtryckare kan ställa upp.

(S)vensk familjepolitik hör inte hemma i ett demokratiskt rättssamhälle med respekt för mänskliga rättigheter!

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
- Thursday, November 10, 2005 at 00:34:36 (MET)


Kopiera länk 05-10-25

Kvinnofälla eller kvinnobefrielse?

Utredare Jens(s)en tycker att vårdnadsbidrag, skatt efter försörjningsbörda eller någon annan lösning mot mindre tvång skulle vara en kvinnofälla. Denna synpunkt bör kompletteras med insyn i den värld som många kvinnor lever i och som Jensen förefaller ha dålig koll på.

Ty för många kvinnor finns fällan i tvånget i den svenska daghem-åt-alla-politik som håller dem fångna vid ett arbete så gott som alltid. Ett arbete med något annat än de helst skulle vilja ägna sig åt: de egna barnen.

Hur många kvinnor det rör sig om får vi en uppfattning om genom alla de IMU-, Temo- och Sifo-undersökningar som gjorts genom åren, inklusive den senaste rörande Jensens eget utredningsförslag; det ser ut som om cirka två av tre tillfrågade ser Jensens fälla som en befrielse.

Kvinnor som ser tvånget annorlunda än Jensen och socialisterna vid makten kan vara dem som synar strumpor på en strumpfabrik, skär sill på en konservfabrik eller sitter i en butikskassa och känner på sig att de inte ägnar sina liv åt rätt saker.

Vem minns inte sillskärerskan i TV-programmet Arbetets Döttrar, som undrade om detta var vad livet hade att bjuda. För henne och hennes medsystrar hade det kanske varit en enastående befrielse att få arbeta med de egna barnen några år av ett för övrigt långt sillskärarliv.

Hur kan då Jensen och andra socialister se på saken så annorlunda?

Förklaringen måste sökas i den omgivning dessa karriärsocialister rör sig i. I denna krets av politiker, karriärkvinnor och opinionsbildare är det få som gjort karriär i hemmet, med de egna barnen. I denna krets tycker så gott som alla, att det vore en förfärlig inskränkning, en “fälla” att själva få betala för sina barns omsorg. För dem är det ingen “befrielse” att få arbeta med de egna barnen som omväxling till ett tråkigt arbete. De har ju ett arbete som är jätteintressant: att få styra och (jäm)ställa med andras liv.

Därför ser vår familjepolitik ut som den gör. Den elit som styr oss och bildar opinion kan inte föreställa sig vad vi vanligt folk ser som fällor och befrielser i livet. Till detta kommer en stor dos egoism hos denna elit; om barnomsorgspengarna skulle fördelas lika till alla barn skulle det ju bli mindre kvar för de egna daghemsbarnen.

För att inte tala om den superegoism det innebär att tvinga på så många andra en livsstil man själv tycker är bra, eller en ideologi som är långt inne och klampar i den privata sfär som skulle vara skyddad av de mänskliga rättigheterna. Eller det superhyckleri det ligger i att säga sig vara “liberal”, som folkpartisterna gör, och samtidigt försvara en tvångspolitik och en blåbärsjämställdhet klart i strid mot den mänskliga rättighet som säger att föräldrarna skall ha rätt att efter egen övertygelse välja vård och fostran åt sina barn.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Tuesday, October 25, 2005 at 22:08:58 (MEST)


Kopiera länk 05-10-25

Kommentar till Tommy Jensens inlägg 20/10

Jag tycker att du missat poängen totalt. Du förespråkar jämställdhet mellan man och kvinna på mannens villkor, d v s rätten till eget heltidsarbete och lika lön oavsett kön, likadelning av det obetalda hemarbetet, o s v.

Det är inget fel på din grundtanke, men var finns rätten till egna beslut, barnens rätt till sina föräldrars tid efter föräldraförsäkringens slut, o s v?

Att förespråka bara en lösning på problemet skulle tvinga många föräldrar att överge sina egna övertygelser om vad som är rätt för just dem och deras barn. Att sedan kalla hemarbetet en kvinnofälla istället för t ex Familje-VD förstärker föraktet för det idag oavlönade hemarbetet.

Att fördela barnomsorgspengen till alla föräldrar så att alla får ta del av de enorma subventionerna vore ett steg i rätt riktning för att uppvärdera hemarbetet. Det skulle sedan kunna bli en merit när man en dag väljer att gå ut i arbetslivet.

I ditt resonemang, som bygger på kvoterad föräldraförsäkring, hävdar du vikten av att barnet har kontakt med båda sina föräldrar. Jag håller med om vikten av detta, men med dagens familjepolitik mister barnet en stor del av kontakten med sina föräldrar vid 1,5 år ålder.

Båda föräldrarna kommer hem trötta från jobbet och då ska det handlas, lags mat, göras läxor, läggas barn, o s v. Är detta kontakt?

Nej, fram för föräldralön eller skatteavdrag för försörningsbörda så att varje familj kan bestämma själv över vilken barnomsorg de vill ha.

När hemarbetet uppvärderas kommer även kvinnolönerna att öka.

Christer Westerlund, <camilla.christer@spray.se>
Surahammar, Sverige - Tuesday, October 25, 2005 at 11:57:43 (MEST)


Kopiera länk 05-10-23

Föräldrarnas självklara rätt att bestämma

Kommentar till Tommy Jensens inlägg 20/10:

Med förvåning konstaterar jag att även du negligerar barnens behov. Du, som alla andra av din sort, talar om löneskillnader, lägre pension (för den "stackars" kvinnan), könsroller m.m, men inte om barnens behov.

De tre första åren i ett barns liv är de viktigaste, de mest grundläggande, brukar vi ofta höra. Det primära för oss vuxna, föräldrar såväl som icke-föräldrar, borde då vara att försöka göra dessa viktiga småbarnsår så bra som möjligt - för barnen!

Hur gör vi då det? Vilka känner barnen och deras behov bäst?

Det självklara svaret är väl föräldrarna, eller?

I så fall borde det - i demokratins och rättvisans namn - vara lika självklart att föräldrarna får bestämma vem/var/när/hur barnen skall tas omhand.

Jag anser att det är statens uppgift att ge familjerna/föräldrarna så stor valfrihet som möjligt och så lite som möjligt lägga sig i vilka val de gör.

Jensen förfasar sig över att kvinnor (mödrar) skulle stanna hemma med barnen vid ett vårdnadsbidrags-system. Om det nu är så hemskt med allt de då "förlorar", varför inte försöka göra något åt de förlusterna?

Är det förresten så konstigt att man som mor vill ta hand om ett barn som man burit på i nio månader? Är det så skrämmande att det finns så många kvinnor som faktiskt vill vara hemma några år tillsammans med barnen?

- Tycker du att du som kvinna kan välja att återgå till arbete efter sex månader idag om du skulle vilja, frågar Jensen.

Visst kan jag det, om jag skulle vilja! Är det någonting i samhället som det propageras för idag, så är det väl en tidig dagisdebut för barnen, kombinerat med heltidsarbete för föräldrarna. För dem som vill heltidsarbeta (kvinnor såväl som män) och ha barnen på dagis finns ju alla möjligheter.

Problemet är väl snarare att alla dessa tusentals föräldrar som inte vill ha det så inte känner att staten gör deras livsval möjligt.

Alla dessa föräldrauppror som pågår i landet visar ju vad föräldrarna vill: bestämma/välja själva. Många upplever sig tvingade att lämna bort sina små barn tidigt på morgonen, och inte se dem igen förrän 8, 9 eller 10 timmar senare. Många barn får därmed en "arbetsvecka" på 30, 40 eller t.o.m. 50 timmar i veckan.

Är det barnvänligt?

Resonemanget om "barnens nära relation med mamman mest eller med båda föräldrarna" förstår jag inte över huvud taget. Vad är det som säger att barnen får en sämre relation med fadern om mamman är hemma mer än han? Jag ser många exempel i omgivningen där mamman varit hemma och barnen står lika nära pappan som henne.

Det är väl meningen att man ska stödja varandra, hjälpas åt såväl med barnen som med hemmet. Och det finns väl inga andra som är bättre lämpade att lösa det än föräldrarna själva?

Om det nu är ett jämställt (= rättvist) samhälle vi vill ha, måste det även innebära jämställdhet (= rättvisa) för de familjer/föräldrar som själva vill ta hand om sina barn!

Ge alla föräldrar möjlighet att välja familjeliv själva så kommer både barn och färäldrar att må mycket bättre!

Malin Tronde, <malin_tronde@bredband.net>
Tavnäs, Sverige - Sunday, October 23, 2005 at 21:15:21 (MEST)


Kopiera länk 05-10-23

Tommy Jensen avslöjar sig

Tommy Jensens inlägg 20/10, i polemik mot Malin Trondes 4/10, avslöjar hur hjärntvättad Jensen blivit av den sossepolitik som rått så länge han levat. Han förstår uppenbarligen inte att den har följande negativa konsekvenser- bland andra:

  1. Eftersom den kommunala barnomsorgen kostar mer än den smakar sänker den välståndet i landet och minskar därmed också den totala sysselsättningen (även om den ökar småbarnsmammornas andel av denna - mindre - arbetsmarknad).
  2. Den får föräldrar att lämna in sina småbarn till närmaste dagis efter tretton månader oavsett om barnet är redo för det steget då eller ej och trots att föräldrarna, enligt lag (Föräldrabalken), har ansvaret för sina barn.
  3. Slutsatsen måste rimligen bli att föräldrarna - på ett eller annat sätt - måste få tillbaka de pengar staten tagit ifrån dem, så att de friare ska kunna bestämma när barnet är redo för nästa sociala steg.
  4. Den bidrar till att föräldrar skaffar sig fler barn inom 30 månader från det tidigare födda.
  5. Av alla skäl till att skaffa sig fler barn är detta ett av de sämsta jag kan tänka mig.
  6. Den förälder som stannar hemma med barnen när de är små utförsäkras från det svenska, i andra sammanhang, så hyllade socialförsäkringssystemet i en utsträckning som vi aldrig skulle acceptera för någon annan minoritet.
  7. Den bidrar till att kvinnor får svårt att få jobb, att det är lönsamt för småbarnsmödrar att ta t o m lågavlönade jobb, och till att hemarbetande kvinnor nedvärderas. Samtliga dessa faktorer bidrar till att även förvärvsarbetande kvinnor nedvärderas (d v s till att kvinnors löner blir lägre än mäns).

Detta diktatoriska och orättvisa system försvarar Jensen med näbbar och klor. Man skulle nästan kunna tro att han är betald av staten för att göra det. (1) ;-/

Fotnot 1: Enligt vad jag förstår jobbar Jensen för biträdande utbildningsminister Lena Hallengren på Utbildningsdepartementet som "familjebehandlare/utredare". Därmed torde det vara precis som man kan tro; han har ett särskilt personligt intresse av att hävda den politiska överhetens åsikter i den aktuella frågan.

Bo C Pettersson, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Sunday, October 23, 2005 at 18:15:15 (MEST)


Kopiera länk 05-10-20

Kvinnofälla, mansfälla, barnfälla!

Jag har använt ordet kvinnofälla i debatten om barnomsorgen. Jag kan hålla med om att det är en smula onyanserat ibland, likväl säger det ganska tydligt vad det handlar om. Men jag skulle också kunnat använt begrepp som mansfälla och/eller barnfälla.

Jag vill bemöta något av det Malin Tronde skriver här på debattforumet.

"Är det en fälla, ett straff, att ta hand om sina barn och utföra arbeten inom hemmet?"

Att det skulle vara ett straff har väl aldrig någon påstått? Om du har sett eller hört det så får du gärna tala om var, jag skulle vilja läsa eller höra. Att jag kallar det kvinnofälla är för att ett vårdnadsbidrag för barn skulle innebära att kvinnor är hemma med barnen. Detta i sin tur skulle innebära fortsatt lägre löner för kvinnor, lägre pension, lägre sjukpenning t ex. På så sätt blir det en kvinnofälla. Vid en ev skilsmässa drabbas kvinnan hårdast om hon varit hemma och mannen jobbat och tillgodogjort sig högre lön och allt vad som följer med detta i form av SGI och ATP-poäng.

Malin, jag vet inte om du har en dotter, eller döttrar. Om du har det, vill du då inte att de skall kunna ha samma villkor i arbetslivet som pojkarna, de blivande männen, i samma generation? Tycker du det är OK att kvinnor tjänar mindre än män?

""Kvinnofälla" - fälla för vem? Den verkliga fällan är väl att inte kunna välja själv, inte ha möjlighet att forma sitt eget liv, utan vara tvingad och styrd in i en situation som man upplever stressande och ohållbar för familjen."

Valfrihet: Tycker du att du som kvinna kan välja att återgå till arbetet efter sex månader idag om du skulle vilja? Hur skulle du uppfattas som mamma då? Hur skulle du uppfatta en kvinna som inte vill vara föräldraledig alls? Män kan välja att vara eller inte vara föräldralediga, det kan inte kvinnor. Om barnen kunde välja, tror du de skulle välja att ha en nära relation till båda föräldrarna eller till mamman mest? Vad tror du?

Föräldraledighetens fördelning är en stor faktor när det handlar om löneskillnader och befästande av gamla könsroller. Jag vill att mina barn växer upp i ett jämställt samhälle. Ett jämställt samhälle förutsätter ett jämställt hem.

Tommy Jensen, <pappablogg@hotmail.com>
Stockholm, Sverige - Thursday, October 20, 2005 at 23:06:38 (MEST)


Kopiera länk 05-10-16

Barnens tur att må bra.

Jag är trött på allt snack om jämställdhet, dagisköer, föräldraförsäkringar, o s v. När ska det bli barnens tur att få vad de behöver?

Om alla barnfamiljer fick summan av vad ett barn kostar staten om året, skulle varje familj kunna bestämma vad som passar dem bäst. Väljer man att ta hand om sina barn själv behåller man summan av vad ett barn kostar, samt erhåller tex 2000 kr/syskon. Vill man ha dagis lägger man summan där. Svårare än så är det väl inte?

Tänk vilka harmoniska och framtidslystna barn vi skulle uppfostra! Och förskolebarnen i mindre grupper skulle få lugn och ro att utvecklas.

Varför skulle det inte gå att genomföra detta system?

Tina Svensson, <tina_branken@hotmail.com>
Varberg, Sverige - Sunday, October 16, 2005 at 16:38:35 (MEST)


Kopiera länk 05-10-04

"Kvinnofälla" - fälla för vem?

I debatten om barnomsorgen hörs ofta ordet "kvinnofälla" som argument för att förhindra föräldrar att välja själva hur de vill att deras barn skall tas omhand. Detta ord har ju blivit en väl använd slagpåse i debatten, och man kan ju undra vad människor menar med det? Är det en fälla, ett straff, att ta hand om sina barn och utföra arbeten inom hemmet? Är det ett misslyckande att jobba deltid för att vilja ha tid med familjen i större utsträckning? På dem som använder ordet "kvinnofälla" i sin argumentation, låter det ju som en katastrof om man inte heltidsarbetar och stiger i lönegraderna. Med andra ord: att vårda sina barn och ta hand om ett hem är inget arbete

Om det nu är fler kvinnor än män som önskar ta hand om barnen och hemmet, varför skall då statsapparaten bekämpa och motarbeta dem så totalt? Varför är det så fruktansvärt om en kvinna, en mor, tar hand om sina egna barn, inte bara 1 år, utan kanske 5, 6, 7, ja, t.o.m 10 år? (Under tiden kan ju hennes arbete fyllas ut av exempelvis en arbetslös) Varför inte underlätta och stödja de mödrar (föräldrar) som upplever att de funnit sin plats i tillvaron, ett stimulerande, kreativt och värdefullt liv tillsammans med barnen i en trygg och harmonisk miljö?

Till slut: "kvinnofälla" - fälla för vem? Den verkliga fällan är väl att inte kunna välja själv, inte ha möjlighet att forma sitt eget liv, utan vara tvingad och styrd in i en situation som man upplever stressande och ohållbar för familjen. Vill staten ha ett samhälle som går bra på alla sätt - satsa då på familjerna, uppvärdera hemarbetet och låt alla föräldrar få möjlighet att själva välja vad som är bäst för sina barn.

Malin Tronde, <malin_tronde@bredband.net>
Tavnäs, Sverige - Tuesday, October 04, 2005 at 12:37:06 (MEST)


Kopiera länk 05-09-29

Öppet brev till förskoleminister Hallengren

Vördade minister!

Du jämförde i SVT1:s program Debatt 27/9 kravet på att få de inbetalda skattepengarna till egen - outnyttjad - barnomsorg utbetalade med att få värdet av kommunala bussresor returnerade av samma skäl. Detta för att visa hur orimliga hemmaföräldrarnas krav på ekonomisk kompensation är.

Men den jämförelsen haltar betänkligt eftersom busskortet inte handlar om så oerhörda pengar, om styrning av medborgarnas liv, om förakt för mänskliga rättigheter och om brott mot föräldrarätten.

Av två föräldrars inbetalda skattepengar under kanske 40 + 30 års yrkesarbete kan ca 5% av lönen sägas gå till kommunal barnomsorg. Det blir uppåt en miljon kronor, som en familj, som avstår från den tjänsten, går miste om.

Dessutom belastas enlönefamiljer av ungkarlsskatt, ingen rätt till existensminimum, lägre bostadsbidrag vid samma nettoinkomst, ingen pension för hemmaåren m m.

Detta är ett klart brott mot rätten att välja vård och fostran av egna barn, som Europakonventionen Om Mänskliga Rättigheter tillförsäkrar samtliga undertecknarländers medborgare (alltså även Sveriges).

Den dag en vitbok skrivs om det stora elände som din regerings sovjetiska tvångspolitik orsakat vårt land, kommer också ditt namn, Lena Hallengren, att dras ned i smutsen.

Vill du verkligen utsätta dig för en så hård historisk dom?

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Thursday, September 29, 2005 at 10:53:18 (MEST)


Kopiera länk 05-09-14

Sverige, en socialistisk enpartistat?

I demokratiska länder är det folket som kontrollerar de styrande. I socialistiska länder är det tvärtom, d v s de styrande som kontrollerar folket.

I socialistiska länder är människor så beroende av pengar från staten (folkets egna) att de inte vågar ifrågasätta makthavarna. (Jfr Kuba, Syrien och Nordkorea.)

Ett exempel på sådan styrning kan hittas på närmare håll: den svenska barnomsorgen. En heltidsplats där kostar 135.000 kr att producera. Den säljs sedan till medborgarna för 12.000 kr. Vilken annan vara eller tjänst kan köpas till ett så reducerat pris? Varför denna utförsäljning?

Jo, staten vill ha kontroll över människorna och då framför allt barnen för att utrusta dem med de rätta socialistiska värderingarna.

Ett annat, anknytande, exempel är den pension som dagens fattigpensionärer får. D v s de kvinnor som gratis fostrat en hel generation av välartade barn men inte fått annat än nedvärdering för denna sin insats.

Hundratusentals pensionärer (kvinnor) får en pension som ligger mellan 4 - 6.000 kr efter skatt. Jämför gärna den med vad en invandrad pensionär får i äldreförsörjningsstöd - nästan 10.000 kr i månaden - utan att ha betalat in en enda krona i skatt.

På alla sätt ska föräldrar avskräckas från att själva ta hand om sina barn, t o m med hotet om fattigdom när de går i pension.

I landet med världens högsta skatter finns inga pengar till skola, sjukvård eller omsorg men väl till en gigantisk kontrollapparat bestående av 550 statliga verk och myndigheter samt hur mycket pengar som helst till organisationer som vill hjälpa staten i dess strävan att få folk att tänka och handla rätt. Till exempel grupper som arbetar med politiskt korrekta frågor som jämställdhet, homosexualitet och rasism.

Sverige har idag 1,2 miljoner arbetslösa, som är beroende av bidrag för att överleva. Samtidigt finns det kvinnor, som inget hellre vill än stanna hemma några år med barnen medan de är små. En smart lösning vore väl då att låta dessa kvinnor avstå från förvävsarbete några år för att bereda plats för alla dessa arbetslösa. Men i diktaturländer är det staten som bestämmer och den svenska staten har bestämt annorlunda.

Slutar med ett citat av den tyska journalisten Jutta Rabe: "Sverige är ett gammaldags socialistiskt land där regeringen alltid har rätt. Sverige är värre än Sovjeunionen var, för där visste människorna åtminstone att de levde i ett sådant system. I Sverige däremot är människorna naiva och tror blåögt på vad regeringen berättar för dem."

Hillevi Erlandsson, <hillevierlandsson@familjen.com>
Gnesta, Sverige - Wednesday, September 14, 2005 at 09:04:18 (MEST)


Kopiera länk 05-09-03

Den kollektiva omsorgen, ett skäl till att pojkar presterar sämre

Härom dagen skrev statens utredare Mats Björnsson i Dagens Nyheter att det är statistiskt tydligt att pojkarna i Svergie halkar efter flickorna i studieresultat i grundskolan och att gapet mellan de två grupperna ökat under senare decennier.

Mot den bakgrunden vill jag anföra följande:

Pojkarna i Sverige är utsatta för en systematisk begränsning i sin hjärnutveckling genom att mycket tidigt tas ifrån sitt revir - hemmet - och sättas i ett främmande sådant - daghemmet - för att tas om hand av människor som inte är anhöriga.

Den dagliga separationen från modern och hemmet är förödande för den lille pojkens hjärna. Det tar två år och tre månader utanför moderlivet för ett barn att uppnå tillräcklig mognad för att vistas utanför hemmet utan att skadas, för pojkar tar det ännu längre tid.

Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har en så hög procent av ett lands pojkar utsatts för en så radikal förändring av sina uppväxtförhållanden som pojkarna i dagens Sverige.

Den manliga hjärnan är mycket känsligare för vistelse utanför sitt revir än den kvinnliga. Den manliga hjärnan tål också stress och bristande fasthet i rangordning och tidig separation från modern sämre än den kvinnliga. Härav följer att svenska pojkar uppvisar sämre och sämre resultat i skolan oavsett vilken "socialgrupp" de kommer ifrån.

Enligt Björnsson är den tendensen särskilt tydlig i de nordiska länderna och allra tydligast i Sverige. Sverige måste därför räkna med att fler och fler pojkar kommer att uppvisa bristande läsförmåga och vilja till intellektuell aktivitet, så länge som vi berövar dem sina hem och sina mödrar på ett så tidigt stadium som vi nu gör.

Pojkarnas beteende blir också, med den uppväxt de får i Sverige, mer och mer stereotypt - med syndrom som ADHD, DAMP och Asperger som alltmer framträdande.

Den manliga hjärnan är beroende av att veta sin rang i gruppen och beroende av att sträva efter att fastställa och/eller förbättra sin rangposition. För en ettårig pojke att lämna sitt hem på morgonen fem dagar i veckan och framleva dagen ihop med andra småbarn från andra familjer är totalt onaturligt och därför skrämmande. Neocortex hindras i sin utveckling av sådana förhållanden.

För flickor, vars hjärnor är mindre inriktade på att finna sin exakta rangposition, är vistelsen på ett daghem för tidigt (före två år och tre månaders ålder) inte lika upprivande. På daghem - vars neurologiska och psykologiska effekter ännu inte utvärderats - torde små pojkar få den absolut sämsta miljön för sina växande hjärnor - om man utgår ifrån vad vi idag vet om skillnaderna mellan pojkars och flickors hjärnor.

Till mina kollegor på Georgetown Family Center i USA säger jag att Sverige kan erbjuda ett forskningsfält som de själva inte kommer åt: hur den mänskliga hjärnan utvecklas när den blir för tidigt avskuren från modern och reviret.

Sedan några år tillbaka får man nämligen i USA inte längre separera schimpansungar för tidigt från modern för forskningsändamål, men i Sverige är så'nt OK, åtminstone med människobarn.

Björnssons rapport visar hur det går för ett sådant land, även om Björnsson själv, som den lojale statstjänsteman han är, naturligtvis avstår från att själv dra de politiskt icke korrekta slutsatser som tränger sig på alla oss andra.

Eva Sternberg, hjärnforskare & familjerådgivare, <eva.sternberg@telia.com>
Mölndal, Sverige - Saturday, September 3, 2005 at 15:45:01 (MEST)


Kopiera länk 05-08-27

Hot mot mänskligheten

Den barnomsorgspolitik som nu härjar kommer att ta död på många småföretagare och deras familjer. För hur har Andnor & Co. tänkt sig att en ensamföretagare ska kunna vara pappaledig när hela familjens ekonomiska existens hänger på honom?

Ska familjeförsörjaren stänga sitt företag, låta kunderna försvinna, anmäla sig som arbetslös och gå till socialen och be om försörjning?

Det är en skrämmande familjepolitik som förs i detta land och det ser ut att bara bli värre.

Vi har liten rätt till våra barn idag, om några år kanske barnen är statens från det att de sett dagens ljus.

Föräldrarollen ska tydligen utrotas, föräldrarna inte göra så mycket annat än arbeta och barnen växa upp på institution. I förlängningen kommer det att bli barnarbete också i vårt land, med motiveringen att alla, såväl vuxna som barn, solidariskt måste bidra till att försörja staten med skatteintäkter.

Vart är vi på väg? Låt inte staten styra våra liv!

Karin Rissveds, <karin.rissveds@ithuset.net>
Gårdvik 177, 790 23 Svärdsjö, Sverige - Saturday, August 27, 2005 at 15:41:22 (MEST)


Kopiera länk 05-08-22

Dags för folk att vakna och återta makten

När det drar ihop sig till val kryper diverse politiska figurer ur sina "hålor" och delar frikostigt ut sina löften. Under sommaren har t ex landets socialminister dragit fram och förskönat sitt partis familjepolitik.

Hon har en poäng och den är att valets viktigaste fråga är familjepolitiken. Som bekant har Sveriges familjer det besvärligt. Som vi vet klarar man sig inte på en enda inkomst.

Vilket parti har skapat denna situation? Vilket parti går ut med att säga "en bra och allomfattande familjepolitik" men stödjer sedan enbart vissa barn?

Är det inte dags för landets väljare att se sanningen i vitögat och kräva en politik som stödjer alla familjer?

Demokrati betyder för folket - inte för politikerna. Valfrihet betyder att man ska kunna välja - inte tvingas till en av politiker anbefalld livsstil.

Barn ska ha rätt till föräldrar och föräldrar ska ha rätt att se sina barn växa upp, se deras första steg och höra deras första ord.

Vi vet vilket parti som skapat denna osunda,snedvridna politik. Ska vi inte kunna ändra detta i nästa val?

Katherine Norén, <catnoren@eircom.net>
Irland - Monday, August 22, 2005 at 22:37:58 (MEST)


Kopiera länk 05-07-26

Låt barnets behov av två föräldrar styra

Se upp med 2002 års vårdnadskommittés försök att vrida klockan tio år tillbaka.

Låt istället barnets behov av två föräldrar styra.

Försök att få din förening eller organisation att agera och lämna remisssvar!

Skriv även på uppropet mot "mammavetot" och sprid det vidare i din omgivning.

Mer information och skriv under på adressen: http://www.namninsamling.com/site/get.asp?sverigesbarnlobby

Läs ännu mer exempelvis på Pappa-listan: http://home.swipnet.se/~w-21810/mansjouren/index.htm#PAPPA

Samt på aktuella Fäder för rättvisa: http://www.f4j.se/

Per, <jagenman@yahoo.se>
Stockholm, Sverige - Tuesday, July 26, 2005 at 22:18:06 (MEST)


Kopiera länk 05-07-06

Mitt barn är inte statens

Fick oss följande dikt tillskickad av en medkämpe. Den var publicerad i Nerikes Allehanda 85-04-10. Vi tycker att den är så bra att vi vill att även du ska få möjlighet att läsa den:

Jag har önskat mig ett barn i femton år. 
Jag har burit ett barn i nio månader. 
Under de första fem svimmade jag varje dag. 
Jag har fött ett barn under ett långt och smärtsamt värkarbete. 
Jag har vakat över ett barn i sjukdom och smärta dag och natt i snart ett halvår. 
Om tre månader är mödrapengen slut. 

Jag fick till sist av livet det enda jag nånsin ville. 
Allt det andra var bara för omgivningens krav. 
Men innan ens ett år har gått ber man mig underteckna papperen om en plats i daghemskön

Mitt barn tillhör sig själv. 
Så länge han är liten är jag till för att hjälpa honom finna sitt liv. 
På hans villkor, på hans sätt. 
Min "barnuppfostran" är att följa honom. 
Att leda honom till livet med en ledning som egentligen är hans. 
Jag tror på honom och respekterar honom.

Han tillhör sig själv och är för mig ett lån som livet gav mig. 
Men så länge han är liten hör han till mig och till sin far. 
Vad som blir av hans liv kan ingen veta och ska ingen styra. 
Det är en överraskning som är bara hans. 
Men om en sak är jag övertygad: 
Han är inte svenska statens egendom.

