Daghemmens förlustnota

Den nuvarande daghemspolitiken är ett systemfel, som gör oss medborgare fattigare. Alla seriösa bedömare medger den saken, dock helst bara privat, mellan skål och vägg, som man säger.

På grund av forskarvärldens hukande inför den systematiska indoktrinering som pågått sedan Alva Myrdals dagar, kan den officiella vrångbilden överleva, den som beskriver vår kollektiva barnomsorg som en hörnpelare i välfärdssamhället.

Att denna hjärntvätt varit så framgångsrik har samband med ett annat och lika allvarligt systemfel: att forskningens fria ställning gått förlorad, främst i discipliner som ligger nära politiken. Även en professor med hög personlig moral kan känna sig tvingad att sälja sin själ. Envisas han eller hon med att studera inopportuna tabufrågor uteblir forskningspengarna. I sådana ämnen är det bara vi pensionärer som "har råd" att prata ur skägget. För egen del bl a genom artiklar i Världen i Dag, varav somliga finns att läsa på denna hemsida.

Men även personer med alltigenom hederliga avsikter kan lätt gå vilse i den ganska snåriga samhällsekonomiska analys-terrängen. Jag har t ex i en omfattande mail-korrespondens försökt komma överens med min gode vän och åsiktsfrände Bo C Pettersson (BP), denna sidas webmaster, om vad som kan vara en rimlig skattning av daghemmens förluster.

Han och jag är – givetvis – överens om det enda riktigt viktiga, själva minustecknet, medan inte ens kristdemokraterna vågar använda sådana ekonomiska argument (eller kanske inte förstår?) Och medan ekonomkåren, genom sitt tigande, uppträder som den offentliga lögnens möjliggörare.

Mot denna bakgrund blir det skäligen ointressant att nagelfara smärre skillnader i de mer precisa förlustkalkylerna, men i detta fall är gapet väldigt stort och då kan Föräldraupproret drabbas av ett trovärdighetsproblem. Därför dessa rader.

BP:s beräkningar

BP:s första, stora räkneövning publicerades i detta forum den 1 september 2006, d v s - här! . Han talar där om en samhällsekonomisk förlust på inte mindre än 100 miljarder kronor per år och 200 000 förlorade jobb. Det är inte minst det sistnämnda påståendet som riskerar att skapa höjda ögonbryn, även bland sympatisörer. Så låt oss se var felkällorna finns:

1. BP startar med en baskalkyl som handlar om utfallet för stat och kommun. Men detta är statsfinansiell beräkning, INTE en samhällsekonomisk. Stat och samhälle är inte samma sak, det vet BP bättre än de flesta, men i sin iver att komma till skott förtränger han denna insikt.

2. I nästa steg tredubblar han baskalkylens förlust med hänvisning till att ett högre skattetryck sänker välståndet. Här bygger han på en egenhändigt konstruerad variant av den s k Lafferkurvan om sambandet mellan skattetryck och skatteintäkter.

Men nu är det ju i praktiken så, att "våra" lösningar - barnpeng, föräldralön, vårdnadsbidrag eller BP:s egen favoritmetod, barnavdrag i beskattningen - blir ungefär lika dyra för skattebetalarna som Perssons maxtaxa. Skattetrycket påverkas inte alls eller mycket obetydligt. Det uppstår alltså inga positiva bieffekter - som man däremot skulle kunna tala om i ett radikalliberalt alternativ där föräldrarna själva betalar sina barnflickor eller daghem (med hjälp av lägre skatter).

3. När det gäller jobben tänker sig BP att förlusten på 100 miljarder motsvarar ca 200 000 årslöner och därmed lika många jobb. Matematiskt rätt, men ändå fel slutsats. Om AB Sverige förlorar X miljarder sjunker tämligen omgående reallönerna med minst samma belopp (via sämre valutakurs och/eller högre skatter). Det kan inga fackföreningar i världen förhindra. Det är vår levnadsstandard som påverkas, inte sysselsättningen

Innan jag går vidare, några ord om definitionernas viktiga roll:

A. Ordet "samhälle" betyder "summan alla enskilda individer". Korrekta synonymer är medborgarkollektivet eller folkhushållet. Eller mer vardagligt: "AB Sverige", där alla svenskar betraktas som delägare i ett gemensamt företag, ett företag som är dubbelt så stort som den offentliga sektorn.

I en samhällsekonomisk analys är det absolut "förbjudet" att använda argument om hur de offentliga finanserna påverkas. Detsamma gäller sysselsättningen och handelsbalansen; vilka idiotiska projekt som helst kan motiveras i sådana termer, t ex kaffeodling på sydsvenska höglandet.

