Föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid

Om du hittar nå't här som du vill tipsa en kompis om: klicka på Kopiera länk för att kopiera länken till notisen till din maskins urklippsminne. Därefter kan du Klistra in den där du vill ha den, t ex i ett utgående mejl till en vän - eller i en bloggkommentar du gör ute på Nätet.

Om du i stället vill skriva ut notisen, markera den då först, varefter du i utskriftsdialogen väljer Skriv ut markering eller motsvarande. Annars får du ut hela innehållet i denna fil och det kan bli fler papperssidor än du tänkt dig ;-)

Stäng

Webmastern

Vår styrelseledamot får mothugg

I februari 2010 skrev vår styrelseledamot, Eva Sternberg, en debattartikel i Expressen under rubriken Birgitta Ohlsson borde stanna hemma!, med anledning av att Ohlsson just hade blivit utnämnd till EU-minister samt just meddelat att hon är gravid. Den artikeln uppmärksammade vi - här!

Artikeln är en kortfattad redogörelse för hur människan utvecklats evolutionärt under årmiljonerna till de vi är idag, inte minst varför kvinnor och män är utrustade lite olika, såväl fysiskt som mentalt.

I artikeln skriver Sternberg att antalet olyckor hemma för barn under ett år ökar och antyder att det beror på att fäderna tar ut alltmer av föräldraledigheten, samt att de inte är lika bra på småbarnomsorg som mammor är.

Men nu har ett gäng akademiker vid Karolinska Institutet undersökt saken och kommit fram till att faderskötta barn inte alls råkar ut för fler olyckor än moderskötta, snarare kanske tvärt om.

Visst skulle det vara olyckligt om vår styrelseledamot kan beslås med detta slag av faktafel och inte blir läget bättre av att vi, i denna förening, inte har resurser för att själva kontrollera saken.

Men oavsett vem som har mest rätt tycker vi ändå att frågan är av begränsad vikt eftersom den ligger tämligen långt ifrån Sternbergs kärnbudskap i artikeln, som är att staten bedriver en familjepolitik som står i strid mot den mänskliga naturen.

En framstöt gentemot Kristdemokraterna

Kristdemokraterna kommer att genomföra ett extra riksmöte nu under morgondagen (fredagen 27/1) och övermorgondagen där man, bland annat, ska ge den befintliga partiledaren förnyat förtroende - eller välja en ny.

En annan fråga som kommer att diskuteras är vilken familjepolitik som partiet ska driva fram till nästa allmänna val år 2014, utgående från partiets familjepolitiska arbetsgrupps slutsatser och förslag så här långt.

Inför det mötet, och den senare programpunkten, har vi i denna förening skickat följande mejl till arbetsgruppens ledamöter:

Det här är föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid som tar till orda…

…dels med anledning av er debattartikel i Svenska Dagbladet 14/12 - här - (där ni propagerar för högre föräldraavgifter i den kommunala barnomsorgen (hädanefter: "KBN") i kombination med differentiering av dessa avgifter med hänsyn till föräldrarnas grad av utnyttjande av tjänsten, som ett sätt att minska trycket på KBN och öka resurstilldelningen till - och kvaliteten i - den)…

…och dels ert förestående riksmöte i Västerås med start imorgon, fredag, då vi utgår från att era framsteg, så här långt, kommer att diskuteras.

Som framgår av våra kommentarer till er artikel - här - tycker vi visserligen att ert förslag pekar åt rätt håll men också att det ser hopplöst otillräckligt ut som lösning på problemet (statens diskriminering av hemmaföräldrar) eftersom vi befarar att ni endast tänker er marginella förändringar av subventionerna och avgifterna av rädsla för att annars stöta bort den majoritet av medborgare som, på grund av bristande folkupplysning, tror att KBN är ett uttryck för våra förtroendevaldas generositet gentemot medborgarna.

Vi rekommenderar därför att ni, under det förestående riksmötet, enas om att spendera mer krut på att informera medias representanter och medborgarna om vari det politiska problemet med KBN består, t ex enligt den förlaga som kan läsas - här. Detta eftersom vi är övertygade om att insikt, på bred front, om det politiska problemets natur är en nödvändig förutsättning för att en ändamålsenlig politisk lösning ska kunna tillskapas.

Sedan föreslår vi att ni tar mod till er och som kortsiktig lösning föreslår att de kraftiga skattesubventionerna till KBN ersätt med en generell, skattepliktig, barnomsorgspeng som föräldrarna antingen kan stanna hemma för några år eller köpa barnomsorg för.

Men som långsiktig lösning föreslår vi något vi kallar "Familjebeskattning", innebärande en möjlighet för föräldrar att registrera sig för gemensam beskattning, en beskattningsmodell som ska ta hänsyn till försörjningsbörda och där barnomsorgskostnader (utdebiterade till självkostnad) görs avdragbara i inkomstbeskattningen mot familjens sammanlagda inkomster.

Denna långsiktiga lösning skulle innebära kraftiga förbättringar samhällsekonomiskt, medborgarfrihetligt, socialt och psykologiskt. Vidare skulle den kraftigt minska antalet skilsmässor och samboseparationer samt ta död på den tröttsamma jämställdhetsdebatten, samtliga icke oväsentliga bonuseffekter.

Naturligtvis finns det mkt mer att skriva om saken men det är också viktigt att inte bli för omständig så att den tilltänkte läsaren (du) inte orkar ta dig igenom budskapet.

Därför stannar vi här men står till förfogande för fördjupande diskussioner närhelst & varhelt det passar dig och din arbetsgrupp.

Vi har inga överdrivet stora förhoppningar på gensvar från KD:s arbetsgrupp på detta vårt tilltag men tröstar oss med att vi ändå gjort vårt bästa för att partiet ska våga lite mer i "vår", ack så viktiga, politiska fråga.

Professor Annica Dahlström avgår från Hjärnfonden

År 2007 skrev histologiprofessorn från Göteborg, Annica Dahlström, boken Könet sitter i hjärnan. Kort efteråt publicerades en artikel från Dahlströms tangentbord i Aftonbladet som kan sägas vara en sammanfattning av bokens budskap (att vi, från befruktningsögonblicket och under resten av våra liv styrs av de olika hormoncocktails som pojkar och flickor, män och kvinnor, utsätts för).

I samma artikel råkade hon skriva att mödrar, generellt sett, är bättre på att ta hand om små barn än fäder, men det påståendet genererade, enligt uppgift, så många hatupplägg på Nätet att hon nu, enligt uppgift i Göteborgs-Posten, har beslutat sig för att avgå från Hjärnfondens styrelse, en organisation som hon själv var med och startade för 17 år sedan.

Läs vad Svenska Dagbladet har att säga om Dahlströms beslut - här - och gärna också hur Johan Lundberg kommenterar Dahlströms avgång på tidskriften Axess blogg - här!

Världen är galen! När blev det kontroversiellt att påstå att kvinnor är bättre på att ta hand om små barn än män? (Därmed naturligtvis inte sagt att män inte kan lära sig göra jobbet.)

Det mest nedslående med denna sidospårsdebatt är att den skymmer Dahlströms huvudargument: att genetik och hormoner bestämmer mer över vilka personligheter vi blir än den sociala påverkan vi utsätts för från födelsen och senare. Därmed är Dahlströms slutsats ett grundskott mot likhetsfeministernas tes att pojkars och flickors, män och kvinnors, olika beteenden skulle vara resultatet av oönskad social påverkan efter födelsen, en påverkan som förespråkarna inte drar sig för att utnyttja statens tvångsmakt för att rätta till i politisk korrekt riktning. På så sätt har likhetsfeminismen bidragit till mer politisk totalitarism och mindre medborgerlig frihet.

"Alliansen sviker i familjepolitiken!"

Det är rubriken på Haro:s Jonas Himmelstrands utmärkta artikel på Newsmill - här - där han, tämligen systematiskt, listar ett antal mått och steg som vår nuvarande alliansregering tagit sedan makttillträdet 2006, som förstärkt de totalitära dragen i svensk politik, trots att regeringen säger sig vara liberal, d v s medborgarfrihetlig.

En utmärkt artikel av Himmelstrand! Men visst är det nedslående att så många kommentatorer till artikeln försvarar dessa totalitära drag. Dessa åsiktsuttryckare förefaller att inte förstå att konsekvensen av deras resonemang - om folk i allmänhet verkligen är så imbecilla och så ansvarslösa som kommentatorerna uppenbarligen tycker - blir att även vår representativa demokrati då blir omöjlig att försvara. För hur kan vi då kunna tillåta att sådana "idioter" får välja politiska företrädare om de inte ens kan anförtros att bestämma vad som är bäst för dem själva och deras familjemedlemmar?

Statens och medias hjärntvätt av svenska folket, om statens förträfflighet och deras egen ofullkomlighet, har gått långt!

"Könet sitter i hjärnan!"

Det är titeln på Prof emerita Annica Dahlströms bok om de neurobiologiska skillnaderna mellan kvinnor och män, ett upplysnings- och debattalster som vi uppmärksammade - här.

Det är också rubriken på en intervjuartikel om Dahlström i dagens nummer av Göteborgs-Posten, som du kan läsa - här.