Anna Hammarén genom:

Webmastern, <barnatid-webmastern@algonet.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, July 06, 2005 at 20:45:48 (MEST)


Kopiera länk 05-05-30

Öppet brev till Berit Andnor om nonchalans mot mänskliga rättigheter

Socialminister Berit Andnor har tillsammans med andra lämnat en motion till s-kongressen innebärande att kommuner bör ges rätt till veto mot privata skolor.

Denna motion har föranlett följande öppna brev till socialminister Andnor

Bästa Berit Andnor

Med anledning av er aktuella motion om vetorätt mot privatskolor ber jag att få påpeka, att en sådan motion grovt strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter och föräldrarätten där, som framgår av nedanstående citat.

Jag bilägger en debattartikel av professor Jacob Sundberg, som tangerar temat. Du kan därmed inte säga till framtida bedömare av personerna bakom dagens politiska förtryck i Sverige, att Du har varit oinformerad eller i god tro över de kontinuerliga övergrepp mot mänskliga rättigheter som Du och Dina styrande partikollegor gör er skyldiga till genom er förtryckande familje- och skolpolitik, vilken gjort mig och min familj och många med oss till flyktingar från det land som var vårt.

Krister Pettersson, Prag, Tjeckien

----------------------------

Bilaga 1, Utdrag ur Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter, Första Tilläggsprotokollet, Artikel 2:

"Ingen må förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

Denna artikel kompletteras av Europakonventionen om Mänskliga Rättigheters huvuddokument, Artikel 14, om förbud mot diskriminering på grund av t ex övertygelse (t ex om vad som är god vård och fostran av barn).

----------------------------

Bilaga 2, Artikel av Prof. Jacob Sundberg

Mänskliga rättigheter och lagars funktion (Publicerad i SDS 1983-09-15)

EFTER ATT ha tagit del av det intressanta meningsutbytet mellan Krister Pettersson, som inledde med en välskriven artikel Mänskliga rättigheter - också i Sverige (SDS 6/9), och paret Ingrid Hanell och Anders Holtsberg, som publicerade ett motinlägg under titeln Barnstugor och socialism (SDS 9/9) har jag några synpunkter att tillfoga.

Krister Pettersson, som är styrelseledamot i Familjekampanjen, framställer ett antal skäligen okontroversiella sanningar rörande Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i anslutning till familjeproblemen. Man kan kanske inte begära att en artikel av det formatet skall innehålla en utförligare argumentering. Jag vill dock beklaga att Pettersson icke åtminstone nämnde målet Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen mot Danmark. Europeiska domstolen avkunnade sin dom i målet den 7 december 1976 med en motivering som direkt tog sikte på svenska förhållanden.

Inspirerade av Sverige hade danskarna nämligen år 1970 lagstiftat om sexualundervisningen i folkskolan. Genom olika skolbyråkratiska konstgrepp, välkända från det svenska skolsystemet, hade man sedan infört en obligatorisk sexualundervisning för skolbarnen i de danska statliga skolorna. Sedan en kompakt föräldraopinion i det religiöst tämligen engagerade Danmark motsatt sig detta, anförde några föräldrar klagomål i Strasbourg gällande kränkning av den av Krister Pettersson berörda Art 2 i första tilläggsprotokollet.

VISSERLIGEN fann domstolen att någon kränkning icke kunde anses ha förelegat. Det var emellertid så nära en fällande dom man kunde komma utan att konstatera kränkning. Domsmotiveringen gick nämligen ut på, att det var existensen av privatskolorna som räddade danska regeringen. Även ett mycket generöst stöd till privatskolorna dispenserade icke statsmakterna från skyldigheten att i de statliga skolorna respektera föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse, men existensen av samma stöd gjorde det i alla fall motiverat att se generöst på hur de danska statsmakterna utformat en undervisning, som i sig var ägnad att kränka en sådan övertygelse. Föräldrar kunde ju slippa få sin övertygelse kränkt genom att sätta barnen i privatskola. Pekpinnen häri för Sveriges del framträder, om man gör klart för sig, att stödet till de danska privatskolorna medfört att det i Danmark, med 5,2 miljoner invånare finns 60 000 elever i privatskolorna, under det att i Sverige, med över 8 miljoner invånare det allenast undervisas ca 5 800 skolpliktiga elever i skolor med enskild huvudman, d v s privatskolor (SOU 1981:34).

INGRID HANELLS och Holtsbergs motinlägg bygger på vad som skulle ha varit "politikernas och statens syfte" med de olika åtgärder vi fått uppleva under perioden efter det socialdemokratiska generationsskiftet på 1960-talet. Temat är intressant. Hur vet man vad som är "syftet"?

Att staten, som är en tänkt enhet, icke kan ha något syfte är ju klart - lika litet som den kan känna hat, glädje, sorg eller smärta. Hur är det med politikerna? Alla kan ej dras över en kam. Att en vettvilling sparkar på spisen i "syfte" att han skall få mat är förstås ointressant, fast det kan överföras till politikernas värld. Många välmenande, men juridiskt okunniga och naiva politiker har lurats av slugare huvud att tro att s a s manna skulle falla från himlen, om de beslöt som den sluge föreslog. De välmenandes "syfte" var onekligen att mannan skulle falla, men resultatet av beslutet blev, när mannan icke föll, att den sluge fick som han ville till egen förnöjelse.

Statens och de politiska medlöparnas "syfte" är därför ointressant. Men hur är det med syftet hos dem som blir kvar, de styrande?

BAKOM en lagstiftning kan man urskilja tre stadier. Det första stadiet är den politiska debatten som föregår ett val eller annat regimskifte. Då är politikerna ofta rörande uppriktiga. När de socialistiska partiernas program skisseras, råder det inget tvivel att man eftersträvar det slags samhälle som redan föreligger i DDR, i Tjeckoslovakien och på andra ställen i socialistlägret, litet skönmålat men i allt väsentligt samma slags samhälle. Man ser att Krister Petterssons beskrivningar kan ha hämtat åtskilligt härifrån.

Det andra stadiet uppträder i riksdagsuppgörelserna. Nu har departementens folk, lagkoncipisterna, gjort sitt beställningsarbete. Regimens beställning - vars "syfte" man känner från det första stadiet - har nu effektuerats genom byråkratiska skrivningar i utslätat språk, där allt är tillrättalagt för att få verket så problemfritt genom riksdagen som möjligt. Från olika vinklar besett står det i dessa skrifter knappast ett sant ord (oss opponenter emellan) eller vad som sägs är till för att dölja de verkliga avsikterna (oss styrande emellan).

Det tredje stadiet uppkommer när lagstiftningen är fullbordad och lagen skall tillämpas pä befolkningen. Har då regimens politiker varit skickliga och lagkoncipisterna beställsamma, kanske lagen får en funktion som svarar mot de syften som yppades i det första stadiet, ehuru något sådant syfte aldrig går att belägga i vad som producerades i det andra stadiet.

JAG VILL erinra att i amerikansk journalistik, där man är oändligt mer intresserad av och kunnig i juridisk debatt än i svensk sådan, man ofta nog finner initierade resonemang kring just denna skillnad mellan syfte och funktion, mellan "intent" och "effects". Det är trevligt att finna att Ingrid Hanell och Holtsberg kommit att intressera sig för frågeställningen i "syftet". I relation till Krister Petterssons artikel är det emellertid svårt att se att de lyckats få sagt mer än Goddag-Yxskaft.

JACOB SUNDBERG Professor i juridik & allmän rättslära, Stockholm

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Prag, Tjeckien - Monday, May 30, 2005 at 15:41:31 (MEST)


Kopiera länk 05-05-28

Barnens rätt till sina föräldrar (3)

Jag får intrycket att din före-detta ännu inte hämtat sig från den känslomässiga smäll det innebar att ni två flyttade isär. När sedan sonen också bestämde sig för att dra blev det ytterligare en smäll på samma ömma ställe.

För att man ska kunna vara till någon nytta för sina barn som förälder måste man själv vara i något så när känslomässig balans. Det är uppenbart att din fd (ännu) inte återuppnått detta önskvärda sinnestillstånd.

Det kan man antingen reagera på som resten av samhället och större delen av den familjerådgivande expertisen skulle: med klander och avståndstagande. Men hur bra vore det för sonen, som trots allt bara har en farsa, och hur bra vore det för farsan själv?

En mer konstruktiv lösning vore därför att såväl du som sonen inser era nyckelroller i sammanhanget och att ni därför återupptar kontakten med den aktuella föredettingen/pappan. Det skulle sonen vinna på och även den ifrågavarande manspersonen. (Det senare sagt i förhoppningen att du inte ser känslomässig uppbyggnad på den kanten som en nackdel).

En som själv varit där, Örebro, Sverige - Saturday, May 28, 2005 at 19:02:56 (MEST)


Kopiera länk 05-05-27

Barnens rätt till sina föräldrar (2)

Jag läste ditt inlägg om sonen som ej får träffa pappa så mycket. Hu, vad jag tycker sån't är sorgligt!

Jag har själv en 12-årig dotter som bor hos sin mamma och hennes sambo mest, och hos mig och min fru varannan helg. Jag saknar henne ofta men har vant mig.

Nu läser jag ditt inlägg och tänker vad mycket hjärtevärk det finns i detta svenska samhälle under ytan. Men min erfarenhet är att man måste klara av det. Så är det bara. Är man skild kan man inte påverka den andra parten utan risk för att barnet kommer i kläm.

Ta stöd av din nuvarande familj, om du har någon att tala med. Bygg upp en kärleksfull tillvaro så gott du kan, även om det känns som ett hål i hjärtat att det ser ut som det gör. Låt dina barn växa upp i denna tillvaro, och släpp inte din del av ansvaret. Tar inte den andra parten sitt ansvar ska åtminstone du göra det.

Jag vill varna för att bygga upp agg mot den andre. Han är en vuxen människa och måste själv ta konsekvenserna av sina handlingar i framtiden. I bästa fall kommer han att ändra sig självmant av din hållning. Men låt för all del inte detta förstöra ditt eget liv. Man kan överleva och ha ett gott liv ändå.

FW, <misterhw@yahoo.com>
Sverige - Friday, May 27, 2005 at 23:10:25 (MEST)


Kopiera länk 05-05-27

Barnens rätt till sina föräldrar

Är själv separerad sen drygt 4 år tillbaka. I början fungerade min sons växelvisa boende hos pappan och mig, dock ej ekonomifrågorna.

Efter drygt tre år ville sonen bo hos mig på heltid. Pappan blev "sur" över sonens beslut (sonen då drygt 13 år gammal) och straffar honom numera med att han ej får sova över och umgås med pappan.

Idag träffar sonen sin pappa ca 1-3 timmar var 14:e dag, då de äter på sta'n eller går på bio. De är aldrig tillsammans i faderns hem där han lever med en ny kvinna.

Sonen är ledsen men klarar ej att säga det till pappan och låter aggressionerna gå ut över mig istället. Jag och pappan har ingen kontakt trots att vi bor nära varandra.

Hur gör jag? Har någon ett tips? Vart tog sonens rätt till sin andra vårdnadshavare vägen?

Carola, <carola.sundberg@spray.se>
Gävle, Sverige - Friday, May 27, 2005 at 16:29:37 (MEST)


Kopiera länk 05-05-24

Censur, igen (3)

Nu är jag helt konfunderad. Ska jag tolka ditt svar som att du anser att syftet med mitt inlägg var att sabotera? Att jag utgår ifrån min personliga situation gör mig verkligen inte speciellt unik på detta forum, flertalet inlägg fokuserar på författarens personliga situation. Ska de också föra en separat diskussion med er via mail?

Dessutom är jag inte unik på något sätt, det finns väldigt många andra i min situation, vilket gör att det, i allra högsta grad, får anses av allmänt intresse att använda det som exempel.

När det gäller sifferuppgifter är det, som jag påpekat tidigare, inte en diskussion som jag initierat. Om du tror att mitt syfte är att diskutera hur era förslag skulle drabba mig tror du fel, mitt intresse ligger uteslutande i att diskutera ämnet, det vill säga "barnens rätt till föräldrars tid".

Med det menar jag alla barns rätt till sina föräldrars tid, inte bara barn som lever i typfamiljer som passar in i er idealbild av hur samhället borde se ut, samt barns rätt till båda föräldrarnas tid, inte barns rätt till endast ens tid, som den här diskussionen tycks handla om.

Om någon är intresserad av att diskutera denna viktiga fråga är ni välkomna att kontakta mig.

Beatrice Nilsson, <beasbrevlada@hotmail.com>
Stockholm, Sverige - Tuesday, May 24, 2005 at 16:31:05 (MEST)


Kopiera länk 05-05-20

Censur (2)

Först vill jag beklaga att du inte fått vårt svar på ditt andra inlägg i debatten om föreningens manifest, som du initierade 05-04-12 (enligt nedan). Ett förklarande brev skickades men kom tydligen inte fram.

Syftet med föreningen debattforum på webben är att föra debatter som är intressanta, inte bara för debattörerna själva utan också för andra. En faktor som påverkar vår bedömning av detta allmänintresse är debattforats utformning, med ett enda huvudspår där alla inlägg i alla diskussioner hamnar efter varandra, huller om buller.

Den lösningen får konsekvensen att varje påbörjad debatt måste föras till någon slags acceptabel avslutning inom ett fåtal inlägg. I annat fall tror vi att besökarna avskräcks, inte bara från den aktuella debatten utan från hela avdelningen, och det vore synd på så bra material, tycker vi.

Vår bedömning av debatten med dig om vårt manifest blev alltså att den var på väg att bli så spretig (i termer av olika inlägg), så detaljerad (i termer av hänvisningar till sifferuppgifter från olika håll) och så fokuserad på din egen personliga situation att vi befarade att övriga läsare skulle tappa intresset - för hela avdelningen.

Därför valde vi att sammanfatta meningsutbytet med dig i två inlägg där vi, i vårt svar, försökte fånga upp dina viktigaste frågor i förhoppningen att även du skulle uppskatta vår pedagogiska insats. Tyvärr gjorde du inte det (av ovan förklarade skäl.).

Vi sysslar inte med censur i den meningen att vi försöker utestänga åsikter som går stick i stäv med föreningens. I själva verket välkomnar vi dem, eftersom de ju hjälper alla engagerade att komma fram till väl övervägda ståndpunkter. Men vi tillämpar censur i betydelsen att vi försöker hålla uppenbart saboterande och för den genomsnittliga webbplatsbesökaren ointressant material borta. Om vi inte gjorde det hade vår debattavdelning varit sabbad för länge sedan och du aldrig kommit på tanken att göra några inlägg där.

Om du vill fortsätta att diskutera hur du personligen skulle påverkas om familjepolitiken lades om i den riktning som föreningen förespråkar är du välkommen att göra det per telefon eller e-post. För familjepolitiska frågor av mer allmänt intresse står vårt debattforum även i fortsättningen öppet för dig.

Christer Westerlund, föreningsordförande <barnatid@algonet.se
Surahammar, Sverige - Friday, May 20, 2005 at 21:11:00 (MEST)


Kopiera länk 05-05-20

Censur?

Jag undrar vad som hänt med mitt senaste inlägg på detta forum, inte nog med att ingen bemödade sig med att svara på mina frågor, det verkar nu dessutom som att inlägget plockats bort. Ska det vara någon mening med ett debattforum bör väl alla få komma till tals? Detta forum tycker jag verkar vara totalt oseriöst, så även denna förening vid en närmare granskning!

Beatrice Nilsson, <beasbrevlada@hotmail.com>
Stockholm, Sverige - Friday, May 20, 2005 at 13:19:41 (MEST)


Kopiera länk 05-05-18

Debatt om hemmaföräldrar på Familjeliv.se (2)

Kommentar till Carolinas inlägg den 18/5 nedan.

Först vill jag säga att jag personligen inte heller är någon vän av statlig eller kommunal ersättning till hemmavarande småbarnsföräldrar utan skulle föredra avdrag på skatten för försörjningsbörda som en mycket mer effektiv och frihetsskapande lösning. Men i det socialistiska samhälle som Sverige blivit har det blivit svårt att få gehör för en sådan idé.

För övrigt tillämpar jag samma punktindelning som i det föregående inlägget:

1) Den befintliga, kraftigt subventionerade, barnomsorgen höjer inte välståndet som påstås i inlägget utan sänker det - av två skäl. Dels eftersom nyttan av tjänsten understiger produktionskostnaden och dels eftersom den beskattning som erfordras för att finansiera tjänsten slår ut marginella verksamheter och jobb. Därför finns det alla möjligheter att, genom en mindre slösaktig användning av de aktuella skattepengarna, minska statens utgifter och höja välståndet.

2) Det måste finnas fler mått på jämställdhet än lön och antal förvärvsarbetstimmar. Min mor hade fullt upp med sin mer hem-och-barn-orienterade del av det gemensamma livsprojektet, min far fullt upp med sin mer inkomstgenererande. Men i oss barns ögon var de båda lika mycket värda. Det tror jag nog att de var också i andras.

3) Om man absolut vill jobba jättemycket - som debattören, uppenbarligen vill - även om det inte längre skulle behövas för försörjningens skull, skulle en annan ordning med mindre slöseri av skattepengar leda till större sådana möjligheter tack vare en ökad efterfrågan på arbetskraft.

4) Att få barn innebär konsekvenser. De måste vi föräldrar vara beredda att ta - eller avstå från att skaffa barn.

5) Låt föräldrarna själva bestämma arbetsfördelningen mellan dem, över hela fältet från förvärvsarbete till hemarbete. Allting annat vore förtryckande!

6) Alla barn har ändå två föräldrar, vare sig dessa lever ihop eller ej. Ansvaret för barnen - och därmed också för den andra föräldern - upphör inte bara för att man flyttar isär.

7) Hur allvarligt är det egentligen att barnen ser den ena föräldern utföra vissa sysslor och den andra föräldern andra? Och hur mycket bättre har det blivit när ingen är hemma?

Bo C Pettersson, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, May 18, 2005 at 18:02:47 (MEST)


Kopiera länk 05-05-18

Debatt om hemmaföräldrar på Familjeliv.se

Jag är mycket på www.familjeliv.se och har skapat en tråd där om hemmaföräldrar. Idag var där en kvinna som skrev följande:

Jag anser inte att ni har något vettigt argument varför man ska få betalt när man är hemma. Jag har däremot ett par argument varför man inte borde få det:

1) Det minskar produktiviteten i Sverige, d v s det ger mindre pengar till statskassan och vi måste sänka vår standard.

2) Det kommer att öka ojämlikheten i samhället eftersom det blir ännu sämre att anställa kvinnor framförallt på viktiga positioner.

3) Det kommer att leda till att kommunerna drar ner på barnomsorgen och tvingar föräldrar att vara hemma.

4) Det kommer leda till ett kunskapsdränage eftersom man inte kommer ihåg sin utbildning när man går tillbaka till jobbet efter 6 års hemmaarbete.

5) Det kommer att ge män än mindre makt i hemmet om kvinnor är hemma med barnen hela tiden kommer aldrig papporna ges möjlighet att vara ensamma med sina barn och de kommer i högre utsträckning än nu bara bli en familjeförsörjare.

6) Det är en reform omöjlig att använda om man inte lever i en kärnfamilj eftersom det inte ger tillräckligt mycket pengar för en ensamstående.

7) Det kommer ge barn en sned uppfattning av könsrollerna, de ser aldrig sin mamma jobba och de ser pappan som en familjeförsörjare. Jag anser att man bör visa barnen ett samhälle som är jämställt.

Vad säger ni här om detta?

Carolina, <carolinakaya@netatonce.net>
Malmö, Sverige - Wednesday, May 18, 2005 at 14:33:33 (MEST)


Kopiera länk 05-05-10

Samma jobb, olika ersättning (3)

Tack för ditt svar! Håller med dig! Önskar att vi kunde leva på min mans lön! Jag vore hellre beroende av honom än av staten!

Detta är knappast politiskt korrekt och feministerna går väl i taket! Men varför är det så farligt att vara beroende?

Vi har blivit så individualistiska att vi inte vågar vara beroende av varandra, men priset är att vi förlorar en del av vår mänsklighet, vi förlorar den sanna gemenskapen. Gemenskapen mellan föräldrar och barn förstörs i vårt samhälle för att vi inte vågar vara beroende.

Anna Nurmi, <annanurmi@hotmail.com>
Kista, Sverige - Tuesday, May 10, 2005 at 21:25:00 (MEST)


Kopiera länk 05-05-09

"Vårdnadsbidrag", som att svära i kyrkan!

I boken Tid för barn? (SNS Förlag) ifrågasätter jag familjepolitikens inriktning mot att "tvinga" alla föräldrar att låta barnen börja på dagis kort efter det att de fyllt ett år. Barn är individer med delvis skilda förutsättningar och behov. En del är robusta och tidigt utvecklade, andra är känsliga och drabbas lätt av infektioner.

Många barn behöver mer tid för att få en god anknytning till sina föräldrar och för att utveckla sitt immunförsvar. Mitt förslag är att föräldrarna, under barnets andra år (12-24 månader) ska få välja mellan dagis och ett beskattat statligt vårdnadsbidrag på 10 000 kronor per månad. Under barnens tredje år ska kommunerna få rätt att erbjuda ett liknande avdrag. Men när en socialdemokrat som jag talar om vårdnadsbidrag uppfattas det, inom partiet, som en svordom i kyrkan.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Socialminister Berit Andnor dömde genast ut mig som reaktionär, och i en artikel i Dagens Nyheter skriver hon och förskoleminister Lena Hallengren att jag ställer ett "borgerligt" vårdnadsbidrag mot deras generösa föräldraförsäkring, generella barnbidrag och en förskola av god kvalitet. De vill inte förstå. Jag värnar också om föräldraförsäkringen, barnbidraget och förskolan och framhäver den svenska familjepolitiken som ett internationellt föredöme. Men jag vill göra den bättre.

Min poäng, som Andnor och Hallengren negligerar, är att alla barn inte mår bra av att börja på dagis vid ett års ålder. Dessa barn och deras föräldrar lämnas idag i stort sett utan stöd. Det drabbar främst lågavlönade mammor och pappor som inte har några marginaler att ta av när de behöver skjuta upp dagisdebuten. För mig är vårdnadsbidraget en fråga om solidaritet.

De båda statsråden hävdar att man inte kan klara sig på 10 000 i månaden men tiger om att deras eget "vårdnadsbidrag" (de 90 lägstanivådagama inom det nuvarande systemet) ger en ersättning på bara 1 800 kronor per månad. Tack vare stödpartierna ska lägstanivån tredubblas från 2006, men det blir ändå bara drygt 5 000 i månaden. Tiotusen per månad är för övrigt vad många lågavlönade mammor tvingas leva på när de går ner på deltid efter föräldraledigheten.

Andnor och Hallengren menar att vårdnadsbidraget bevarar traditionella könsroller. De bortser då från att jag vill kvotera en del av bidraget för att få papporna att ställa upp. Regeringens eget vårdnadsbidrag (lägstanivådagama) innehåller däremot inga pappadagar.

Jag tror att förutsättningarna att få män att ta hand om sina barn blir bättre om föräldraledigheten kan förlängas så att pappadagarna inte riskerar att gå ut över amningen. Erfarenheten visar också att män är mer benägna att ta hand om barnen när spädbarnstiden är över.

Nästa motangrepp står forskaren Bengt-Erik Andersson för. Han hävdar, på DN Debatt (8/4) att hans forskning visar att barn som börjar på dagis före ett års ålder får mycket bättre skolresultat än andra barn. Han nämner inte att studien bara avsåg 120 barn varav 19 började på dagis före ett år. Enligt hans studie fanns, vid 13 års ålder, inte någon egentlig skillnad mellan dem som började i kommunal omsorg när de var mellan ett och två och de som var hemma under hela förskoletiden. Den enda skillnad han fann var mellan barn som började före ett års ålder och alla övriga barn.

Andersson redovisar ingen förklaring till varför barn som debuterar i kommunal barnomsorg före ett års ålder skulle klara sig bättre i skolan än de som börjar ett halvår senare. Det före faller nästan orimligt att tänka sig att sex månader mer på dagis eller hos dagmamma vid en ålder då barnen varken kan prata eller gå skulle ha så stor betydelse. Sannolikt är utfallet bara ett resultat av slumpen.

Min slutsats är att förskolan sannolikt har en positiv skolförberedande betydelse men att effekten av att börja på dagis vid ett års ålder snarare än vid två eller tre är liten eller obefintlig. Det finns alltså ingen anledning att tvinga barn att börja i förskolan redan vid ett års ålder. Låt föräldrarna avgöra vad som är bäst för dem!

Per Kågeson, <kageson@comhem.se>
Stockholm, Sverige - Monday, May 09, 2005 at 19:10:37 (MEST)


Kopiera länk 05-05-08

Jag vill vara dagmamma men får inte (2)

Kommentar till Carolin Kayas inlägg 05-04-25:

Du väcker en fråga som förmodligen är av intresse för alla som upptäckt orättvisan och tvånget i den förda barnomsorgspolitiken: "Vad kan man på lokal nivå göra åt saken?"

Eftersom kommunala beslut och dito lösningar i en kommun inte med automatik slår igenom i en annan, blir mitt försök till svar:

1) I många kommuner kan man lägga fram så kallade "medborgarförslag", d v s man kan, precis som ledamöterna i t ex kommunfullmäktige, "motionera", d v s föreslå, att nämnda församlig fattar ett visst beslut. Ring kommunhuset och fråga om denna möjlighet står öppen i din kommun.

2) Starta en namninsamling till förmån för ett visst beslut i kommunfullmäktige, t ex att kommunen ersätter hemmavarande småbarnsföräldrar för den avlastning i barnomsorgen de därmed ger kommunen. Enligt lag måste fullmäktige ta upp en så'n fråga till behandling om minst fem procent av de röstberättigade i kommunen skrivit under.

3) Bearbeta den borgerliga oppositionen & Miljöpartiet för din sak, kanske genom att (i) först kalla samtliga dessa partigrupper i kommunhuset till ett möte där du förelägger dem din fråga och understryker vilken valvinnande potential den har, och sedan (ii) kallar till ett nytt möte med nämnda gruppers ledare för strategidiskussioner.

4) Försöker väcka den allmänna opinionen för din sak genom att skriva insändare och debattartiklar samt (tillsammans med likasinnade), anordna möten och debatter.

Vi i denna förening kan hjälpa till på många sätt på samtliga ovan nämnda spår.

Lycka till, och låt oss hålla kontakten!

Marianne Claesson, föreningsstyrelseledamot
Västerås, Sverige - Sunday, May 08, 2005 at 08:10:37 (MEST)


Kopiera länk 05-05-07

Samma jobb, olika ersättning (2)

Kommentar till Anna Nurmis inlägg 05-04-15:

Det är just den orättvisa du pekar på (att bara man tar hand om andras barn får man betalt men inte om man tar hand om egna) som är denna förenings existensskäl.

Min poäng är att oändligt mycket bättre än statlig vårdlön till hemmaföräldrar vore avdrag för försörjningsbörda i skattelagstiftningen, så att småbarnsfamiljer åter kunde leva på en enda normal lön.

Du kanske invänder att hemmaföräldern inte vill vara ekonomiskt beroende av sin livskamrat, men då blir min invändning: hur mycket bättre är det att i stället vara beroende av staten, som i nyckfullhet, godtycke och orättvisa överträffar de flesta livskamrater med råge?

Familjebildning och barn är för de flesta det som ger livet mening, skapar lycka och personlig mognad. Det livsprojekt som detta innebär borde staten uppmuntra, bl a genom att erkänna familjen som en ekonomisk enhet. Istället gör den tvärt om: uppmuntrar till individualism, söndring och separation.

Resultatet står i eldskrift i skyn och är läsbart för alla som fortfarande har synen i behåll; vi har världsrekord i skilsmässor och olyckliga ungdomar.

Endast genom att familjen åter erkänns som den fundamentala komponent den är kommer samhället åter att fungera som det ska och föräldrar och barn återfå den harmoni och livslust de förtjänar.

Bo C Pettersson, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Saturday, May 07, 2005 at 01:46:37 (MEST)


Kopiera länk 05-04-25

Jag vill vara dagmamma men får inte

Mitt namn är Carolina Kaya och jag är mamma. Jag skrivet om dagmammaverksamheten. I vissa kommuner betalas det ut bidrag till dem som startar privat dagmammaverksamhet. Då är de enskilda näringsdikare och betalar sociala avgifter och skatt. Flera kommuner har detta system, men min, Malmö (Västra Innerstaden), säger nej.

- Det finns inget behov, säger de och vill inte ens träffa mig för att prata om saken.

Jag vill inte att min lille son ska börja hos någon annan som dagbarn. Jag vill uppfostra honom själv.

Om det finns en lösning att ta hand om andras barn för att få en månadslön så vill jag ha samma möjlighet som de har i Solna, Mark, Nacka och andra kommuner. Vem kan hjälpa mig vinna denna strid med min kommun?

