Manus till artikel som ska ha publicerats i Göteborgs-Posten strax före jul:

Situationen inom barnomsorgen debatterades intensivt under valrörelsen. De flesta var eniga om att något måste göras åt de katastrofalt stora barngrupperna. Vi kristdemokrater föreslog bland annat mer resurser till kommunerna, ökade valmöjligheter för föräldrarna och att Skolverket skulle få i uppdrag att utfärda allmänna råd om barngruppernas maxstorlek. Idag finns inga som helst regler som hindrar kommuner med pressad ekonomi att klämma in fler barn i varje grupp. Utifrån riktlinjer från Skolverket ville vi att kommunerna skulle fatta lokala beslut om tak på barngrupperna. Vi krävde också att barn i förskolan ska omfattas av arbetsmiljölagen. Det är inte försvarbart att just förskolebarn inte omfattas av det skydd som arbetsmiljölagstiftningen ger. Vi lovade också införa ett barnomsorgskonto för att ge småbarnsföräldrarna möjlighet att skjuta på dagisstarten. Något som säkert drastiskt skulle ha minskat efterfrågan på platser för de allra minsta.

Socialdemokraternas stora vallöfte var att staten skulle bidra med medel så att 6 000 nya förskollärare och barnskötare kunde anställas. Till skillnad från oss har de en faktisk möjlighet att som regeringsparti genomföra sina löften. Hur går det med det? I budgetpropositionen för 2003 finns inga pengar avsatta för personalförstärkningar. I stället sjösätter regeringen en allmän avgiftsfri förskola för fyra- och femåringar den 1 januari 2003. En reform som kostar 1, 2 miljarder kronor per år. Precis som när maxtaxan infördes görs det utan någon som helst konsekvensanalys och utan någon som helst hänsyn till den situation som råder. Kommunerna åläggs helt enkelt att genomföra regeringens intentioner. Om de inte klarar det läggs hela skulden på deras "dåliga planering". Hur vore det att fråga medborgarna och då framför allt småbarnsföräldrarna hur de vill ha det?. Är en avgiftssänkning i form av allmän förskola för fyra och femåringar det som ligger högst upp på deras önskelista?

Vi bestämde oss för att göra det regeringen inte gjort och lät TEMO fråga drygt 1 000 personer från sexton år och uppåt: Vad anser du är viktigast just nu; allmän avgiftsfri förskola för fyra- och femåringar eller mindre barngrupper och mer personal?

Så här fördelade sig svaren:

Personer med barn 1 - 5 år respektive 6 - 15 år tycker oftare än andra att mindre barngrupper och mer personal är viktigast.

Tydligare kan knappast beskedet till regeringen bli. Men frågan är hur många varningssignaler Socialdemokraterna behöver innan de inser att det inte går att bara trampa på i ullstrumporna. Det som hänt hittills har uppenbarligen inte varit tillräckligt. Föräldrauppror har startat runt om i landet. Protestlistor med tusentals namn har överlämnats till regeringen. Rapporter från Barnombudsmannen, Rädda Barnen, BRIS, Skolverket med flera har visat att kvaliteten inom barnomsorgen inte håller måttet. Granskande journalister har visat på samma sak. Barnläkare och psykiatriker uttrycker sig drastiskt om risken för att de små barnen far illa. Personal har slagit larm om att de inte vågar svara för barnens säkerhet, än mindre hinner ge dem den omsorg och den utvecklande pedagogik som var meningen.

Det som var tänkt att bli en högkvalitativ verksamhet som under några timmar varje dag skulle stimulera barnens utveckling samtidigt som föräldrarna kunde ägna sig åt förvärvsarbete har utvecklats till något helt annat. Ingenting av detta har föranlett någon reaktion från Socialdemokraterna. De tycks inte bekymra sig.

När dagisutbyggnaden tog fart på 70-talet räknade man med två vuxna på fem barn i småbarnsgrupperna och en vuxen på fem barn i syskongrupper med litet äldre barn. Småbarnsgrupperna skulle inte överstiga 10-12 barn. På den tiden kunde nog ingen heller föreställa sig att vistelsetiderna skulle öka så att barnen skulle tillbringa åtta till tio timmar om dagen i gruppverksamhet, inte ens de som skallade högst om daghem åt alla.

I dag finns drygt 100 000 ett- till treåringar i grupper som består av minst sjutton barn. Nästan en femtedel av barngrupperna består av fler än tjugo barn. I vissa kommuner går det åtta till nio barn på en vuxen. Hur ska personalen hinna något mer än mata och byta blöjor på de minsta barnen? Hur ska de hinna tillgodose behovet av närhet, ögonkontakt, att ge varje barn en känsla av att det är unikt? Särskilt som personaltätheten minskat i takt med att gruppstorleken ökat.

Hugo Lagercrantz, ordförande i Svenska barnläkarföreningen, hävdar utifrån sin profession att de stora dagisgrupperna är direkt skadliga för barn under två år (Expressen 020811). Och socialdemokraterna Per Kågeson och Ann-Marie Lidmark är inte nådiga i sin kritik mot det egna partiet. "Omsorg är en felaktig beteckning på 8-10 timmars vistelsetid på daghem i ett system vars mål inte är omsorg om barn utan vård av statsfinanserna" skrev de i en debattartikel i juli i år (DN debatt 020708).

Vi kräver att regeringen skjuter fram införandet av den allmänna förskolan och i stället satsar på att höja kvaliteten. Det håller inte att hänvisa till att satsningar ska ske "successivt under mandatperioden och i den takt som ekonomin tillåter." De 1,2 miljarderna finns i budgeten. De skulle ge varje kommun några miljoner, som kan användas för att minska barngrupperna och anställa mer personal. Det fåtal kommuner som anser sig ha råd, lokaler och personal kan utan tvingande lagstiftning genomföra allmän förskola. De som däremot sett sig nödsakade att pressa in ännu fler barn i befintliga barngrupper eller till och med tvingats planera för att placera fyra- och femåringar i den vanliga skolan för att kunna leva upp till lagen från årsskiftet får möjlighet att använda pengarna till kvalitetshöjningar i stället. Det skulle hälsas med glädje av föräldrarna - och av de berörda barnen.

Förskola med hög kvalitet några timmar varje dag är något positivt för de flesta. Detsamma gäller familjedaghem och öppna förskolor. Att vara hemma med mamma eller pappa uppskattas också av de flesta barn. Det borde vara en självklarhet i ett modernt samhälle att alla inte ska behöva göra lika. Barn är olika och föräldrar och familjesituationer skiljer sig åt när det gäller behov och inriktning. Det vi nu ser är ett förödande resultat av socialdemokraternas storskaliga systemtänkande. När verklighet och karta inte stämmer överens fortsätter de att stirra på kartan. Att barn, föräldrar och förskolepersonal drabbas av detta har hittills inte bekymrat regeringen.

Lena Hallengren har som nytillträtt statsråd en möjlighet att ingripa. Men det är bråttom - barndomen går inte i repris.

Undertecknad:
Inger Davidson, 1:e vice ordf i Kristdemokraterna; Louise Nordenskiöld, f d barnombudsman; Acko Ankarberg, kommunalråd i Jönköping (kd); Ewa Samuelsson, gruppledare i Stockholm (kd).