Den kan ses som en sammanfattning av författarens budskap i boken: att kvinnors och mäns hjärnor tenderar att vara olika redan från födseln på grund av olika hormonpåverkan under graviditeten, samt att den skillnaden i uppbyggnad till stor del förklarar de skillnader i beteende mellan kvinnor och män som vi alla kan notera.

Därmed skjuter Dahlström vänsterfeministernas fundamentalsats: att dessa skillnader skulle vara resultat av oönskad social påverkan under livet efter födseln, i sank. Och därför är Dahström nämnda åsiktsskolas kanske främsta hatobjekt och måltavla för mothugg i tidningarnas debattavdelningar och i bloggar på Nätet, mothugg som ofta är direkt oförskämda.

Vi som har egna erfarenheter av barn och vuxna av båda sorterna inser att Dahlström har rätt, varför vi brister ut i ett rungade "Heja på, Prof Dahlström! Politik får inte byggas på falska antaganden av ovan antytt slag!"

"Förskolan är bra för barnen…

…påstår ett par sossar i västeråstrakten helt lakoniskt i denna debattartikel i dagens nummer av Vestmanlands Läns Tidning (VLT) och går vidare med att beskriva hur deras parti, som i koalition med Vp och Mp innehar den politiska makten i Västerås, avser att erbjuda ännu mer kommunal barnomsorg till västeråsarna, även utanför normal arbetstid, så att föräldrarna ska slippa sina odågor till barn i ännu större utsträckning än hittills.

Denna förenings ordförande, Bo Pettersson, har kommenterat artikeln på tidningens webbplats och meddelar att han också avser att inskicka ett genmäle för publicering i papperstidningen.

Artikeln är full av försåtligt förskönande formuleringar som Pettersson bara delvis kunde bemöta på webben.

Anna Wahlgrens rykte befläckat

Härom dagen kom Anna Wahlgrens dotter, Felicia Feldt, ut med en bok betitlad "Felicia försvann", som handlar om Feldts barndom och uppväxt som dotter till den kända barnuppfostringsexperten Wahlgren.

Det är ingen trevlig bild som Feldt målar upp av sin mor eller av sin egen uppväxt. Feldt hävdar att det var svårt att etablera kontakt med modern, att hon ofta var antingen fysiskt eller mentalt frånvarande, att hon utsatte sina barn för kränkningar samt att hon tämligen hämningslöst utnyttjade belöningar och bestraffningar för att förmå barnen att bete sig som hon ville.

Läs en intervju med Feldt - här - , en recension av boken - här - samt lyssna till Fredrik Skavlans intervju med Feldt i fredags, i hans samtalsprogram i SVT - här!

Boken drabbar undertecknad som en mycket sorglig historia, från början till slut, på många olika plan.

Dels tycker jag att det är sorgligt att Feldt upplevde sin barn- och ungdom som plågsam och kränkande, och dels beklagligt att hon nu, vid mogen ålder, väljer att gräla med sin mor inför öppen ridå.

Sedan får jag, av det faktum att Wahlgren var gift sju gånger och fick nio (!) barn ihop med dessa olika män, vatten på min kvarn om följande slutsats som jag drog för länge sedan: Skaffa inte barn innan du, läsare, känner dig säker på din livskamrat, att vederbörande är beredd att stå dig bi under hela resan, från graviditet till vuxet barn!

Att bli ensam om att ta hand om ett barn (Wahlgren blev, i praktiken, ensam om att ta hand om nio) fungerar i praktiken som ett sabotage av en händelse (nyblivet föräldraskap) som, för dem som håller ihop, har alla förutsättningar att bli det mest glädjefyllda man kan få vara med om.

Ny humoristisk blogg om föräldraskapets glädjeämnen och vedermödor upptäckt

Tack vare tips "utifrån" har vi i Barnens Rätt just upptäckt denna blogg om rubricerat ämne, som förefaller att vara läsvärd, inte minst tack vare den humor som de två bloggarna hanterar sitt ämne med.

Undertecknad, som råkar vara man med småbarnsåren bakom sig, inser att det finns ett behov hos kvinnor att utbyta erfarenheter med varandra under hela resan, från graviditet till förlossning och bortom, ett behov som även vi män måste förstå så att vi kan ge våra kvinnor det stöd de behöver - såväl praktiskt som känslomässig - för att orka.

Här finns ett stort behov av att vi gammelfarsor, som gått igenom hela processen och - ofta för sent - dragit våra slutsatser, snackar med våra (svär)söner och hjälper dem lyckas bättre än vi själva gjorde!

Jag får ofta anledning att fundera på hur jag själv stöttade min kvinna när det begav sig, i vårt fall, men måste erkänna att jag är rädd för svaret ;-)

Odell vill att KD blir tydligare värdekonservativt

Vi i Barnens Rätt kan bara hålla med. Som vi skrivit många gånger som kommentarer till händelser "där ute", på denna webbplats, är vi övertygade om att KD:s stora chans ligger i att tydligare och modigare stå upp för värdekonservatismen och sluta trängas med alla socialliberala partier i den s k politiska mitten.

Där ute, på det värdekonservativa planavsnittet, väntar massor med väljare på att få något vettigt att rösta på, framför allt sedan Moderaterna övergav det och blev "Nya".

"Rimligt med lägre avgifter för mindre utnyttjande!"

KD:s familjepolitiska arbetsgrupp står på sig i sitt hävdande att högre föräldraavgifter för den kommunala barnomsorgen i kombination med ekonomisk uppmuntran till föräldrar att ta hand om sina småbarn själva, om de har möjlighet, i stället för att överlämna dem till förskolan, är ett bra sätt att höja kvaliteten i förskolan, trots den ursinniga kritik förslaget fått i media sedan det lanserades 14/12.

Det framgår av gruppens ordförandes replik i dagens nummer av Svenska Dagbladet - här.

I samband med vårt uppmärksammande av gruppens utspel - här - skrev vi att "förslaget [om lite högre föräldraavgifter samt lite hänsyn till utnyttjandegrad i debiteringen] känns hopplöst otillräckligt" som lösning på det politisk skapade problem som den kommunala barnomsorgen representerar.

Alla de aggressiva mothugg som förslaget fått i media sedan dess ger oss vatten på vår kvarn: KD måste spendera mer krut på att, för svenska folket samt landets journalister och politiker, beskriva vari det politiska problemet består. Innan folk fattar den saken kommer KD att även fortsättningsvis bemötas av samma ursinniga och på okunnighet grundade mothugg!

En väl fungerande representativ demokrati förutsätter politiskt kunniga väljare, företrädare och journalister. Men på åtminstone familjepolitikens område är svenskarna ett apfolk.

"Kristdemokraterna svartmålar förskolan!"

– Det förskolan behöver är fler förskollärare och ett tydligare pedagogiskt uppdrag, inte uppmuntran till föräldrarna att begränsa sina barns vistelse där, skriver Stockholms skolborgarråd, Lotta Edholm, i detta genmäle i dagens nummer av Svenska Dagbladet till KD:s familjepolitiska arbetsgrupp utspel i samma tidning 14/12, som vi uppmärksammade - här!

Vi, som länge varit förbryllade över hur det kan komma sig att ett parti som Folkpartiet, som säger sig vara liberalt (d v s medborgarfrihetligt), så målmedvetet försvarar den utpräglat socialistiska barnomsorgspolitik som Sverige är begåvat med, får av artikeln vatten på vår kvarn; partiet är på denna punkt kraftigt ideologiskt urspårat och vilsegånget.

Synd att så få av oss föreningsmedlemmar hann med att på SvD:s webb bemöta Edholms dumheter innan kommenteringsmöjligheterna stängdes av.

"Stämpelklockor i förskolan: fel lösning!"

Det hävdar två företrädare för Kommunalarbetarförbundet på debattplats i dagens nummer av Svenska Dagbladet - här - med anledning av KD:s familjepolitiska arbetsgrupps utspel i samma tidning för tre dagar sedan - här!

KD-gruppen föreslog att föräldraavgifterna i den kommunala barnomsorgen (hädanefter: KBN) ska höjas samt att hänsyn till spenderad tid i nämnda omsorg ska tas i debiteringen så att trycket på KBN-inrättningarna kan minska, så att de får mer resurser över per barn och så att kvaliteten i omsorgen kan höjas.

Men det vill inte Kommunals två företrädare. De vill i stället att föräldrarna ska "uppmuntras" till att förvärvsjobba ännu hårdare och längre än de redan gör så att KBN får råd att anställa fler och hålla öppet längre, måhända dygnet runt.

Det dräller av felaktiga antaganden och påståenden i artikeln, slutsatser som får författarna att dra tämligen vansinniga slutsatser. Det kanske mest grundläggande felet är att skribenterna uppenbarligen tror att KBN bidrar till högre välstånd och hög sysselsättning. Som vi skrivit till leda på många ställen på denna webbplats är det inte så! I stället gäller den motsatta effekten.

Synd att så få av oss föreningsmedlemmar han med att på SvD:s webb bemöta Edholms dumheter innan kommenteringsmöjligheterna stängdes av.

Sociobiologins utveckling som akademiskt ämne i Sverige

Sociobiologi är ett tämligen nytt akademiskt studieämne som försöker förklara djurens - och människans - beteenden, inte bara från sociala utgångspunkter utan också från darwinistiskt genetiska.