Carolina Kaya, <carolina.kaya@netatonce.net>
Malmö, Sverige - Monday, April 25, 2005 at 17:07:46 (MEST)


Kopiera länk 05-04-21

Linda Skugge och Expressen hänger på DN:s hets mot hemarbetande kvinnor

Linda Skugges okunniga och hatfulla utfall i Expressen den 10 april mot sina medsystrar, de ”fisande” hemmafruarna, skulle jag ha förbigått med tystnad, om det inte hade varit en - vulgär - kopia av DN:s ledare den 8 mars i år (som du kan läsa här).

DN säger i den att ”politikens uppgifter utformas på ett sätt som är gott i stort. Det är inte hemmafruar.” Att inte de kvinnor som sköter de egna barnens omsorg gör något gott, poängterar DN med ordvalet ”hemmafruar”, som skall associera till onyttiga parasiter. I tävling med DN i hatfylld okunnighet spär Skugge på med att hemmafruar ”sitter hemma och fiser”. DN säger i sin ledare ”sant är att hon (som det ju uteslutande är) inte heller är med och betalar för den barnomsorg hon väljer att inte utnyttja” och försäkrar att detta lögnaktiga påstående är sant. Skugge drar om detta till med ”tro inte att ni får av min skatt till ett vårdnadsbidrag” och fortsätter med ”visst, ta dagispengen, men då måste ni jobba och lägga dagispengen på valfri barnomsorg den ska INTE gå till er” vilket DN i sin ledare hade uttryckt med ”gärna fler alternativ till förskola, gärna en barnomsorgspeng som följer barnet. Men återigen: det måste handla om att stimulera yrkesarbete, inte att subventionera hemmafruar”.

DNs text ”Den kvinna som väljer ett familjeliv framför ett yrkesliv har heller ingenting att klaga över när hon efter en skilsmässa eller vid sin pension har svårt att få ekonomin att gå runt” blir i Skugges vulgära efterapning: ”och sen, när era karlar drar med sekretaren vill jag inte höra ett enda gnäll från er. Då får ni stå ert kast och gå till soc eller hora på stritan”.

DN säger om sina ledare ”Dagens Nyheter är oberoende liberal. Det betyder att ledarsidan verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom. DN står fri från partier och organisationer. Idéerna på ledarsidan är våra egna, men baseras på en noggrann faktakontroll.” Låter bra. Ändå innehåller ledaren den 8 mars grova lögner, som är klart i strid med viktiga mänskliga rättigheter, allt annat än liberal och inte ger mycket för människovärdet. Om människan råkar vara hemmafru vill säga.

Denna DN:s påstådda faktakontroll har missat det faktum, att en hemmamakefamilj under kanske 45 + 35 års sammanlagt yrkesarbete betalar in uppåt en miljon till just offentlig barnomsorg. Den har också missat Statens Offentliga Utredning SOU 1979:89 där civilekonom Petra Lantz redovisar, att en hemarbetande som vårdar 2 till 3 barn gör en fullvärdig heltidsarbetsinsats.

Ändå ljuger DN, att denna nyttiga person inte gör något gott och inte betalar skatt till barnomsorg, när sanningen är, att hennes familj betalar en miljon till andras barnomsorg och dessutom sköter de egna barnens omsorg. Och detta utan kostnad för andra skattebetalare som DN:s ledarskribent eller för den än mer okunniga och vulgära Skugge, som reflexmässigt försökt trappa upp DN:s hetsande mot folkgruppen kvinnor som försöker leva upp till sin övertygelse om vad som är bra barnomsorg, trots dagens oerhörda diskriminering.

Krister Pettersson, Do Blatin 384, Zlicin CZ 15521 Praha 5, Tjeckien. Tel 00420 602 484 161. <hkpn@bredband.net>
Prag, Tjeckien - Thursday, April 21, 2005 at 22:40:16 (MEST)


Kopiera länk 05-04-15

Samma jobb, olika ersättning

Kan någon förklara följande för mig: Jag har tre små barn som jag tar hand om. Det jobbet älskar jag, men tyvärr är det dåligt betalt, ingen lön med andra ord!

Att ta hand om sina egna barn räknas inte som ett arbete. Men det märkliga är att så fort jag lämnar bort dom till någon annan är det ett arbete som ger lön! Jag möter ofta dagmammor i parken och jag undrar varje gång varför de får lön för sitt arbeta medan jag räknas som arbetsskygg. Vi utför ju samma arbete!

Varför måste kvinnan bort från hemmet och bort från barnen för att räknas i dagens samhälle? Detta kallar jag kvinnoförtryck! Ge mig lön för det arbete jag utför!

Anna Nurmi, <annanurmi@hotmail.com>
Kista, Sverige - Friday, April 15, 2005 at 21:23:20 (MEST)


Kopiera länk 05-04-12

Föreningens manifest (2)

Hej Beatrice, och tack för dina synpunkter och frågor!

Vårt manifest skrevs för ca fem år sedan. Då var den genomsnittliga kostnaden för en heltidsplats på dagis ca 100 000 kr per år. Idag är den ca 135 000.

Vidare måste din skatt på ca 20 000 kr/mån representera en klart högre inkomst än vad den genomsnittlige småbarnsföräldern med barn på dagis tjänar. Nedan räknar vi med en genomsnittlig lön på 18 000 kr/mån och en skattekvot (täckande arbetsgivaravgifterna, inkomstskatten, moms och punktskatter) relativt lönen på 80 %.

Vidare förefaller du inte ha tagit hänsyn till att endast inkomsttagare utanför den offentliga sektorn kan bidra med ett inflöde av skattepengar till nämnda sektor. De som befinner sig i denna sektor bidrar ju endast till intern rundgång. Nedan räknar vi med att endast varannan dagisförälder jobbar i den privata sektorn.

Och vidare förefaller du inte ha tagit hänsyn till att den genomsnittliga dagisföräldern lämnar in fler än ett barn för omsorg eller att det, enligt undersökningar, går drygt två dagisbarn på varje förvärvsjobbande dagisförälder.

Låt oss inte heller glömma att det inte bara är medelst skatter som dagisföräldrar "betalar" för sin barnomsorg utan också via föräldraavgifterna. Nedan har vi räknat med att föräldraavgifterna är 10 % av dagiskostnaden.

Om vi justerar och kompletterar din beräkning med ovanstående faktorer får vi att stat-&-kommuns vinst/förlust = 18000 × 12 × 0,8 / (2 × 2) + 135000 × (0,1 - 1) = -79650

Det vill säga, staten ser ut att gå back med, i genomsnitt, ca 79 000 kr per dagisbarn per år. Summerat över hela dagispopulationen pekar det på en total statsfinansiell förlust på drygt 20 mdr kr per år.

Men visst, om staten istället satsade på någon form av föräldralön skulle inte hela denna förlust kunna elimineras, men den skulle kunna minskas.

Vidare oroar du dig för vad som skulle hända med alla förskolelärare om föreningen finge gehör för sitt krav på mer stöd till hemmaföräldrar.

Jag tycker nog att du borde oroa dig mer för sysselsättningen totalt än för denna specifika grupp (såvida du inte själv råkar tillhöra den).

För enligt beräkningar vi gjort kommer vi fram till att den samhällsekonomiskt olönsamma barnomsorgen har sänkt sysselsättningen netto med drygt 200 000 jobb där mer traditionella branscher som jordbruk, fiske och industri redan betalat ett avsevärt högre pris än så. Därför har jag svårt att förstå varför just dagispersonalen nu ska behandlas som en fredad grupp.

Till sist vill jag poängtera att vi i föreningen inte uppfattar det som vår uppgift att presentera en färdig lösning på problemet, eftersom vi ju ändå inte är med i de politiska församlingar där besluten tas. Vår fokus ligger därför på att tydliggöra problemet och att uppdra åt våra förtroendevalda att lösa det.

Christer Westerlund, föreningsordförande, <barnatid@algonet.se>
Surahammar, Sverige - Tuesday, April 12, 2005 at 12:22:22 (MEST)


Kopiera länk 05-04-12

Föreningens manifest

Jag tycker att manifestet låter intressant, dock ställer jag mig frågande inför räkneexemplet. Jag betalar ca 20000 kr i skatt per månad. Enligt ert räkneexempel kostar det ca 6000 kr per månad att mitt barn är på dagis. Det ger en skatteintäkt på ca 14000 kr i månaden när man räknar bort kostnaden för en dagisplats.

Föräldralön + bostadsbidrag kostar enligt ert exempel 5200 kr per månad. Till detta kommer en kostnad på 20000 i förlorad skatteintäkt. Kostnaden för detta alternativ blir då totalt 25200 kr.

Att försöka motivera föräldralön ekonomiskt tror jag är svårt, även om inte alla betalar så mycket skatt, men de flesta betalar ju ändå några tusen i månaden.

Att fler arbetslösa skulle kunna få jobb om föräldrar stannar hemma låter ju bra, men glömmer man inte alla förskollärare som då blir arbetslösa?

Beatrice Nilsson, <beasbrevlada@hotmail.com>
Stockholm, Sverige - Tuesday, April 12, 2005 at 00:36:17 (MEST)


Kopiera länk 05-03-23

Låt barn vara barn och föräldrar föräldrar!

Finns det några gränser för vad dessa sexfixerade makthavare kan tillåta sig med våra barn utan föräldrarnas tillstånd? Det kan man fråga sig efter vad som hänt på Dramatiska Institutet där förskolebarn använts i sociologiska experiment som kan betecknas som perversa.

Dessvärre är fenomenet inte nytt. Redan 1983 utkom en lärobok för förskollärare med titeln ”Barnens kärleksliv”. Där förespråkade författarna Gertrude Aigner och Erik Centervall, bland annat, samlagsrum för barnen på dagis, där de kunde få vara i fred för personalen.

Att det finns en del förvillade människor i vårt samhälle får vi väl stå ut med i vår egen ofullkomlighet, men att Socialstyrelsen ger ekonomiskt stöd till produktion av sådana förvillelser upprör.

I inledningen till boken framkommer att den tillkommit med ekonomiskt stöd från Socialstyrelsen, som välkomnade materialet och ansåg att "…det utgjorde ett värdefullt stöd till barnomsorgspersonalen i deras kontakt med barnens sexualitet." Hur många övergrepp mot barn har skett på våra daghem med stöd av denna bok?

När ett av våra barn började sjunde klass 1983 förklarade skolsköterskan, på första föräldramötet, att hon kunde komma att skriva ut preventivmedel till våra barn utan att tala om det för oss. Att detta beteende stred mot svensk lag bekymrade inte. Skolsköterskans agerande kom ju att stimulera till sexuell aktivitet med barn under femton år, vilket är straffbart enligt Brottsbalken. Budskapet till barnen var att föräldrarna behöver ni inte bry er om, kom till oss istället.

Strider inte ovanstående även mot Föräldrabalken, som säger att föräldrarna har huvudansvaret för sina barn?

Då skandalen på Dramatiska Institutet avslöjats kräver de ansvariga att studenten som har felat skall stängas av. Med tanke på vad som utgått från Socialstyrelsen enligt ovan kan studenten ha uppmanats till sitt handlande av överheten. Studenten kan t.o.m. ha uppfostrats på ett dagis där boken ”Barnens kärleksliv” varit rättesnöret. Kräv ansvar av rätt personer!

Experimentera inte med vår framtid! Låt barn få vara barn och föräldrar föräldrar! Bryt det kommunistinspirerade daghemstvånget!

Sten-Arne Persson, <lantbrukets.ekonomiservice@telia.com>
Hällebytorp 721, Närkes Kil, 705 92 Örebro , Sverige - Wednesday, March 23, 2005 at 08:34:14 (MET)


Kopiera länk 05-03-21

Ge föräldrarna ansvaret åter!

Skolkommunalrådet Agneta Eriksson (s) talade sig, i gårdagens nummer av Sydsvenskan, varm för föräldraansvar när det gäller barnens fostran. Ändå har hennes s-systrar i programskriften Familjen i Framtiden, en socialistisk familjepolitik från sjuttiotalet, som ligger till grund för moderpartiets familjepolitik, sagt:

Individens rätt att själv forma sitt liv måste begränsas. Det är samhället, som i första hand skall ha ansvaret för den sociala, intellektuella och materiella vården av barnen. Föräldrarna har betydelse endast för den emotionella vården. Den sociala och intellektuella vården skall ske i obligatorisk förskola från tre års ålder. Barnens sociala, intellektuella och kulturella utveckling skall vara oberoende av föräldrarnas inställning till förskolan.

Så, det är bara en del av den emotionella vården av våra barn vi föräldrar skall tillhandahålla. Resten ligger på staten, på politikerna och på de statligt anställda.

Vi föräldrar får, av den starka staten, veta att vi inte kan stimulera barnen och är otillräckligt utbildade. Våra normer är urmodiga och vårt sätt att leva gammalmodigt. Därför får vi inte längre något att säga till om. Våra barn skall in på statens dagis och skola, basta! Inget val, inget självförtroende, inget ansvar.

För att den nya föräldern, staten, inte skall ha någon konkurrens från oss gamla föräldrar om barnen har den infört en straffskatt på föräldraskap, som effektivt omöjliggör våra försök att själva fostra våra barn och istället skapar sysselsättning för statens socialarbetare och polis.

Var det så vi medborgare/föräldrar ville ha det? Har vi fått vara med och besluta detta i god demokratisk ordning? Har vi verkligen velat att staten skulle ta över på det sätt den gjort?

När skall statens företrädare - våra politiker - inse katastrofen, ta ansvaret - och återlämna det till föräldrarna?

Grundlurad Småbarnsförälder, Malmö, Sverige - Tuesday, March 21, 2005 at 20:41:48 (MET)


Kopiera länk 05-03-06

Internationella kvinnodagen, en hyllning till manliga normer

På kvinnodagen den 8 mars, går allt tal om jämställdhet ut på, att alla skall ha en ställning i yrkeslivet, ha "egen ekonomisk trygghet" och göra karriär på "manligt" sätt. Det är den manliga normen som gäller den 8 mars, trots att manslivet ofta är bedrövligt i sin ensidighet, sina värderingar, sitt svineri... (se Linda Skugges artikel i Expressen 05-02-19).

Ett förfärande exempel på sådan ensidig, manlig syn uppvisades i Jämställdhetskommitténs SOU 1982:18 där man, i början så liberalt, säger: "Jämställdhet är en förutsättning för att kvinna och man, som enskilda personer, ska kunna välja utbildning och livsform utifrån intresse och fallenhet."

Men verkligheten bakom dessa vackra ord är att det fria valet styrs av den manliga normen att alla ska arbeta så mycket de orkar och barnen, "förvärvshindren", lämnas bort. Allt annat bestraffas ekonomiskt, psykiskt och socialt.

De människor som visar "intresse och fallenhet" för traditionellt kvinnliga värden, att vårda egna - inte andras - barn, tycker inte att de kan utöva detta intresse jämlikt. För dem finns ingen valfrihet, solidaritet eller tolerans.

Kommittén noterar vidare, att familjer i snitt har 1,7 barn, nära varann i ålder, och säger sedan, i sin manliga enfald: "Omsorgen om små barn är således koncentrerad till en relativt kort tid av en människas yrkesliv och borde därför, rimligen, inte tillåtas ha de negativa effekter för ett långt yrkesliv som den har i dag."

Det man är angelägen om är den manliga karriären, inte barnen, inte ungdomsproblemen, inte att barn skär sig och begår självmord och inte omöjligheten för vissa att utvecklas efter "intresse och fallenhet". Från kommittén får vi i stället höra: eftersom ni föräldrar numera har få barn under kort tid ska ni inte slösa tid på att vårda och fostra dem alls, för livets mening finns i yrkesarbetet. Därför får vården av egna barn inte ta tid från (den manliga) karriären. Jämställdheten reduceras därmed till det primitiva, typiskt manliga beteendet att jobba så mycket man orkar, förströ sig med sex ibland så att man orkar ett tag till, och att ge fan i konsekvenserna, barnen, förvärvshindren.

Nu är det ändå många som tycker tvärtom. Att just eftersom barnen är små en kort tid, måste man få ägna sig åt dem då. Många som inte tycker att den manliga normen skall gälla i allt. Många som sett jämställdhetshysterin inskränka livet, som blivit stress och tvång och lett till en amputation av livets mening och högsta värden. Många som betraktas som dumbommar som inte vet sitt bästa. För alla dem är talet den 8 mars om kvinnors jämlikhet, om rättvisa och solidaritet en förolämpning och ett grinande hån.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Prag, Tjeckien - Sunday, March 06, 2005 at 11:09:37 (MET)


Kopiera länk 05-02-18

Folkpartiet bekräftar sig inte vara liberalt!

Hösten 2003 hade föreningen en ordväxling med centralt placerade företrädare för Folkpartiet Liberalerna om partiets familjepolitik, som föreningen fann socialistisk, inte liberal. En sammanfattning av den debatten kan du läsa här. Den inspirerade mig till kommentarer några dagar senare, som du kan läsa här.

Och för någon månad sedan fick jag för mig att jag skulle kolla om resten av det folkpartistiska ledarskapet verkligen ställer sig bakom den redovisning av partiets familjepolitik som föreningen då lyckades extrahera, för att undanröja varje tvivel om det mottagna beskedets äkthet. Därför skrev jag nyligen följande till samtliga folkpartistiska riksdagsledamöter:

Bästa fp-riksdagsledamot

Tina Acketoft har, vad jag förstår, som officiell talesperson för fp, svarat på frågor från Föreningen för Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid på ett sådant sätt, att det är motiverat att be övriga folkpartister i Riksdagen att för oss klarlägga följande:

Har Acketoft partiets stöd och godkännande, när hon svarar så nonchalant och vilseldande på följande frågeställningar:

<Här repeterade jag frågorna från mina ovan nämnda kommentarer, som du alltså kan läsa här>

I en efterföljande skriftväxtling med oss i föreningen om saken kompletterar Acketoft 05-01-10 med:

Att vara liberal innebär inte att allt ska vara fritt fram för alla. Att vara liberal, eller socialliberal, innebär att man ser allas rättigheter, och skyldigheter, att vi tillsammans skapar ett samhälle som ger möjligheter att utvecklas efter allas bästa förmåga och önskemål. I vissa fall kan det då naturligtvis innebära att vissa känner sig förfördelade, att just de utsätts för "tvångspolitik" i en separat fråga.

Målet, "att vi tillsammans skapar ett samhälle som ger möjligheter att utvecklas efter allas bästa förmåga och önskemål", är ju vackert och riktigt. Ingen kan ha något emot det. Men Acketofts fortsättning om att vissa kan behöva stå tillbaka för det allmännas bästa är ju ett flagrant brott mot en av liberalismens grundprinciper. 

Eftersom liberalism och svensk familjepolitik är oförenliga, är Ackesofts utläggningar ohållbara. Kan det ändå vara möjligt att Acketoft, av er riksdagsledamöter i partiet anses föra fp:s talan i frågan på ett korrekt sätt?

För oss vanliga medborgare, offer för familjepolitikens styrning och konflikt med de högtidliga deklarationerna om mänskliga rättigheter, skydd för familjen, föräldrarätten och förbudet mot diskriminering är det uppenbart att Acketofts svar och utsagor inte är liberala.

Om Acketoft ändå har Folkpartiets stöd i denna fråga är det uppenbart att partiet agerar under falskt flagg. Vi i föreningen vore därför tacksamma för ett besked i frågan, om Acketoft är fp:s talesperson i familjepolitiken eller ej.

Högaktningsfullt
Krister Pettersson, medlem i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid, Skandinavaska 14a-155, CZ15500 Praha 5, Tjeckien, tel 00420 602 484 161 hkpn@bredband.net.

Svar från: riksdagsledamoten Gunnar Nordmark (gunnar.nordmark@riksdagen.se):

Tack för ditt brev Krister!

Tina Acketoft är, som du så riktigt konstaterar, Folkpartiets talesperson bland annat i frågor som rör barnomsorg. De svar från Tina som du refererar till ligger väl i linje med Folkpartiets politik och har kontinuerligt redovisats i riksdagsmotioner, partiprogram, valinformation och annat material från Folkpartiet.

Med vänliga hälsningar
Gunnar Nordmark Riksdagsledamot för Kronobergs län Folkpartiet Liberalerna 

Det ovan stående torde tala för sig självt. Det är alltså precis så illa som föreningen tyckte sig upptäcka hösten 2003. Folkpartiet har tappat kontakten med sina liberala rötter och min insats förefaller att inte ha hjälpt partiet särskilt mycket att återfinna dem.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Prag, Tjeckien / Sverige - Friday, February 18, 2005 at 23:24:10 (MET)


Kopiera länk 05-02-13

Inte försörjd, bara förföljd, av Per Nuder

Att Per Nuder kallar mig och alla andra fyrtitalister "köttberg" kan jag leva med, men att han förföljer mig och dem jag älskar mest, min fru och mina barn, det kan jag inte förlåta honom för.

Han röstade bl.a. med övriga ”död åt familjen-politiker" i riksdagen igenom en ”hemmafruklausul” i bostadsbidraget, som innebar en generell sänkning av bostadsbidraget med 975 kr/mån enbart för hemarbetarfamiljer. Dess enda syfte var att ytterligare kränka och förfölja de allra sämst ställda i samhället, d.v.s. hemarbetarfamiljer med låg inkomst, de som bara kan drömma om det lyxliv socialbidragstagarna kan leva.

Socialbidraget har blivit ett ”skyddsnät” enbart för samhällets ”rättrogna” medborgare, och dit hör minsann inte hemmafrufamiljerna. Nästan hela det politiska etablissemanget för istället ett ”heligt krig” mot just den företeelsen, där det politiska målet förefaller vara ”den slutgiltiga lösningen på hemarbetarfrågan”. Ett ”heligt krig” som till svindlande samhällsekonomiska kostnader kommer att ge en förutsägbar ”Pyrrhusseger” som jag kallar ”Viljans triumf - över förnuftet".

När vår familjs disponibla inkomst var som lägst fattades det, när hyran var betald, ca. 10000 kr per månad för att vi skulle kunna leva socialbidragstagarnas lyxliv.

Per Nuder och hans trosfränder tyckte tydligen att de orättvisorna var otillräckliga. Deras "pigsubventionerade" nomenklatura d.v.s. bortafrufamiljerna, får därför ca. 10000 kr per dagisbarn och månad i "pigsubventioner". Hemmafrufamiljerna däremot får inte ett rött öre utan tvingas istället betala mellan 1100 och 5700 kr mer per i skatt månad vid lika familjeinkomst brutto.

Att som skett stifta lagar enbart för att diskriminera vissa grupper strider självklart, inte bara mot de mänskliga rättigheterna, utan även mot den svenska grundlagen. Om jag istället hade varit en homosexuell mörkhyad person av utländsk härkomst hade jag varit dubbelt skyddad mot diskriminering. Men nu är jag ju "bara" en ensam familjeförsörjare och därmed - tillsammans med mina närmaste anhöriga - ett lovligt byte för statens olikabehandlingspolitik.

Att ”storebror” tycker att den homosexuelle utlänningen är dubbelt ”skyddsvärd”, måste bero på att han inte utgör något hot mot det ”goda samhällets” ”död åt familjen-ideologi" utan tvärtom är en tillgång för den.

Elmer Johansson, regimkritiker, <elmer_johansson@hotmail.com>
Jörn, Sverige - Sunday, February 13, 2005 at 12:21:52 (MET)


Kopiera länk 05-02-07

Delad föräldraledighet är inte enda alternativet

Jämställdhetsdebatten är på väg in i en återvändsgränd. Delad föräldraledighet är inte enda sättet att uppnå jämställdhet och det är inte enda sättet för barn att få tillgång till sina föräldrar.

Det finns ett massivt motstånd mot delad föräldraledighet i Sverige, trots starka påtryckningar från tidningar och tv. Varför? Jo, folk sitter med facit i hand nu. De vet vad de senaste trettio årens familjepolitik har lett till. De vet hur det blev; att varje familj måste ha två löner för att överleva med hyfsad ekonomisk standard. De vet att vi har världens högsta skattetryck men inte världens bästa vård, skola och omsorg. Och det beror på att bara 30 % av skatterna går till skola, vård och omsorg. Hur används de övriga 70 procenten egentligen?

Istället för en redovisning av hur våra skattepengar används kommer nu nya hot om än högre skatter. Regeringen driver också en politik som gör att dagmammorna försvinner, de öppna förskolorna läggs ned och kyrkans deltidsförskolor (lekis) avvecklas. Familjepolitiken drivs allt hårdare mot endast ett alternativ: lagstiftad delad föräldraförsäkring, två heltidsarbetande föräldrar och dagis från ett år för barnen under parollen: ”För ökad jämställdhet och barnens tillgång till båda föräldrarna”, hur bristfällig den tillgången än må bli.

I Aftonbladets senaste undersökning visar det sig att 25 % skulle sluta jobba och vara hemma på heltid om de hade råd och 84,5 % skulle gå ned till deltid. Och 60 % anser att barnen kommer i kläm p.g.a. tidsbrist.

Vad gör vi med våra barn? Vad gör vi med människorna i vårt samhälle? Var är valfriheten? Och vilket pris får vi betala när familjepolitiken inte stämmer med vad folk efterfrågar. Ett resultat ser vi redan; den psykiska ohälsan hos både barn och föräldrar ökar snabbt.

Med fokusering endast på lagstiftad delad föräldraledighet glöms alternativen bort för hur barnen ska få tillgång till båda föräldrarna och för hur vi ska uppnå jämställdhet.

Nu måste vi lyfta på den förlamande dimslöjan från förslaget om lagstiftad delad föräldraledighet och se andra möjligheter. Sveriges föräldrar måste:

- kunna överleva på en lön, sedan skatterna är betalda. Då kan föräldrar själva rå över sin tid och sina pengar och bestämma vem som ska vara hemma med barnen och hur länge. I olika omgångar – inte bara ett år, utan i t.ex. 6, 12 eller 18 år. Valet och fördelningen ska ligga hos föräldrarna!

- få tillgång till ett flexibelt arbetsliv. Idag är det nästan omöjligt att komma igen på arbetsmarknaden om du är hemma under några år eller blir arbetslös. Det gäller att satsa mellan 20-40 för efter 40 års ålder är du passé. Här finns det mycket att ändra på vad gäller attityder, lagar och förordningar, som skapar en rädsla hos folk och styr vilka val de gör mellan barn och karriär.

- se till att hemmajobbet uppvärderas socialt. Det är fantastiskt lärorikt och utvecklande att vara hemma med barnen under några år. Det du som förälder investerar i dina barn är så otroligt mycket värt både för den egna familjen och för samhället i stort. Därför måste den insatsen uppmuntras och en attitydförändring komma till stånd. I trettio års tid har en förföljelsekampanj mot hemmaföräldrarna bedrivits. Det måste det bli tvärstopp för!

- få mer frihet i valet av barnomsorg. Den dag föräldrar vill ha barnomsorg ska de kunna välja mellan dagis, dagmamma, föräldrakooperativt, barnflicka, mormor eller hemmaförälder. Ingen familj är den andra lik, inget barn är det andra likt. Nu är det dags att ta hänsyn till detta.

Media skulle också kunna hjälpa till. Med att få en objektiv debatt till stånd om nya lösningar att prova. Nu har vi provat en politik och en lösning i 30 år och den funkade inte. Nu är det dags att ta nya tag och börja tänka i andra banor - för Sveriges barn och föräldrars skull!

Madeleine Lidman, redaktör för webbtidningen Hemmaföräldrar (www.hemmaforaldrar.se) <hemma.foraldrar@brevet.nu>
Solna, Sverige - Monday, February 07, 2005 at 10:14:19 (MET)


Kopiera länk 05-01-06

Sveriges barn behöver sina föräldrar

Den 15 maj i fjol firades, världen runt, FN:s Internationella Familjedag som en hyllning till "den viktigaste och mest naturliga sociala gruppbildning som finns" (enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter). Men i Sverige uppmärksammas den dagen inte alls i avsett syfte utan endast - möjligen - som "Förskolans Dag".

- Familjen har vi avskaffat, säger Maj-Lis Lööw, i en artikel i tidningen Världen Idag den 2/1 i fjol. Hon var en av de drivande inom socialdemokratin och medger att kärnfamiljens avskaffande var målet för dagens jämställdhetspolitik. Genom att erbjuda dagis nästan "gratis", det vill säga, finansiera tjänsten med tvång via skattsedeln, skulle folk, i praktiken, inte ha råd att avstå.

Utbyggnaden av dagens snart obligatoriska förskolor / daghem från ett års ålder är en högst avsiktlig politisk strategi. Den förälder som lämnar sitt barn dit på heltid får en skattefri subvention på 120 000 kr per barn och år. Den som själv tar hand om sitt barn får ingenting utom tvånget att vara med och betala.

