Fredagen den 9 juli 2004
Om du funderar på att själv ta hand om dina barn efter föräldrapenningen tagit slut så kan vi bara meddela dig att det är en mycket dum ide.
Att ta hand om sitt eget barn betraktas inte som samhällsnyttig gärning. Snarare tvärt om, du är en svikare, en konstig typ och är både olydig och direkt onyttig. ”Dagis” åt alla är i dag en rättighet. Lämna barnet på ettårsdagen nästan en skyldighet. Ditt eget initiativ är inte välkommet. En dagisplats kostar samhället ca; 83 000 kronor om året.
Är barnen hemma så är det gratis för samhället. Du kommer inte att erhålla något som helst ekonomiskt stöd.
Att allt fler skulle vilja vara hemma lite längre spelar inte någon roll. Det som sparas på ”dagis” går inte att ge till ”amatörer” som själva tror dom kan ta hand om sina barn. Att andra länder ger föräldrar betydligt större ekonomiska möjligheter hör inte hit. Vad barnen tycker? Hör överhuvudtaget inte hit..
Att själv få välja, är det ett demokratiskt dilemma? Föräldrars längtan att kunna ta hand om de egna barnen lite längre än under deras första år har skapat en spontan gräsrotsrörelse, med en enorm drivkraft, som gör sig hörd över hela landet. Företeelsen är döpt till Föräldraupproret.
I kommun efter kommun höjer föräldrar sina röster mot regeringens ensidiga barnomsorgs-politik. Trots att flera kommuner nu kräver att få fördela sina barnomsorgspengar så att de även kommer hemmaföräldrar till del, har regeringen hittills vägrat att bevilja detta. Frustrerade föräldrar reser sig nu mot orättvisan och ser som sin enda möjlighet att få till stånd en kommunal folkomröstning om valfrihet i barnomsorgen. På så vis vill man påvisa det breda behov och stöd för valfrihet som finns i befolkningen. Och verka för att kommunen går till regeringen med en ansökan om att få bli försökskommun för att som förälder själv få välja omsorgen om barnen.
Valfrihet för föräldrar i dag består av att välja mellan ett överfullt dagis eller ett dagis med för lite personal.
Även de som är nöjda med förskolan som omsorgsform börjar misstänka den ensidighet som regeringen erbjuder som följd av neddragningarna i barnomsorgen. Statens barnomsorgsmonopol som leder till tvång och omöjlighet för föräldrar att påverka kvaliteten.
Dessa kommuner kämpar just nu med namninsamlingar för att få mer tid med sina barn:
Emmaboda, Kalmar, Varberg
Dessa kommuner försöker öka valfriheten i barnomsorgen:
Alingsås, Anderstorp, Arvika, Boden, Borlänge, Borås, Boxholm, Danderyd, Eda, Emmaboda, Enköping, Eskilstuna, Falun, Gagnef, Göteborg, Heby, Hedemora, Hudiksvall, Högsby, Höganäs, Kalix, Karlskrona, Karlstad, Laxå, Leksand, Lessebo, Linköping, Ludvika, Mark, Markaryd, Munkedal, Norrköping, Norrtälje, Olofström, Orsa, Oskarshamn, Partille, Skurup, Solna, Surahammar, Sävsjö, Söderhamn, Trosa, Täby, Umeå, Uppsala, Uppvidinge, Vaggeryd, Varberg, Västerås, Öckerö, Ödeshög, Örkelljunga, Österåker (och Östergötlands region) Det vill säga: i femtiofyra av landets 289 kommuner (källa; Barns Rätt Till Föräldrarnas Tid)
Trots att flera kommuner nu kräver att få fördela sina barnomsorgspengar så att de även kommer hemmaföräldrar till del, har regeringen hittills vägrat att bevilja detta. Frustrerade föräldrar reser sig nu mot orättvisan och ser som sin enda möjlighet att få till stånd en kommunal folkomröstning om valfrihet i barnomsorgen. På så vis vill man påvisa det breda behov och stöd för valfrihet som finns i befolkningen, och verka för att kommunen går till regeringen med en ansökan om att få bli försökskommun för valfrihet.