Kanske kan man säga att studieämnet föddes år 1975 ur biologen Edward O. Wilsons bok Sociobiology: The New Synthesis, men sedan dess har andra celebriteter som Richard Dawkins och Steven Pinker gjort mycket för att befästa ämnet som något som såväl akademiker, skolade i "konkurrerande" discipliner, som politiker måste ta på allvar.

Men i Sverige har ämnet haft svårt att vinna erkännande, inte bara inom den akademiska världen (eftersom det ingår i den mänskliga naturen att bekämpa inkräktare utifrån ;-), utan också i politiken (eftersom studier i ämnet obevekligen leder till slutsatsen att det finns gränser för hur mycket mänskliga beteenden kan modifieras med politisk-ekonomiska piskor och morötter), samt - numera - från genusteoretiskt håll (eftersom sociobiologin obevekligen leder till slutsatsen att det finns genetiska beteendeskillnader mellan män och kvinnor, något som genusteoretikerna förnekar).

Mer om ämnet, samt hur svårt det varit och förmodligen fortfarande är för ämnet att bli etablerat i Sverige, kan du läsa - här!

Vad har då sociobiologin med vår fråga, familjepolitiken, att göra? Jo, en av de mest fundamentala likheter mellan människan och djuren, som sociobiologerna finner, är hur vi alla, oavsett intelligensnivå, gör allt vi kan för att skydda och nära våra barn så att de överlever och blir framgångsrika vuxna. För att vi instinktivt ska agera så räcker det uppenbarligen med en hjärna av en mungbönas storlek; människans handbollsstora är, i detta avseende, ett övermått. (Det är alltså emot den mänskliga naturen, genetiskt sett, att lämna ifrån sig sitt lilla barn till främlingar för vård och fostran.)

Inte så konstigt, alltså, att sociobiologin i Sverige haft - och har - så svårt att bli erkänd.

"KD på väg att självmant förpassa sig ut i irrelevansens kyla"

Det kan sägas vara budskapet i denna ledarkrönika i dagens nummer av Expressen, föranledd av KD:s familjepolitiska arbetsgrupps utspel i gårdagens nummer av Svenska Dagbladet, i vilken gruppen propagerar för mer resurser per barn i den kommunala barnomsorgen (hädanefter: KBN) medelst dels högre föräldraavgifter och dels ekonomiska incitament för föräldrar att begränsa utnyttjandet av tjänsten vid möjlighet.

Detta förslag reagerar skribenten kraftigt och raljant mot, dels genom att påstå att föräldrarna vill ha sina barn på dagis och dels genom att protestera mot KD-gruppens påstående att föräldrarna skulle vara utsatta för kommunikativa påtryckningar från politiskt, barnpassningsindustriellt och massmedialt håll om att barn tas bättre om hand av industrins proffsiga experter än av deras amatörmässiga föräldrar.

Okunskap hos enskilda medborgare är inte så farligt; det brukar ordna upp sig efter hand. Men det är värre när okunniga medborgare får tillgång till riksräckande megafoner för att sprida sina irrläror med, samtidigt som megafonägaren gör vad vederbörande kan för att försvåra för andra att komma till tals i samma kanal med tillrättalägganden. (Prova med att kommentera artiklar på Expressens webbplats eller få in genmälen i tidningens debattavdelning så förstår du, läsare, vad jag menar.)

Är KD på väg att fega ur i barnomsorgsfrågan?

För att skapa ett incitament för föräldrarna att hålla sina småbarn hemma från förskolan, om de har möjlighet, och skapa förutsättningar för bättre omsorg om de barn som blir kvar i förskolan, vill KD:s familjepolitiska arbetsgrupp höja föräldraavgifterna men samtidigt sänka dem för de föräldrar som bara utnyttjar inrättningarna en del av tiden. Det framgår av denna debattartikel om saken, av gruppen, i dagens nummer av Svenska Dagbladet.

Förslaget känns hopplöst otillräckligt! Vi borde kunna enas, gruppen och vi, om att det politiska problemet med barnomsorgen - alltså det problem som pockar på en politisk lösning - består dels av vår nuvarande individuella inkomstbeskattning (som klämmer åt eninkomstfamiljer hårdare än tvåinkomstditon, i varje inkomstläge), dels av våra höga skattesatser (som, med berått mod, är satta så högt att det inte ska gå att försörja en normal familj på en enda normal inkomst) och dels av våra sanslöst höga skattesubventioner till den kommunala barnomsorgen (som gör att varken fattiga eller rika småbarnsföräldrar tycker sig ha råd att avstå från statens "generösa" barnomsorgserbjudande).

Om vi är överens om den problemdefinitionen blir det omöjligt att betrakta kd-gruppens lösningsskiss som varande i närheten av tillräcklighet.

"Vi vill sluta ljuga om att barnen har det bra"

Det är rubriken på denna debattartikel i dagens nummer av Göteborgs-Posten i vilken en föreståndare för en privat förskola avslöjar hur svårt det är för det slaget av inrättningar att, inom ramen för tillgängliga resurser, ge barnen en tillräckligt god omsorg. Hon bekräftar också, något som vi småbarnsföräldrar länge misstänkt, att det är meningslöst att, vid hämtandet på eftermiddagen, fråga hur dagen varit, eftersom personalen är instruerad att säga "bra", oavsett hur ens barn har haft det. Detta för att inte "i onödan" väcka föräldrarnas dåliga samvete.

Detta är tredje artikeln på kort tid (se t ex en föregående artikel - här), som vi uppfattat, på ungefär samma tema (att personalen i barnomsorgen inte hinner med barnen) skriven av folk som torde veta bättre än de flesta: folk som jobbar där.

Naturligtvis är artikeln en vädjan till våra förtroendevalda, de som bestämmer intäkterna till förskolorna, att ändra på taxestrukturerna och beloppen så att förskolorna får mer pengar att röra sig med. Men där håller vi i Barnens Rätt inte med. Bättre vore, inte minst samhällsekonomiskt och rättvisemässigt, om barnomsorgen utdebiterades till självkostnad till föräldrarna men där gjordes avdragbar mot inkomsterna i inkomstbeskattningen.

En sådan lösning skulle lätta på trycket på förskolan och skapa en närmast perfekt neutralitet från statens sida gentemot dagisomsorg å ena sidan och hemomsorg å den andra.

Norska staten slutar finansiera "genusforskningen"!

Norges Vetenskapsråd har kommit fram till att genusvetenskap, som ämnet lärs ut på landets universitet och som det forskas i, inte uppnår rimliga krav på vetenskaplighet, varför universitetsämnet blivit helt utan statlig delfinansiering inför nästa år.

Elaka tungor i landet antyder att beslutet har grund i sociologen och journalisten Harald Eias dokumentärserie om ämnet, under titeln Hjernevask (Hjärntvätt), som sändes i norsk TV under våren 2010, i vilken han, underfundigt och utan onödig elakhet, tämligen fullständigt berövar ämnet och dess utövare respektabilitet.

Men i Sverige får ämnet och dess utövare fortfarande statligt stöd. Nyligen beviljade det svenska Vetenskapsrådet ytterligare 67 miljoner för nästa år för genusvetenskaplig forskning.

Hur länge ska det behöva dröja innan det svenska Vetenskapsrådet kommer till en liknande slutsats?

Stora attitydförändringar i Ryssland efter sovjetimperiets fall

Under kommunismtiden uppvärderades förvärvsarbete och nedvärderades hemarbete. Arbetsplikt rådde för båda könen och få yrken kunde uteslutande innehas av män. Kvinnliga traktorister och kolchosarbetare användes flitigt i propagandan. En välutbyggd barnomsorg var en del av den kommunistiska idén, och barnafödande sågs som demografisk plikt mot staten och bidrog till att stärka kvinnors ställning.

Samtidigt var arbetet i hemmet problematiskt; helst skulle även familjeenheten luckras upp och i uppdraget att forma homo sovieticus, den nya sovjetmänniskan, var staten den bästa uppfostraren.

I det postkommunistiska Ryssland finns inte längre någon lag om arbetsplikt. I detta nya samhällsklimat har synen på könsroller gått tillbaka till den mer traditionella För att generalisera: för den postsovjetiska kvinnan spelar ofta yttre uttryck för könstillhörighet stor roll, såsom de höga klackarna och den perfekta sminkningen. Utbildning och karriär är självklarheter - tills hon gifter sig.

Det finns en stark samhällelig press på mannen att vara familjeförsörjare medan kvinnan har ett tydligt ansvar för hem och barn. Men det innebär inte att den ryska kvinnan av idag ska beskrivas som ett viljelöst offer – under de senaste tjugo årens omställning från tungt industrisamhälle är det kvinnorna som har haft det lättare att hitta alternativa försörjningssätt. I verkligheten uppbär kvinnor inte sällan hela ansvaret för familj, hem och försörjning.

Det är några nyckelformuleringar i denna krönika i dagens nummer av Sydsvenska Dagbladet, som våra två styrelseledamöter, Bo C och Krister Pettersson, för övrigt, kommenterat på tidningens webbplats.