De flesta länder i Europa erbjuder, till skillnad från Sverige, någon form av stöd också till hemmavarande småbarnsföräldrar. Våra grannländer t ex har alla infört vårdnadsbidrag. Men Tyskland har istället grundavdrag i beskattningen om ca 70.000 kr per vuxen per år och 35.000 kr per barn. Det betyder att försörjaren av en tvåbarnsfamilj där endast betalar skatt på inkomster över ca 210.000 kr om året och då bara med 20 procent.

I Sverige är grundavdraget per inkomsttagare 16.700 kronor och noll kr för alla andra familjemedlemmar. Det betyder att motsvarande familj i Sverige betalar 32 - 33 procent i skatt redan på inkomster över 16.700 kr om året, det vill säga långt innan familjen uppnått existensminimum - för att inte tala om den mycket högre moms den svenska familjen betalar på allt den köper, redan från första inkomstkronan.

Men idag pågår en revolt bland Sveriges småbarnsföräldrar. I inte mindre än ett sjuttiotal av landet 289 kommuner har antingen dådkraftiga medborgare samlat in namn för en bättre ordning eller medkännande förtroendevalda lagt förslag i samma riktning. Ett tjugotal av dessa kommuner har, till och med, skrivit till regeringen för att få lov att behandla sina hemmaföräldrar mer rättvist - men alla fått "nej" utan annan motivering än att regeringen inte känner för att göra nå't åt saken.

Men regeringens tuffa attityd skrämmer inte alla. Nacka, Uddevalla och Hedemora har struntat i att fråga regeringen om lov och infört system som innebär att man får ersättning för omsorg om egna småbarn om man dessutom tar hand om minst ett annat barn.

Och under senare tid har Nacka tagit ytterligare ett steg i "olydig" riktning genom att utnyttja en lucka i lagen och erbjuda sina hemmaföräldrar betalt för att ta hand om egna småbarn, bara de öppnar egen firma. Det vill säga, oavsett om de också tar hand om några "främmande" barn eller ej.

Just nu pågår dessutom en insamling av namn på Nätet till stöd för ett protestbrev till statsrådet Andnor för hennes hårdnackade försvar av vår oförsvarliga familjepolitik, nu senast i radioprogrammet "Föräldrarna" den 15/11 -04.

Om du vill vara med på det uppropet, gå då hit! Där kommer du att upptäcka att din åsikt, att Sveriges barn behöver sina föräldrar mer än de behöver staten och dagis, delas av många, för att inte säga alla som upptäckt initiativet.

Hillevi Erlandsson, <hillevierlandsson@familjen.com>
Gnesta, Sverige - Thursday, January 06, 2005 at 15:28:00 (MET)


Kopiera länk 04-11-30

Vi flyttar snart

Jag har en dotter som Socialen sett till att jag inte fått träffa på fyra år; hon är 11 år nu. Jag har skrivit till Socialministern men dennes sekreterare ansåg inte att man kan uppta hans tid med sådant.

Jag är ostraffad, har inte ens en betalningsanmärkning. Jag betalar underhåll varje månad utan att veta hur min dotter ser ut. De har bytt adress utan att meddela detta. De har bytt efternamn på henne och nu senast stavning på förnamnet. Det ser jag på inbetalningsavin men fick gå till folkbokföringen för att få reda på var hon nu bor.

Mannen min fd. gifte sig med är journalist. De är de nya "herrarna".

Jag driver eget företag (antikhandlare) tillsammans med min fru. Vi får jobba alltmer för att överhuvudtaget överleva då samhället har påfört oss ytterligare pålagor. Vi får inte dra av någon moms men skall betala marginalvinstmoms. Sedan ska vi göra "dubbelbokföring", d v s diarieföra allt för polisens skull.

Detta har medfört att vi får mindre tid med våra barn och att vi på allvar börjat fundera på att emigrera.

Roland Jarl, <rolandjarl@yahoo.se>
Munkedal, Sverige - Tuesday, November 30, 2004 at 13:54:58 (MET)


Kopiera länk 04-10-29

Öppet brev till Margot Wallström

Prag, 2004-10-29: Bästa Margot Wallström

Efter din föreläsning vid Harvard School of Public Health i våras samtalade du med min dotter om hennes forskningsarbete och studier. Samtalet avslutades med att du rådde henne att, efter att ha uppnått nästa delmål i livsplanen resa hem (till Sverige), bilda familj, skaffa barn, o s v.

Jag har tänkt en del på ditt råd och vill härmed förmedla dessa mina tankar till dig.

Dotterns mor, min hustru, också en välutbildad yrkeskvinna, fann det svårt att lämna ifrån sig barnen till andra för vård och fostran. Därmed blev vi ett offer för svensk familjepolitik med dess diskriminering av människor med den uppfattningen.

Trots en, på papperet, bra inkomst fann vi nu, på grund av den höga ungkarlsbeskattningen av den enda lönen, att familjen inte längre kunde leva på en acceptabel standard. Vår lösning blev att lämna landet och arbeta utomlands.

Vi fann då långt större frihet när det gäller vård, fostran och skolning av våra barn än vi någonsin haft i vårt eget land.

Den svenska familjepolitiken drivs fram av en nomenklatura av inflytelserika människor som har egen vinning av den och därför förtrycker alla oss andra. Att döma av alla opinionsundersökningarna genom åren är vi "andra" uppåt två tredjedelar av landets föräldrar.

Vi "andra" är inga extremister. Vi kräver bara respekt för några grundläggande mänskliga rättigheter: t ex föräldrars rätt att välja fostran åt sina barn efter egen övertygelse och rätten att slippa diskriminering på grund av uppfattning.

Vad som däremot är extremt är att Sverige fortsätter att driva en totalitär, stalinistisk (enl. Södersten, Jordebro m.fl.) "daghem åt alla-politik", ytterligt dyrbar och förnedrande samt i strid mot så många människors vilja.

Min familj har, genom att lämna hemlandet, med de uppoffringar och problem detta fört med sig, lyckats leva på en standard i nivå med våra systemanpassade likar i Sverige. Och våra barn har fått en god internationell utbildning samt kännedom om att det finns andra lösningar än det tvång och den diskriminering som ni s-politiker upprätthåller där hemma.

Skall man då rekommendera, som du gjorde, att vår dotter återvänder till Sverige för att ha barn där? Tänk om dottern brås på sin mor? Tänk om hon också, som hennes föräldrar, skulle bli ett offer för tvångspolitiken? Risken finns, dels genom påbråt och dels på grund av hennes inställning att det är tämlingen meningslöst att ha barn om man inte får ta hand om det själv.

Med den inställningen tror jag att du kommer att få vänta en god stund på att min dotter hörsammar ditt råd, så länge som hon har möjlighet att välja verksamhetsland där människors frihet och rättigheter respekteras.

Med vänlig hälsning

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Prag, Tjeckien - Friday, October 29, 2004 at 14:52:02 (MEST)


Kopiera länk 04-10-28

Snart är familjen helt socialiserad

Maxtaxa och femton timmars avgiftsfri allmän förskola för 4-5 åringar är införd. Snart kan obligatorisk skola, 1-16 år, vara ett faktum. Många föräldrar kommer då att utnyttja denna form av barnomsorg eftersom den kommer att vara avgiftsfri, på samma sätt som skolan. Få kommer att ha råd att tacka nej.

Då kommer våra förtroendevalda att resonera så att eftersom alla barn ändå redan finns på dagis "frivilligt" kan man lika gärna göra verksamheten obligatorisk. Att inga alternativ då kommer att finnas kommer våra socialister och liberaler att se till.

För att förstå dagens familjepolitik måste vi genomskåda den ideologi och de politiska beslut som fört oss hit.

Alva Myrdal kom, med sin bok ”Kris i befolkningsfrågan” (1934), att få stor betydelse för utformningen av familjepolitiken i Sverige. Hon formulerade de idéer som ligger till grund för sossarnas barnomsorg än i dag. Hennes vision kommer tydligt till uttryck i citat som de nedan:

Barnens frigörelse (från föräldrarna) kan av samhället blott köpas genom att samhället ikläder sig en större del av kostnaderna och ansvaret." Och: "Familjens roll som fostrare och förmedlare av värderingar skall övertas av samhället och överföras till skolan." Och: "I alla händelser synes skolan böra kontrollerande omspänna hela den allmänna uppfostran i landet.

Hennes idé var att hemmen skall upphöra att vara ändamålsenliga som uppfostringsmiljö och att skolan ska överta den rollen. Den visionen lever vidare i dagens svenska socialister och liberaler.

Det är tragiskt att Myrdals vision slagit igenom så fullständigt i vårt land. Trots att en växande majoritet av familjer längtar efter en annan ordning. För vem sätter barn till världen för att ha nå't att lämna in på dagis? 

Alva Myrdal dog 1986. Tänk så bra om hennes ideologi också snart gjorde det.

Gunilla Gomér, <gunilla.gomer@telia.com>
Alingsås, Sverige - Thursday, October 28, 2004 at 11:51:59 (MEST)


Kopiera länk 04-10-13

Sossarna nedvärderar kvinnan

Sossarna försöker göra kvinnan jämställd genom att nedvärdera den kvinnliga könsrollen. Den ska bli så värdelös att ingen ska kunna välja den. Alla ska tvingas välja den enda godkända rollen – den manliga. Vården av egna barn ses som en värdelös del av det värdelösa hushållsarbetet.

Föräldraskapet har nedmonterats till en sexmånaders barnplikt, lika tvångsfördelad till båda föräldrarna. Kvinnor som vill vara mödrar för sina barn straffas för detta genom att förlora barnomsorgssubventionen.

Ett tydligt bevis på sossarnas förakt för det kvinnliga är att de värderar brottslingens arbete i fängelset som mer samhällsnyttigt än kvinnans vård av egna barn. Fången får lön, kvinnan får ingenting, utom skammen att stämplas som arbetslös och arbetsskygg.

Varför tar inte oppositionen ett klart och tydligt avstånd från detta kvinnoförakt? Varför presenterar man inte ett eget program, där den kvinnliga könsrollen är lika värdefull som den manliga och vården av egna barn har samma status som förvärvsarbetet? Då kan både kvinnor och män välja att vårda egna barn under flera år, utan att förlora sitt människovärde.

Gör det och vinn nästa val!

Monica Bodling, <monica.bodling@telia.com>
Norrköping, Sverige - Wednesday, October 13, 2004 at 12:11:58 (MEST)


Kopiera länk 04-09-10

Vem har snott vinsten i barnomsorgen?

Lärarna flyr förskolan. Huvudorsaken sägs vara att lönerna är för låga.

Tänk att det kan vara så i vårt ”upplysta” Sverige utan att alla journalister samfällt utbrister: ”Men vem har då lagt rabarber på de enorma vinsterna i barnomsorgen? Klart att dagispersonalen, som ska lära ut jämställdhet till barnen, ska ha jämställd lön; fram med pengarna!”

Enligt tidningen Kommunalarbetaren var kommunal barnomsorg, redan år 1986, en ”guldkantad affär för det svenska samhället”. Uttalandet byggde på ett forskningsarbete som gjorts på Handelshögskolan i Stockholm av Britta Swartz och Kjell Nyman. Av reportaget från utredningen framgick att samhällets intäkter från dagis var dubbelt så höga som kostnaderna. Vilken mjölkkossa för samhället! Nuvarande årskostnad för ett barn på dagis lär vara ca 135.000 kr. Hur stor borde då vinsten per barn bli i dagsläget?

Trots att personaltätheten minskat avsevärt sedan 1986 och ytterligare ökat vinsten, kan inte våra ”jämställda” politiker dela med sig. Är inte denna kvinnodominerande sektor värd en jämställd lön och anständiga arbetsförhållanden? Var har våra kommuner gjort av vinsten?

För hemska tanke, våra toppolitiker, nationalekonomer och journalister har väl inte ljugit om lönsamheten i egen sak, för att få förverkliga sig och berika sig genom egen skattefri förmån av gratis barnomsorg? Kan det vara så illa?

Eller, är nästan alla ovan berörda makthavare i samhället fanatiska "daghemsstalinister", som professor Bo Södersten uttryckte sig en gång i tiden, och bluffar om ekonomin av ideologiska skäl?

Kan det vara så att vinsten aldrig existerat?

Sten-Arne Persson, tel: 019-28 00 51 <lantbrukets.ekonomiservice@telia.com>
Närkes-Kil, Sverige - Friday, September 10, 2004 at 15:09:14 (MEST)


Kopiera länk 04-09-10

Friheten att slippa välja

Med anledning av Sven Johanssons inlägg nedan den 6/9 ser jag anledning att peka på de väsentliga frågeställningarna med ett gammalt debattinlägg. (PS: Det är den sossesympatiserande (!) professorn Bo Södersten som myntat begreppet "daghemsstalinist"):

Daghem i privat regi bör få statsbidrag på samma sätt som de kommunala daghemmen, anser 80 % av de tillfrågade i FLT/Temos aktuella enkät.

Åtta av tio vill alltså ha en annan barnomsorgspolitik än den som förs. Vid tidigare enkäter, gjorda av SIFO och IMU om vårdnadsbidrag och ensidig subventionering av den kommunala barnomsorgen, har 6-7 av 10 tillfrågade velat ha något annat än den förda "daghem åt alla"-politiken.

Vad kommer nu våra (s)tyrande att säga om denna ytterligare enkät, som klart visar, att folket vill något annat än politikerna?

Med stor sannolikhet kommer man att tiga ihjäl den. Om biträdande socialminister Lindqvist ändå avtvingas en kommentar blir den förmodligen, som så många gånger förr: "Frågan är fel ställd".

Med rätt ställda frågor menar då Lindqvist det statliga SCB:s till föräldrar om vilken barnomsorg de vill ha, där "omsorg av egna barn hemma" aldrig erbjuds som ett svarsalternativ.

Så kan daghemsstalinisterna fortsätta med sin omänskliga politik tills vi alla kapitulerat. Medborgerlig frihet på detta område kan vi titta i månen efter.

Att stalinismen kan härja ostört beror inte minst på den tredje statsmaktens, medias, medlöperi. I de "oppositionella" tidningarna ojar man sig pliktskyldigast över socialisternas ideologiska låsningar, men spelar, i praktisk politik, med.

Men tag då äntligen fatt i de stora principerna! Lyft på stjärten och skaffa hem de mossiga skrifterna av Marx och Engels om hur farlig familjen är för det socialistiska samhället. Läs Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige om hur farliga hemmafruns åsikter är. Titta åtminstone på bilderna i s-kvinnornas program Familjen i framtiden (som du finner i Arkiv-avdelningen av denna webbplats), som så målande visar att föräldar är farliga för sina barn. Bläddra i Socialstyrelsens rekommenderade Världen i Förskolan och Barnens Kärleksliv och fundera över vad som ligger bakom incestkampanjer och kravet på "barns rätt"!

Ställ sen de viktiga frågorna: Får man i en demokrati indoktrinera barnen? Kan familjens utslagning och barnomsorgspolitiken användas för att förverkliga det socialistiska samhället? Är det självklart att föräldrarna ska sågas jäms med fotknölarna som försvarare av barnens rättigheter? Är det odiskutabelt att barnens skall fostras och vårdas av staten? Är det OK att familjer med uppfattningen att den bästa barnomsorgen är den de själva tillhandahåller går miste om all trygghet och stöts ut ur folkhemmet?

Svaren på dessa frågor har tidigare, efter de förfärande erfarenheterna från tiden före Andra Världskriget, uttryckligen blivit "nej", och därför finns, i de olika deklarationerna om mänskliga rättigheter och i den europeiska sociala stadgan, högtidliga artiklar om familjen som samhällets grundsten, om barnens rätt att vårdas av sin moder, och om föräldrars rätt att välja fostran av sina barn.

Har dessa svar och dessa mänskliga rättigheter nu blivit så omoderna, att svenska journalister, år efter år, kan hyckla med i de politiska makthavarnas nedbrytning av den sociala infrastruktur där familjer, föräldrar och barn utgör stommen? Är det trollformeln jämställdhet som fått kunniga journalister att sluta tänka själva? Eller är det så att de blivit så beroende av "systemet" att de inte längre vågar ifrågasätta?

Vad skälet än kan vara är mitt tips att överste daghemsstalinist Bengt Lindqvist inte kommer att antastas med några besvärande frågor om viktiga principer och mänskliga rättigheter med anledning av ännu en dissidentisk barnomsorgsenkät.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>
Malmo, Sverige - Friday, September 10, 2004 at 09:37:37 (MEST)


Kopiera länk 04-09-07

Svar till Sven Johansson

Jag kan bara beklaga att du Sven känner att du inte längre kan sympatisera med föreningen på grund av att vi på nyhetsplats uppmärksammat två initiativ som tagits i vaccinationsfrågan. Vi har gjort det eftersom vi, utan att ha för avsikt att engagera oss också i den aspekten av föräldraskapet, ändå välkomnar debatten. Dessutom har ju alla som läser de två inläggen alla möjligheter att protestera, antingen här på debattavdelningen eller per telefon eller e-post. Men hittills har vi bara mottagit en enda protest: din.

Jag, å föreningens vägnar, kan bara vädja till dig att inte låta denna sekundära fråga komma i vägen för den primära strävan vi uppenbarligen ändå är överens om.

Christer Westerlund, föreningsordförande, <barnatid@algonet.se>
Surahammar, Sverige - Tuesday, September 07, 2004 at 12:00:57 (MEST)


Kopiera länk 04-09-06

Vad har vaccinationer med saken att göra?

Jag har via bekanta hört talas om Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid och blivit intresserad av föreningen. Då jag delar era värderingar av föräldrarnas betydelse har jag haft funderingar att bli medlem och stödja ert arbete. Manifestet kan jag helt ställa upp på.

Men när jag läser på er webbplats blir jag förvånad. Under "Senaste nytt..." (alltså inte under Debatt) hittar jag inlägg efter inlägg som talar mot vaccinationer och målar upp hemska bilder av vaccinationernas hot som får stå helt oemotsagda.

Folk får väl ha vilken åsikt de vill i den frågan, men vad har den med denna förening och detta forum att göra?

Jag kan inte ställa upp bakom föreningen när läget nu är som det är. Där har ni förlorat en medlem.

Sven Johansson, <s_k_johansson@hotmail.com>
Stockholm, Sverige - Monday, September 06, 2004 at 22:23:30 (MEST)


Kopiera länk 04-08-28

Vad ligger bakom regeringens familjepolitik?

Jag försöker ofta förstå varför regeringen är så emot valfrihet i barnomsorgen. Vad styr dessa människor och deras resonemang? Vad är så skrämmande med att vissa föräldrar - om de hade möjlighet - skulle välja att vara hemma med sina små, andra välja dagmamma och ytterligare andra välja dagis?

Är det rimligt att en regering bestämmer - uppifrån - vilket alternativ som är bäst - dagis - för alla?

Den 29 juni skrev en tidigare socialdemokratisk minister (numera ambassadör i Brasilien) en krönika i Expressen där hon utmålar familjen som ett hot. En synnerligen motsägelsefull krönika. I den ena meningen berättar hon om hur hemskt det var att växa upp på institution, borta från familjen, i den andra, hur farlig familjen är för barnet. Familjen skapar, enligt henne, utanförskap, fattigdom (?), våld och sexuella övergrepp. Slutklämmen är att det finns andra lösningar än att stötta familjen - det gäller dock bara att vara modig nog att driva dem. (Du kan läsa artikeln i sin helhet här.)

Man kan inte låta bli att fråga sig vilka andra lösningar ambassadören har i tankarna och hur de ska pådyvlas Sveriges föräldrar och barn. Jag har frågat men ännu inte fått några svar. Om jag - mot förmodan - får några återkommer jag.

Madeleine Lidman, redaktör, Hemmaföräldrar <hemma.foraldrar@brevet.nu>
Stockholm, Sverige - Saturday, August 28, 2004 at 21:50:08 (MEST)


Kopiera länk 04-07-27

Svenska hemskapare diskrimineras

I Newsweek och flera svenska media nämns att professor Richard Estes vid Pennsylvania University, i sin jämförelse av livskvalitet mellan länderna, har satt Sverige bland de främsta.

Om professorn hade tagit sig tid att titta bakom fasaden hade han funnit att en stor andel av nationen inte håller med om Sveriges topplacering.

Det är vi familjer med en hemmaarbetande, "home-maker", som det heter på engelska. Vi som skall leva på en enda, ungkarlsbeskattad inkomst, oavsett om nettolönen når upp till existensminimum eller ej.

Av den rekordhöga skatt som svenskar betalar går ca 5 % till offentlig barnomsorg. Kostnaden i denna är så hög att platser för två barn äter upp hela värdet av ett heltidsarbete (SOU 1979:89 Petra Lantz).

Därmed är vård av ett par barn värt lika mycket som ett heltidsarbete. Men hemskaparen som gör jobbet får ingen lön, inget vårdnadsbidrag, inget socialbidrag, inget skatteavdrag, ingen pension och ingen rätt till existensminimum.

I stället går den höga barnomsorgsandelen av familjernas skatteinbetalningar endast till dem som bättre anpassar sig till det föreskrivna systemet. Ett system som syftar till att skapa politiskt beroende medborgare och motverka familjens konservativa inflytande på barnen - i Marx och Engels anda.

Detta system står i tydlig konflikt med den mänskliga rättighet som listas som nummer två i första tilläggsprotokollet till Europkonventionen om Mänskliga Rättigheter: "Staten skall respektera föräldrars rätt att välja fostran och utbildning åt sina barn enligt deras religiösa och filosofiska övertygelse."

Ingick inte mänskliga rättigheter och personlig frihet i det livskvalitetsindex som professor Estes utvecklat? Om de trots allt gjorde det ber jag härmed professorn att titta närmare på förhållandena i Sverige nästa gång.

Krister Pettersson, <hkpn@bredband.net>, tel: +420 602 484 161.
Svensk i Portugal, f.n. arbetande i Tjeckien - Tuesday, July 27, 2004 at 19:45:31 (MEST)


Kopiera länk 04-07-17

Kommentar till Anette Fjärrstrands inlägg 14/7

Ingen missunnar föräldrar att vara på tu man hand ibland för att återupptäcka kärleken.

Och ingen betvivlar att barn, ju äldre de blir, behöver mer social kontakt än den föräldrarna kan erbjuda.

Men vad denna förening protesterar mot är statens inblanding i dessa två känsliga processer, som leder till att föräldrarna stressar omkring som skållade råttor och barnen går miste om den föräldrakontakt de behöver.

Dessutom förefaller Fjärrstrand påstå att det är föräldrarnas jakt på materiell status som gör att de dubbelarbetar och lämnar ifrån sig sina små. Så är det inte, i varje fall inte primärt. Boven i dramat är i stället kombinationen av skatte- och familjepolitik, som med avsikt, inte av en olycklig händelse, gör det omöjligt att försörja en normal familj på en normal lön. En politik som för övrigt gör alla i Sverige fattigare än de annars skulle ha varit.

Jag kan bara hoppas att jag härmed lyckats bidra till att Fjärrstrand kommer till insikt om hur destruktiv den svenska familjepolitiken är och hur viktig just hennes insats är för att en förändring ska komma till stånd. Utan tryck "underifrån" kommer våra förtroendevalda aldrig att ta de initiativ till förändring som krävs.

Marianne Claesson, föreningsstyrelseledamot,
Västerås, Sverige - Saturday, July 17, 2004 at 16:32:09 (MEST)


Kopiera länk 04-07-14

Föräldrars rätt till "egen" tid...

Ja, så har det då debatterats i media om det är rätt eller fel att låta barnen vara på dagis när föräldrarna har semester. Jag själv måste säga att det är svårt att säga då det är så individuellt hur familjerna i vårt samhälle ser ut.

För många familjer med två heltidsarbetande föräldrar som bor långt ifrån farmor/mormor kan det nog vara svårt att finna tid för sig själva och för dem kan det nog vara behövligt, hur tokigt det än kan låta, att få vara ensamma och lugna ned sig utan alla måsten och tjat och gnat från barnen. Men för andra familjer som valt att bosätta sig i närheten av sina föräldrar och syskon och som har en naturlig möjlighet till avlastning när musten börjar gå ur en är det nog inte lika självklart att lämna barnen på dagis när man har semester. Det kan ju de fixa ändå.

Som förälder tycker jag att vi måste sluta skämmas för att vi vill vara själva ibland. Våra barn lider inte av att vara ifrån oss ibland. Däremot är jag övertygad om att de växer i sina roller när de får chansen att vara med andra vuxna i andra situationer än just den trygga hemmiljön.

Sedan kan jag nog tycka att det kanske är på tiden att vi vuxna tar vårt ansvar och ser bort från den materiella standard vi åstadkommit. Är det verkligen nödvändigt med två eller fler tv-apparater i hemmet? Kanske en vuxen kan cykla till jobbet istället och måste ungarna ha de senaste märkesjeansen?

En annan debatt som alltid kommer upp så här i semestertider är barns rätt till resor med sin mor/far. Jag själv kan nog ändå tycka att det är viktigare för barnen att få tid med sina föräldrar hemma i lugn och ro. Vi måste sluta stressa upp oss för att vi inte har råd att åka på dyra semesterresor. Det är inte alla andra som har råd med det. Många stannar hemma på semestern och jag tycker man ska vara stolt över det.

Anette Fjärrstrand, <anette.f@spray.se>
Sala, Sverige - Wednesday, July 14, 2004 at 00:38:11 (MEST)


Kopiera länk 04-07-13

Statlig barnomsorgsterror

Svenska folket är tålmodigt och har varit godtroget. Men nu börjar sanningen gå upp för de flesta, att makthavarna avser att styra och kontrollera oss i detalj. Föräldraförsäkringen är inget annat än en ekonomisk styrning av när vi ska skaffa barn och hur och av vem de skall tas om hand.

Som muta får vi en skattefri förmån av dagis på 115 000 kronor per barn och år, medan de som framhärdar i att ta hand om barnen själva inte får ett öre. Den ekonomiska terrorn mot föräldrar som vill ta hand om barnen hemma är utan motstycke i andra länder.

I Tyskland t.ex. har man (enligt "Världen idag") 70.000 kr i grundavdrag per person och år, plus 35.000 kronor i ytterligare avdrag per barn. Det vill säga, 210.000 kr i skattefri årsinkomst för en tvåbarnsfamilj. Att jämföra med knappt 40.000 kr i Sverige.

”Steg för steg skall vi införa socialismen, men vi skall inte basunera ut det på gator och torg”, sa Gunnar Sträng på sin tid.

Den som vill ta del av strategin, kan gå in på avdelningen "Arkiv" av denna webbplats och där läsa ”Familjen i framtiden” från sjuttiotalet. Där finns ”familjeavvecklingsminister” Berit Andnors handlingsplan.

Läs även under knappen "Senaste nytt". Där kan man, bland annat läsa om "föräldraupproret". Hela 62 kommuner av 289 har, under de senaste åren, begärt att få införa kommunal vårdlön.

Det är bara att samla in namnunderskrifter från 5 procent av de röstberättigade i kommunen så kan man begära folkomröstning.

Hur länge kan massmedia och makthavare tiga om upproret?

Sten-Arne Persson, tel: 019-28 00 51 <lantbrukets.ekonomiservice@telia.com>
Närkes-Kil, Sverige - Tuesday, July 13, 2004 at 18:45:44 (MEST)


Kopiera länk 04-07-02

Ska barnen fira semester på dagis?

Öppnar morgontidningen, sätter på nyheterna och vad ser och hör jag? Jo, att föräldrarna skall ha semester utan barnen. Barnen skall fortfarande vara på dagis för att föräldrarna inte orkar umgås med dem när de är lediga från sina arbeten.

Man tror inte sina ögon och öron! Är detta möjligt? Jag tycker att dessa föräldrar borde skämmas. Varför låter ni era barn ta skulden för regeringens dåliga politik? Nej kräv istället av sittande regering att ni skall ha möjlighet att vara hemma med barnen när de är små! Kräv att ni ska få del av barnomsorgspengarna som ni betalar in i skatt, det är er fulla rätt!

Idag behandlas barnen totalt respektlöst. Ingen skall tro att våra barn kommer att ta hand om oss när vi blir gamla och med all rätt för de kan inte känna empati för människor som behandlat dem så illa. Det sätter djupa sår i den lilla barnaskälen. Nej, skärp er föräldrar och tänk på era barn!

Karin Rissveds, mamma & farmor <karin.rissveds@swipnet.se>
Gårdvik 177, 79023 Svärdsjö, Sverige - Friday, July 02, 2004 at 10:37:56 (MEST)


Kopiera länk 04-06-18

Är dagis alltid bättre än hemmet?

- Barnen ska inte straffas för att föräldrarna är föräldralediga! Det är en ständigt återkommande kommentar från sossar och vp-are i den kommunfullmäktigeförsamling där jag är ledamot. Detta när förslag förs fram om att spara pengar genom att äldre syskon på dagis ska få stanna hemma en del av dagtiden när någon av föräldrarna ändå är hemma för att ta hand om ett yngre syskon.

Med andra ord, de tycker att hemmavistelse för förskolebarn är ett straff.

