Debattartikel hämtad från Sydsvenskan ("I brännpunkten") i
november 1996:
Dömda till misär
Sverige hade länge rykte om sig att vara ett av världens mest välmående
och rättvisa länder. Men steg för steg har landet förvandlats till att bli
något annat. Jag vill inte påstå att denna process gått omärkligt. Men, den
har haft något smygande över sig. Skatteskruven har dragits åt undan för
undan och skattetrycket är idag absurt högt. Den svenske medelinkomsttagaren,
som arbetar heltid, tjänar idag netto 310 000. Därav går 90 000 kronor
bort i löneskatter (arbetsgivaravgifter som han aldrig ser). Av lönen på 220 000
betalar han så 34 procent i inkomstskatt. Därtill kommer moms och punktskatter,
som tar 23 procent av konsumtionen. Härtill skall läggas fastighetsskatt och annat.
När skatterna summerats visar det sig att medelinkomsttagaren får behålla 35 procent
av sin inkomst medan 65 procent går till skatt.
Det gör bland annat att alla jobb - även låglönejobb - måste vara
högproduktiva. För att få behålla 50 kronor i timmen måste personen
producera för över 100 kronor i timmen. Det är inte lätt att hitta eller
skapa sådana jobb. Det är inte att undra på att samhället idag måste betala
en miljon människor i arbetsför ålder bidrag, för att de inte når upp till
den ribban.
Naturligtvis får vi igen en del i form av sjukvård, gratis utbildning och
pensioner. Men vad den normale, produktive medborgaren får tillbaka i form av
samhällsstöd står på intet sätt i proportion till hans skattebörda. Det
ser en ineffektiv offentlig sektor, dödande av incitament, en
slösaktig offentlig konsumtion och ren social parasitism till.
Låt mig illustrera mitt resonemang genom att ta en höginkomsttagare, den
arbetsamme universitetslektorn i Lund, som exempel. Mannen i fråga - det kunde
lika väl vara en kvinna - tjänar drygt 500 000 kronor om året (han räds inte
extraknäck). Av detta får han som bruttoinkomst efter arbetsgivaravgifter ut
400 000 kronor om året. Efter inkomst- och konsumtionsskatter återstår 200
000 kronor om året.
Detta är, trots allt, en tämligen hög lön. Borde han inte kunna leva gott
på den?
Nu har vår vän två egenheter som visar sig vara ödesdigra. Den första är att
han är gift och har fyra barn, den andra att han och hustrun vill
uppfostra sina barn själva.
Nu vänds höginkomsttagaren i sin motsats.
Familjen om sex personer hyr en lägenhet för 7 000 kronor i månaden.
Återstår så 10 000 kronor i månaden eller 120 000 kronor om året för en
familj om sex personer att leva på. Så har, plötsligt, höginkomsttagaren och
hans familj, genom samhällets försorg, förvandlats till en familj som tvingas
leva med minsta möjliga marginaler.
Nu kan sägas att hans hustru också borde förvärvsarbeta. Men även med en
akademisk utbildning är det inte alltid så lätt att finna jobb i Lund. Men grundproblemet är dock något helt annat; det är av moralisk art.
Att ha ett barn på dagis i Malmöhus län kostar i år (1996) i genomsnitt
92 000 kronor. Hade vår familj lytt regeringens påbud hade den varje år
kunnat kvittera ut subventioner om ungefär 300 000 kronor för de fyra barnen
(efter dagisavgifter). Detta belopp är betydligt högre än vad staten låter
dem behålla i nettolön.
När de nu i stället vill fostra sina barn efter egna - inte dagis
- värderingar, får de inte en kopek i bidrag. Är detta rimligt?
För det
första kan vi konstatera att dagens svenska stat ställer barnfamiljerna i en
valsituation som är fullständigt absurd. Vilken tvåbarnsfamilj skulle, i valet
mellan dagisplatser och 150 000 kronor i kontantstöd, välja det förra?
Praktiskt taget ingen.
Dagens arrangemang leder till att vi får
en slösaktig överkonsumtion av dagistjänster. Det förklaras av att
barnfamiljerna har att välja mellan en groteskt uppskruvad subvention eller
ingenting alls. Kostnaderna slås ju ut på alla skattebetalare. "Solidariskt" bär vi bördorna.
Det djupare problemet är dock
moraliskt. Har staten verkligen rätt att ta ifrån sina medborgare 65
procent av deras inkomster och sedan fördela subventioner fullständigt
godtyckligt? Kan en regering verkligen ha rätt att döma hårt arbetande och
högutbildade unga familjer till misär bara för att de vill ta sig friheten
att uppfostra sina barn själva?
Bo Södersten
professor