Det är onekligen intressant att våra två företrädare reagerade så lika på artikeln: Byt ut "homo sovieticus" mot "homo suecicus" och du får en beskrivning av den svenska socialistiska familjepolitiken som, intressant nog, numera administreras och försvaras av en borgerlig, alltså av en förment icke-socialistisk, regering.

"Dagens förskola har blivit förvaring!"

Härom dagen - här - uppmärksammade vi en artikel skriven av en erfaren och engagerad förskollärare i trelleborgstrakten som slår larm om den sjunkande resurstilldelningen till förskolan och den kvalitetssänkning i verksamheten som följer i dess spår. Nu inkommer ytterligare ett par engagerade men bekymrade förskollärare, denna gång från göteborgstrakten - här - med ett liknande budskap.

Vi i Barnens Rätt tvivlar inte för ett ögonblick på sanningshalten i dessa "alarmisters" utsagor eller på deras ärliga och uppriktiga avsikt: att få möjlighet att ta hand om alla de småbarn som anförtros dem som de bör tagas om hand. Så naturligtvis är dessa debattartiklar, egentligen, riktade till deras respektive politiska översåtar som vädjanden om större resurstilldelning. Men vad skribenterna inte förefaller att inse är att det redan kostar drygt 15 000 kr i månaden att ta hand om ett barn på heltid i förskolan (räknat över 11 månader), en summa som folk utomlands inte tror kan vara sann och som svenska medborgare, såväl förskollärare som "vanliga" föräldrar, är lyckligt ovetande om.

Den höga kostnaden avslöjar - tyvärr för alla våra duktiga förskollärare och dagbarnvårdare - att den kommunala barnomsorgen, för majoriteten av föräldrar, inte är värd pengarna, att vi måste hitta en annan ekonomisk modell för hur tjänsten ska finansieras.

Här skulle vi kunna tjata ett varv till om vårt kortsiktiga lösningsförslag (en generell barnomsorgspeng som föräldrarna antingen kan stanna hemma för eller köpa barnomsorg för) eller vårt långsiktiga (familjebeskattning), men avstår för att inte trötta ut mer än nödvändigt ;-)

Hemmafruar, inte fullt så utfrysta som många av oss trott

Många av oss dagistvångskritiker har haft uppfattningen att hemmaföräldrar, utan inkomst i eget namn, blir tämligen utfrysta ur det svenska, skattefinansierade välfärdssamhället med avseende på såväl föräldrapenning som sjukpenning som pension. Men nu har vi, tack vare vår styrelsekollega Jenny Odälv, fått klart för oss att det inte är riktigt så illa som vi trott på just pensionsfronten.

Jenny kom nämligen fram till att Pensionsmyndigheten laborerar med ett begrepp som de kallar barnår, som ger pension upp till - minst - 75 procent av genomsnittsinkomsten i Sverige under de fyra första åren av barnets liv. Och som vi förstår saken får man tillgodogöra sig ytterligare fyra sådana pensionsår för varje efterföljande barn men att överlapp i fyraårsperioder reducerar den totala pensionsgrundande tiden i motsvarande mån.

Det pensionsgrundande beloppet blir en utfyllnad upp till den inkomst du hade året innan barnets födelse eller adoption. Det här sättet att räkna är förmånligt för dig som har en jämförelsevis hög inkomst och som går ner mycket i arbetstid.

Det pensionsgrundande beloppet blir en utfyllnad upp till en lön som motsvarar 75 procent av genomsnittsinkomsten i Sverige. Det här sättet att räkna är förmånligt för dig som har en jämförelsevis låg inkomst och som går ner mycket i arbetstid.

Det pensionsgrundande beloppet ger ett fast tillägg som motsvarar ett inkomstbasbelopp. Denna metod är oftast bra för dig som fortsätter att arbeta ungefär lika mycket som förut.

Under 2006 tjänar Anna 300 000 kronor. 2007 får Anna barn. Anna arbetar deltid mellan 2007 och 2009, och tjänar i genomsnitt 200 000 kronor varje år. Hennes pensionsrätt för barnår räknas fram som om hon tjänade lika mycket (300 000 kronor) som året innan hon fick barn (alternativ 1).

Under 2010 går Anna tillbaka till heltid, och hennes inkomst blir lika hög som 2006. Då räknas hennes pensionsrätt för det fjärde året fram som om hon tjänat in ett inkomstbasbelopp mer än hon faktiskt gjort (alternativ 3).

Resultatet blir att Anna kommer att få 350 kronor extra i pension varje månad tack vare pensionsrätten för barnår.

Från exemplet kommer jag fram till att "Anna", tack vare barnåren, gottskrives ytterligare (3 × (300000 - 200 000) = 300 000) enligt "Alternativ 1" och ett inkomstbasbelopp på ca 52 000 kr för det fjärde barnåret enligt "Alternativ 3", alltså sammanlagt 352 000 kr i pensionsgrundande inkomst utöver de inkomster hon faktiskt hade under de där fyra barnåren. Enligt myndighetens schabloner för livslängd efter 64-årsåldern, resulterar den fiktiva inkomsten i ytterligare 350 kr i månaden i pension - ovan på den pension som hennes faktiskt intjänade pengar under fyraårsperioden berättigar till: ca 895 kr/mån, alltså sammanlagt 1 245 kr/mån i pension.

Om vi i stället räknar på Alternativ 2, alltså en förälder som kanske inte hade någon inkomst alls innan hon fick barn, kommer jag fram till att den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten i Sverige år 2010 var 179 000 kr, att 75 procent av det = 134 250, samt att fyra sådana årsinkomster är = 537 000 kr.

Om vi då tillämpar samma proportionering mellan årsinkomster och månatligt pensionstillskott på Alternativ 2 som myndigheten själv gjorde i "Annas" fall, kommer vi fram till att Alternativ 2-föräldern kan påräkna en pension från nämnda myndighet för dessa fyra barnår på ca 530 kr i månaden.

Jag blir snudd på vansinnig över hur vår riksdag, regering och våra myndigheter krånglar till livet för oss medborgare. Vissa bidrag är oberoende av den egna inkomsten (t ex barnbidraget), andra är omvänt proportionella mot den (t ex bostadsbidraget) medan ytterligare andra är proportionella mot inkomsten (t ex sjukersättningen, föräldrapenningen och pensionen. Lika vansinnig blir jag över de godtyckliga (?) skillnaderna i förmåner som drabbar folk, beroende t ex på om du får barn först och påbörjar den s k "karriären" efteråt, eller om du gör tvärt om.

Vårt skattefinansierade välfärdssystem måste förenklas, kanske till att endast omfatta det brukar kallas "grundtrygghet", lika för alla, alltså ett system som ser till att folk inte svälter ihjäl, överlåtande till medborgarna själva att skaffa sig de socialförsäkringar de vill ha utöver den nivån, eller att, medelst egna besparingar, bli sina egna "försäkringsbolag"!

Men jag noterar av Jennys reaktion att hon fick ett besked från myndigheten som överraskade positivt, så i hennes fall är det bara att gratulera.

Vågar vi föräldrar lita på att förskolan uppfostrar våra barn som vi vill?

Det är uppenbart att Fagerströms egna svar är: "Nej, jag vågar inte lita på förskolan!".

Det är också uppenbart att vi, i Mises-institutet och i Fagerström personligen, har starka sympatisörer för vår kritiska hållning till det rådande "dagistvånget". Trevligt var det onekligen också att notera att skribenten knyter an till, och därmed bygger vidare på, vår ordförandes inlägg på samma plats 11-09-15, d v s - här.

Förskolepersonalen hinner inte med barnen

Det framgår av denna åsiktsartikel i dagens nummer av Trelleborgs Allehanda, skriven av en uppenbarligen erfaren och ambitiös personalmedlem.

Den arbetssituation som skribenten beskriver låter bedrövlig; såväl barnen som personalen måste fara illa. Vi i denna förening får vatten på vår kvarn; trots att vi satsar ca 150 000 kronor om året per barn i förskolan räcker uppenbarligen inte de summorna till för att ge barnen ett gott omhändertagande och personalen en god arbetssituation. Det är en annan bekräftelse på vad vi länge hävdat med hjälp av andra argument: den kommunala barnomsorgen är inte samhällsekonomiskt lönsam!

Men samtidigt känns det viktigt att påpeka att det inte är personalen som vi kritiserar utan politiken som upprätthåller "dagistvånget".

"Släkten är inte värst!"

Den svenska välfärdsstaten som bär socialdemokratisk prägel hade som grundläggande idé att familjen inte längre ska behövas, att folk skulle befrias från allehanda beroenden av andra, men vad de aldrig talade högt om var att dessa beroenden ersattes med ett beroende av staten och kommunen där man bor.

Om det skriver SvD:s ledarskribent Maria Ludvigsson insiktsfullt och tankeväckande i dagens nummer av hennes tidning - här!

En utmärkt artikel! Den torde fungera väl som en grundläggande lektion i statskunskap och peka ut de grundläggande skillnaderna mellan vänster och höger i politiken, kunskap som varje väljare behöver för att kunna rösta på vettiga grunder i våra politiska val.