Ett annat vanligt slagord från samma håll är att "alla barn ska ha samma rättigheter". Men det betyder inte alls vad det ser ut att betyda utan att "alla barn ska vara på dagis", punkt och slut.

Tänk så en människoålder av socialdemokratiskt maktinnehav förändrat inte bara politiken utan också språkbruket. Och vart har sossarnas och vp-arnas självförtroende som föräldrar tagit vägen?

Jenny Odälv, <jenny@odalv.com>
Västerås, Sverige - Friday, June 18, 2004 at 19:09:38 (MEST)


Kopiera länk 04-06-15

Sossarna förslavar Sveriges föräldrar

Folk i allmänhet förefaller inte inse att den fattigdom och ekonomiska press som hindrar föräldrar från att ta hand om sina småbarn själva är politiskt konstruerad, därtill med största avsikt.

Genom att avskaffa sambeskattningen och möjligheten till avdrag för försörjningsbörda och barnomsorg - och samtidigt införa kraftigt subventionerad kommunal barnomsorg - har sosseledningen, med berått mod, berövat svenska folket möjligheten att själva ta hand om sina småbarn.

Samtidigt utarmar den politiken den offentliga sektorn så att servicen blir sämre medan underskotten växer.

När ska folk komma underfund med var roten till det onda ligger och att det är dags att staka ut en ny politisk kurs?

Bo C Pettersson, <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, June 15, 2004 at 14:27:56 (MEST)


Kopiera länk 04-06-15

Rädda familjen!

Sveriges föräldrar har redan förlorat större delen av sina möjligheter att ta hand om sina barn som de bör tas om hand. Bara drygt ett år har de på sig för att överföra sina värderingar och goda råd inför livet, och detta under en period då barnen inte är mottagliga för filosofiska resonemang.

- Död åt familjen, sa Gudrun Schyman, som förefaller vara på god väg att lyckas, inte bara tack vare stöd från ideologiskt likatänkande utan också från aningslösa liberaler. De är familjens bödlar, som inser att, om man maskerar det verkliga målet med ord som "jämställdhet", blir medicinen mindre besk.

Dagens unga föräldrar är ju själva uppvuxna på dagis och saknar därför, i stor utsträckning, bra förälderliga förebilder. De vet inte vad de förlorat och förstår därför inte heller vad deras barn kommer att förlora. Snart kommer inga att finnas kvar som minns vad familjeliv var.

Det finns dock många som, mot alla odds, ännu kämpar för familjens överlevnad. Men de har det svårt eftersom de saknar stöd hos dem som har de propagandistiska resurserna: det politiska etablissemanget och massmedia i något slags ohelig allians.

Familjen som företeelse är på väg att dö ut i Sverige. Är det verkligen vad medborgarna vill?

Monica Bodling, <monica.bodling@telia.com>
Norrköping, Sverige - Saturday, May 15, 2004 at 14:46:07 (MEST)


Kopiera länk 04-04-05

Vilken spännande idé!

Kommentar till "Anonyms" inlägg den 4/4:

Vilken jättebra idé! Har just vidarebefordrat den till Skattebetalarnas Förening i förhoppningen att de också tänder på den. Om du vill kolla hur de framöver förvaltar den kan du fråga chefen där: Robert Gidehag.

PS: Tror dock inte att det går att väcka talan i Sverige eftersom vi inte har någon förvaltningsdomstol här. Därför torde talan endast kunna väckas i lämplig internationell domstol, t ex Europadomstolen.

Hur som helst, en grundläggande förutsättning för att kunna gå vidare juridiskt är att vi hittar de rätta lagparagraferna. Kan du, läsare av dessa rader hjälpa oss med det? Hör av dig i så fall. Om nu Skattebetalarna inte vill eller orkar driva denna fråga vill och orkar vi - och vet att vi lätt skulle kunna få drösvis av folk att skriva under.

Christer Westerlund (föreningens ordförande), <barnatid@algonet.se>
Surahammar, Sverige - Monday, April 05, 2004 at 18:48:18 (MEST)


Kopiera länk 04-04-04

Bör staten inte stämmas?

Har någon någonsin försökt stämma svenska staten för den orimliga skattebelastningen på förvärvsarbetande småbarnsföräldrar, som har både livskamrat och barn hemma att försörja?

Kan man dra igång någon form av "class action"-mål mot svenska staten?

Anomym, Sverige - Sunday, April 04, 2004 at 12:40:12 (MEST)


Kopiera länk 04-03-14

Skolnomenklaturan vill ha mer segregation

Svenska Dagbladet skriver 2004-03-11 under rubriken ”Skolans svenska norm missgynnar invandrarelever”. När man läser artikeln blir det uppenbart att skolnomenklaturan eftersträvar mer segregation.

Etnologen Ann Runfors, lektor vid Stockholms universitet, har, under fem terminer, studerat arbetet i tre skolor i några av Stockholms mest invandrartäta områden. Resultatet har fått formen av kritik mot de lärare som försöker upprätthålla standarden och likvärdigheten i skolan.

- De utländska eleverna upplever sig som bristfälliga, är Runfors slutsats.

Av detta drar Runfors slutsatsen att barn med utländsk bakgrund ska gå i ett mindre krävande skolsystem och att deras sociala anseende skulle gynnas av en sådan förändring.

Några officiella representanter för skolnomenklaturan får också uttala sig. Det är Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz och Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner. De hävdar att lösningen är fler lärare med invandrarbakgrund. De utländska barnen ska uppenbarligen lämnas kvar i miljöer som bevarar deras ursprungliga kultur.

Den reaktionära skolnomenklaturan har nu kommit till vägs ände. Med samma argument som i apartheidsystemets Sydafrika pläderar den nu för ett uppdelat skolsystem med skilda normer och kunskapskrav beroende på om du är svensk eller utlänning.

Själv är jag inte särskilt förvånad. I skolans värld, med den politikerinblandning som lärare och rektorer har att leva med, kan vad som helst hända.

Johnny Framtid, <johnny_future@hotmail.com>
Sverige - Sunday, March 14, 2004 at 00:31:09 (MET)


Kopiera länk 04-02-26

Jämlikhet, till vilket pris?

Jo, jag tror att det är på våra barns bekostnad! Jag har inga vetenskapliga bevis men tror på sunt förnuft och det säger mig att något har gått allvarligt fel i vår samhälle!

Jag syftar på alla larmrapporter som kommer, som handlar om våra barns hälsa! Jag bara undrar hur många 10-åringar som försökte begå självmord för 50 år sen? Hur många deprimerade 8-åringar fanns det då? Hur många tonåringar försökte skada sej själva på den tiden? Inte många, skulle jag tro.

Kanske hade det något att göra med att det på den tiden fanns någon hemma som tog hand om dem. Barnen kanske hade mer trygghet då.

Jag hade privilegiet att ha mamma hemma när jag var liten. Jag behövde aldrig dras upp omänskligt tidigt för att köras till dagis. Jag behövde heller inte forslas till dagis de dagar då jag inte mådde bra.

Jag må vara gammeldags och säkert helt omodern men skulle vilja kunna ta hand om mina barn själv, på det sätt som mina föräldrar tog hand om mig, båda på sitt sätt. Jag tror att kvinnan och mannen är olika av en anledning och tycker därför att vi bör bejaka, inte bekämpa, de skillnaderna. Och jag tycker att alla lagförslag om hur familjen ska lägga upp sin föräldraledighet är befängda! Det ska väl ändå familjen själv avgöra!

Kanske skulle våra barn må bättre om vi backade ett steg och byggde vårt samhälle mer utifrån barnens behov. Barnens situation i samhället bör tänkas över och förändras omgående! Jämlikhet i all ära, men inte på bekostnad av våra barn! När blev det modernt att skaffa barn men omodernt att ta hand om dem?

Nej! En riktig känga till alla våra politiker och en vädjan att tänka om! Jag är uppenbarligen inte ensam om att vilja ge mina barn trygghet och tillgång till sina föräldrar. Vi är väl vuxna nog att välja om vi vill ha karriär eller ta hand om våra barn?

Sara Mattsson, <schizzo@swipnet.se>
Bengtsfors, Sverige - Thursday, February 26, 2004 at 18:45:45 (MET)


Kopiera länk 04-02-20

Apropå Eneroths inlägg

Jag skulle kort vilja kommentera delar av Tomas Eneroth's inlägg. Citat från han inlägg är kursiverade.

Smålandspostens ledarsida anklagar mig för att försöka tysta debatten, detta med anledning av att jag uppmärksammade att barn- och ungdomschefen i Uppvidinge inte tyckte att barn borde vara i förskolan (dagis) före tre års ålder.

En åsikt som delas av praktiskt taget alla barnläkare. Men kanske går politiska drömmar före medicinska realiteter...

Som av en händelse sammanföll dock kritiken med den undersökning som SKI (Svenskt Kvalitetsindex) gjort om hur nöjda medborgarna är med olika samhällsinstitutioner. Där kom förskolan på första plats! Ett bra betyg åt förskolan.

Tja, kanske säger det lika mycket om hur lite uppskattade övriga offentliga tjänster är. Dessutom är det mycket enklare att vara kritisk till andra instutitioner i samhället än just förskolan eftersom de flesta småbarnsföräldrar känner sig tvingade att utnyttja tjänsten och inser hur hårt personalen jobbar.

...ett bra betyg åt den familjepolitik som vi socialdemokrater bedrivit.

Som har skapat så mycket problem. Fråga barnläkare, skolkuratorer m fl.

...där vi genom världens längsta föräldraförsäkring, allmän förskola och maxtaxa sett till att småbarnsföräldrar får möjlighet att kombinera arbete med föräldraskap.

Maxtaxan fick kostnaden för en dagisplats (1-5 år) i Söderköpings kommun att öka från ca 70 000 per år till över 100 000, från ett år till nästa, en ökning med ca 30 % på ett bräde! Det framtvingades motsvarande nedskärningar i anslagen till skolan...

De förslag till vårdnadsbidrag som återkommande framförs i debatten har alla det gemensamt att de ska finansieras genom minskade resurser till förskolan.

Det blir ju den naturliga följden när alla som så önskar får möjlighet att stanna hemma med barnen längre och därmed minska belastningen på - och kostnaderna för - förskolan.

...och dessutom ligger på en så pass låg nivå att ingen kan leva på bidraget,

Ja men så höj nivån då! Det skulle fortfarande finnas goda möjligheter för kommunerna att tjäna pengar på affären tack vare minskad efterfrågan på den svindyra kommunala barnomsorgen.

...såvida inte en partner står för kompletterande försörjning.

Hur kan det faktum att livskamrater är beredda att ställa upp med kompletterande försörjning vara ett "problem" för Eneroth?

Det finns ett starkt stöd för föräldraförsäkringen bland småbarnsföräldrar idag.

Självklart! Och många skulle med glädje se att den vore 3-4 år längre!

Notera att inget land i världen ger föräldrar ekonomiskt stöd så länge och så mycket som Sverige!

För att citera Peps Persson, "De ä falsk matematik!" Man kan naturligtsvis inte enbart titta på ena sidan av kalkylen. Tag t ex Frankrike, där är skattelättnaderna för ensamförsörjare av familjer betydande, en politiskt lösning som kraftigt minskar småbarnsföräldrarnas beroende av föräldraförsäkringspengar.

Om det finns ett reformutrymme framöver ser jag gärna en fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen.

Mot bättre vetande...

Jag hoppas också att vi kan ge utökat stöd till den fantastiska personal som arbetar inom förskolan.

Ingen skugga ska falla över dem.

Ungarna gillar dem, så också föräldrarna.

Fullkomligt ovidkommande. Det är fortfarande så att barnläkarna anser att dagis har stora medicinska konsekvenser, vilka inte kan avfärdas med politisk propaganda.

Hoppas bara att Smålandspostens ledarsida också lär sig uppskatta deras arbetsinsats

Jag har inte läst den men tvivlar på att den handlade om hur dagispersonalen sköter sitt arbete.

Tja, vad skall man säga. Det är Enerots slag av politisk propaganda som enligt medicinsk expertis, gjort att en tredjedel av dagens ungdomar dras med allergier och astma.

Jan-Erik Söderholm, <jan-erik.soderholm@telia.com>
Söderköping, Sverige - Friday, February 20, 2004 at 20:27:04 (MET)


Kopiera länk 04-02-18

Eneroth missar målet

Jag tyckte att jag ställde en enkel fråga: Överlämnar föräldrar sina små till dagis motvilligt och med dåligt samvete eller gör de det med glädje och lättnad för att äntligen bli kvitt de små odågorna? Men som vanligt är det omöjligt att få ett rakt svar från en proffspolitiker av Eneroths kaliber.

I stället försöker Eneroth blanda bort korten med ett långt och tröttande inlägg om hur uppskattad barnomsorgen är av ekonomiskt hårt pressade föräldrar och vilket fantastiskt jobb en lika hårt pressad dagispersonal gör.

Anledningen till riksdagsmannens avledande manöver känns uppenbar; han vet att de flesta föräldrar helst hade tagit hand om sina småbarn själva om de bara hade haft ekonomiska möjligheter till det - och vet att det är den politik hans parti driver som berövar dem dessa möjligheter. Men genom att försöka få debatten att handla om något annat hoppas Eneroth att trycket ska lätta.

Men den finten går jag inte på, riksdagsman Eneroth!

Eva Fors, <eva.fors@edu.vasteras.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, February 18, 2004 at 19:22:03 (MET)


Kopiera länk 04-02-18

Ingen valfrihet med vårdnadsbidrag

Smålandspostens ledarsida anklagar mig för att försöka tysta debatten, detta med anledning av att jag uppmärksammade att barn- och ungdomschefen i Uppvidinge inte tyckte att barn borde vara i förskolan (dagis) före tre års ålder. Min ambition var definitivt inte att tysta någon debatt - tvärtom. Jag är innerligt trött på att förskolan utsätts för orättvis kritik, vare sig det kommer från kommunala tjänstemän eller från Smålandspostens ledarsida.

Som av en händelse sammanföll dock kritiken med den undersökning som SKI (Svenskt Kvalitetsindex) gjort om hur nöjda medborgarna är med olika samhällsinstitutioner. Där kom förskolan på första plats! Ett bra betyg åt förskolan, och ett bra betyg åt den familjepolitik som vi socialdemokrater bedrivit - där vi genom världens längsta föräldraförsäkring, allmän förskola och maxtaxa sett till att småbarnsföräldrar får möjlighet att kombinera arbete med föräldraskap.

I de flesta europeiska länder kan man se hur kvinnors möjligheter att komma ut på arbetsmarknaden är väsentligt sämre, framför allt på grund av obefintlig föräldraförsäkring och dåligt utbyggd barnomsorg. De förslag till vårdnadsbidrag som återkommande framförs i debatten har alla det gemensamt att de ska finansieras genom minskade resurser till förskolan, och dessutom ligger på en så pass låg nivå att ingen kan leva på bidraget, såvida inte en partner står för kompletterande försörjning. Med andra ord, en stark begränsning av framför allt kvinnors möjlighet att själva komma ut på arbetsmarknaden och en återgång till att bli beroende av att en partner försörjer familjen.

Vilken valfrihet är det? Knappast modern familjepolitik! Det finns ett starkt stöd för föräldraförsäkringen bland småbarnsföräldrar idag. Notera att inget land i världen ger föräldrar ekonomiskt stöd så länge och så mycket som Sverige!

Om det finns ett reformutrymme framöver ser jag gärna en fortsatt utbyggnad av föräldraförsäkringen. Jag hoppas också att vi kan ge utökat stöd till den fantastiska personal som arbetar inom förskolan. Ungarna gillar dem, så också föräldrarna. Hoppas bara att Smålandspostens ledarsida också lär sig uppskatta deras arbetsinsats

Tomas Eneroth, <tomas.eneroth@riksdagen.se>
Växjö, Sverige - Wednesday, February 18, 2004 at 18:48:32 (MET)


Kopiera länk 04-02-10

Vad menar Tomas Eneroth?

Fredagen den 30/1 rapporterade Smålandsposten att Uppvidinge kommuns barnomsorgs- & skolchef, Thomas Klüft, apropå den debatt som pågår i kommunen, sagt att "små barn mår bättre hemma än på våra förskolor"

Redan nästa dag, lördagen den 31/1, kommer den s-märkte riksdagsledamoten Tomas Eneroth till tals i samma tidning och tar då nämnda chef i örat under rubriken "Vi får inte skuldbelägga föräldrar".

Nästa vardag, måndagen den 2/2, kommenterar samma Tomas Eneroth Kristdemokraternas utspel på familjepolitikens område ("barndagar" och kommunala "vårdnadsbidrag") i Dagens Nyheter med konstaterandet (?) att den borgerliga kritiken mot förskolan försvagats och att "vi har vunnit det ideologiska slaget om förskolan; det är på dagis moderna småbarnsföräldrar vill ha sina barn".

Det första uttalandet tyder på att Eneroth inser att de flesta småbarnsföräldrar i karriären kämpar med sitt dåliga samvete över att vara tvingade att lämna bort sina små (och att detta dåliga samvete inte bör väckas), det andra på en övertygelse om att småbarnsföräldrar faktiskt vill bli kvitt sina små odågor så att de i stället kan ägna sig åt andra, mer stimulerande, sysslor.

De två ståndpunkterna förefaller stå i motsats till varandra; varför jag skulle uppskatta om Eneroth förklarade vilket ben han egentligen vill stå på.

Eva Fors, <eva.fors@edu.vasteras.se>
Västerås, Sverige - Tuesday, February 10, 2004 at 20:35:07 (MET)


Kopiera länk 03-12-09

Hej igen!

Några ytterligare punkter, men först, som en kommentar till Bo Petterssons senaste inlägg vill jag bara säga att, visst, jag "köper" dina ekonomiska justeringar. De verkar ju inte förändra så mycket i sak... :-)

Och grundproblemen - för barnen - är egentligen inte ekonomiska utan medicinska och sociala.

Sedan lite osorterade tankar...

Jag träffar ibland föräldrar som säger att "vår lilla Lisa tycker det är såå roligt på dagis att hon knappt vill komma hem!". Till dem brukar jag kontra med: "Kom igen när lilla Lisa är 16 år och fortfarande inte vill komma hem, jag undrar hur positiva ni kommer att vara då?"

Det kanske är barnet som gråter och inte vill stanna på dagis som uttrycker det naturligaste beteendet. Jag är mycket mer orolig för de barn som bara "åker med".

Sedan angående frågan om vi "vill" ha dagis eller inte.

För ca 10 år sedan gjordes en enkät bland dem som då stog i dagiskö i Söderköping. Över 50 % angav att "om inte ekonomin tvingat dem, skulle de i stället stannat hemma längre". Man alla enkäter som görs i dag frågar bara "Behöver ni dagis?". Alla tittar då i sin plånböcker och svarar "ja!"

En annan fråga gäller de prioriteringar vi gör under livet. Jag brukar säga så här: Titta på ett pensionärshem, vad är det som hänger på väggarna? Är det betyg och vitsord från tidigare chefer?

Nej det är barn, barnbarn och ibland barnbarns barn. De som bor där i dag gjorde sannolikt prioriteringar de är nöjda med, men jag är mer osäker när det gäller dem som kommer att bo där om 20-30 år. Kommer även de att uppleva att de gjorde rätt?

Till sist vill jag bara peka på att dagens politik och debatt är alldeles för ensidig. Det finns ett samband mellan dagis, rotlöshet, "skolstök", imunbristsjukdomar, utbrändhet, resistenta bakterier, m.m. Det hela beror på vilka liv vi lever!

Tja, det får räcka för denna gång, så det inte blir för tungläst !

Janne Söderholm <jan-erik.soderholm@telia.com>
Söderköping, Sverige - Tuesday, December 09, 2003 at 19:52:22 (MET)


Kopiera länk 03-12-09

Hej Janne Söderholm!

Du tar upp många viktiga aspekter och har mycket att bidra med. Men jag måste tyvärr påpeka att det faktiskt är möjligt att, på en så låg årslön som ca 122 000 kr (d v s 10 200 kr/mån), generera storleksordningen 100 000 kr i skatter på ett år (om du räknar in arbetsgivaravgiften, den personliga inkomstskatten och genomsnittliga moms- och punktskattesummor). Motsvarande belopp för en tvåbarnsförälder (som följaktligen ska generera 200 000 kr/år i skatteintäkter) blir då 238 000 kr (d v s 20 000 kr/mån) i inkomst. Det vill säga, i båda fallen ganska rimliga inkomster, även som "andrainkomster" betraktade. Detta tar förespråkarna för storskalig kollektiv barnomsorg till intäkt för att den påbjudna formen av barnomsorg skulle vara samhällsekonomiskt lönsam

Ändå har du rätt eftersom ovan nämnda lönsamhetsresonemang - som är det som statens hantlangare ägnar sig åt - inte tar hänsyn till:

1) att endast andraföräldrar som tar jobb i den privata sektorn kan bidra till ett inflöde av skatteintäkter till den offentliga sektorn. (De som tar jobb i den senare sektorn bidrar endast till intern rundgång av skattemedel.)

2) att knappt varannan dagisplats frigör en andraförälder för förvärvsarbete (p g a att de flesta föräldrar har fler än ett barn och på grund av att föräldrarna tidigare, innan den kommunala barnomsorgen blev nästan gratis, utnyttjat "gammelföräldrar", grannar eller vänner för barnomsorg).

3) den höga frånvaron från dagis på grund av barns eller föräldrars sjukfrånvaro (då inget förvärvsarbete utförs).

Om vi då tar hänsyn till ovan nämnda faktorer och samtidigt passar på att räkna på en genomsnittlig lön för en andraförälder på säg 17 000 kr/mån får vi att dagis - ur den offentliga sektorns synvinkel - i genomsnitt går back med ca 80 000 kr per heltidsplats och år. Det skulle betyda att stat & kommuns underskott för barnomsorgen blir storleksordningen 20 miljarder per år. Med andra ord, trots att båda föräldrarna jobbar hårdare än de gjorde innan barnomsorgen blev nästan gratis måste de jobba ännu lite hårdare för att också generera de där 20 miljarderna som stat & kommun kräver för att uppnå balans i budgeten. Utan att privatekonomin förbättras.

Det finns fler vansinnigheter i statens falska lönsamhetsresonemang, men för att inte överlasta detta inlägg mer än jag redan gjort, nöjer jag mig - tills vidare - med det ovan sagda i förhoppningen att du kan hitta något användbart i det.

Bo C Pettersson <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Tuesday, December 09, 2003 at 18:34:42 (MET)


Kopiera länk 03-12-08

Hej!

Hittade just denna förening, och skulle bara vilja dela med mig av min uppfattning kring dessa frågor.

Först dagis ur några olika synpunkter. Jag har tre barn, nu i tonåren. Under deras uppväxt fick jag tillfälle att träffa många barnläkare. När man frågar dem varför hälften av barnen i dag visar symptom på allergi och astma, "pekar" man mot dagens barnomsorg som en orsak. Anledningen är att de första 3-4 åren är en kritisk tid för uppbyggnaden av immunförsvaret. Störningar under denna tid kan medföra livslånga brister i detta försvar. Så, enligt de barnläkare jag talat med, ska de första 3-4 åren kännetecknas av små grupper, "normala" barnsjukdomar som ska få "värka ut", inte dämpas med antibiotika eller andra läkemedel i onödan (t.ex för att föräldern måste tillbaka till arbetet). Mycket av detta åsidosätts i dag. Därav ökningen av immunbristrelaterade sjukdomar i dag. T.o.m olika reumatiska sjukdomar går ned i åldrarna.

Den sociala sidan.
Jag brukar säga att, när en 2-3 åring ramlar, slår sig och behöver tröst, spelar det en stor roll vem som finns där med plåster och tröst. I dag är det i alltför många fall inte samma vuxna som tio år senare ska försöka att, med förtroende, ta hand om diverse tonårsproblem. Jag tror att det är alla sådana små händelser i vardagen som grundlägger ett livslångt förtroende som kommer att behövas senare. Detta kan inte ersättas av flera olika och utbytbara vuxna, oavsett hur fina utbildningar de har.

Ekonomin.
I Söderköpings kommun ökade kommunens kostnad för en dagisplats (1-5 år) med ca 30 % från förra året. Detta p.g.a det nya lägre taket för dagisavgifterna. I år kostar en dagisplats (1-5 år) i Söderköping 100-105 tusen kr per år. Sedan, när de små börjar "ettan", anser man att det räcker med drygt 20 000. Helt fel prioritering, enligt min mening! Till och med på Söderköpings gymnasieskola "räcker" det med 60-70 tusen kr i kostnad per elev och år. Om man tänker på vad en gymnasieskola förses med i form av datorsalar, kemilabb m.m, så framstår kostnaden för "dagis" som ännu mer oproportionerlig.

Sedan påstår man att de som har barn på dagis "skattar ihop" till sin egen kostnad med råge. Visa mig den familj som betalar 100 000 i skatt på sina "andra lön"! Eller 200.000 om man har två barn på dagis. Bara ett fåtal kommer upp i dessa nivåer.

Nå, det får räcka för idag :-)
Mvh

Jan-Erik Söderholm <jan-erik.soderholm@telia.com>
Söderköping, Sverige - Monday, December 08, 2003 at 15:40:05 (MET)


Kopiera länk 03-12-02

Varför framställs arbetet med hem och barn som ett straff...

...när det istället är ett privilegium? Det säger sig självt att små barn mår bättre av en trygg, lugn och kärleksfull hemmiljö än av en stressad tillvaro med mycket (o)ljud och många tillfälliga relationer! Det har gått så långt att många föräldrar tvingas erkänna något så förödande för självkänslan och familjerelationerna att "dagispersonalen känner mitt barn bättre än jag." Men det finns tid för förbättring, möjlighet att höja våra röster, frimodigt och med kraft.

Våra barn är vår framtid!

Malin Tronde <malin.tronde@swipnet.se>
Tavnäs, Sverige - Tuesday, December 02, 2003 at 15:14:41 (MET)


Kopiera länk 03-11-30

Hur kan någon vara emot valfrihet?

Jag som upplevt att tvingas arbeta heltid med barn vet verkligen hur det sliter... Det är fruktansvärt att gråta sig till sömns varje kväll och känna sig som en värdelös mamma för att man inte har tid med sitt barn och dessutom veta att man inte kan göra något åt det... Att man är fast i det sjuka systemet!

Dessutom; hur kan någon vara emot valfrihet som dessutom spar pengar och bäddar för ett mjukare samhälle???

Jag förstår det inte!

Astrid Tronde <a.tronde@telia.com>
Östersund, Sverige - Sunday, November 30, 2003 at 18:44:18 (MET)


Kopiera länk 03-11-24

Kommentar till Folkpartiets familjepolitik

Jag blev också, precis som föreningens Christer Westerlund, chockad av riksdagsledamoten Tina Acketofts svar å Folkpartiets vägnar på föreningens frågor (se inlägg nedan daterat November 18), och kan inte låta bli att kommentera:

Att familjer med en hemarbetande inte har rätt till socialbidrag, kommenterar Acketoft med: Naturligtvis gäller samma socialbidragsregler för barnfamiljer som för andra! Om man uppfyller kraven har man rätt till socialbidrag.

Men den hemarbetande uppfyller ju inte kraven, och det vet väl Acketoft, eller borde veta.

Hemarbetande föräldrar får inget stöd för barnens omsorg, men de som nyttjar dagis får ca 100 000 kr per barn och år i subvention. Om detta säger Acketoft: Detta är en återbäring för att man bidrar till samhällsekonomin genom sitt arbete. Den som vill stanna hemma med barnen får naturligtvis göra det, men då bidrar man inte med skattepengar och produktion, och kan därför inte vara kvalificerad för något särskilt stöd från det offentliga.

Detta är som att säga att "när du är sjuk eller blivit pensionär bidrar du inte med skattepengar och produktion. Därför är du inte kvalificerad för varken sjukpeng eller pension."

Bidrar då inte den hemarbetande med maka ekonomiskt? Jovisst, precis som den som blir sjuk eller pensionär. Under många år, före och efter hemarbetet, bidrar de med "skattepengar och produktion". Och precis som sin maka, betalar den hemarbetande under alla arbetsår ca 5-6 % av lönen i skatt till just offentlig barnomsorg. Under 45 + 35 års yrkesarbete blir detta ca en miljon. Men om Acketoft får råda ska sådana familjer inte få något tillbaka för egen barnomsorg.

Hur kan en offentlig taleskvinna för fp svara så nonchalant och missvisande på seriöst ställda frågor? Är det svar man tycker passar oss fattiga och osmarta hemmafamiljer? Eller är hon okunnig?

Nej, troligare är att Acketoft är både kunnig och har ett ädelt uppsåt - men att hennes omdöme fördunklats av långvarigt medlemskap av landets politiska nomenklatura, som ser som sin uppgift att styra och ställa med andra människors liv på vänsterns vis.

Fast Acketoft var ju taleskvinna för fp, inte för sossarna eller vp. Jovisst ja, det var hon ju! Men med värderingar som de nedan redovisade har hon och partiet, i sin jämställdhetsfanatism, hamnat på samma sida som Marx och Engels i familjepolitiken.

