Saxat ur Göteborgs Handes- och Sjöfartstidning 12 november 1982:
I socialistiska skrifter får man bekräftat att syftet med jämställdhetskampen är socialism. Socialister anser att kvinnofrigörelse inte är möjlig inom ett kapitalistiskt samhälle. Men hur är det då i de socialistiska samhällena?
I Ryssland grundades Genotel (kvinnosektionen inom kommunistiska parliet) året före revolutionen. De ryska kvirnnorna var då exceptionellt förtryckta (mer än man kan säga om dagens svenska kvinna – från vad vill hon ha "frigörelse"?)
Man utgick från att kvinnorörelsen var viktig för kommunismen. Barnen. uppfostran skulle vara en allmän angelägenhet, ett helt system av åtgärder skulle vidtas för att möjliggöra familjens upplösning – en förutsättning för kommunism.
Det var inom kvinnogrupperrna som de ryska kvinnorna "vaknade upp". De började inte bara protestera mot sina arbetsförhållanden utan också mot männens auktoritet. (Källa: Meulenbelt: "Feminism och socialism")
Men de ryska kvinnorna blev grundlurade. Det vackra idealet med självständiga kvinnor och kollektiv barnuppfostran antog i praktiken, för det mesta, formen av överfulla hem för föräldralösa barn och dubbelarbetande kvinnnor. I socialistiska stater figurerar aldrig någon kvinna i ledande politisk ställning. Desto vanligere är kvinnliga gatuarbetare med sopkvast och byggnadsarbetare som går och bär murbruk i hinkar.
"Familjens" avskaffande i samband med ryska revolutionen ledde till låg nativitet och 1930 återinfördes "familjen" genom lag. Stalin behövde "kanonmat" till andra världskriget. Genotel upplöstes från högre ort – d v s av män, eftersom kvinnorna redan sades vara emanciperade. Att så anses vara fallet, bekräftade den sovjetiska delegationen på FN:s kvinnokunferens i Köpenhamn 1980.
Idag existerar inte heller några självständiga kvinnoorganisationer i landet. Att kritiskt studera och debattera kvinnans situation har så 1änge varit tabu i Sovjet att det nu verkar som om de flesta kvinnnor är oförmögna att analysera det patriarkala förtryck de lever i.
Ryskan Tatjana Mamonova uttrycker det så här: "Under dessa 62 år (av kommunistiskt styre, förf. anm.) har kvinnan i Väst uppnått mycket mer, och det utan någon socialistisk revolution." (Källa: "Kvinnan och Ryssland", 1981, AWE/GEBERS).
Ryska dissidenten Julia Voznesenskaja, en av grundarna till den förbjudna kvinnoorganisationen Maria, uttrycker sig så här:
Hos oss sticker man inte under stol med att vad det gäller är att befria kvinnorna från att uppfostra sina barn. Staten ska ta hand om barnen så att de alla kan bli likadana. Det är den officiella inställningen. Jag känner många mödrar i vårt land som tror på denna ideologi och som därför förlorar sin modersinstinkt långt innan de fött sitt första och enda barn. De har blivit så vana vid att betrakta barn som något som inte är nödvändigt att de gör fem eller sex aborter och alltså dödar sin modersinstinkt redan innan de i 30-årsåldern bestämmer sig för att skaffa barn, mest för att få en större våning.
Vår officiella statistik är fasansfull, den uppger sex till åtta aborter för varje kvinna. När kvinnan sedan, efter alla dessa plågor, till sist föder sitt barn har hon ingen modersinstinkt kvar. Jag har träffat kvinnor som inte vaknar av sitt barns gråt, utan sover vidare fast det är en naturlig instinkt att vakna. ("Kvinnan och Ryssland", s 150-15l).
"Uppbyggandet av ett kommunistiskt samhälle är en långvarig process där man ständigt får vara på sin vakt för att inte traditionella idéer ska göra sig gällande igen. Kvinnornas slutliga frigörelse måste komma samtidigt med övergången till ett socialistiskt samhälle. Kvinnofrigörelsen har inget annat mål för ögonen än socialism, nej tvärtom, den breder ut sig till att omfatta område som hittills inte beaktats tillräckligt: familjen, reproduktionen, de mänskliga relationerna." ("Feminism och socialism". s 97.)
I socialistländer som Polen, Ungern och DDR lyckas man för närvarande föra en mindre marxistisk familjepolitik än i det demokratiska Sverige. Ungrarna hänvisar till undersökningar, som gjorts på hemmabarn, daghemsbarn och barnhemsbarn som visar att hemmabarnen varit mest utvecklade i vissa hänseenden och man påvisar behovet av en nära emotionell kontakt med en vuxen person. Det ungerska vårdbidraget tillkom 1967.
I Polen har man treårsledigt för vård av barn, men ännu inget vårdbidrag. Eventuellt inför man ett sådant. Man har upptäckt att det blir billigare än att satsa på daghem. Numera propagerar man för att det är lika värdefullt att vara mor som att förvärvsarbeta. Barnbidrag och moderskapspenning i stigande skala ju fler barn man har är metoder som används i DDR. I Bulgarien ökar man barnledigheten beroende på vilket barn i ordningen det är, och moderskapspenningen stiger till verkliga belopp: 5 månadslöner för barn nr 3. (Källa: Disa Håstad: "Kvinnor i Östteuropa" ur "Kvinnor i alla länder...")
Man kan fråga sig, om den svenska s k kvinnorörelsen vet vad den egentligen kämpar för? Till vad nytta skall vi behöva gå igenom utvecklingsstadier som för många år sedan passerades av de mer efterblivna (?) socialistiska staterna?
Monica Wiegert
|
Tel: 021-189 082, 021-416 651 | E-post: mailbox@barnensratt.se. Webb: www.barnensratt.se/ |