Kvoteringsivern avslöjar ett för stort självförtroende

När svenska folket, i opinionsundersökningar, får frågan om de är för eller emot kvotering av föräldraledigheten mellan mamman och pappan, svarar en förkrossande majoritet av respondenterna alltid "emot!". Men likt förb--t återuppväcks förslaget om kvotering gång på gång av folkets politiska företrädare i riksdagen och regeringen, trots att vi enligt, grundlag, ska ha en representativ demokrati, alltså en där valda företrädare för folket försvarar folkets värderingar och ställningstaganden i de beslutande politiska församlingarna, inte försöker pådyvla dem politiska lösningar som de inte vill ha.

Vi i denna förening nickar instämmande till skribenten, Peter Santessons, resonemang.

"Småbarn som överlämnas till dagis drabbas av panik!"

Det - och mer - säger professor emerita i histologi vid Göteborgs Universitet och författare till boken "Könet sitter i hjärnan" till Ruben Agnarsson - här - på tämligen nystartade tidningen Inblick.

Bra sagt, professorn - och psykologen Caroline Elfors, som också intervjuas i artikeln. Sämre betyg ger vi skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (fp), vars svar på förskolans problem (stora barngrupper, för få personal, separationsångest, för de små barnen, aggressivare beteende och risk för allehanda psykiska och beteenderelaterade problem runt puberteten) är ännu större skattefinansierade satsningar på det som fungerar så dåligt.

"Upphöj barnkonventionen till svensk lag!"

Den åsikten ger en man vid namn Bo Bjerleus uttryck för i dagens nummer av Barometern - här - huvudsakligen med argumentet att han inte vill att barn ska betraktas som bihang till sina föräldrar utan att de ska utrustas med liknande eller samma rättigheter som deras föräldrar har.

Den åsikten bemötte Haro-medlemmen Karin Yngman några dagar senare i samma tidning - här - med motargumentet att Konventionen, med sina tämligen allmänt hållna formuleringar, inte är lämplig som lagtext samt att, om så skedde skulle, den utnyttjas politiskt för att ytterligare försvaga familjens och föräldrar redan svaga ställning i Sverige.

Hemmafruar - långt ifrån cocktails och sportbilar

Roland Poirier Martinsson, som till vardags arbetar på den borgerliga tankesmedjan Timbro men ofta skriver ledarkrönikor i Svenska Dagbladet har gjort ett gästspel i Borås Tidning med denna tänkvärda betraktelse med anledning av Familjeliv.se:s nyligen publicerade undersökning som avslöjade att hälften av landets kvinnor i fertil ålder skulle kunna tänka sig att bli hemmafruar.

Som bekant har den undersökningen avfärdats av de flesta som besitter politiskt makt i Sverige, bland annat med argument som går ut på att kvinnorna inte förstår sitt eget bästa och att detta bästa för dem är att förvärvsjobba så länge och så mycket som möjligt.

Det är uppenbart från artikeln att Martinsson är ordentligt uppretad av denna förmyndarattityd och den nedvärdering av Sveriges kvinnor som den avslöjar.

Vi i denna förening håller med Martinsson och gläds åt den draghjälp vi ofta får från hans håll.

Mp inbjuder till rådslag om folks livs- och arbetsvillkor

Vi har just blivit varse att Miljöpartiet inbjuder såväl medlemmar som andra att delta i ett meningsutbyte de kallar "Makten över tiden". Projektet har som grundresurs denna webbplats, där man finner en avsiktsförklaring, bakgrundsmaterial, en blogg, där man kan framföra sina åsikter, samt en enkät (i ett antal versioner).

Initiativet är imponerande, inte minst som exempel på hur man kan använda webben som sammanhållande kraft i ett projekt och erbjuda mer användbart än bara läsmaterial.

Jag har själv just svarat på deras enkät - och fann att Mp är inne på ett helt annat spår än vi i Barnens Rätt är, med våra idéer om en generell barnomsorgspeng till alla småbarn och - ännu bättre: Familjebeskattning.

Mp är i stället inne på att medelst ännu mer detaljerad lagstiftning än vi redan har, tvinga arbetsgivare att låta folk jobba mer om de så vill - och hindra arbetsgivare att kräva mer av sina anställda än de är villiga att tillhandahålla, o s v, o s v. Ja, du ser själv hur de är på väg att trassla in benen i kalsongerna!

Enkäten säger förmodligen en hel del om hur tankegångarna går i hela Riksdagen, alltså inte bara i den miljöpartistiska gruppen.

Jag fann det svårt och alltför jobbigt att svara på de flesta av ja-/nej- samt fleralternativfrågorna men utnyttjade desto mer möjligheten att kommentera. Min uppmaning till Mp blev att puffa för Familjebeskattning med avdragsmöjligheter för försörjningsbörda och barnomsorgskostnader, kombinerat med ett avskaffande av dagens skattesubventioner till den kommunala barnomsorgen som nästan universell lösning på de problem som rådslaget tar sikte på.

"Meningen med livet är att leverera in skatt till staten!"

Det förefaller vara budskapet i denna ledare i dagens nummer av Nerikes Allehanda, i vilken skribenten, i förbifarten, som vore det en självklarhet, påstår att såväl den kommunala barnomsorgen som motsvarande äldreomsorg skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma företeelser, alltså utan bevisning!

Till saken hör att tidningen, som så många andra tidningar i landet, påstår sig vara "oberoende liberal", alltså borgerligt orienterad och därmed kritisk till socialismen. Men om man hävdar (det behöver inte sägas uttryckligen, det räcker med avslöjande antydningar) att meningen med livet är att leverera in maximalt med skatt till staten så att nämnda stat får råd att ta hand om våra nära och kära i början och slutet av sina liv, då är man, fanimej, inte liberal, då är man socialist!

Intressant seminarium igår om svensk familjepolitik

Igår genomförde vår systerorganisation, Haro, sitt seminarium om rubricerad sak på Högloftet på Skansen i Stockholm

Anne-Claire de Liedekerke, president för MMM Europe, presenterade en stor europeisk mamma-undersökning som, i likhet med andra studier, visar att vad mödrar vill, t ex med avseende på balansen mellan hemmatillvaro och förvärvsarbete, varierar starkt under livets olika faser.

I början, när barnen är späda, vill de flesta (som vi alla - egentligen - vet) stanna hemma på heltid, men ju större barnen blir, desto mindre hemma vill de vara och desto mer vill de förvärvsarbeta.

Åhörarna kunde lätt konstatera att dessa önskemål stämmer dåligt med den politik som Europas mödrar utsätts för, en som går ut på att de ska förvärvsjobba och ta hand om sina småbarn - samtidigt.

Professor emerita Lea Pulkkinen från Jyväskylä Universitet i Finland redogjorde för slutsatserna i sin doktorsavhandling om barns utveckling, som hon genomförde för decennier sedan, men som hon, av intresse, följt upp longitudinellt. Den visar att familjens funktion, alltså relationerna inom familjen, mellan mamman och pappan samt mellan föräldrarna och barnen, är avgörande för barnens psykosociala utveckling, och att familjens socio-ekonomiska ställning i samhället, tvärtemot vad många tror, betyder väldigt mycket mindre.

Dr Gordon Neufeld, utvecklingspsykolog från Kanada, uppehöll sig vid grundläggande psykologiska och sociala behov som barn måste få uppfyllda för att de ska utvecklas väl (t ex möjlighet till kravlös vila, fantasifull lek och utlopp för besvikelser). Vidare hävdade han att föräldrarna är bäst lämpade för att tillhandahålla de förutsättningarna (underförstått att förskolepersonal och lärare har klart sämre förutsättningar att så göra).

Hans föredrag utmynnade i en vädjan till Sveriges politiska ledning (som lyste med sin frånvaro) att ändra den förda familjepolitiken i antydd riktning, alltså att uppmuntra till familjebildning och sammanhållning i familjerna i stället för att uppmuntra till motsatsen: familjesplittring samt världsrekord i mödrars förvärvsarbete och deras barns dagistid.

Dr Catherine Hakim, sociolog från London School of Economics, redogjorde för sin uppsats Feminist Myths and Magic Medicine, i vilken hon visar att svensk jämställdhetspolitik inte alls uppnår de av landets politiska ledning uppsatta målen med avseende på avgörande faktorer som kvinnors förvärvsfrekvens, deras löner och deras karriärmöjligheter, men att det förefaller att vara omöjligt att få dem som bestämmer att erkänna dessa obestridliga empiriska fakta.

En stor FN-studie visar, exempelvis, att Sverige har störst jobbsegregation av alla jämförbara OECD-länder, och att lönegapet mellan kvinnor och män ligger på genomsnittet i EU. Dessa studier får dock nästan inget utrymme alls i svensk debatt.

Seminariet samlade psykologer, pedagoger, politiker och föräldrar, både från Sverige och andra länder, men antalet dignitära politiker och journalister var nära noll, trots att inbjudningar hade utgått vitt och brett. Detta, att inte bara våra högsta politiker, oavsett placering på höger-vänster-skalan, utan också medias folk inte vill uppmärksamma initiativ som ifrågasätter "dagistvånget" upphör aldrig att förvåna.

"Den svenska förskolan: ett misslyckande!"