Krister Pettersson, tel: +420 602 484 161, <hkpn@bredband.net>
Prag, Tjeckien - Monday, November 24, 2003 at 19:36:28 (MET)


Kopiera länk 03-11-18

Det finns inget annat val (tror jag) än att bli politiskt aktiv.

Gå in i politiken och ställ frågor! Anmäl dig till det parti du trivs bäst med och fråga hur de vill driva dina hjärtefrågor.

Ni kan också skriva till Europadomstolen: www.manskligarattigheter.gov.se. Ju fler desto bättre.

Det går också att skriva ett brev (kopiera era frågor enligt nedan) till varje partiledare och avsluta brevet med att ni önskar skriftligt svar. Samla ihop svaren och skicka till media under rubriken "Så här barnfientliga är våra politiker!"

Det räcker inte längre att sitta på åskådarläktaren och säga "hallå där, ni gör fel". Kliv in och ta ansvar för våra skattepengar. Jag har gjort det och förstår helt plötsligt varför det ser ut som det gör.

Annika Lundegårdh <genuin@gfok.se>
Uppsala, Sverige - Tuesday, November 18, 2003 at 23:44:12 (MET)


Kopiera länk 03-11-18

Så tycker Folkpartiet om familjepolitiken

I mitten av oktober gjorde föreningen, i samarbete med Monica Bodling i Norrköping, ett utskick till samtliga riksdagsledamöter i vilket vi försökte fästa våra förtroendevaldas uppmärksamhet på hur orättvis den förda politiken är mot de föräldrar som inte vill inrätta sina liv som den politiska överheten har bestämt. Det vill säga: dubbelarbeta och lämna in sina små för omsorg till den kraftigt subventionerade kommunala barnomsorgen. Du kan läsa utskicket nedan, omedelbart före detta inlägg, under rubriken "Diskriminerande barnomsorgspolitik".

Vi fick svar, bland annat från en centralt placerad folkpartist, som, när vi frågade om vi fick lägga ut det här på denna plats, backade och i stället hänvisade till Folkpartiets officiella taleskvinna på riksdagsnivå i familjepolitiska frågor, riksdagsledamoten Tina Acketoft (fp). 

Efter ett antal påstötningar har vi nu fått Acketofts svar, som i huvudsak bekräftar det svar vi redan hade fått, varför vi nu känner oss säkra på att nedanstående svar från Acketoft representerar Folkpartiets officiella ståndpunkt. 

Håll till godo:

Låt mig börja med att säga att jag, som mamma till tre småbarn, till stor del inte håller med i era resonemang. Folkpartiet Liberalerna driver en linje där vi vill verka för så stor valfrihet som möjligt för familjen. Detta innebär inte att man ska vara "tvingad" till en form av omsorg men heller inte att kvinnors möjlighet till utveckling ska hämmas eftersom män inte i tillräckligt stor grad tar sitt ansvar för familjearbetet. I dag är det fortfarande bara 18 % av den samlade föräldraledigheten som tas ut av män, och hushållsarbetet utförs fortfarande till stor övervikt av kvinnor - ett förhållande som jag inte tror är självvalt från någon sida utan ett utryck för vanor och med ojämställdhet till följd.

Jag ska försöka att så kortfattat som möjligt besvara dina ursprungliga frågor:

1) Familjeförsörjaren beskattas, som om familjen inte fanns. Det går inte att leva på en lön.

Begreppet familjeförsörjare finns tack och lov inte längre i svensk lag. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter att delta i arbetslivet. Den sambeskattning ni i mycket hänvisar till och som fanns tidigare innebar att man subventionerade familjer där kvinnan stannade hemma. Jag anser inte att det sättet är mer frihet än det rådande som ni refererar till.

2) Föräldrarna får inget stöd för sina barns omsorg. De som nyttjar dagis får ca 100 000 kr per barn och år i omsorgssubvention.

Detta är en återbäring för att man bidrar till samhällsekonomin genom sina arbetade timmar. Den som vill stanna hemma med barnen får naturligtvis göra det, men då bidrar man inte med skattepengar och produktion, och kan därför inte vara kvalificerad för något särskilt stöd från det offentliga.

3) Den fattigdom som därmed uppstår, får inte lindras genom socialbidrag. Inte ens barnen i dessa familjer har idag rätt till det sista skyddsnätet.

Naturligtvis gäller samma socialbidragsregler för barnfamiljer som för andra! Om inkomsterna inte når upp till socialbidragsnormen och man i övrigt uppfyller kraven så har man rätt till socialbidrag.

Folkpartiet Liberalerna presenterar i motioner en jämställdhets-, familje- och arbetsmarknadspolitik som försöker komma åt både orsaken och verkan till de ojämställda uttagen av föräldraledigheten och på så sätt skapa valfrihet. Bl. a. genom en jämställdhetsbonus där var månad som tas ut av pappan ska motsvaras av 90 % i ersättningsgrad istället för 80 %, ett barnkonto på 40.000 kr per barn under förskoleåren och höjda tak i föräldraförsäkringen, de sistnämnda när det ekonomiska läget så tillåter.

Detta tillsammans med att vi aktivt under många år drivit rätten till alternativa förskolor och skolor och kvinnors rätt till samma lön som mäns, tycker vi är det sätt som vi bäst verkar för verklig valfrihet för alla familjer.

Vi i föreningen är chockade av svaret, som tyder på att partiet, åtminstone på familjepolitikens område, inte längre är liberalt utan socialistiskt. Den slutsatsen fick föreningsmedlemmen Bo Pettersson att skriva en debattartikel om saken i Vestmanlands Läns Tidning, som du kan läsa på nyhetsplats här.

Vi ska försöka få de övriga oppositionspartierna att, på samma sätt som Folkpartiet nu gjort, redovisa sina ståndpunkter i familjepolitiken. Som en service till föreningens medlemmar och sympatisörer inför de allmänna valen 2006.

Christer Westerlund <camilla.christer@spray.se>
Surahammar, Sverige - Tuesday, November 18, 2003 at 22:16:52 (MET)


Kopiera länk 03-10-15

Diskriminerande barnomsorgspolitik 

- Det vore bättre om jag inte fanns! Så skrek den lille pojken, när hans föräldrar grälade om vem av dem som skulle vara hemma "för vård av sjukt barn".

Detta nödrop måste vi nu lyssna på! Ty så är det ju i Sverige idag: Den som är hemma hos sina barn är förloraren! Och barn känner när de är till besvär. Och den känslan är förödande för barnen.

Därför behövs det nu en revolutionerande förändring. Diskrimineringen av de familjer som sköter sin egen barnomsorg måste upphöra!

Men demokratin räcker inte till för att skydda minoriteter mot diskriminering och förtryck. Minoriteters existensminimun kan idag trollas bort, genom att det kallas "familjepolitik". Därför måste barnfamiljerna få ett lagligt skydd för sitt existensminimun, oavsett val av barnomsorg. För barnens skull måste det ske snabbt. De har inte råd att vänta på att det någon gång i framtiden, kanske kommer en barnvänlig regering.

Vår sittande regering gillar inte den barnomsorg som föräldrarna bedriver. Därför diskriminerar den dessa familjer.

Den ekonomiska bestraffningen är tredelad:

1: Familjeförsörjaren beskattas som om familjen inte fanns. Det går inte att leva på en lön.

2: Föräldrarna får inget stöd för sina barns omsorg meden de som nyttjar dagis får ca 100 000 kr per barn och år i omsorgssubvention.

3: Den fattigdom som därmed uppstår får inte lindras genom socialbidrag. Inte ens barnen i dessa familjer har idag rätt till det sista skyddsnätet. Det är skrämmande, men lika skrämmande är att ansvariga politiker rycker på axlarna!

Om en regering särbehandlar människor p.g.a. deras ras, då är det en välkänd form av diskriminering. Men om en regering särbehandlar barnfamiljer p.g.a. deras val av barnomsorg? Är det diskriminering? Ja, självklart. Även om det är en tills nu okänd form av diskriminering. Den svenska regeringen är den första i världen som diskriminerar barnfamiljer p.g.a. deras val av barnomsorg.

Den mest skrämmande följden av socialdemokraternas familjepolitik/dagistvång är att barnens fysiska och psykiska hälsa offras. Alltför många barn tvingas börja på dagis, innan de är mogna för det. Många tvingas också vara där alltför många timmar per dag och i alltför stora barngrupper. Barn tar skada och föräldrarna är maktlösa.

I Sverige saknas och behövs ett lagligt skydd för barnens och deras föräldrars rätt att leva åtminstone på miniminivå. Ett skydd som ingen regering kan trolla bort genom att kalla det "familjepolitik" eller "allas rätt till god barnomsorg". Vad sägs om ett grundlagsskydd för barnfamiljers rätt till minst existensminimum oavsett val av barnomsorg? Och varför inte tillsätta en Barnombudsman, som är lojal mot barnen och inte mot den sittande regeringen?

Därefter kan man bygga ut rättvisan så att alla som vårdar barn räknas som arbetande med barnomsorg.

Fattiga barnfamiljer, som inte får hjälp, kan väl aldrig under några omständigheter accepteras?

Till vem ska jag vända mig för att barnfamiljerna ska få ett sådant skydd eller en sådan lag?

Monica Bodling <monica.bodling@telia.com>
Norrköping, Sverige - Wednesday, October 15, 2003 at 17:41:48 (MEST)


Kopiera länk 03-10-03

Socialdemokraternas grymma familjepolitik

Socialdemokraterna påstår sig, i tal och skrift, kämpa för valfrihet och allas lika värde.

Samtidigt straffar man, lite mera i tysthet, de föräldrar, som väljer att vårda sina barn själva. Och man delar upp barnen i ett A- och ett B-lag. Barn som får subvention för sin vård och barn som inte får det.

Föräldrarna stämplas föraktfullt såsom arbetslösa och arbetsskygga. De får inget stöd för sitt vårdarbete med barnen. De får leva under existensminimum, alltså i fattigdom. Men sossarna förbjuder kommunerna att bevilja dem försörjningsstöd och lindra deras nöd.

Mycket medvetet straffar alltså socialdemokraterna föräldrar och barn med fattigdom och otrygghet.

Varje tänkande människa inser att detta inte är valfrihet. Det är tvång - dagistvång - ovärdigt ett humant samhälle.

Detta är inte att respektera människors egenvärde och självbestämmande. Det är bara ett simpelt förakt för människovärdet.

Socialdemokraterna ljuger alltså inför svenska folket, när de påstår att föräldrarna har valfrihet i barnomsorgen. Verkligheten visar att de ljuger. Tyvärr är många goda och ansvarskännande människor fortfarande omedvetna om hur verkligheten ser ut för de föräldrar, som i tysthet kämpar en ojämn kamp för att kunna vårda sina barn så länge som möjligt. Månad efter månad kämpar de för att skjuta upp dagisdebuten. Men förr eller senare tvingas de flesta ge upp - fattigdomen och utanförskapet blir för betungande.

Men - och det är riktigt kusligt - barnen drabbas ju också av sossarnas bestraffning! Alltför många barn drabbas också när de slits bort från föräldrarnas trygghet och tvingas börja på dagis alltför tidigt, innan de är mogna för det. Många tvingas dessutom vara på dagis under alltför många timmar per dag. Skrämmande många barn blir rotlösa och otrygga. Fysiskt får barnen kanske vad de behöver på dagis, men knappast känslomässigt och själsligt. Alltför många barn i skolåldern vittnar om hur de upplever att ingen vuxen finns till hands för dem. Vilsna barn växer upp till vilsna vuxna.

Känslomässigt är Sverige idag ett u-land.

Socialdemokraterna skyr alltså inga medel, i sin fanatiska iver att nå målet; att få in alla barn på dagis. Man hejdar sig alltså inte, trots att man måste inse att barnen blir drabbade.

Även om det vore rätt (vilket jag inte tycker) att bestraffa föräldrar som väljer "fel" barnomsorg, så kan det väl aldrig någonsin vara berättigat att straffa barnen?

Trots att detta pågått i tjugo-trettio år och varningssignaler, med barnens ökande ohälsa, inte har saknats, så tiger alla tunga instanser som skall skydda och försvara barnen. Upprörda barnläkares varningar klingar ohörda.

Socialdemokraternas familjepolitik är ett grymt brott mot barnen. Men nästan ingen har kurage nog att protestera.

Martin Luther King sade att det värsta är inte de onda människornas ondska. Det värsta är de goda människornas tystnad.

Slutsatsen måste bli:

- Vård av egna barn måste betraktas som ett fullvärdigt arbete med barnomsorg.

- Varje barn måste ha rätt att få sin omsorg betraktad som ett viktigt arbete.

För barnens skull måste vi ropa högt, så att alla goda människor vaknar och reagerar: NU FÅR DET VARA NOG!

(Skickat till tidningar och riksdagsledamöter idag 3 okt)

Monica Bodling <monica.bodling@telia.com>
Norrköping, Sverige - Friday, October 03, 2003 at 15:25:36 (MEST)


Kopiera länk 03-09-30

Mest motbjudande

Att en regering i Sverige skulle straffa barnen för något föräldrarna gjort är en fullständigt vettlös tanke, eller hur?

Ändå är det faktiskt så att (s) straffar barn med fattigdom, som ej får mildras med socialbidrag, när föräldrarna vårdar sina barn själva.

Föräldrar som vårdar sina barn, längre tid än föräldrapengarna räcker, räknas inte som arbetande med barnomsorg, som de borde, utan de förödmjukas och stämplas som arbetslösa. Söker de socialbidrag för att lindra fattigdomen, avslöjas en obehaglig sanning för dem. En sanning som uppenbarligen är fördold för de flesta andra. De klassas som arbetsskygga. Och därför nekas de socialbidrag.

Den ofattbara sanningen är alltså att vår socialdemokratiska regering med berått mod straffar barn med fattigdom. Barnen straffas för att föräldrarna begår "brottet" att vårda sina barn själva.

Detta måste vara bland det mest motbjudande som en svensk regering hittat på under modern tid.

Varför tiger alla goda människor?

(skickat som insändare till många tidningar, finns det någon som har lust att maila mig om ni ser någon av mina insändare i er tidning?).

Monica Bodling <monica.bodling@telia.com>
Norrköping, Sverige - Tuesday, September 30, 2003 at 23:56:28 (MEST)


Kopiera länk 03-04-04

Så diskrimineras hemmavarande småbarnsföräldrar

Föräldrar med två barn som gör som regeringen anbefaller, det vill säga, förvärvsarbetar och lämnar in sina små till förskolan för omsorg, behöver "bara" tjäna storleksordningen 22 000 kr i månaden tillsammans för att uppnå Kronofogdemyndighetens existensminimum. Men i en likadant sammansatt familj, där en av föräldrarna i stället väljer att vara hemma med barnen, måste maken tjäna 23 000 kr i månaden på egen hand för att familjen ska uppnå samma materiella nivå. Det framgår av nedanstående tabell som är sammanställd utifrån myndighetens förbehållsbelopp samt genomsnittliga antaganden om kommunalskattesatser, boendekostnader, övriga levnadsomkostnader - samt barnbidrags- och bostadsbidragsnivåer:

Familjekonstellation Bruttoinkomst (kr/år) 1) Inkomstskatt (kr/år) 1) Total skatt (kr/år) 2) Köpkraft eftr skatt & bidrag (kr/år) Anm.
Ensamstående 144 000 41 000 109 000 82 000 Utan barn
Makar/samboende 189 000 48 000 139 000 113 000 Dito, båda jobbar
Föräldrar med:          
ett barn, 2 år 245 000 78 000 192 000 144 000 En förälder stannar hemma och tar hand om barnen
två barn, 2 & 4 år 277 000 90 000 218 000 173 000
tre barn, 2, 4 & 7 år 308 000 101 000 244 000 203 000
Föräldrar med:          
ett barn, 2 år 234 000 62 000 174 000 155 000 Båda föräldrarna förvärvsarb.
två barn, 2 & 4 år 262 000 73 000 197 000 180 000
tre barn, 2, 4 & 7 år 304 000 88 000 231 000 219 000
1) Värden framräknade av riksdagens f d talman, Ingegerd Troedsson
2) Inklusive inkomstskatt, arbetsgivaravgift, moms och punktskatter.

Det måste tilläggas att inte så många i Sverige kommer upp i en så pass hög lön som 277 000 kr om året, d v s 23 000 kr i månaden. Därmed får vi bekräftelse på det alla föräldrar och politiker i landet länge vetat, nämligen att det inte går att leva på endast en lön. Och visst är det anmärkningsvärt att familjer som lever på existensminimum ändå tvingas generera större summor i skatt än de får kvar att leva på, trots barnbidrag och - i de sista tre fallen - också bostadsbidrag. Sådana familjer borde, enligt allmänt accepterade beskattningsprinciper, inte betala någon skatt alls.

Det bör också poängteras att den ensamma familjeförsörjaren med hemmavarande make och två barn i tabellen endast är ca 2 000 kr i månaden under gränsen för att också tvingas börja betala statlig inkomstskatt om 20 % på alla överskjutande inkomster. Trots att familjen bara med nöd och näppe lyckats kravla sig över existensminimum!

Budskapet från den politiska överheten till familjer av detta slag kan knappast bli tydligare: "Gör som vi säger och lämna in barnen på dagis! Annars...!"

Tabellen visar tydligt hur orättvist det svenska skattesystemet är och hur lite hänsyn det tar till folks skattebetalningsförmåga och försörjningsbörda. Detta är ett allvarligt finanspolitiskt systemfel som också slår rakt in i den svenska familjepolitiken och där blir det största hindret för den valfrihet och den högre livskvalitet som Sveriges barnfamiljer behöver. 

Därför måste principerna skatt efter bärkraft och försörjningsbörda samt avdrag för kostnader för inkomsternas förvärvande återupprättas i det svenska skattesystemet.

Bo C Pettersson <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Monday, August 4, 2003 at 16:00:00 (MEST)


Kopiera länk 03-06-30

Felprioriteringar hindrar Sverige från att blomstra

"Den blomstertid nu kommer" sjöngs överallt för några dagar sedan. Visst är det en tid med mycket blomsterprakt i trädgårdarna. Men för att trädgårdarna ska förbli vackra måste ogräset hållas borta.

Den som har rensat ogräs vet att det inte hjälper att bara ta bort maskrosen eller tisteln vid stjälken. Efter ett tag kommer samma ogräs upp igen och förökar sig dessutom. Ett rejält spadtag behövs så att hela roten följer med upp. Först då försvinner ogräset, varefter blommorna kan komma till sin rätt.

Överallt växer ogräset upp i vårt samhälle. Kriminalitet och droganvändning ökar ständigt och går allt längre ned i åldrarna. Fler mår dåligt trots den höga levnadsstandard de flesta av oss tror att vi fortfarande har. Sverige har den högsta frekvensen av självmord bland ungdomar. Allt fler barn placeras i familjehem. Antalet skilsmässor och tonårsaborter ökar. En fjärdedel av niondeklassarna går ut med ofullständiga betyg. Långtidssjukskrivningarna på grund av utbrändhet har blivit ett stort problem.

Stora resurser läggs på att hitta lösningar på de växande problemen. Familjehem måste rekryteras och stödgrupperna i skolan får fler fall att ta sig an. Skilsmässor och aborter betraktas som självklarheter i vårt jämställdhetssträvande samhälle. Självmorden blundar vi för eftersom vi inte vet vad vi ska göra åt dem. Lärarna får stödja och hjälpa alla elever så gott det går. Mycket skoltid går åt till att enbart bry sig om eleverna socialt.

Men alla dessa åtgärder behandlar bara symptomen, inte grundproblematiken. De flesta vet var ogräsrötterna sitter men orkar inte gräva tillräckligt djupt för att få upp dem. I stället nöjer vi oss med att bara klippa av stjälkarna och tröstar oss med att vi gjort så gott vi kan.

Många anser att om bara fler arbetade mer skulle det bli fler skattekronor i statskistan och pengar till allt som måste åtgärdas. Då skulle fler familjehem kunna rekryteras, fler lärare kunna anställas och fler vuxna finnas på dagis. På så sätt skulle vi hinna skära av ännu fler ogrässtjälkar per timme än nu. Det kommer då att behövas eftersom ogräset då skulle växa ännu fortare.

Barnens brist på tid med sina föräldrar är roten till det onda. Det är inte bara högre kvalitet i umgänget med barnen som behövs utan också en större kvantitet. Och det är inte vilka vuxna förebilder som helst som barnen behöver utan just mamma och pappa. Inga andra vuxna kan mäta sig med föräldrarna i betydelse för barnen. Det är tiden med varandra som är viktig, vilket inte nödvändigtvis betyder att man måste göra något speciellt. Det räcker långt att bara vara närvarande för varandra i vardagen.

"Barnens bästa skall komma i första rummet", står det i FN:s barnkonvention, men i det svenska samhället har jakten på skattekronor intagit den platsen. När vi så småningom får ordning på våra prioriteringar, så att barnens bästa verkligen kommer i första hand, kommer inte bara våra ungdomar att må bättre utan hela Sveriges land att blomstra.

Gunilla Gomér <gunilla.gomer@brevet.nu>
Alingsås, Sverige - Monday, June 30, 2003 at 16:01:49 (MEST)


Kopiera länk 03-06-10

Hur länge till ska vi låta oss hunsas?

Lyssnade på frågestunden i riksdagen torsdagen den 5 juni. Där fick familjeminister Berit Andnor frågan vad regeringen tänker göra med uppdraget från riksdagen den 7 maj (att förbättra valfriheten i barnomsorgen och t o m göra det ekonomiskt möjligt att ta hand om sina egna barn hemma!!!).

Andnor svarade att Sverige redan har valfrihet inom barnomsorgen; föräldrar kan redan välja mellan dagis, dagmamma och föräldrakooperativ, så det uppdraget är något regeringen redan anser sig ha uppfyllt till fullo (trots att möjligheten att själv ta hand om sina barn - typiskt nog - saknades i ministerns lista av möjligheter).

Hon sa detta dock med blicken nedslagen, vilket tyder på att det kostar på att blunda för det faktum att svenska föräldrar vill kunna spendera mer tid med sina små.

Det som gör mig så trött är att det ska vara så självklart att vi föräldrar ska arbeta utanför hemmet och lämna barnen på passning. Vi anses totalt inkompetenta att ta hand om vår egen avkomma. Vi ska helst inte vilja göra annat än arbeta. Samtidigt är det ju så skärande tydligt att staten är ännu sämre på att ta hand om våra små än vi föräldrar är.

Det har gått så långt att det anses vara ett respektabelt jobb att ta hand om andras barn men helt förkastligt att ta hand om egna.

Regeringen hoppas att vi svenska föräldrar inte ska få vetskap om att man ger ekonomiskt stöd till hemmaföräldrar i övriga nordiska länder, men den manövern funkar inte. Det vet vi redan. Regeringens envetenhet i försöken att skilja Sveriges föräldrar och barn från varandra är obegriplig när det finns så många andra - viktigare - politiska frågor att ta tag i.

Hur kan vi kvinnor låta sådana som Berit Andnor och Margareta Winberg representera oss och låta dem kämpa för våra rättigheter när de därmed tvingar oss att uppföra oss som män för få tävla på "lika villkor"? Jag vägrar hur som helst att låta ovan nämnda kvinnor & likasinnade representera mig! Så länge de för en politik som tvingar mig att välja vägar och lösningar som inte stämmer med vad mitt hjärta säger vill jag inte att de "hjälper" mig bli mer "jämställd".

Nej gör det i stället ekonomiskt möjligt för föräldrarna att själva bestämma vem som ska ta hand om barnet i uppväxtens olika faser genom att också låta omsorg i hemmet omfattas av samhällets stöd. Då skulle fler mammor på ett naturligt sätt söka sig ut i/tillbaka till förvärvslivet i takt med att barnets mammaberoende minskar och pappans engagemang på motsvarande sätt ökar. Och förhoppningsvis skulle vi då också få ett samhälle i vilket det socialt sett vore lika okej att vara hemma med barnen som det i dag är att förvärvsarbeta.

Anna Bergqvist, initiativtagare till folkomröstnigen i Uppvidinge kommun.

Anna Bergqvist < stenstorp@mbox302.tele2.se>
Åseda, Sverige - Tuesday, June 10, 2003 at 22:33:02 (MEST)


Kopiera länk 03-04-08

Surahammar, inget för ansvarstagande småbarnsföräldrar

Surahammars kommunstyrelse avslog i går - enligt uppgift "av ideologiska skäl" - föreningens krav på folkomröstning om någon form av ekonomisk kompensation till de föräldrar i kommunen som själva tar hand om sina barn, d v s till dem som inte belastar den kommunala barnomsorgen. Det kan knappast betyda något annat än att förslaget är dödsdömt också i den formellt beslutande församlingen - kommunfullmäktige - som kommer att ta upp frågan till behandling i slutet av denna månad.

Eftersom föreningen denna andra gång samlade in namn i kommunen under en allmänt hållen appell om att även föräldrar, som inte utnyttjar den kraftigt subventionerade kommunala barnomsorgen, också bör få komma i åtnjutande av samhällets stöd, kan knappast avslaget tolkas på annat sätt än att politikerna runt Surahammars kommunstyrelses sammanträdesbord inte tycker att den nämnda gruppen gjort sig förtjänt av något stöd. Det vill säga, att det är i sin ordning att familjer med bara en inkomst och hemmavarande småbarn via skattsedeln subventionerar dubbelarbetande småbarnsföräldrar med väsentligt högre inkomst som gör som den politiska ledningen vill (lämnar in sina telningar till de kommunala barnstugorna). En omvänd Robin Hood-politik alltså (ta från de fattiga och ge till de rika).

Förra gången - i juni i fjol - samlade föreningen in det antal namn som krävs för att väcka frågan om kommunal folkomröstning i barnomsorgsfrågan under ett mer specifikt förslag till lösning (föräldralön/vårdnadsbidrag) men fick då "nej" med motiveringen att förslaget ej var förenligt med den svenska kommunallagen (en långt ifrån invändningsfri slutsats, förf. anm.).

Men denna gång funkade den gamla invändningen inte varför kommunstyrelsen kände sig tvingad att pressa fram en ny, som fritt kan översättas till att "vi politiker bryr oss varken om hemmavarande föräldrar eller deras barn, eller är beredda att göra något åt de stora kvalitetsbrister som råder i de kommunala förskolorna".

När kommuninnevånarna kommit underfund med hur den politiska ledningen i kommunen hanterat den angelägna fråga som föreningen väckt, kommer nämnda politiker att få anledning att djupt ångra sig. Det kommer den närmaste framtiden att visa.

Christer Westerlund <camilla.christer@spray.se>
Surahammar, Sverige - Tuesday, April 08, 2003 at 15:59:38 (MEST)


Kopiera länk 03-03-06

Dagbarnvårdarnas framtid

Skollagskommittén har förordat att dagbarnvårdarna ska tas bort och inte vara en skyldighet för kommunen att erbjuda. Varför driver man denna fråga?

Vi föräldrar måste få avgöra vad som är bäst för våra barn. Det måste finnas en valfrihet av olika slags barnomsorg. Jag har haft en dagmamma (dagbarnvårdare) till mina två barn. Det har varit det optimala för oss.

Jag vill att mitt barn ska vara i en hemmiljö. Barngruppen är liten och alla blir som syskon för varandra. De är ute 1-2 gånger per dag, alltid, oavsett väder.

Dagmamman träffar andra dagbarnvårdare några gånger i veckan då de gör gemensamma aktiviteter. De går också på biblioteket en gång i veckan samt har tillgång till den öppna förskolan.

Förresten tänker de också kalla dessa små liv, 1-5 år, elever. De är barn och inget annat pinsamt!

När de tagit ifrån oss möjligheten att stanna hemma med våra barn är det, banne mig, min rättighet att få den barnomsorg jag vill ha till mina barn.

Jag hoppas, för barnens bästa, att förslaget inte går igenom! Det vore katastrof och en skymf mot alla dagbarnvårdare som gör ett fantastiskt arbete och mot de barn som trivs så bra där.

Läs en artikel om ämnet här och protestera till Lena Hallengren, på mail: registrator@education.ministry.se!

Med hopp om livet!

Anna Andersson <nyan@sverige.nu>
Sverige - Thursday, March 06, 2003 at 09:37:15 (MET)


Kopiera länk 03-02-03

Varför låtsas regerande politiker inte förstå?

Jag har läst biträdande utbildningsminister Lena Hallengrens svar på riksdagsledamoten Torsten Lindstöms fråga angående den ensidiga satsningen på förskola från ett års ålder.

Samma slags svar har jag också hört komma från s-representanterna Margareta Israelsson, Lena Hjelm-Wallén och Marianne Ytterberg.

Lika konsekventa och samspelta har regeringsföreträdarna varit vad gäller att undvika att bemöta frågor från forskare om stressade samt under- och överstimulerade förskolebarn.

