Debattartikel hämtad från Barometern 91-11-09:

Lönsam valfrihet!

Av Hugo Hegeland (1)

Socialminister Bengt Westerberg hävdade, vid en frågestund i riksdagen, att de direkta och indirekta skatter samt sociala avgifter som förvärvsarbetande småbarnsmödrar betalar klart övarstiger den genomsnittliga subventionen av barnomsorgen vid genomsnittligt antal barn.

Det är en egendomlig argumentering som Westerberg hämtat från en studie av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (publicerad dagen efter)

Ty den innebär att förvärvsarbetande småbarnsföräldrar, genom sin insats, bara behöver tjäna så mycket att inbetalda skatter och sociala avgifter täcker kostnaden för de kommunala daghemmen. De behöver sålunda inte bidra till kostnaderna för skolor, rättsväsende, försvar, etc. För det gör inte hemmavarande föräldrar, som ändå drar nytta nytta av dessa verksamheter.

Westerberg borttser därmed från att skatter bara kan betalas av dem som har inkomster. Barn, äldre, sjuka, arbetslösa etc. som alla inte har några inkomster, betalar självfallet inga skatter. Omsorgen om dessa betalas av dem som har inkomster. Om man då nöjer sig med att förvärvsarbetande småbarnsföräldrar bara behöver betala skatter som täcker daghemmens kostnader får man inga bidrag till övriga gemensamma sociala utgifter. Då kan daghemsverksamheten omöjligen vara lönsam.

Ännu tydligare blir detta när man beaktar de marginella kostnaderna för fortsatt daghemsutbyggnad. I ett pressmeddelande från Socialdepartementet 15 oktober vände man sig mot uppfattningen att "det inte är rimligt att fortsätta utbyggnaden och att skattesubventionerna till barnomsorgen skulle innebära en orättvisa mot de mammor som väljer att stanna hemma när barnen är små".

I stockholmsområdet t ex överstiger kostnaderna för varje ny daghemsplats 100 000 kr. Och detta gäller bara driftkostnaderna. I Göteborg t ex bygger man daghem i parkområden, som inte får bebyggas och kräver ingen betalning för denna den dyraste av tomtmarker i staden.

Argumenteringen för hur lönsamt det är med kommunala daghem utgår i regel från att marknadsvärdet av hemarbete är lika med noll eftersom det inte räknas in i vår nationalprodukt.

Men så är det ju inte! Tvärtom utförs i hemmen en jätteinsats, fast i det tysta, och därför beaktas den inte i diskussionen om de kommunala daghemmens lönsamhet.

Mottagaren av priset i ekonomi till Nobels minne år 1969, Paul A. Samuelson, hävdade i senare upplagar av sin berömda lärobok i nationalekonomi att värdet av allt arbete som utfördes i de enskilda hushållen var lika stort som den officiellt redovisade nationalprodukten.

Marknadsvärdet av hemarbete med småbarn är värt minst lika mycket som kostnaden för en kommunal daghemsplats.

Därtill kommer att daghemsplatserna är belagda till blott 2/3 av kapaciteten, vilket innebär att den faktiska kostnaden per barn stiger med 50 procent.

En anledning till den stora frånvaron på de kommunala daghemmen är att smittorisken för barn där, enligt en undersökning utförd i Göteborg av professor Ingemar Kjellman, är tre gånger större än för hemmavarande småbarn.

Redan Margaret Mead och senare vår egen Kristina Humble, hävdade att barn före treårsåldern inte är gruppmogna.

Bengt Westerberg har också hävdat att det inte får bli för lönande att stanna hemma och vårda egna barn för då kan det bli brist på personal inom vårdyrkena. Detta är naturligtvis rent nonsens, särskilt i tider med hög arbetslöshet.

Westerberg betraktar tydligen anställda inom vårdyrkena som livegna som inte får säga upp sig och syssla med annat, t ex vårda egna barn i stället för andras när ett rimligt vårdnadsbidrag gör detta möjligt.

Ändå visar undersökningar att två tredjedelar av småbarnsmödrarna skulle vilja vara hemma och ta hand om sina barn under dessas första tre livsviktiga år om de hade ekonomiska möjligheter härtill.

Därför är en familjepolitik som gör detta möjligt det mest lönsamma vi kan satsa på.

Fotnot 1: Hugo Hegeland, Göteborg, är professor i nationalekonomi och riksdagsledamot för Moderaterna.