Det är rubriken på Haro:s Caroline Elfors upplägg på Newsmill - här - med anledning av Expressens ledarkrönikör, Isobel Hadley-Kemptz:s artikel i sin tidning 5/11 om hur bra skattefinansierad barnomsorg och utbildning är för underbemedlade barn när det gäller att avancera ekonomiskt och socialt. Vi uppmärksammade den artikeln - här!

Elfors sågar Hadley-Kemptz:s artikel tämligen fullständigt med väl underbyggda argument så missa inte Elfors mothugg!

Visst vann väl Elfors den debatten och det med hjälp endast av en bråkdel av alla de argument som finns för mer föräldramakt och mer barnomsorg hemma i stället för statsmakt och dagistvång.

Miljöpartiet vill ha en tredelad föräldraförsäkring

Det framgår av denna debattartikel i dagens nummer av Aftonbladet, skriven av två uppenbarligen tungt vägande talespersoner för partiet, Gunvor G Ericson och Martin Oscarsson.

Notera också gärna mängden mothugg som skribenterna fått bland kommentarerna. Det är ju ändå en aning trösterikt.

Ska äldre syskon vara i förskolan eller hemma när nästa barn kommer?

Det diskuterades i lokalradioprogrammet Lasso från P4 Jönköping, i vilket Haros familjepolitiske expert, Jonas Himmelstrand, intervjuades och väl underbyggde sin slutsats att de bör vara hemma hos morsan eller farsan.

Himmelstrand gjorde mycket bra ifrån sig, men visst skulle man kunna säga mer om man bara kom på det i "stridens hetta". Så till exempel tyckte jag nog att det inte hade varit fel om Himmelstrand kraftigare hade lugnat skyldtyngda dagisföräldrar med att det inte är deras fel att politiken ser ut som den gör utan att fingret ska pekas mot våra förtroendevalda i regeringen med argument liknande de i denna debattartikel. Men, som sagt, Himmelstrands insats var mycket bra!

Genusvansinnet tränger ned i åldrarna

Denna förenings styrelseledamot, Krister Pettersson, som bor i Malmö, har retat upp sig på Djupadals Förskola i staden, som tillämpar ett medvetet genustänkande i verksamheten - och på journalisterna som rapporterar om saken (t ex - här).

Detta tänkande yttrar sig i att pojkar ska bemötas lite mer flickaktigt och flickor lite mer pojkaktigt samt att typiska pojklekar och pojkleksaker respektive typiska flicklekar och flickleksaker undviks till förmån för lekar och leksaker som både pojkar och flickor gillar.

Han befarar att barnen blir utsatta för omvänd genusindoktrinering, att föräldrarnas åsikter om hur deras barn ska tas om hand åsidosätts, samt att behandlingen strider mot Europakonventionen om Mänskliga Rättigheter.

Naturligtvis är det svårt att kategoriskt uttala sig om vilket slag av beteendepåverkan barnen utsätts för på Djupadals Förskola utan att man inspekterar stället och då över flera veckor, men visst är Petterssons farhåga värd att tas på allvar och visst tar föräldrarna stora risker när de låter sina barns personligheter formas av utomstående som, enligt svensk lag, inte har ansvaret för resultatet.

Rapporteringen - och frågeställningen - påminner osökt om förskolorna Tittmyran och Björntomten i Gävle som lär ha varit först i landet med att införa genuspedagogik i verksamheten så tidigt som i mitten av 1990-talet. Läs mer om erfarenheterna därifrån, t ex - här!

"Dagis kan öka den sociala rörligheten!"

Det tror Expressens krönikör, Isobel Hadley-Kemptz och förklarar hur hon tänker i denna ledarkrönika i dagens nummer av tidningen.

Hennes tes är att skattefinansierad barnomsorg och utbildning, d v s brett tillgänglig sådan, kan ge mindre bemedlade barn möjligheter till ekonomiskt och socialt avancemang som de annars hade saknat (och det har hon, naturligtvis, rätt i) men hon underlåter att nämna att en sådan politik har kostnader på andra plan av samhällsbygget (t ex vad gäller medborgerlig frihet, allmänt välstånd och sysselsättning).

Hadley-Kemptz, som så många andra politiska agitatorer, har en tendens att enbart nämna den rekommenderade politikens positiva konsekvenser men omsorgsfullt dölja dess negativa. I det privata näringslivet är sådant beteende olagligt och bestraffas som bedrägeri. Synd att något liknande begrepp inte existerar i politiken eller bland våra tidningars åsiktsutprånglare.

Vem som helst kan drabbas, när som helst!

Rubriken uttrycker min reaktion efter att ha sett SVT:s Uppdrag Granskning i förrgår kväll, som handlade om ett par i Sandviken som på lösa, för att inte säga obefintliga grunder fick sina två döttrar tvångsomhändertagna av Socialen för påstådda sexuella övergrepp.

Programmet är mer gripande och omskakande än den värsta hollywoodproduktion, eftersom den är dokumentär till sin natur, inte fiktion.

Den fråga som programmet väcker: hur ändamålsenlig är egentligen lagstiftningen och praxis som ligger till grund för tvångsomhändertagande av barn?, diskuterades i SVT:s program Debatt igår kväll men där kom man, som vanligt, inte fram till några tydliga slutsatser.

Visst är det viktigt att vi medborgare, på något sätt, hjälps åt så att barn i icke fungerande familjer skyddas och räddas, men det är också viktigt att vi inte skapar ett angiverisamhälle av östtysk modell där alla spionerar på alla andra och där angivarna belönas av Staten för sina insatser att avslöja icke politiskt korrekt agerande medborgare.

Vad beror den ökande utbredningen av ADHD hos unga på?

Igår kväll handlade TV4:s Kvällsöppet till stor del om att allt fler personer, oftast barn, diagnostiseras som drabbade av ADHD, vad det kan bero på samt om psykiatrin tar hand om dessa drabbade på ett ändamålsenligt sätt.

Undertecknad tittade och satt och väntade på att någon medverkande skulle säga det uppenbara: att vistelse på dagis för barn som har anlag för ADHD är det sämsta man kan utsätta dem för, men inte ett knyst sades om den saken!

Sex tusen dagisbarn skadas allvarligt varje år

Under årens lopp har vi, på denna webbplats, rapporterat om enskilda fall av barn som gjort sig gruvligt illa i förskolan, som avvikit för att smita hem till den mor eller far de förgäves hoppas ska finnas hemma, eller som personalen helt enkelt tappat bort under utflykter. Nu kan vi rapportera att enligt Skolverket skadas ca 6 000 förskolebarn om året så allvarligt att de måste uppsöka närmaste sjukhus för akut "reparation" och vård. Det betyder 27 förskolebarn per arbetsdag!

Ett av de senaste, mer skrämmande, fallen handlar om lille femårige Valentino på Bifrosts förskola i Mölndal som spetsades under hakan på staketet runt förskolan när han försökte klättra över för att hämta sin papperssvala som hade hamnat utanför. Läs mer om det otäcka tillbudet - här!

Man ryser när man läser om sådana saker. Och själv kan jag inte låta bli att reflektera över de olika förväntningar som gäller på föräldrar och deras ställföreträdare: förskolepersonalen. Om en förälder har så dålig uppsikt att barnet gör sig allvarligt illa, är det väl risk för att man hamnar i domstol och att barnet tvångsomhändertas, medan toleransen är oändligt mycket större gentemot förskolepersonalen; de har ju så många barn att ta hand om.

"Sund revolt mot politiskt förtryck"

Vi har tidigare - här - och - här - uppmärksammat utomordentligt bra bidrag till vår kamp i form av debattartiklar samförfattade av prof. Annica Dahlström och ekonom Christian Ekström, publicerade i Göteborgs-Posten.

Nu har de två slagit till igen med denna debattartikel i samma tidning, i vilken skribenterna hakar på Familjeliv.se:s nyligen presenterade undersökning som visar att hälften av Sveriges kvinnor i åldersintervallet 18-44 år gärna hade blivit hemmafruar om de bara hade haft råd och menar att det faktum att de inte tycker sig ha råd är resultatet av politiska övergrepp mot befolkningen som inte hör hemma i ett medborgarfritt samhälle.

Vi i denna förening är lyriska över de tvås tydliggörande av problemets natur och ska försöka att ställa upp med eldunderstöd så gott vi orkar. Det känns som om det nu gäller att hålla rörelsen framåt igång!

"Hemmamammor förtjänar respekt!"

Det, ungefär, är rubriken på Anna Ekströms krönika i dagens nummer av Expressen, som du kan läsa - här!

Vi i denna förening tackar Ekström för god draghjälp men tycker nog att hon, lite för snabbt, snubblar över påståenden, i slutet av artikeln, som inte är begripliga för den normale läsaren.

T ex skulle vi vilja veta hur hon definierar "samhället" (om hon med det begreppet avser summan av de privata och offentliga sektorerna eller om hon bara avser den offentliga) samt hur Riksdagens Utredningstjänst räknat.

Vidare är vi förbryllade över hennes påstående att "om kvinnorna på 1920-talet hade ställt krav motsvarande arbetarklassens skulle yrkesmammorna ha blivit löntagare".

