Saxat ur Barometern tisdagen 11/10 -05:

Ge föräldrarna hela dagissubventionen!

Familjepolitiken fortsätter att skapa problem inom den oppositionella alliansen - och inom partierna, som ständigt ändrar sig eller ger motstridiga besked.

Kd har frångått sin gamla paradfråga, det statliga vårdnadsbidraget, och nöjer sig i årets budgetmotion med att kommunerna skall vara skyldiga att betala ut vårdnadsbidrag till enskilda, som under förskoleåren tar hand om sina barn. Men lokala kd-företrädare begränsar löftet till att avse "något slags kommunalt vårdnadsbidrag tills barnet är två eller tre år" (City debatt 17/10).

Moderaterna har i princip accepterat kd:s nya linje i denna del, men talar inte om någon skyldighet, utan enbart om att sådana bidrag skall vara tillåtna - och enbart för åldersgruppen 1-3 år (DN-debatt 28/8).

Men den tidigare bromsklossen Leijonborg överraskar med nya tankar. På en fråga nyligen i Världen Idag svarade han att "barnkontot skulle kunna vara embryot till någon form av vårdnadsbidrag". 

Ett än tydligare ställningstagande kommer från fp-riksdagsledamöterna Anna och Tobias Krantz. De hävdar att "full valfrihet för barnfamiljer borde vara en självklar del av en modern liberal politik".

Så sant, men den självklarheten har varit anatema i ett parti som ofta mer envetet än socialdemokraterna försvarat socialstaten i alla dess former. Daghemsfundamentalisterna, inklusive DN och merparten av den press som kallar sig liberal, kan säga "ja" till både skolpeng och äldrepeng, men blankt "nej" till en föräldrapeng - som om logik och konsekvens ingenting betyder.

Maud Olofsson och hennes styrelse utesluter numera bidrag till hemmamammor, stick i stäv med den linje partiet i decennier slagits för. Den senaste stämman hade invändningar - till vad nytta återstår att se. Rimligen kommer gräsrötterna att revoltera, inte bara i centern utan även i Reinfeldts parti.

En första signal i den riktningen kom i Svenska Dagbladet den 9 sept. Två moderata kommunalråd från Nacka och Sollentuna underkände, utan namns nämnande, partiledningens resonemang i det nyss nämnda inlägget på DN Debatt. 

- Barnfamiljerna behöver ingen stormorsa som styr, skrev de i en replik, medan partibröderna förkunnar motsatsen: "Den som hävdar att familjen skall stå fri från all politisk inblandning riskerar att distansera sig från den verklighet som svenska familjer lever i." 

Och direktiven till Kristerssons familjepolitiska arbetsgrupp poängterade att rättvisa och valfrihet inte är någon given utgångspunkt. Det som är självklart både för fp-familjen Krantz och för flertalet medborgare betraktar Reinfeldts nya moderater som "omodernt" och ett hinder för "arbetslinjen".

Moderatledningens retorik skiljer sig inte nämnvärt från den familjefientliga syn som präglat den socialdemokratiska agitationen alltsedan Alva Myrdals dagar. Sällan har en moderat partiledning så flagrant och med så ohållbara argument brutit med konservativa och liberala traditioner. För det nya moderata bunkergänget är den s k "tillväxten" viktigare än familjen och friheten - en ideologiskt bakvänd och enfaldig prioritering eftersom en snabbare BNP-tillväxt inte alls behöver innebära att välståndet ökar. Däremot vet vi att välståndet stiger när offentliga monopol ersätts av fri konkurrens, när makten flyttar från riksdagen till medborgarna.

De två kommunalråden agerar mer offensivt och har hittat en juridisk lösning som kringgår regeringens bannbulla mot kommunala vårdnadsbidrag - ett dekret som för övrigt strider mot kommunallagens likställighetsprincip, kanske inte mot dess bokstav men definitivt mot dess anda. Genom att bilda firma eller bolag skall hemmamamman kunna få en ersättning på ca 5-6000 kronor per barn och månad. Ett stort steg mot ökad rättvisa, även om beloppet bara är cirka hälften av den subvention som tillfaller dagisbarnen.

Men varför i all världen vill riksdagsmoderaterna skapa nya orättvisor genom att diskriminera hushållen i kommuner som skulle vägra införa ett kommunalt vårdnadsbidrag? Var ligger logiken i att göra delar av ett statligt program till en kommunal angelägenhet? 