B. "Välstånd" och "välfärd" är synonymer - men i dagens Orwell-svenska sätts ofta likhetstecken mellan "Välfärden" och socialstaten, det sociala skyddsnätet. I välståndet ingår både materiella och icke-materiella komponenter.

Termen "samhällsekonomisk lönsamhet" beskriver de lösningar som ger det bästa resultatet i denna dubbla bemärkelse. Det handlar, som John Stuart Mill uttryckte saken, om vilken politik som skapar "största möjliga lycka" för så många som möjligt. Och vad lycka är kan bara definieras med utgångspunkt från individernas egna, subjektiva värderingar. Detta är daghemsdebattens kärnfråga: vems värderingar skall styra, politikernas eller medborgarnas? I en fungerande demokrati bör dessa värderingar sammanfalla, men så är absolut inte fallet i dag. Därför handlar familjepolitiken i grunden om den reella demokratins vara eller icke vara.

Hur bör man tänka och räkna?

I min egen överslagskalkyl, gjort på uppdrag av Världen i Dag 2004, bedömde jag att förlustnotan stannar vid 15-20 miljarder kronor.

Jag jämförde den nuvarande ordningen och ett system där alla subventioner (ca 10 000 kronor per barn och månad) omvandlas till en barnpeng (eller föräldralön eller skatteavdrag). Ett alternativ där makten flyttar från Helgeandsholmen till varje enskild familj.

Frågan är då hur de "befriade" föräldrarna väljer och vad detta innebär för samhällsekonomin. När tusen blommor får blomma blir paletten av lösningar radikalt annorlunda än i dagens tvångsmodell. Efterfrågan på "extern" barnomsorg skulle minska kraftigt. Erfarenheter från andra näringar lär oss att vinsterna blir stora när monopol och subventionssystem ersätts av en fri tävlan på fria marknader. Få, om ens någon, skulle vara beredd att betala dagisavgifter på 11 000 kronor.

Min slutsats var att priset på extern barnomsorg skulle falla kraftigt och hamna i intervallet 5-8 000 kronor per månad. Nu tre år senare får man plussa på ca en tusenlapp, men vinsten jämfört med dagens kostnader ligger kvar på minst 30 procent. I absoluta belopp ca 20 miljarder kronor årligen.

Härtill skall läggas eventuella indirekta vinster (som jag inte gick in på i ViD-intervjun). T ex färre och kortare transporter, positiva effekter på folkhälsan och en förbättrad regional balans (eftersom maxtaxan främst gynnar familjer i storstäderna). I brist på underlag för sådana beräkningar kan man ändå vara säker på att det rör sig om ett betydande antal miljarder, kanske 5, möjligen 10.

De sammanlagda vinsterna med en barnpeng skulle då i runda slängar stiga till 25-30 miljarder kronor. Detta är väldigt mycket pengar, som räcker för att avveckla både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten!

Ändå menar jag att de icke-materiella vinsterna är ännu viktigare: Friheten, egenmakten och rättvisan. Möjligheten att kunna välja mellan arbete och tid tillsammans med barnen. Och rättvisa genom ett återupprättade av den självklara, men i decennier förkastade, principen om lika lön för lika arbete. D v s samma ekonomiska stöd till hemmaföräldrarna som till dagisföräldrarna.

Och omvänt: det nuvarande systemets avgörande nackdel ligger i själva frihetsberövandet, i att föräldrarna förvägras rätten att lösa sina varierande "livspuzzel" efter eget huvud.

Parasiter och folkfiender?

Som bekant försöker riksdagsmajoriteten försvara dagens flagranta diskriminering av hemmaföräldrarna med att den förvärvsarbetande via sin högre lön bidrar till det allmänna välståndet. Denna argumentationslinje är givetvis osann, av två skäl. Dels eftersom den bortser från att hemmamamman gör en lika värdefull arbetsinsats som den daghemsfröken hon ersätter, och dels eftersom den utgår från att medborgarna inte vet sitt eget bästa, att de kommer att välja "fel" om inte staten pekar med hela handen, via en kraftfull piska och/eller en lockande morot.

Men när en förälder av fri vilja föredrar att stanna hemma med sin två-åring i stället för att ta ett välbetalt jobb, väljer hon den för familjen bästa lösningen, den som maximerar deras välstånd. Varken Fredrik Reinfeldt eller någon annan har rätt att komma med pekpinnar om att vederbörande kränker "arbetslinjen".

Är det inte smått overkligt att ett förment konservativt parti utmålar hemmaföräldern som en parasit och en illojal folkefiende? De nya moderaterna tänker som de gamla kommunisterna.

DET är förstås ett större bekymmer än aldrig så stora åsiktsskillnader när det gäller daghemspolitikens förlustnota.

Åke Sundström