Vi tycker nog att kvinnorna har ställt de kraven med påföljd att 90 procent av Sveriges kvinnor i fertil ålder och bortom just blivit löntagare i syfte att befria dem från beroende av sina män men att i stället göra dem beroende av Staten.

Vi ska försöka få Ekströms förtydliganden till dessa våra förbryllelser och hoppas kunna återkomma.

"Kvinnor kan välja själva!"

Det är rubriken på KD-medlemmen Paula von Essens debattartikel på Newsmill - här - med anledning av Familjeliv.se:s väl uppmärksammade rapport igår - här - om att hälften av Sveriges kvinnor skulle vilja bli hemmafruar om de bara hade haft råd.

Som man kan ana av rubriken ovan är von Essen mäkta irriterad över att så många förståsigpåare som kommenterat undersökningen i media har försökt avfärda resultatet med argument som går ut på att kvinnor inte vet sitt eget bästa.

Hälften av Sveriges kvinnor vill bli hemmafruar

Det har sajten Familjeliv.se kommit fram till i denna stora undersökning bland platsens besökare. Nästan 10 000 kvinnor svarade, vilket torde göra undersökningen till en av de största i sitt slag någonsin i Sverige.

Det visade sig att bland mammor i åldersintervallet 18-29 ville 53 procent hoppa ur det ekorrhjul som de tycker att förvärvsjobb är, medan "endast" 40 procent av de svarande i åldersintervallet 30-44 ville det. Intressant var också att endast två procent av de svarande faktiskt var hemmafruar.

Vilket himla liv det blev! Vänsterfeministerna drog ut som en man och försökte mota Olle i grind, antingen genom att ifrågasätta undersökningens kvalitet eller genom att hävda att de stackars svarande kvinnorna inte förstår sitt eget bästa.

SVT uppmärksammade saken på sin webbplats så här och Aftonbladet nästan på samma sätt: så här. I båda fallen fick genusforskaren Catrin Lundström kommentera saken och framför hypotesen att de svarande kvinnorna låtit sig förföras av TV-serier som Hollywoodfruar. Även vår statsminister, i ett intervjuinslag i SVT:s Aktuellt på kvällen (19-26 minuter in i sändningen) var inne på samma spår (att kvinnorna låtit sig förföras) samt att de inte förstår sitt eget bästa.

Även vår förenings styrelseledamot, Krister Petterssons dotter, Jenny, mamma till två tämligen små barn, fick komma till tals i media (i gratistidningen City Malmö) Vad hon hade att säga framgår av sidan 2 av denna bläddertidning på webben.

För undertecknad är kritiken mot dessa hemlängtande mammor plågsam att lyssna till, eftersom ingen deltagare är i närheten av att poängtera hur långt staten har gått för att beröva hemmaföräldrarna ekonomiska möjligheter att vara hemma några år när barnen är små. Jag var också full av protester under statsministerns utläggning i SVT:s Aktuellt tidigare under kvällen om att den s k "välfärden" kräver att även kvinnorna kämpar på där ute i förvärvslivet och bidrar med sina skatter.

Som vi i denna förening skrivit så många gånger, nu senast här, är de svenska hemmaföräldrarnas värdelöshet och den kommunala barnomsorgens samhällsekonomiska lönsamhet synvillor som skapats politiskt med största avsikt för att få medborgarna att agera som vår politiska elit vill.

Nya förskolan: en buss?

Vi vet att bussar börjat utnyttjas som förskoleavdelningar i kommuner som Vårby utanför Stockholm, samt i Borlänge och Uppsala. Vi vet också att idén diskuterats i Malmö (men inser nu att vi inte vet hur det gick där). Nu har också undertecknads hemkommun, Västerås, blivit intresserade av idén, att döma av denna artikel i regionens lokaltidning, Vestmanlands Läns Tidning (VLT).

Artikeln har kommenterats på tidningens webbplats av vår förenings ordförande, Pettersson, men att döma av de övriga kommentarerna där skriver han för blinda ögon.

Erfarenheten påminner om vikten av att få folk att se problemet innan man, över huvud taget, börjar prata om lösningar. Det var så Pettersson tänkte när han skrev och prånglade ut denna artikel i media.

Förskolor utrustar sina barn med GPS-sändare

För att se till att förskolebarnen inte försvinner för långt bort, utrustar förskolor i Borlänge, Gävle, Rättvik och Älvdalen "sina" barn med särskilda västar, försedda med GPS-sändare kostande ca 1000 kr styck.

Som ingenjör är jag, minsann, inte emot att modern teknik kommer till god användning, men den här nyheten gör mig ändå lätt bedrövad. Jag ser framför min inre syn en liten parvel som försöker hitta hem, i förhoppning om att han där kommer att hitta sin morsa eller farsa. Men innan han ens kommer halvvägs, går larmet i daghemsbyggnaden, varefter några personalmedlemmar rycker ut för att återbörda rymlingen till "barnfarmen" där han ska tas om hand av främlingar. Tankarna går till det vi skrev - här!

"Svensk jämställdhet - en livsfara för kvinnor!"

Det är rubriken på Elise Claesons senaste alster, denna gång i Aftonbladet - här! Hennes budskap är att den statligt drivna familjepolitiken, som kännetecknas av krav på kvinnor att förvärvsarbeta mer, även under småbarnsåren, så att de blir ekonomiskt oberoende av sina män, är förödande för kvinnors hälsa och välbefinnande.

Naturligtvis blev det ett himla liv. Bland annat lade sig FI:s talesperson Gudrun Schyman i debatten med detta genmäle, som kanske kan sägas förespråka ännu mer av den politik som Claeson påstår att kvinnorna mår så dåligt av, och denna mitt-emellan-kommentar från Lisa Magnusson, som ser likheter i Claesons och Schymans symtombeskrivningar men missar att Claeson och Schyman drar olika slutsatser om problemets orsaker och därför också förespråkar helt olika lösningar.

Det är onekligen synd att varken Schyman eller Magnusson förefaller att vara beredda att acceptera faktum: att män och kvinnor är biologiskt olika och att dessa olikheter får konsekvenser på en mängd andra plan (beteendemässigt, intressemässigt, socialt, ekonomiskt och karriärmässigt).

Resultaten av dessa fundamentala olikheter vill Schyman och Magnusson att Staten utnyttjar sin unika tvångsmakt att för att jämna ut, medan Claesson vill att kvinnor ska få ingå i politiskt erkända familjer, som jämnar ut olikheterna internt, utan att de behöver bli politiska frågeställningar.

Schyman och Magnusson förstår uppenbarligen inte vilket totalitärt mardrömssamhälle vi skulle få om de fick sin vilja igenom. Många frihetligt sinnade hävdar att vi redan fått detta mardrömssamhälle.

En publicistisk framgång att rapportera om

Denna förenings ordförande, Bo C Pettersson, fick för sig att vanligt folk "där ute" ännu inte fattat vari det politiskt skapade problemet med barnomsorgen består, trots fyrtio år av upplysning från protestorganisationer som Familjekampanjen, Haro, Hemmaföräldrar & vår egen organisation, Barnens Rätt, varför han skrev denna debattartikel och, i ett anfall av hybris, försökte prångla ut den till de stora rikstäckande tidningarna Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Men behöver vi skriva att de försöken bemöttes med omedelbara tvärstopp; samtliga dessa tidningars debattredaktioner svarade snabbt att de inte kunde bereda plats för den.

Så då gjorde han tvärt om och försökte med små publicistiska organ som tidningen Världen Idag och DSM, samt webbplatserna Tradition & Fason och Ludvig von Mises-Institutet i Sverige och där blev det helt andra reaktioner; de uppvisade stort intresse för saken.

Så nu har vi glädjen att rapportera att artikeln, utöver publiceringen på vår egen webbplats (också i den engelska avdelningen), också publicerats här, här, här och här.

Och Pettersson hälsar att han avser att få ut artikeln i fler mediala organ än så, t ex på Newsmill och i mellanstora regionala tidningar.

Artikeln bäddar för fortsättning som behandlar övriga aspekter av frågan och då inte minst hur de politiska lösningarna på det politiskt skapade problemet bör se ut. I den fortsättningen hoppas vi på hjälp från dig, högt uppskattade läsare.

Två pappamånader räcker för Folkpartiet

En av de frågor som behandlades på Folkpartiets just avslutade Landsmöte i Karlstad var huruvida partiet ska sälla sig till de mer vänsterorienterade partierna och kräva en hårdare kvotering av föräldraledigheten mellan moderna och fadern. Efter en tämligen lång debatt enades mötet om att inte kräva någon förändring på denna punkt, d v s mötet bekräftade den rådande ordningen med två pappamånader som en lämplig nivå på statlig beteendestyrning av föräldrarna.

Bland dem som puffade för mer kvotering märktes EU-minister Birgitta Ohlsson samt ungdomsförbundets ordförande, Fredrik Malm. I det andra lägret, som alltså vann omröstningen, fanns Karin Melin, som var rädd för att en kvotering skulle ge partiet en debatt om statens roll som skulle skada partiet, samt Heidi Berg, som hävdade att kvotering innebär en omyndigförklaring av föräldrarna som inte är förenlig med partiets socialliberala värderingar.