För några månader sedan var detta också kd:s linje, men det partiet har tagit till sig av kritiken och menar nu att kommunerna skall vara skyldiga att ersätta familjer som själva sköter sina barn. Kd har därmed, i praktiken (utan att öppet vilja erkänna det), återvänt till kravet på ett statligt vårdnadsbidrag, fast administrerat av kommunerna.

Allt detta vinglande och interna käbbel är extra obegripligt eftersom allianspartierna har en i huvudsak gemensam grundsyn och mycket lätt borde kunna enas kring en mer rättfärdig familjepolitik:

• Alla fyra partier säger sig eftersträva större ökad valfrihet. Den naturliga praktiska lösningen är då att låta hela dagissubventionen följa barnet, i form av en barnpeng, som föräldrarna kan använda för att betala ett daghem, ett kooperativ eller en dagmamma. Eller behålla som föräldralön åt sig själva, om de så vill.
• Den andra givna åtgärden vore att privatisera barnomsorgen. De borgerliga partierna är eniga om att stat och kommun bara skall ägna sig åt uppgifter som inte lika gärna, eller hellre, kan skötas av privata företag. Kan någon, ens inom folkpartiets vänsterfalang, på allvar hävda att tillsynen av barn är en verksamhet som kräver statliga eller kommunala huvudmän?
• Ett tredje naturligt inslag vore att säga nej till regeringens förslag om att höja taket i föräldraförsäkringen. Men i stället för att utgå från moderata principer om sparsamhet med skattebetalarnas pengar, väljer Reinfeldt att kapitulera inför en högljudd, men föga representativ radikalfeminism som vill påtvinga barnfamiljerna en politiskt korrekt arbetsfördelning.

Ett program baserad på dessa tre huvudpunkter vore inte bara ideologiskt välgrundat, det skulle också höja vår levnadsstandard, eftersom fria marknader fungerar mer effektivt än kommunala monopol. Daghemmen skulle slippa kostnaden för en överdimensionerad kommunal byråkrati. Ökad mångfald skulle leda till stora kvalitetsvinster. Statens och kommunernas utgifter skulle minska, vilket skulle göra det möjligt att sänka skattetrycket, en annan gemensam nämnare för allianspartierna.

Initialt bör barnpengen ge samma stöd som maxtaxan. Skrämselpropagandan från s-håll skulle då falla platt till marken. Långsiktigt finns det dock anledning att reducera subventionsgraden, idag ca 90 procent. En tjänst som är så gott som gratis blir överutnyttjad, vilket snedvrider resursallokeringen, som i sin tur sänker det allmänna välståndet.

En barnpeng på maxtaxans nivå går inte heller att förena med liberala och konservativa värderingar om individens ansvar för sina handlingar och livsval, t ex hur många barn man vill sätta till världen. Ett skatteavdrag relaterat till försörjningsbördan vore en bättre långsiktig lösning. Men stegvisa reformer kan vara den bästa metoden för att få med sig en indoktrinerad väljarkår; där har Reinfeldt en poäng.

Sammanfattningsvis är daghemspolitiken ett (av många) fattigdomsskapande systemfel. En barnpeng skulle sänka AB Sveriges kostnader för barnomsorgen med minst en femtedel (även den offentliga sektorns utgifter skulle sjunka kraftigt). När alliansen förtiger den saken, missar de en avgörande poäng. 

Lika konstigt är att ingen protesterar när Lena Hallengren ljuger läsarna rakt upp i ansikten med påståendet att ett bidrag till hemmaföräldrarna "skulle betalas av barnen i förskoleverksamheten" (SvD 20/9). Eller när Per Kågeson i en ny SNS-skrift gör samma typ av tankefel i sin diskussion om hur ett vårdnadsbidrag skall finansieras. Men hans kritik i övrigt visar att en ex-marxist kan resonera mer rationellt och liberalt än våra borgerliga partistyrelser. 

Ett bakomliggande problem är att en rad ekonomer medverkat till att sprida myten om att daghemspolitiken gagnar samhällsekonomin.

Till saken hör att även socialdemokratins väljare skulle välkomna ett systemskifte som ger föräldrarna reell valfrihet. Detta är naturligt i skenet av att arbetarfamiljer i glesbygd, partiets kärntrupper, skulle vinna på en sådan förändring. När Göran Persson sviker sina egna får motståndaren en gratischans. 

Det vore genant om alliansen misslyckas med den enkla uppgiften att vinna slaget om familjepolitiken.

Åke Sundström 
nationalekonom