Saxat ur Västmanland Läns Tidnings (VLT:s) ledar- & debattsida fredagen 11/10:

Det sägs så ofta att barnen är det bästa vi har. Om det är sant, hur kommer det sig då att så mycket som har med barn att göra tycks ha så låg status? Att vara lärare borde till exempel rankas väldigt högt eftersom de har ansvar för barnens utbildning. Men hur ser det ut?

Förskollärarna tar hand om barnen medan föräldrarna arbetar. Eftersom det tydligen är så fint att vara skattebetalare, tycker man ju att det skulle vara minst lika fint att ta hand om skattebetalarnas barn. Men hur ser det ut - egentligen? Barn ska inte bara förvaras i väntan på att de ska komma ut på arbetsmarknaden och bli skattebetalare!

Att vara förälder tycks vara det verkliga bottennappet statusmässigt. Särskilt om man vill vara hemma med sina barn när de är små. Än så länge finns ingen lag som uttryckligen förbjuder föräldrar att vara hemma med sina barn, men det görs sannerligen inte mycket för att uppmuntra fler att vara det, vare sig med ord eller ekonomiskt. Men det ska väl ändå inte vara endast de bättre bemedlade förunnat att vara föräldrar på heltid när barnen är små?

Familjen som företeelse verkar inte stå särskilt högt i kurs, oavsett sammansättning. Mammor och pappor ska helst ha fokus inställd på att vara goda skattebetalare. Barn ska visserligen vara barn men helst fristående från föräldrarna - och helst så tidigt som möjligt. Somliga barn har ju inte ens börjat gå när de lämnas på dagis eller hos dagmamma!

Men så fort man börjar tala om att underlätta för föräldrar som vill vara hemma med barnen skriker feministerna i högan sky om bakåtsträvare och om den, så kallade, kvinnofällan. Att kvinnor skulle vilja vara hemma om det bara vore möjligt tycks vara en helt främmande tanke. De verkar dessutom fullständigt omedvetna om att det även finns män som skulle vilja vara pappor på heltid. Lika lite som det ska vara ett tvång att vara hemma med barnen ska det vara ett tvång att lämna dem i andras vård.

En av socialdemokraternas affischer i valrörelsen visade med all önskvärd tydlighet var de har tänkt att barnen ska fostras till trygga medborgare: i skolan. "Trygga barn vågar vara nyfikna" stod det. "Fler lärare och mindre klasser är en bra början."

Vad då "bra början"? Jag trodde att tryggheten grundlades i hemmet! Att börja arbeta på grundtryggheten först i skolan är väl i senaste laget?

I stället för att ha föräldrarnas uppmärksamhet tvingas barnen konkurrera med många andra barn om dagis- och fritidspersonalens samt lärarnas uppmärksamhet. För att bli sedda måste de ofta göra en massa bus och för att bli hörda över alla andra som också vill bli hörda måste de höja rösten. Normal samtalston finns det snart ingenting som heter.

Frågar man barn och ungdomar vad de vill bli när de bli stora får man ofta till svar att de vill bli kända. Allt mer sällan kan de svara vad de vill bli kända för. De vill bara synas, vara med i TV. Därför är det kanske inte är så konstigt att TV:s dokusåpor har blivit så populära. De kanske är ett tecken på att många fått för lite uppmärksamhet som barn.

Agneta Lokranz, ledarskribent, VLT.