Samma behandling har föreningen fått på frågor om varför inte hemmet och förädrarelationen kan räknas till det "livslånga lärandet" och t.o.m utgöra en viktig grund för att senare kunna fungera i större grupper.

Och något liknande försökte kommunalrådet Åke Hillman (s), Västerås, utsätta föreningens representanter för när de i augusti i fjol lämnade in resultatet av folkomröstning för föräldralön i kommunen. Detta genom att försöka låtsas att han inte förstod vad den uppvaktande gruppen menade när den krävde mer valfrihet och rättvisa i barnomsorgen.

Dagens socialdemokratiska politiker har uppenbarligen slutat lyssna och istället börjat låtsas att de inget förstår. Det måste vara en ödesdiger väg för demokratiskt valda folkrepresentanter att slå in på.

Agneta Lennse <agneta.lennse@vasteras2.net>
Västerås, Sverige - Monday, February 03, 2003 at 00:39:54 (MET)


Kopiera länk 03-01-02

Låt oss ge dagens barn samma goda start i livet som gårdagens

Under år 2002 fick vi lära oss att det inte längre finns några visioner om rättvis fördelning av samhällets resurser. Visionerna om ett gott samhälle, som värnar dem som är födda i skuggan, har dränkts i lögner och fiffel. Höga politiker är beredd att fuska för att behålla makten och bryr sig inte om hur vanligt folk har det. I det översta skiktet har våra förtroendevalda händerna fulla av egna "perssonliga" problem.

År 2002 växte var femte barn upp i en familj som har ont om pengar. Bland lågavlönade kvinnor märks neddragningar och försämringar extra tydligt. Underbetalda kvinnor kan inte längre leva på sina löner. De får inte ut mer i månaden än socialbidragsnormen, d v s inte mer än om de lät bli att jobba helt och hållet.

Förr ägnade sig Majblommekommittén åt att finansiera så pass "lyxiga" saker som cyklar och berikande fritidsaktiviteter för de minst bemedlade barnen. Numera tvingas kommittén ägna sin kraft åt rent livsuppehållande stöd till barnfamiljer. Mer än 52 000 barn i Västra Götaland växer upp i familjer som har det knapert.

Vi måste försöka påverka och väcka opinion för en bättre skola, som satsar på kunskap. Ett konkret mål för 2003 skulle kunna vara att riksdagsbeslutet från 1989 genomförs, d v s att eleverna skall kunna betrakta de viktigaste läroböckerna som personliga ägodelar.

Det målet kan vi nå om vi föräldrar tycker det är viktigt.

Lärare för valfrihet <valfrihet@pc.nu>
http://members.fortunecity.com/valfrihet/nytt/index.html, Sverige - Thursday, January 02, 2003 at 22:42:19 (MET)


Kopiera länk 02-12-04

Den kommunala barnomsorgen är inte lönsam

Politiska strävanden att lyfta upp kvinnorna till samma sociala och ekonomiska nivå som männen har funnits länge. Ett viktigt bidrag gjorde Alva Myrdal redan på trettiotalet. Ett fundamentalt inslag i Myrdals budskap var att stat & kommun måste erbjuda barnomsorg till mödrar så att också de kan förkovra sig, göra karriär, tjäna pengar, bli oberoende och därmed bli socialt uppvärderade - utan att behöva oroa sig för om barnens behov blev ordentligt tillgodosedda.

Länge dominerade dessa sociala argument debatten, men på åttiotalet kom även vissa ekonomer, understödda av media, till undsättning och påstod att kollektiv barnomsorg, starkt subventionerad av stat & kommun, är samhällsekonomiskt lönsam. Så t ex presenterade Kommunförbundet (KOF) 1982 en rapport som påstod att varje heltidsarbetande kvinna med ett barn på dagis gick med en "samhällsekonomisk" vinst på 74 000 kronor per år, vilket utan betänkligheter kablades ut i media som högsta sanning i en tid då årsmedellönen låg på ca 100 000 kr.

Och år 1999 var det dags igen då Expertgruppen för Offentlig Ekonomi (ESO, knuten till Finansdepartementet), med professorn i nationalekonomi, Sören Blomquist, från Uppsala Universitet som ansvarig sammanställare, presenterade en rapport, "Dagis och Drivkrafter" som gick ut på att redan en så pass anspråkslös lön som 18 000 kr i månaden (220 000 kr per år) skulle ge stat & kommun ett överskott på storleksordningen 90 000 kr per år.

(Den matematiskt intresserade kan notera att 1982 var stat-&-kommuns "vinst" uppenbarligen 74 öre per inkomstkrona medan den år 1999 hade sjunkit till 40 öre, trots att det viktigaste skälet till det påstådda lönsamhetssambandet: vårt höga skattetryck, under tiden bröt igenom 50%-vallen.)

Problemen med KOF:s och ESO:s rapporter är flera, tex:

1) Såväl KOF som ESO sätter likhetstecken mellan "samhälle" och "stat & kommun", vilket är ett för nationalekonomer genant - för att inte säga oförlåtligt - misstag; det förra är - naturligtvis - ett mycket större begrepp än det senare. Därav följer att vad som är lönsamt för "stat & kommun" inte nödvändigtvis är lönsamt för "samhället".

2) Endast en bråkdel av alla de "dagisplatsvärdecheckar" som stat & kommun sprider ut över Sveriges föräldrar resulterar i nya privata jobb som kan bidra till den återbetalning som KOF, ESO - och regeringen Persson - hoppas på.

3) Beräkningen är baserad på det underförstådda antagandet att varje förälder som tar ett - privat - jobb endast har ett barn i förskoleålder. Om vederbörande har två eller fler, eller - Gud förbjude - tar ett jobb inom den offentliga sektorn - spricker kalkylen fullständigt.

4) När föräldern är hemma vid egen eller barns sjukdom, ny graviditet eller arbetslöshet och så småningom efter pensioneringen försämras "lönsamheten" ytterligare (genom att stat & kommun då måste betala skattepengar tillbaka till föräldern).

Ett sätt att sammanfatta ovanstående fyra punkter skulle kunna vara: (i) om det vore så att offentligt subventionerad - kollektiv - barnomsorg är så lönsam för stat & kommun som KOF och ESO påstår, varför är då inte stat-&-kommuns finanser i ett bättre skick, (ii) varför är inte barnomsorgen - efter alla dessa decennier - helt utbyggd och (iii) varför har de kommuner som byggt ut barnomsorgen mest den uslaste ekonomin?

Och sist men inte minst: varför tar inte regeringen ansvar för hela samhällets ekonomi?

Kjell Pettersson
Näsby Gård, Ekeby, Sverige - Wednesday, December 04, 2002 at 01:57:04 (MET)


Kopiera länk 02-11-25

Livet ska vara roligt att leva!

Men en fråga jag grunnat på länge är: Hur roligt har gemene man och kvinna i vårt jämställda Sverige det egentligen?.

Vi stressar för att hinna upp på morgonen, klä på barnen, skjutsa till dagis, pussas, se glad ut när de gråter, stressa vidare till jobbet, se glad ut och förhoppningsvis hinna uträtta stordåd på kort tid och med knappa resurser och hotande indragningar, se glad ut, och springa vidare hemåt, stanna till vid affären, frissan, systemet, whatever - för att senare klampa in en kvart för sent på dagis kl 17 - 17.30 och se glad ut, fast du egentligen är så trött att du skulle vilja lägga dig ned och vila. Efter mycket bråk få på kläderna på ditt eget barn, som inte vill hem, in i bilen, åka hem, ta av alla kläder, hälsa på stora tjejen, ut med hunden på en halvtimmes promenad eller lek, hem och börja med maten 18.45 ca, ingen tid för lek och stoj med barnen, äta, barnen se på TV, det hinner jag aldrig eller har prioriterat bort. Vid 19.30 börja "tjata" på barnen att nu är det sängdags, grin och skrik, ingen vill i säng, helt slut själv, grinig och ledsen. Vid 20.30 ligger alla till sängs, läser sagobok och myser, somnar själv, före barnen. Drömmer oroliga drömmar, ont i kroppen, stressad och aldrig utvilad. Efter kanske 4 - 8 timmars sömn, upp igen och samma visa ett varv till.

Är detta vad vi kallar lycka, så tror jag inte politikerna vet vad lycka är! Inte vi medborgare heller som går med på detta år efter år!

Min önskan om familjelycka är: att inte behöva stressa iväg på morgonen utan att kunna gå upp och ordna frukost åt oss, ta ut hunden på en lugn promenad, mysa med minstingen innan påklädning och avfärd till dagis. Max 5 tim/dag på dagis ibland mindre. Hinna handla, gå till frissan, städa huset, arbeta och allt som jag vill hinna, innan barnet ska hämtas i lugn och harmoni från dagis. Sen hem kl 14.30 - 15 på eftermiddagen - hinna leka ute i snön med mina barn/eller åka och bada några timmar, ut med hunden, tvätta en maskin och hänga upp, börja med maten och ha den klar till kl 18. Sedan krypa upp i soffan och titta på TV ett tag, läsa tidningen, lösa korsord, läsa för mina barn och ev ta ett skönt bad. Därefter kl 19.30 - 20 börja lägga mina barn. Kl 21 - lugnt i huset. Ta en promenad med hunden, ev arbeta lite vid datorn, läsa en god bok - och ha ett långt och skönt samtal med min man om allt mellan himmel och jord.

Det vore lycka för mig, men det går inte att åstadkomma om båda parter ska jobba mer än 40 timmar i veckan. Mot detta kan ingen politiker invända utan att samtidigt avslöja vad vi medborgare länge vetat; att de inte lever i verkligheten.

Ändring önskas. Max 20 tim/arbete i veckan för en förälder. Och det ska inte bara vara kvinnans roll. Ge ekonomisk möjlighet att välja vem som ska ta den rollen i hemmet.

Anette Fjärrstrand <anette.f@spray.se>
Sala, Sverige - Monday, November 25, 2002 at 14:37:43 (MET)


Kopiera länk 02-11-03

Demokrati är att lyssna till folkviljan, inte att bekämpa den

Den 29/10 beslutade Uppvidinges kommunfullmäktige att ansöka hos regeringen om att få bli försökskommun för ett ekonomiskt alternativ för hemmaföräldrar. Detta kunde kommunfullmäktiges s-märkte ordförande inte stoppa, trots ett tappert försök. Kd ville dessutom att vi intiativtagande föräldrar skulle bli inbjudna att medverka i utformningen av ansökan, men då ven ordförandeklubban så snabbt att miljöpartiet inte hann begära votering.

Tänk så demokrati kan fungera i praktiken! Ibland går den tydligen ut på att förhindra att folkets krav och önskemål kommer fram. Jag trodde att den var tänkt att fungera tvärt om.

Men jag vänder det inträffade till det positiva och tröstar mig med att ordförandens rädsla för initiativtagarna är den bästa kritik de kan få, då de tydligen utgör ett stort hot. Jag som medlem av den gruppen kan också "skrämmas" lite mer genom att berätta att "snöbollen" gruppen satt i rullning blir större och större. I arton kommuner runt om i landet samlar föräldrar just nu in namn med krav på mer ekonomisk valfrihet i barnomsorgen. Rörelsen går därmed knappast längre att stoppa.

Det är inte så viktigt att regeringen godkänner just Uppvidinges ansökan, det viktiga är att allt fler människor i Sverige börjar inse att större valfrihet i vardagslivet behövs. Denna vågrörelse kommer med säkerhet att skölja över regeringen inom den närmsta framtiden, frågan är bara hur länge regeringen vågar stå emot!

Jag undrar vad som är så farligt med att folk skulle få större valfrihet. Detta borde vara framtidens melodi, eftersom det måste bli praktiskt och ekonomiskt möjligt för medborgarna att leva bra liv som föräldrar. Om det innebär att gå ut i arbetslivet direkt efter föräldraledigheten eller vara hemma lite längre med barnen ska avgöras av föräldrarna, inte av politikerna.

Låt oss hoppas att alla föräldrar får ett större samhällsstöd, inte minst ekonomiskt, och därmed större möjligheter att kombinera familj och barn med arbete. Det vore en lösning på problemet sjunkande födelsetal som vi i Sverige då skulle kunna erbjuda hela den utvecklade världen - och bli berömda för.

Vi föräldrar vill våga bli gamla i någorlunda trygg förvissning om att kärleksbanden över generationsgränserna då kommer att vara tillräckligt starka för att våra barn då ska ta hand om oss. Vi skulle då också gärna vilja våga se tillbaka på våra liv och kunna konstatera att vi hade både tid och råd att välja hur vi ville leva som föräldrar medan barnen var små.

Anna Bergqvist (initiativtagare till folkomröstningskampanjen i Uppvidinge)

Anna Bergqvist <stenstorp@mbox302.tele2.se>
Uppvidinge, Sverige - Sunday, November 03, 2002 at 11:32:49 (MET)


Kopiera länk 02-10-22

Dagis för tidigt - en katastrof!

Eftersom människans identitet grundläggs de fyra första åren är det på tiden att vi ser bakom kulisserna för att upptäcka varför vårt samhälle ser ut som det gör. Få vågar idag ifrågasätta visdomen i att placera barn på dagis innan deras personlighetsutveckling är grundlagd, trots att de negativa konsekvenserna varit så tydliga så länge. Här har vi svaret på många av de problem vi har i samhället idag. Vi håller på att få generationer med personlighetsstörda individer som bara tänker jag, jag, jag och åter jag.

Den amerikanska barnpsykiatrikern och professorn Selma Fraiberg är en av flera forskare som betonat följderna för barn som saknar en intim vuxenkontakt under de första levnadsåren. Hon ser ingen återvändo för dem som före två års ålder gått miste om en sådan kontakt utan påstår att de skador som då uppstår varar livet ut.

Hon hävdar att barnet skadas på många sätt om det blir "utlagt på entreprenad" under de första levnadsåren, bl a genom att det hindras från att knyta en intensiv känslomässig kontakt med en enda person. Ett sådant barn löper risken att bli känslokallt, få ett fattigt känsloliv och bli oförmöget att knyta djupa relationer.

Känslan av personlig identitet förvärvas genom mänskliga relationer. Innan man kan lära sig skilja mellan jaget och andra måste omvärlden representeras av någon eller några. Ett barn som upplever sin omvärld som ständigt växlande får svårt att forma en stabil föreställning om sig själv och tenderar att uppfatta omvärlden negativt. Barnet för därför svårt att skilja mellan det yttre och det inre, mellan subjektiva uppfattningar och objektiva förhållanden.

Barn lär sig visa hänsyn genom sin känslomässiga kontakt med föräldrarna, genom sin lust att behaga dem och sin önskan att likna dem. Institutionerna måste, liksom föräldrarna, försöka lära barnen hänsynstagande, men eftersom band av kärlek inte finns mellan uppfostrare och barn får den kontroll som uppstår karaktären av underkastelse inför en auktoritet. Den grundas på behovet att överleva samt på behärskning genom fruktan, inte på den fria, lustbetonade, viljan.

Fraiberg hävdar vidare att "all kunskap i världen om barnuppfostran inte kan ersätta den intima mänskliga kontakten i familjebanden, som är kärnan i den mänskliga utvecklingen." Hon säger att det största hotet mot mänskligheten inte är neuroserna utan jagsjukdomarna, som kännetecknas av känslomässig isolering från andra. Det är dessa sjukdomar som skapas under de tre - fyra första levnadsåren om mänskliga närkontakter och kärleksband saknas. Hon säger också att alla de psykiska egenskaper som vi kallar mänskliga inte ingår i arvsanlagen utan förvärvas genom tidig känslomässig kontakt.

Den som vill veta mer om varför vårt samhälle ser ut som det gör kan börja med att läsa Selma Fraibergs bok "De magiska åren".

Hillevi Erlandsson, tel/fax: 0158-26 777, <hillevierlandsson@familjen.com>
Gnesta, Sverige - Tuesday, October 22, 2002 at 17:52:08 (MEST)


Kopiera länk 02-10-04

Den odemokratiska familjepolitiken

Per Kågesson och Ann-Marie Lidmark har i sin artikel i DN 8/7 förtjänstfullt beskrivit den tvångströja som regering och riksdag sytt åt svenska barnfamiljer. Jämställdhetsminister Margareta Winberg är, förmodar jag, en av de vänsterakademiker som åsyftas. Hennes uttalande i jordbrukstidningen ATL nr.14, 2001, att ungar och moderdjur inte skall skiljas från varandra för tidigt i djurskötseln, verkar lite schizofrent med tanke på att hon gladeligen föreskriver just det ödet till Sveriges människobarn och mödrar. Detta medför ökad risk för hjärnskador, hjärtsjukdomar, diabetes, infektioner, hörselskador, otrygghet m.m., vilket flera forskare konstaterat, bland andra docent Peter Währborg på Sahlgrenska Sjukhuset.

När det gäller antal djur per box och båsmått i djurstallar så åläggs bönder, under hot om vite, att, för stora pengar, bygga om sina stallar om det så bara hänger på enstaka centimetrar. När det däremot gäller våra barn går det tydligen att packa in hur många som helst i samma grupp eller på samma plats. Finns det inga gränsvärden och vitesförelägganden för att skydda dem?

Skendemokrati

De senaste decenniernas familjepolitik har varit odemokratisk om nu demokrati betyder folkstyre. Ett tecken på det är att de som röstat för valfrihet och rättvisa i familjepolitiken blivit svikna. Inte ens de nio borgerliga regeringsåren sedan 1976 har påverkat takten i genomförandet av den socialistiska målsättningen: dagistvång för alla. De flesta av medias aktörer verkar inte ens ha uppfattat det som ett svek. Detta är beklagligt och stämmer till eftertanke med tanke på att det finns gott om statistiska belägg för att en majoritet av befolkningen vill ha en annan familjepolitik som präglas av valfrihet.

Angreppet på familjen

Attacken på kärnfamiljen inleddes på trettiotalet av vänsterpartierna med Alva Myrdal i spetsen. I boken "Kris i befolkningsfrågan" skrev hon: "Det finns inom det husliga arbetet både såsom husmor och tjänare - fortfarande möjligheter för klena, imbecilla, indolenta och ambitionslösa eller i övrigt mindre väl utrustade individer att stanna kvar och dra sig fram."

År 1970 togs det första steget mot projektet "krossa kärnfamiljen" genom att familjeförsörjaren beskattades utan hänsyn till försörjningsbördan (övergång från sambeskattning till individbeskattning). Strategierna kan studeras i Socialdemokratiska Kvinnoförbundets skrift "Familjen i framtiden" (1978) där förbundet bland annat kräver att "underhållsplikten gentemot barnen från föräldrarnas sida avvecklas". Det vill säga: föräldrarna ska ha lika lite att säga till om när det gäller barnen, som kon har när det gäller kalven.

Motståndet

Det motstånd som klarsynta människor, med Brita Nordström i spetsen, skapade under namnet "Familjekampanjen" i början av sjuttiotalet resulterade i en namninsamling med 63.000 namn. Den gav eko och debatt, som bidrog till att de borgerliga partierna kom till makten 1976, mycket på grund av att de lovade införa ersättning till dem som själva tog hand om sina barn.

Men de borgerliga partierna infriade inte sitt löfte. Tvärt om byggde de ut den kommunala barnomsorgen mer än någonsin tidigare. Statsbidragen till barnomsorgen ökades med 675 % under borgerlighetens sex år vid makten. När de förlorat makten 1982 fortsatte de borgerliga partiledningarna, trots sitt svek, att påstå att de strävade efter valfrihet i barnomsorgen. När de borgerliga 1991 återfick makten, bevisade de återigen att de egentligen saknade ambitioner på området. Vårdlön, som de lovat införa sedan början på 70-talet, borde de ha kunnat genomföra omedelbart, men först 1994 genomfördes en halvmesyr till reform, som knappt hann träda i funktion innan den revs upp av den tillträdande socialdemokratiska regeringen. 

Så kom då maxtaxan varvid borgerligheten åter "ställde ut skorna", som man säger på fotbollsspråk. Detta genom att pliktskyldigast larma om orättvisorna men ändå godta dem. Endast två av landets (borgerligt styrda) kommuner tackade nej till den från ovan påbjudna reformen.

Lönsamhetsbluffen

Kommunförbundet presenterade 1982 en utredning som påstod att varje heltidsarbetande kvinna med ett barn på dagis gick med en samhällsekonomisk vinst på 74.000 kronor per år, vilket utan betänkligheter kablades ut i media som högsta sanning i en tid då årsmedellönen låg på ca 100.000 kr. Utan att gå in i detalj kan man konstatera att, om detta hade varit sant, borde barnomsorgen ha varit fullt utbyggd i ett nafs och samhällets finanser i ett strålande skick.

Har borgerliga politiker och ekonomer gått till storms i media mot denna vilseledande ekonomiska propaganda? Nej, i stort sett inte. Man har på så sätt lurat folket att tro att vi inte har råd att vårda och fostra våra egna barn.

Men hur många gånger har vi inte hört kommunpolitiker klaga över att de inte har råd att bygga daghem. Var har de gjort av vinsten? Ser inte fler än Kågesson och Lidmark att kejsaren är naken?

Behovsbluffen

Behovet av utbyggd barnomsorg har motiverats av den oändliga barnomsorgskön, som uppstod genom att regering och riksdag gjorde det omöjligt att leva på en enda lön. Hade föräldrarna istället fått de pengar i handen som samhällets familjepolitik kostar och själva kunnat välja mellan omsorgsformen "dagis" eller "hemmis" hade kön försvunnit omedelbart. Då hade de som verkligen behöver dagisplatser kunnat få detta.

Folkopinionen och massmedia - det socialdemokratiska sveket

Många opinionsundersökningar visar att folk vill ha valfrihet i barnomsorgen. Två forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg, professor Jörgen Westerståhl och hans medhjälpare Folke Johansson upptäckte 1979, vid en undersökning att 2/3 av socialdemokratiska väljare föredrog någon form av ekonomiskt stöd så att någon förälder kunde stanna hemma hos barnen. Endast 1/5 föredrog institutionsvård. I boken "Bilden av Sverige" beskriver forskarna sina resultat. Där framkommer att även forskarna trodde att en majoritet av svenska folket ville ha daghem. I sin förvåning över resultaten gjorde de en undersökning av radio och TV:s agerande i frågan. Efter den undersökningen skriver forskarna: "Förhållandet mellan mediabild och faktiskt opinionsläge är fascinerande. Den åsikt som två tredjedelar av befolkningen omfattar blir, i varje fall i etermedierna, praktiskt taget osynlig."

Vidare skriver författarna: "Den allvarliga risken (med denna skeva mediabild, förf. anm.) är att politikerna blir påverkade så att de tror att de tillgodoser folkviljan (när de i själva verket går emot den, förf. anm.)."

Varför har dessa vetenskapliga rön inte satt några spår i löpsedlar och TV-program eller politikers argumentation i den familjepolitiska debatten?

Vädjan

Barnen har fått betala ett högt pris för samhällets mer än trettioåriga krig mot familjen. Ge i stället föräldrarna valmöjligheter så att de kan ta sitt ansvar enligt föräldrabalken! Jämställ således "hemmaföräldrarna" ekonomiskt med "bortaföräldrarna". Detta kan återskapa lugn och harmoni i familj, daghem, skola och samhället i övrigt.

Sten-Arne Persson <lantbrukets.ekonomiservice@telia.com>
Närkes-Kil, Sverige - Friday, October 04, 2002 at 18:36:25 (MEST)


Kopiera länk 02-09-02

Samhälle helst utan barn? (2)

Tage Pettersson (nedan) väcker intressanta frågeställningar. Hans slutkläm är: 

Jag vill se en radikal uppvärdering av traditionellt kvinnliga värderingar. Könsutjämning enligt gammal manlig norm innebär ett steg bakåt för mänskligheten och en fortsatt nedvärdering av tiden med barn. Som all moral ger det följder. Det är vår samhällsuppgift att hitta ekonomiska mönster, att forma värderingar där barn och mänskliga hänsyn inte är nackdelar.

Så himla bra, & klämmen blir ju inte sämre av att den råkar komma från en man!

Men samtidigt, efter att ha läst Petterssons inlägg drabbas jag av misstanken att han inte inser hur det han kritiserar (nedvärderingen av obetalt omsorgsarbete gentemot nära & kära) är ett resultat av en från vårt lands politiska centrum medvetet utformad & utbasunerad politik, som få längre vågar ifrågasätta av risk för att stämplas som extremister eller rättshaverister.

Jag hävdar att den nedvärdering som Pettersson fördömer har uppstått ur den särbeskattning som infördes i början av 70-talet (som bl a innebär att personer utan inkomst i eget namn, praktiskt taget, ställs utanför vårt i andra sammanhang så omhuldade & prisade sociala skyddsnät) & de kraftiga skattesubventionerna till den kommunala barnomsorgen & de ännu kraftigare subventionerna till åldringsvården (som får motsvarande insatser hemma att se – praktiskt taget – värdelösa ut).

Men om Pettersson, till äventyrs, inte skulle hålla med mig om orsakerna blir man ju intresserad av vilka orsaker – och lösningar – han ser.

Webmastern <webmaster@barnensratt.se>
Västerås, Sverige - Monday, September 02, 2002 at 20:26:07 (MEST)


Kopiera länk 02-09-01

Samhälle helst utan barn?

Kvinnor tar ofta ett större ansvar för sina barn och hamnar därmed på efterkälken ekonomiskt när mannen istället gör karriär - och samtidigt kasserar in alla lönebaserade förmånspoäng vårt socialförsäkringssystem erbjuder den som inte tar hand om barn.

Flertalet partier ser här en diskriminering av kvinnor, och har politik för hur det här beteendet ska ändras. Men jag menar att diskrimineringen inte är riktad mot något kön. Inte mot kvinnan som kvinna, utan mot föräldern. Mot den som lägger tid på barn, barns hem och familjerelationerna - oavsett kön.

Att tvinga fram en jämn fördelning av hemmatiden mellan de två föräldrarna skulle fördela diskrimineringen mellan dem men inte ta bort den.

I dagens system förföljer inkomstsvackorna den diskriminerade föräldern genom livet: hemma med barnet, i sjukdom, i arbetslöshet - ända in i ålderdom och pension. Det är en omoralisk politik eftersom den värderar människor efter inkomst istället för att behandla dem lika.

All omvårdnad kostar på, inte bara i familjen. Det följer naturligt med ansvaret för andra människors behov och innebär hänsyn och uppoffring. Den offentliga sektorn visar hur det fungerar. Kvinnor har stått för det mesta av allt detta goda arbete med relationer och humanitet. Mannen har under tiden prioriterat jakten på pengar, status, makt och fräschare bil. Medan mannen hävdat sina egna intressen har kvinnan stått för något annat, ett större ansvar.

Jag vill se en radikal uppvärdering av traditionellt kvinnliga värderingar. Könsutjämning enligt gammal manlig norm innebär ett steg bakåt för mänskligheten och en fortsatt nedvärdering av tiden med barn. Som all moral ger det följder. Det är vår samhällsuppgift att hitta ekonomiska mönster, att forma värderingar där barn och mänskliga hänsyn inte är nackdelar.

Tage Pettersson <tage.pettersson@rb-teknik.se>
Örebro, Sverige - Sunday, September 01, 2002 at 20:26:07 (MEST)


Kopiera länk 02-08-02

Hej!

Jag såg inslaget i Rapport i går 1/8 19.30.

1996 födde jag vårt första barn och har sedan dess varit hemma. Från början har jag varit mammaledig, men sedan min föräldraledighet tog slut efter det att vårt andra barn föddes 1999 tog vi beslutet att jag skulle vara "hemmafru". Finns det ordet idag??!!

Detta beslut ångrar vi inte en sekund efter alla larmrapporter om hur det är på dagis. Nu är vi lyckligt lottade som klarar att leva på min mans inkomst, men ett politiskt beslut om föräldralön till dem som väljer att själv ansvara för sina barn, vore verkligen som en skänk från ovan.

Många förstår inte hur jag kan välja och vilja gå hemma, men jag är tacksam att ha den här möjligheten och tryggheten att ge våra barn. Barnen är ju ändå vårt ansvar, inte samhällets!

Finns det någon mer mamma som är hemmafru skulle jag gärna vilja komma i kontakt med dig. Jag känner mig tämligen ensam i min situation.

Christina Wallin <chwallin@yahoo.com>
Höllviken, Sverige - Friday, August 02, 2002 at 12:29:10 (MEST)


Kopiera länk 02-08-01

Hej!

Jag satt just och såg nyheterna som nämnde denna förening. Jag blev så glad av att konstatera att det finns så många andra föräldrar som tycker som jag, att möjligheten att familjen själv är den som uppfostrar och tar hand om barnen ska ses som ett självklart alternativ till den "traditionella" barnomsorgen.

Jag tycker det är konstigt att vi i Sverige har upphöjt dagisformen till en slags helig ko. Idag är normen att vi bör "förvara" våra barn där istället för att tillgodose deras behov hemma.

