Saxat ur Skattebetalarnas Förenings medlemstidskrift, Sunt Förnuft nr 8, 1982:

Är daghem lönsamma?

Daghem är väldigt lönsamma, hävdas i en färsk utredning av kommunförbundet, som här utsätts för kritisk granskning av professor Hugo Hegeland.

Svenska kommunförbundet publicerade i juni en utredning enligt vilken den samhällsekonomiska vinsten av en daghemsplats uppgår till inte mindre: än cirka 74 000 kr per år om vinsten fördelas på de nio år som, barnet får barnomsorg och moden/fadern är heltidsanställd. Vem klappar inte i händerna åt ett sånt resultat! Då behöver ju ingen utomstående längre bekymra sig om att vara med och betala de höga kostnaderna för kommunal barnomsorg. Tvärtom får vi ett stort överskott, som borde tillfalla åtskilliga, vilka de egentligen kan vara.

Nu är den s k samhällsekonomiska vinsten inte något glasklart begrepp. Man har å ena sidan en intäkt som svarar mot värdet av den produktionsökning som möjliggörs genom att en förälder arbetar utanför hemmet i stället för i hemmet. Å andra sidan har vi kostnaderna för byggandet av ytterligare en daghemsplats samt för den löpande barnomsorgen i kommunal regi. Skillnaden mellan dessa intäkter och kostnader kallas, om det blir ett plus, för samhällsekonomisk vinst. Resonemanget bygger emellertid på en rad förenklade förutsättningar.

En första förutsättning som utredningen gör är att vi har ett samhällsekonomiskt läge med hög efterfrågan på arbetskraft, d v s motsatsen till faktiska förhållanden. Utredarna anser det ändå rimligt att utgå från denna förutsättning med hänvisning till att analysen dels måste bygga på vissa långsiktiga förutsättningar, dels på att "det råder enighet om att full sysselsättning är ett av de viktigaste målen för den ekonomiska politiken". Politisk enighet om mål garanterar emellertid ingenting! Anledningen till att Sverige haft hög sysselsättning under större delen av efterkrigstiden är ingalunda någon regerings politik. Huvudförklaringen är utlandets höga efterfrågan på våra produkter. När den sjunker, sjunker sysselsättningen. Ingenting talar, tyvärr, för att vi i framtiden kan räkna med den höga sysselsättning som efterkrigstiden uppvisat, medan mycket talar för att det var fråga om en unik period.

Utredarna förutsätter vidare, att man kan värdera hemarbetet till blott kostnaderna för barnomsorgen och behöver då endast jämföra värdet av moderns produktion på arbetsmarknaden med kostnaden för den offentliga barnomsorgen för att bedöma om den är lönsam. Som alla vet består emellertid hemarbete av mycket annat än blott barnomsorg. Ekonomipristagaren Paul A Samuelson värderar i sin berömda lärobok i nationalekonomi hemarbetet till hälften av BNP! I all den utsträckning familjen måste köpa tjänster när ingen förälder är hemarbetande, reduceras den samhällsekonomiska vinsten med detta belopp. Och det är betydande belopp som utredarna här negligerar.

Utredarna förutsätter, att varje ny daghemsplats innebar ett tillskott av tillsynsplatser och förvärvsarbetsmöjligheter. Även om det finns fall där utbyggnaden av barnomsorgen inte resulterar i något arbetskrafttillskott, hävdar man att det vanligaste är "att en kommunal barnomsorgsplats i något led frigör arbetskraft". Detta gör man trots att tidigare studier visar att högst varannan daghemsplats frigör arbetskraft! Anledningen till denna låga siffra är att barnomsorgen i stor utsträckning ordnas medelst hjälp av nära släktingar, nära grannar, varför det då inte är fråga om att de berörda skulle ha gjort något annat om de inte bistått med tillsyn. Den beräknade samhällsekonomiska vinsten halveras redan genom detta faktum.