För att iscensätta en kommunal folkomröstning i en viss fråga krävs det att ett antal steg klaras av. Först måste namn samlas in. Minst 5 procent av kommunens röstberättigade befolkning måste skriva på. Detta tvingar kommunalfullmäktige att ta beslut om ifall man vill anordna en folkomröstning. Blir det nej i fullmäktige kommer man alltså inte längre. Blir det ja, och om folkomröstningen dessutom slutar i ett ja, är det upp till kommunen om man vill agera efter sina invånares vilja. Till syvende och sist är det ändå regeringen som beslutar om kommunen ska få pröva ett system med valfrihet eller inte.
Ett flertal kommuner har det senaste halvåret, utan att genomföra folkomröstning, ansökt om att få bli försökskommun. Några har redan fått avslag men fler står på tur och kräver sin rätt. Somliga, såsom Marks kommun, har tröttnat och tagit egna initiativ, men då i en ganska blygsam omfattning eftersom de är hindrade av lagar. De alternativ som prövas är till exempel flerfamiljssystem och möjligheten att vara dagbarnvårdare åt egna barn.
Uppvidinge, Karlstad och Örkelljunga har redan genomfört med positivt resultat för denna fråga.
Den största kommun där man hittills lyckats fullborda en namninsamling är Uppsala där en harogrupp i fjol samlade in över 8 000 namn. Den kommun där föräldraupproret startade för några år sedan, Uppvidinge, har fått ganska stor medial uppmärksamhet, annars har det varit svårt att intressera media för frågan. Tre kommuner har hittills haft folkomröstning, och i alla har ja-sidan vunnit. Uppvidinge och Karlstad ansökte hos regeringen om att få bli försökskommun, men fick nej utan motivering. Överklagande i regeringsrätten resulterade i ett nej utan kommentar där också. Så småningom har, som svar på upprepade frågor, en reaktion från regeringsmakten kommit i form av ett brev från familjeminister Andnor till ett par av de drivande föräldrarna. Där står att man stöder sig på regeringsrättens tidigare prövningar, att kommunala vårdnadsersättningar är oförenliga med kommunallagen. I brevet fastslog familjeministern också att regeringen inte har något intresse av att ändra på lagen.
Den tredje kommunen som hittills folkomröstat i frågan, Örkelljunga, har valt att vänta med sin ansökan till regeringen i avvaktan på öppningar i lagstiftningen. Det man hoppas på är det riksdagsbeslut förra året där majoriteten gav regeringen i uppdrag att öka valfriheten också för hemmaföräldrar. De har lämnat ett alternativt förslag på lösning men beredningen har förhalats ett år nu.
Vilka människor som har skapat opinion har skiftat. Ibland har någon ensam, stark person drivit, såsom en engagerad mormor i Falun, många specifika grupper har bildats och ofta har driftiga haromedlemmar lett arbetet. Ett allmänt omdöme är att det är lätt att samla namn, gemene man skriver gärna på. I Gislaved blev av bara farten dubbelt så många namn insamlade än vad som behövdes. Andra har fått göra om hela insamlandet då underlaget förkastats som ogiltigt för att somliga namn saknade namnförtydligande eller adress.
Föräldraupprorets kraft består i att det ur enskilda människors privata behov samlas till en helhet, att samma fråga jäser i så många hjärtan. Trots att motståndet är envist är rådet att fortsätta samla namn och trycka på, att visa vilket stort stöd för frågan som finns i landet.
Tilläggas kan att reglerna om folkomröstning är på remissrunda för att ändras. Bl. a föreslås det att man genom att samla in 10 procent (idag 5 %) av befolkningens namnunderskrifter, ska kunna tvinga kommunfullmäktige att genomföra en folkomröstning i en viss fråga. Men bara stöd av en tredjedel av fullmäktige ska behövas för att kravet på folkomröstning ska gå igenom.
Vill någon veta vad föräldrarna vill eller är det obekvämt? Vad gör regeringen? Vem vågar föra denna demokratiska fråga som jäser från gräsrotsrörelsens föräldrar?
Riksorganisationen Haro, för valfrihet, jämställdhet och föräldraskap, Box 113, 260 35 Ödåkra, www.haro.se