Missförstå mig inte, dagisets grundidé är nog bra och jag själv tyckte mycket om mitt dagis. En kreativ miljö skulle ges barnen av utbildade människor. Men ingen utbildning i världen kan förutse varför min Laban gråter när han ser Ipren-gubben och varför han blir glad igen om man sjunger en "En kulen natt". Möjligheten för dagispersonalen att lära sig det finns inte i de stora barngrupper vi dras med idag.

Visst, ett dagis med mindre barngrupper skulle kunna vara en bra och trygg plats. Personligen vet jag att jag trivdes på mitt dagis, men så var också min mamma föreståndarinna där.

Nej, låt det finnas fler realistiska alternativ i barnomsorgen!

Johanna Persson <johanna.persson@witchwear.se>
Tranemo, Sverige - Thursday, August 01, 2002 at 20:26:52 (MEST)


Kopiera länk 02-06-26

Jag är glad att sådana här föreningar finns!

Jag är 16 år och lyckligt lottad; min mamma stannade hemma med mig när jag var liten. Men redan nu, som ung, ser jag problemen bland barn, ungdomar och föräldrar. Staten kan ingenting om barnuppfostran - det kan däremot mor och far!

Så jag uppmuntrar er alla som tycker som jag att byta ut vår nuvarande regering. Rösta borgerligt i höst!

Caroline Neikter <caroline.neikter@moderat.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, June 26, 2002 at 00:04:22 (MEST)


Kopiera länk 02-06-12

Missvisande lönsamhetskalkyl

Den kalkyl som presenterades i Uppdrag Granskning i tisdags, den 12/6, angående barnomsorgssubventionernas samhällsekonomiska lönsamhet är grovt missvisande. Det sades att subventionerna är samhällsekonomiskt lönsamma eftersom nästan varje förälder som tar ett jobb tack vare dem genererar skatteintäkter tillbaka som överstiger subventionskostnaderna. Så t ex skulle en så pass anspråkslös lön som 18 000 kr i månaden ge staten ett överskott på hela 90 000 kr per år.

Problemen med resonemanget är bara att:

1) den föredragande journalisten satte likhetstecken mellan "samhälle" och "stat & kommun", vilket naturligtvis är fel; det förra är ett mycket större begrepp än det senare. Därav följer att vad som är lönsamt för "stat & kommun" inte nödvändigtvis är lönsamt för "samhället".

2) endast en bråkdel av alla dessa "dagisplatsvärdecheckar" som stat & kommun sprider ut över Sveriges föräldrar resulterar i nya privata jobb som kan bidra till den återbetalning som Persson & Co hoppas på.

3) den stora, icke "fruktbärande", delen av subventionerna måste betalas av övriga skattebetalare, vilket sänker både välstånd och sysselsättning mer än de nya privata jobben kan kompensera för.

Så vansinnigt då att stat & kommun slösar bort 40 - 50 miljarder om året på nå't som gör oss alla fattigare och Sveriges barn och föräldrar olyckliga.

Ekonomie förälder
Örebro, Sverige - Wednesday, June 12, 2002 at 20:59:57 (MEST)


Kopiera länk 02-06-04

Om såddens och myllans betydelse

Som nämndekvinna ser jag många olyckliga ungdomar som inte hade hamnat på de anklagades bänk om de hade levt i ett kärleksfullt hem med allt vad det innebär. Det är livsfarligt att inte få kärlek och omtanke de första sex åren. Socialismen och kommunismens handlingar är kriminella mot våra barn och deras föräldrar. Föräldrar har inte ens rätten till sina egna barn. Barnen är statens och föräldrarna är bara producenter. Det är mycket få barn och föräldrar som orkar med detta. Socialdemokraterna har gjort alla barn till barnhemsbarn. Det var förr ett bevis på fattigdom i pengar men har nu blivit ett bevis på fattigdom i kärlek och respekt för medmänniskor.

Dessa barn, som hamnar i rättsväsendets garn skulle inte hamna där om de hade fått växa upp i hem med en hemmavarande förälder som lärt dem vad som är rätt och fel. De har därmed blivit offer för våra politiska beslutsfattares respektlöshet.

Barnen gör uppror och vi får igen med råge.

Jag hoppas att det finns något parti som före valet tar sitt förnuft till fånga och ser till att valfrihet återinförs i barnomsorgen, bland annat så att den som är hemma med barnen får ersättning och sociala förmåner som alla andra som jobbar.

Karin Rissveds <karin.rissveds@swipnet.se>
Svärdsjö, Sverige - Tuesday, June 04, 2002 at 21:35:38 (MEST)


Kopiera länk 02-06-01

Vart ska man vända sig för att få diskrimineringen av hemmaföräldrar juridiskt prövad?

Kort beskrivning av problemet:

Om man som förälder väljer att vara hemma och ta hand om sina barn längre än föräldraförsäkringen täcker ställer man sig utanför det sociala skyddsnätet och får inga pensionspoäng. Dessutom måste familjen betala för andras barnomsorg via skatten. Under tiden man är hemma spar man ca: 100000 kr per barn och år i barnomsorgskostnader som finansieras med skattemedel.

Väljer man däremot att lämna bort barnen till barnomsorgen får man ca: 100000 kr per barn och år av staten i form av stöd till barnomsorg - och pensionspoäng.

De föräldrar som väljer att vara hemma gör det av övertygelse om att det är det bästa för familjen och barnen.

Jag har provat diskrimineringsombudsmannen (DO) och advokatsamfundet, men de är tydligen inte rätt instanser.

Christer Westerlund <camilla.christer@spray.se>
Surahammar, Sverige - Saturday, June 01, 2002 at 18:52:52 (MEST)


Kopiera länk 02-04-17

Bostadsbidragen, ännu ett medel att få föräldrarna att göra som politikerna vill

Om man skulle fråga folk på gatan vad bostadsbidragen är till för skulle nog de flesta svara någonting i stil med att "de är till för att föräldrar med små ekonomiska resurser ändå ska kunna ge sina barn en anständig bostadsstandard".

Så var det mycket riktigt "förr" men inte nu längre. Numera är bostadsbidragen reducerat till att vara ytterligare ett verktyg som våra s-märkta politiker utnyttjar för att förmå föräldrarna att bete sig på önskat sätt, nämligen att jobba så mycket de orkar, betala så mycket skatt de bara kan - och lämna in sina barn på det kraftigt subventionerade kommunala dagiset så att staten får maximalt med pengar att spela med. 

Under den förra mandatperioden gjordes nämligen reglerna för bostadsbidragen om så att familjer med endast en inkomst, eller inte mycket mer än så, numera får väsentligt sänkta bostadsbidrag - oavsett konsekvenserna för barnen.

George Orwells bok "1984" från början av 50-talet, om vad som skulle kunna hända om politiken får för stort utrymme, föreföll länge överdriven.

Det kan man knappast säga längre.

Bo C Pettersson <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Wednesday, April 17, 2002 at 23:00:23 (MEST)


Kopiera länk 02-03-05

I ett möte med våra kommunpolitiker på BNU...

...lade vi fram de krav vi föräldrar (skattebetalare och medborgare i ett demokratiskt samhälle) ställer för våra barns säkerhet. Det är på den nivån nu att barnens fysiska säkerhet inte kan upprätthållas när utrymmet för omsorg och tillsyn är borta. Vårt beräkningsunderlag på förskolorna i Boden är 6,7 barn per lärare (0-6 år). Detta är fysiskt omöjligt det förstår vem som helst. Värst blir det för barnen med särskilda behov. Utrymmena är för små med denna mängd barn. Nitton barn och tre fröknar mitt på dagen, i övrigt två.

Det känns som rysk roulett. Politikerna snurrar magasinet och riktar pipan mot nästa barn som ska drabbas.

Det är incidenter varje dag. Läroplanen kan inte följas inte heller de individuella planerna för varje barn.

Om vi inte kan garantera våra barns säkerhet och trygghet ska vi väl inte förvånas över utvecklingen mot misshandel, droger, kriminalitet o s v när de blir äldre.

Vi vuxna ansvarar för fundamentet. Har man en treåring som känner förtroende och kan komma till en när det behövs har man också en 13-åring som känner och kan göra samma sak.

Vi föräldrar har ett jätteansvar att påverka systemet.

Susanne Thaawo <tobbe.hansson@privat.utfors.se>
Boden, Sverige - Tuesday, March 05, 2002 at 12:44:06 (MET)


Kopiera länk 02-02-05

Något har gått snett…

Sven-Bertil Götvall <sven-bertil.gotvall@jw.se>
Örebro, Sverige - Tuesday, February 05, 2002 at 14:15:30 (MET)


Kopiera länk 02-01-20

Monopol på barnomsorgen...

...borde föräldrarna ha. Men icke. Numera är det tydligen kommunerna som skall fostra våra barn. Men jag anser att det är föräldrarna som skall fostra och kommunen lära ut läsning, skrivning och vad därtill hör. Då skulle inte skolan behöva ägna sig åt mobbing och kriminalitet som de nu får göra.

Varför blundar man för den lilla individen, som skall bli en stark vuxen, som skall ta hand om samhället, sina medmänniskor. Barn som fått slåss från ett års ålder för att synas blir inte starka. De kommer att fortsätta slåss, för det är deras verklighet, de vet inget annat. Den människan kan, av naturliga skäl, inte känna empati, respekt och ansvar för andra. Vi, som lever i verkligheten, ser ju hur det är idag. Vi vuxna får det samhälle vi förtjänar, men tyvärr är det våra barn som får lida. Många barn mår så dåligt att de får stressrelaterade sjukdomar som diabetes, tinnitus och äter antidepressiva mediciner för sin ångest. Sjukdomar som barnen får bära med sig hela livet. Hur kan vi tillåta detta? Vi vuxna har skyldighet att se till att barnen får växa upp i hemmet tills de börjar skolan. Först då är ett barn moget att vara ifrån sina föräldrar och känna sig trygg. Förvaring i kommunens regi är ingen bra lösning. Det hemska är att politiker har från början skapat detta system som valfläsk. Invaggat människan i hur viktigt det är att förverkliga sig själv och att det inte är fint nog att ta hand om sina barn och sin egen familj.

Tiden är för länge sedan inne för nytänkande i denna så viktiga fråga. Inför en vårdnadspeng så att den hemmavarande föräldern får känna att han/hon gör ett värdefullt arbete..

Det är snart val. Rösta då på ett parti som värnar om familjen.

Karin Rissveds <karin.rissveds@swipnet.se>
Gårdvik 46 79023 Svärdsjö, Sverige - Sunday, January 20, 2002 at 10:09:02 (MET)


Kopiera länk 02-01-16

Barnuppfostran...

Att leda och fostra våra barn är den absolut viktigaste, men kanske också svåraste, uppgiften i samhället och livet. Jag är övertygad om att vi som föräldrar är de som bäst tar hand om våra barn, men ibland kan vi behöva lite stöd utifrån.

Livet är ofta komplicerat och ledarskapet kommer inte alltid automatiskt med rollen som förälder. Genom Active Parentings kurs Aktivt Föräldraskap får du "verktyg" och "nycklar" i ditt ledarskap. Du får lära dig ett förhållningssätt för att bygga upp berikande och positiva relationer i din familj och umgängeskrets.

Tycker du att detta låter intressant, så hör gärna av dig!

Carina Lindbäck <AktivUtveckling@yahoo.se>, tel: 021-33 00 18.
Västerås, Sverige - Wednesday, January 16, 2002 at 13:04:38 (MET)


Kopiera länk 02-01-07

Vi anses kompetenta att välja elleverantör, skola, bil, boendeform, etc...

Valfrihet heter det då. Men varför anses vi inte kompetenta att välja att vara hemma med barnen när de är små?

Annika
Västerås, Sverige - Monday, January 07, 2002 at 08:25:13 (MET)


Kopiera länk 01-11-21

Kan någon hjälpa mig med en beräkning? (2)

Kommentar till Christers Westerlunds inlägg den 23/8:

Jag hänger faktiskt med på ditt resonemang, t o m på din matematiska uppställning (efter viss möda ;-) och tycker nog att du tänker och räknar rätt på ett grundläggande, principiellt plan.

Det såväl du som jag som alla andra intresserade nu bör fråga oss är: Hur kan ditt tänk och din beräkning förfinas så att resonemanget ännu bättre beskriver verkligheten utan att det blir obegripligt komplicerat?

Jag har ett förslag i den riktningen; ditt tänk tar uppenbarligen inte hänsyn till beskattningens marginalkostnad, vilket är ett fenomen som nationalekonomer ända sedan Adam Smith's dagar känt till, åtminstone i teorin. Hur de ska tillämpa den teorin i praktiken förefaller däremot vara en helt annan fråga ;-)

I ord skulle man kunna beskriva fenomenet så att när skattebördan på folk höjs måste de höja sina säljpriser för att få råd att betala den högre skatten. Men den åtgärden sänker efterfrågan på deras varor/tjänster.

I det läget är det rimligt att anta att säljarna, för att minimera denna efterfrågeminskning, väljer att själva absorbera en del av denna kostnadsökning, vilket i "nästa ekonomiska varv" leder till att utbudet minskar (i huvudsak på grund av att marginella producenter slås ut av den sålunda krympande vinstmarginalen).

Med andra ord, ju högre skattetrycket blir, desto färre varor och tjänster omsätts (vitt) på marknaden och desto lägre blir våra samlade inkomster samt sysselsättningen, allt annat lika.

I termer av inkomstkronor (i-kr) per skattekrona (s-kr) kan man konstatera att denna förlusteffekt – teoretiskt – växer kraftigt med stigande skattetryck. Vid skattetrycket 0 % är denna kostnadskomponent 0 i-kr per s-kr, men vid 50 % – ungefär där vi befinner oss nu – är den – läs och häpna – ca 4 i-kr / s-kr!

Om vi vidare antar att den kommunala barnomsorgen kostar ca 40 mdr kr per år samt att den skattefinansierade andelen av den summan är 35 mdr och vi försiktigt räknar med utväxlingsfaktorn 3:1 i stället för 4:1 får vi att den marginella beskattning som barnomsorgen representerar gör oss ca 100 mdr per år – och ca 200 000 förvärvsjobb – fattigare än vi skulle ha varit utan den välsignelse som den kommunala barnomsorgen utgör.

Till min förlustkomponent (som är baserad på att barnomsorgens nyttovärde motsvarar skattekostnaden) ska sedan läggas den du räknat fram (som visar att detta nyttovärde inte motsvarar nämnda kostnad).

Tillsammans kommer vi (du Westerlund och jag) alltså fram till att den kommunala barnomsorgen gör Sveriges folk ca 120 mdr kr per år och drygt 200 000 förvärvsjobb fattigare än vi annars skulle ha varit!

Det vore onekligen poetisk rättvisa om de representanter för våra politiker-, ekonom- och massmediakårer, som så envist försvarar den vansinniga sak som den kommunala barnomsorgen är, såväl samhällsekonomiskt som medborgarfrihetligt, också vore de grupper som i praktiken tog konsekvenserna, men så rättvist funkar det som bekant inte.

Referenser: Hugo Hegeland: "Är daghem lönsamma?"

Ekonomie förälder
Örebro, Sverige - Wednesday, November 21, 2001 at 17:38:53 (MET)


Kopiera länk 01-10-14

Varför ska fattiglappar subventionera bättre ställdas barnomsorg?

I vår familj har vi valt att en av föräldrarna ska vara hemma för att ta hand om barnen istället för att lämna bort dem till barnomsorgen. Det finns tyvärr inget samhällsstöd för ett så självklart beslut. Vi straffas genom att den som är hemma inte har något socialt skyddsnät. Dessutom måste vi betala andras barnomsorg via skattsedeln! Hur solidariskt är det?

Om vi inte i detta land kan ge den förälder som stannar hemma med barnen lön för den insatsen ska familjen åtminstone, av anständighetsskäl slippa subventionera andra föräldrars barnomsorg.

Det måste ha blivit något fel när samhället stödjer de föräldrar som lämnar bort sina små barn under dagtid och samtidigt straffar de föräldrar som hjälper sina barn till en trygg uppväxt. Det är ju barnen som (i sinom tid) ska "lämna" föräldrarna, inte föräldrarna som ska svika sina barn.

Förälder
Surahammar, Sverige - Sunday, October 14, 2001 at 21:28:07 (MEST)


Kopiera länk 01-08-23

Kan någon hjälpa mig med en beräkning?

Jag kan inte se annat än att den kommunala barnomsorgen är en gigantisk förlustaffär, samhällsekonomiskt sett. Häng med nu i mitt resonemang:

Först några antaganden:

  1. Att en typisk dagisbarnsförälder tjänar drygt 200.000 kr om året, en summa som, i samhällsekonomiska termer, d v s inklusive arbetsgivaravgifterna, blir ett inkomsttillskott på storleksordningen 265.000 kr.
  2. Om barnomsorgskostnaden understiger detta produktionsvärde uppstår en samhällsekonomisk vinst, i annat fall en förlust.
  3. Att hälften av dessa dagisföräldrar tar jobb i den offentliga sektorn, där det räcker med att de gör skäl för nettolönen efter alla skatter (eftersom skatterna ju strömmar tillbaka till nämnda sektor och därför inte utgör något verkligt utflöde av pengar som arbetsprestationen måste kompensera för).
  4. Att den totala skatteandelen av arbetskostnaden enligt pkt 1 – från arbetsgivaravgift över inkomstskatt till moms och punktskatter – är 55 %. (Torde vara lagom försiktigt räknat).
  5. Att antalet barn på dagis per inlämnande och avhämtande – förvärvsarbetande – förälder är ca 1,5 st. (Understödjande statistik finns.)
  6. Att frånvarograden från jobbet för småbarnsföräldrar är ca 20 % av den nominella arbetstiden. (Understödjande statistik finns.)
  7. Att en heltidsplats på dagis kostar 125.000 kr per barn och år. (Understödjande statistik finns.)

Om vi då sätter upp vår formel med ovan stående komponenter, ungefär i den ordning de är listade ovan, får vi den samhällsekonomiska vinsten / förlusten per barn i barnomsorgen:

265000 × (1 × 0,5 + (1 - 0,55) × 0,5) / 1,5 × (1 - 0,20) - 125000 = -22500 kr (observera minustecknet)

Summerat över hela dagispopulationen skulle detta innebära en samhällsekonomisk förlust på ca 12 miljarder kr per år.

Vidare skulle ovanstående innebära att sysselsättningen är tiotusentals årsjobb lägre än den skulle ha varit utan den välsignelse som den kommunala barnomsorgen utgör, på grund av den utslagningseffekt som höjd beskattning medför.

Men eftersom våra centralt placerade politiker, understödda av en armé av ekonomiska experter, i decennier hävdat att denna barnomsorg är lönsam och sysselsättningshöjande – och får medhåll från stora delar av den borgerliga oppositionen och den liberala pressen – måste jag ha fel. Kan någon läsare av dessa rader hjälpa mig hitta det felet?

Christer Westerlund <camilla.christer@spray.se>
Surahammar, Sverige - Thursday, August 23, 2001 at 13:48:27 (MEST)


Kopiera länk 01-07-06

Vilka är maxtaxan bra för egentligen?

Inte för barnen eftersom allt fler av dem kommer att spendera allt mer av sin tid i institutionell, kollektiv, ofta stökig, miljö.

Inte för föräldrarna som kommer att förlora än mer kontakt med sina barn och därmed möjligheten att vara till hands i de avgörande ögonblicken. Nej, föräldrarna kommer istället att behöva jobba ännu hårdare för att, via skattsedeln, betala för ett kalas de trodde de var bjudna på.

Inte för de marginella arbetstagare som kommer att förlora sina jobb på grund av den ytterligare skattebelastning som maxtaxan kräver.

Som du läsare kanske kommer ihåg tillkom förslaget mot slutet av förra valrörelsen som ett desperat försök att med statsmedel köpa föräldrarnas röster och därmed säkra valsegern. Att förslaget fortfarande är aktuellt säger massor om hur långt det statsbärande partiet är berett att gå för att behålla makten och hur lite av konstruktiva förslag det har att komma med.

Det är viktigt för barnen, föräldrarna – och för kvaliteten på politiken i framtiden – att vi väljare tydligt visar att vi inte går på vilka bondfångarknep som helst.

Bo C Pettersson <bo.pettersson@rb-teknik.se>
Västerås, Sverige - Friday, July 06, 2001 at 12:09:18 (MEST)


Kopiera länk 94-01-20

Tvång och chans i familjepolitiken

Professor Bo Södersten är en av de främsta förkämparna för en jämnare fördelning till alla barn av de många miljarder som enbart går till den kommunala barnomsorgen. 

Han har nyligen fått mothugg av Bengt Westerberg och Anne Wibble : "Bo Södersten är naturligtvis inte omedveten om vilka konsekvenserna av denna politik skulle bli, Kvinnorna skulle i praktiken tvingas stanna hemma under småbarnsåren. Deras chanser senare i livet försämras självfallet" skriver de (DN 16/1). 

Detta är med förlov sagt en mycket ensidig syn på vad som är "tvång" och "chanser" i livet. 

För många kvinnor finns i stället tvånget i den svenska Daghem-åt-alla politik, som tvingar dem att arbeta med något annat än vad de helst skulle vilja - med de egna barnen. Hur många kvinnor det är, som ser tvånget från detta håll, får vi en uppfattning om genom alla de IMU, Temo, Sifo-undersökningar genom åren, som indikerar att det är fråga om nära tre av fyra av de tillfrågade. 

Kvinnor som ser tvånget annorlunda än Westerberg och Wibble är t ex de som synar strumpor på en strumpfabrik eller skär sill på en konservfabrik eller sitter i en butikskassa och känner hur de har goda chanser att senare i livet få förslitningsskador. 

Vem minns inte sillskärerskan i TV-programmet Arbetets Döttrar, som undrade, om detta var vad livet hade att bjuda. För henne och hennes medsystrar hade det kanske varit en enastående chans, att få arbeta med sina egna barn kanske 10 år av ett långt sillskärarliv.

Hur kan då Westerberg och Wibble se "tvånget" och "chanserna" så helt annorlunda än de flesta kvinnor i landet ? Förklaringen måste sökas i den omgivning dessa karriärpolitiker rör sig i. I denna krets av politiker, karriärkvinnor och opinionsbildare är det ytterst få som har gjort karriär i hemmet, med de egna barnen. I denna krets tycker så gott som alla, att det vore ett förfärligt "tvång" att själva få betala en stor del av kostnaden för sina barns daghem. För dem är det ingen "chans" att få arbeta med de egna barnens vård som omväxling till ett tråkigt arbete - detta för att deras arbete är jätteintressant, att få styra och ställa med andras liv.

Därför ser vår familjepolitik ut som den gör. Den elit som styr oss och bildar opinion kan inte föreställa sig vad vanligt folk ser som "tvång" och "chans" i livet. Det finns också en stark ingrediens av egoism i daghem-åt- alla politiken. "Om barnomsorgspengarna skulle fördelas lika till alla barn skulle det ju bli mindre för mina egna daghemsbarn" kan man tänka sig att mången karriärpolitiker resonerar.

För att inte tala om den egoism det innebär, att tvinga på så många andra en livsstil man själv vill ha, eller det hyckleri som ligger i att säga sig vara "liberal" och samtidigt försvara en socialistisk tvångspolitik i klar strid mot den mänskliga rättighet som säger, att föräldrarna skall ha rätt att efter egen religiös och filosofisk övertygelse välja vård och fostran åt sina barn utan att för den skull diskrimineras.

Krister Pettersson <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Friday, January 20, 1994 at 12:09:18 (MEST)


Kopiera länk 87-02-09

Ideologin bakom “barnomsorg åt alla”

I samband med publicering av nya taxor för den kommunala barnomsorgen, ser man ibland, hur daghemsavgiften beräknas som en procent av föräldrarnas inkomst. Ytterst sällan däremot ser man, hur stor procent av inkomsten som alla föräldrar betalar till den kommunala barnomsorgen, oavsett om de har sina barn där eller ej. Överhuvud taget är de mycket stora kostnader för vissa barns omsorg något våra politiker ytterst ogärna vill diskutera.

Alla yrkesarbetande betalar nämligen in 5—6 procent av sin lön till samhällets barnomsorg, 2,3 procent via arbetsgivaren och resten via kommunalskatten. Under två föräldrars yrkesliv uppgår deras inbetalning för barnomsorg till ca en halv miljon kronor.

Om paret har tre barn i dagis och fritis från 1—12 års ålder, får de nära två miljoner i subvention. Har de en annan uppfattning än våra politiker om vad som är bra barnomsorg, får de ingenting. Inte sin "egen" halva miljon, ingen lön, ingen pension och ingen rätt till existensminimum och socialbidrag.

Tillsammans med skattesystemet är detta en stark styrning av barnens vård och fostran. Flera kommuner vill därför införa ett kommunalt vårdnadsbidrag eller projektanställa föräldrar för att mildra diskrimineringen. Sådana förslag har framlagts bl.a. i Robertsfors, Västerås, Linköping och Svedala för att ta några exempel. Förslagen har motarbetats av (s) och (vpk) och nekats av regeringen. I sitt motstånd har man skyllt på facket, sagt att vårdlön inte kan jämföras med lön etc. Med så svaga argument, har man dock i Västerås till slut fått erkänna, att (s)-motståndet mot vårdnadsbidrag och projektanställning av föräldrar är främst ideologiskt.

Hur är då (s)-ideologin vad avser barnomsorg och familj?

Det är allmänt bekant, att socialister anser en tidig politisk fostran mycket viktig. Alltifrån Marx över Göran Palms "Indoktrineringen i Sverige" till moderna (s)-programskrifter framgår vikten av, att föräldrarnas inflytande över barnen motverkas av en målmedveten fostran. Den kanske tydligaste programskriften är "Familjen i framtiden — en socialistisk familjepolitik" — av (s)-kvinnorna, som säger:

"Individens frihet att själv forma sitt liv måste begränsas" och underordnas samhällets intressen när det gäller valet av familjeliv och barnomsorg (sid 6 och 41). Det är samhället som i första hand skall ha ansvaret för den sociala intellektuella och materiella vården av barnen. Föräldrarna har betydelse endast för den emotionella vården. Den sociala och intellektuella vården skall ske i obligatorisk förskola från tre års ålder. "Barnens sociala, intellektuella och kulturella utveckling skall vara oberoende av föräldrarnas inställning till förskolan". Samhället kan endast acceptera en fullständig utjämning av förvärsfrekvensen mellan kvinnor or män" o.s.v.

Det är angeläget, att jämföra dessa krav dels med dagens ungdomsproblem och dels med följande text: "Vid utövandet av den verksamhet staten kan påtaga sig i fråga om uppfostran och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn en uppfostran som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse". Texten är ur Europeiska konventionen och de mänskliga rättigheterna, artikeln om föräldrarätten. Tillsammans med artikel 8, skyddet för hem och familjeliv, och artikel 14, förbudet mot diskriminering på grund av övertygelse, står den högtidliga konventionen om mänskliga fri- och rättigheter i skarp kontrast mot (s)-politiken för barnomsorg och skola.

I studiematerialet "Världen i förskolan", rekommenderat av socialstyrelsen, visar man klart hur ideologin skall praktiseras genom uppenbar indoktrinering. Undertiteln är "Leka, lära överleva, just därför att vi tror att barnet redan i förskoleåldern genom vuxnas exempel och egen lek, grundlägger bestående värderingar till sin omvärld och sina medmänniskor", säger författarna. I materialet får barnen lära sig, att man skall dricka Africafe och undvika Gevalia, Findus och Bjäresylt, att Levis jeans är för dyra, att Erik Penser är en “dödens krämare” o.s.v.

Det är klart att inte vem som helst kan fås att förmedla de värderingar som Socialstyrelsen rekommenderar. Om daghemspersonalen inte vore beroende av stat och kommun för sin anställning utan arbetade t.ex. för företaget Pysslingen, kunde de misstänkas vara mindre "lojala" när det gäller att överföra värderingarna till barnen.

På samma sätt kan det förmodas, att vanliga föräldrar, projektanställda av kommunen, inte garanterat skulle överföra de rätta värderingarna till de små. De skulle istället överföra människors mångfald av värderingar som kan fördröja den omvandling mot det "helt socialistiska samhället" som är (s)-programmens mål.

Efter socialdemokraternas öppna hänvisning till sin ideologi, är det hög tid att uppmärksamma det våld mot mänskliga rättigheter, som denna ideologi står för. Den viktiga mångfald, som endast föräldrars fria val av fostran av sina barn kan garantera, måste säkerställas. Detta görs effektivast och mest rättvist genom lika fördelning till alla barn av de 20 tusen miljonerna till kommunal barnomsorg och genom skatt efter försörjningsbörda. Familjekampanjen arbetar för detta. Fler måste göra det för barnen och friheten i vårt land.

Krister Pettersson <hkpn@bredband.net>
Malmö, Sverige - Friday, February 09, 1987 at 12:09:18 (MEST)


logga.gif (923 bytes)