De samhällsekonomiska intäkterna av daghem sätts vanligen lika med kvinnornas genomsnittslöner. Det är ju vad den hemmavarande modern omedelbart förlorar genom att avstå från förvärvsarbete. I den här utredningen frågar man sig i stället: "Hur skulle kvinnors lön se ut om de inte hade några förvärvsavbrott?"

För att besvara denna fråga behöver man en teori om vad som bestämmer lönerna. En sådan teori - bland flera - har utvecklats av Mincet (1974) och innebär att lönerna bestäms av individernas investeringar i studier och arbetserfarenhet. Utredarna utgår från denna teori och antar "att kvinnornas lägre löner beror på att de investerat mindre i sitt kunskapskapital" samt att den produktivitetshöjning som ett oavbrutet förvärvsarbete medför även ger utslag på lönen. Kvinnor med förvärvsavbrott har sålunda vanligen lägre lön än andra kvinnor i samma utbildnings- och ålderskategori. Vidare utgår man från att förvärvsavbrott leder till invänjningskostnader av olika slag när man åter börjar arbeta.

Mincets teori är emellertid helt otillräcklig för att förklara löneskillnaderna i vårt land. Den solidariska lönepolitiken har ju medfört en sådan utjämning av skillnaderna mellan livslön för olika utbildningskrävande yrken att skillnaderna inte tillnärmelsevis täcker skillnaderna i utbildningskostnader. Samtidigt förutsätter utredarna att hemarbetande inte alls arbetar på sin utbildning, inte alls skaffar sig kunskaper eller arbetserfarenhet av nytta för framtida förvärvsarbete!

Utredarna utgår ifrån dagens läge där det råder brist på barnomsorgsplatser, och i sitt huvudalternativ från att "denna brist svarar mot ett förvärvsavbrott under varje barns första tio levnadsår". Antagandet är ohållbart. Bristen på daghemsplatser är främst en funktion av den stora subvention som varje barnfamilj erhåller genom den kommunala barnomsorgen - cirka 40 000 kr per år och barn. Man kan med stor sannolikhet förutse att dagens bristsituation snart ändras till en minskande efterfrågan, bl a till följd av de höjda daghemstaxor som kommunerna kommer att tvingas ta ut, samt av en bestående situation av allt annat än full sysselsättning.

För att beräkna de samhällsekonomiska intäkterna har utredarna utgått från kvinnors medellöner i olika ålderskategorier och lagt till 40 % i lönekostnadspåslag för att erhålla det totala produktionsvärdet. Vidare uppskattar man produktionsbortfallet på grund av sjukfrånvaro och det antal dagar som en förälder är hemma för att vårda sjukt barn till 8 %. Man underlåter emellertid att ta hänsyn till den i övrigt stora frånvaro som utmärker daghemmen. Av utredarnas egen utförliga statistik framgår att beläggningen på daghemmen i genomsnitt är endast cirka 2/3 av totala antalet platser. Den insats andra människor gör för att svara för denna del av barnomsorgen måste då - i den utsträckning den hindrar dessa människor från att fullgöra en annars efterfrågad insats - dras från den samhällsekonomiska intäktssidan.

Tar man hänsyn till verkligheten, som ju så att säga ändå är huvudintressent i sammanhanget, blir resultatet av utredningens samhällsekonomiska kalkyl magert. Att granska dess förutsättningar och antaganden har varit som att plocka en kronärtskocka. Kvar blir endast ett fåtal fall när man, vilket också tidigare utredningar påvisat, kan tala om en s k samhällsekonomisk vinst. Men det är något helt annat och blygsammare än det resultat som pressen ägnade så stor uppmärksamhet åt när kommunförbundets utredning publicerades. I inledningen till mitt exemplar av studien har visserligen påklistrats upplysningen att behandlingen i kommunförbundets styrelse av utredningsrapporten inte är avslutad.

Fotnot: Hugo Hegeland är född 1922 i Göteborg och professor i nationalekonomi från Umeå Universitet. Han tjänstgör f n som professor i ämnet på Göteborgs Universitet.