Vi i Barnens Rätt tackar Melin och Berg för bra argument för sin sak samt gratulerar till att mötet tog "rätt" beslut.

Sydsvenskan önskar KD dit pepparn växer

KD behövs för att alla med mörkblå värderingar ska hitta hem. För att de som motsätter sig samkönade äktenskap och rätten att skaffa barn också i familjer som inte består av mamma–pappa–barn, de som vill skärpa abortlagstiftningen, de som vill bekämpa den kulturradikala kritiken av kristendomen och på allvar hävdar att familjen lever farligt också ska ha en politisk hemvist.

Det är slutklämmen i Sydsvenskans politiska chefredaktör, Heidi Avellans krönika i dagens nummer av sin tidning, ett alster som dryper av försåtliga elakheter riktade mot KD. Läs artikeln - här!

Själv tycker jag inte att det är det minsta konstigt att vi har ett parti i Sverige som är lite mer kulturkonservativt än de andra och som värnar lite mer om vårt kristna arv än de andra och förundras storligen över att Avellan blir så upprörd över den saken. Tycker hon inte att vi har tillräckligt med partier i den socialliberala s k "mitten" där Folkpartiet alltid befunnit sig men där de numera fått sällskap av såväl Sossarna som de "Nya" Moderaterna?

Sverige behöver ett kulturkonservativt parti och vi i denna förening hoppas att KD kommer att våga ta den delen av den politiska spelplanen i besittning, inte minst för våra barns skull.

Sluta trakassera hemmaföräldrar för det värdefulla jobb de gör!

Heja på artikelförfattaren! Här har du, inte bara en enskild person utan en hel förening, bestående av tusentals medlemmar, som håller med dig! Men vi vill att du inser att det - ekonomiskt sett - främst är skattesubventionerna till den kommunala barnomsorgen, som får hemarbete att se värdelöst ut. Vi vill alltså att du inser att det är vår höga individbeskattning i kombination med våra kraftiga skattesubventioner till kommunal barnomsorg som får hemmaföräldrar att - falskeligen - se värdelösa ut.

KD får mothugg från alla håll

För ett par dagar sedan - här - uppmärksammade vi KD-ledaren, Göran Hägglunds utspel i Svenska Dagbladet om att partiet utsett en arbetsgrupp som ska ta fram bättre förslag till familjepolitiska lösningar än det vårdnadsbidrag och den barnomsorgspeng som Alliansen hittills infört.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Här - anklagar allianskamraten, Björn Dahlén, Hägglund och hans parti för att bluffa och räkna fel och - här - varnar vår jämställdhetsminister, Nyamko Sabuni tidningens läsare för att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla, medan partiets ungdomsförbunds ordförande, Aron Modig - här - rycker ut till sin partiledares försvar med, som vi ser det, goda argument.

Vi i denna förening är politiskt och religiöst obundna i den meningen att vi inte tar emot några bidrag från andra än föreningens medlemmar. Men den obundenheten innebär naturligtvis inte att vi saknar åsikter om hur den s k "familjepolitiken" bör utformas, vilket innebär att vi önskar Hägglund, hans parti, Modig och hans ungdomsförbund lycka till i kampen för en mer familjevänlig s k "familjepolitik".

"Svenskarna tror på kärleken!"

Det är rubriken på en artikel i dagens nummer av Dagens Nyheter, i vilken tidningen redovisar resultatet av en opinionsundersökning som visar att åtta av tio respondenter tror att en kärleksrelation kan vara livet ut, samt att hälften av dem tycker att folk skiljer sig alltför lättvindigt.

Så himla trevligt! Resultaten påminner undertecknad om de "filosofiska" diskussioner jag hade med mina två döttrar när de kom ut på andra sidan av deras jobbiga puberteter, om vad kärlek är (& kan vara) och om hur man ska förhålla sig till det motsatta könet.

Vår enighet om att äktenskap kan funka och att kärleken är värd att ta risker för, gladde mig då & gladde mig senare, när de båda blev lyckligt gifta med jättefina unga män som jag godkänner (ha ha ;-) till 110 procent!

KD tänker ta ett nytt krafttag i familjepolitiken

Det framgår av denna artikel, skriven av KD:s ledare, Göran Hägglund, i dagens nummer av Svenska Dagbladet.

Visst är det bra att KD tänker tuffa till sig på familjepolitikens område men det är illavarslande att partiet, uppenbarligen inte vågar föreslå ett avskaffande av dagissubventionerna till förmån för en generell barnomsorgspeng, lika för alla, eller familjebeskattning med avdragsrätt i inkomstbeskattningen för inköpt barnomsorg.

Vi ska absolut försöka få komma på besök i partiledningens boning i Stockholm för att ge dem de argument de uppenbarligen behöver för att våga lite mer.

På väg att bli med i sydkoreansk TV

Ja, jag inser att rubriken låter som en skröna, men det är faktiskt sant; ett sydkoreanskt TV-team har just besökt Sverige för att bekanta sig med vårt lands utomlands så berömda familjepolitiska lösningar och kontaktade då oss för att få en annan bild av nämnda politik än den som Skolverket, Utbildningsdepartementet, Socialdepartementet och kommunerna serverar. Det var vår webbplats engelskspråkiga avdelning som gjorde att teamet hittade oss. Det är onekligen tämligen intressant att vi har läsare så långt bort som i Sydkorea.

Så igår hälsade teamet på hos en mamma i stockholmstrakten som är hemma med sin tvååring i stället för att förvärvsjobba och jag lät mig intervjuas om vad vi tycker är fel med den svenska familjepolitiken och vad som bör göras åt den.

Det var en trevlig övning på alla sätt; vädret var jättefint och jag fann teamets medlemmar varande hur sympatiska som helst, även om vi naturligtvis hade vissa språkproblem att kämpa med.

Det känns bra att vi i föreningen gjort vad vi kunnat för att måla en annan bild av svensk familjepolitik än den som utlänningar regelmässigt presenteras av våra politiska företrädare. Så om Sydkorea slår in på en mer familjevänlig väg än Sverige gjort på området kommer nog vår anvisade hemmafru och jag att ta åt oss äran för det (ha ha ;-)

"Nätets makt skrämmer opinionsbildarna!"

Det är rubriken på Ingrid Kampås utmärkta och tänkvärda debattartikel, upplagd på Newsmill - här - i vilken hon framför hypotesen att skälet till att etablerade medias ledarskribenter och debattredaktörer vill utestänga anonyma kommentatorer från sina respektive organs webbplatser är att de vill behålla debattämnesformuleringsprevilegiet för sig själva, d v s: de ogillar att vanligt folk får komma till tals och stöka till deras världsbild.

Vi i Barnens Rätt befinner oss, som vanligt, någonstans mitt emellan. Å ena sidan ogillar vi att våra etablerade medias debattredaktörer avfärdar massor av folk som har kloka saker att säga enbart på grund av deras anonymitet, å den andra ogillar vi att många kommentatorer gömmer sig bakom allehanda, icke spårbara, pseudonymer.

Här tycker vi nog att denna förenings företrädare är föredömen, ett påstående som förhoppningsvis bekräftas av föreningens ordförandes inhopp i diverse debatter, som alla, mer eller mindre, har med familjepolitik att göra.

Måste staten ta i hårdare för att få folk att agera mer jämställt?

Den frågan debatterades i TV4:s Kvällsöppet igår (ca 11 minuter in i programmet) och som vanligt hade man lyckats få tag i ungefär lika många som tycker "ja" som tycker "nej".

Efter en stunds lyssnande fick man klart för sig att ja-sägarna vill ha hjälp av staten i sina personliga livssituationer för att själva slippa förhandla fram bra lösningar med sina partners; de tycker att det skulle bli så mycket enklare om staten bestämde hur det ska vara, trots att de rimligtvis också måste vara medvetna om det mycket höga pris i form av frihetsförluster som svenska folket i så fall skulle tvingas betala.

Men nej-sidan skötte sig utmärkt; undertecknad utnämner den som vinnare av debatten.

Synd att ingen av debattörerna var i närheten av att lyfta fram Sveriges individuella inkomstbeskattnings och våra progressiva skatteskalors roller i jämställdhetsdebatten, att det är de två faktorerna som tvingar pappor och mammor att kämpa mot varandra om socialförsäkringspoängen. Synd att ingen var i närheten av att lansera gemensam familjebeskattning som lösning på problemet. Med en sådan beskattning skulle den tröttsamma jämställdhetsdebatten tvärdö och antalet skilsmässor kraftigt minska.

"Tvångsdelad föräldraförsäkring, ett dödsdömt elitprojekt!"

Det är rubriken på chefen för tankesmedjan Timbros VD, Marcus Uvells debattartikel på Newsmill - här - i vilken han hakar på Centerpartiets jämstäldhetsgrupps försöksballong om 50/50-kvotering av föräldraledigheten för en dryg månad sedan, ett utspel som vi uppmärksammade - här!

Ett intressant faktum som Uvell bygger sin sågning av nämnda förslag på är att enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning är inte mindre än 93 procent (!) av Centerns sympatisörer emot en sådan kvotering. Mot den bakgrunden blir det svårt att låta bli att spekulera om de motiv som förslagsgruppen kan ha för sitt uppenbarligen uselt förankrade utspel.

Vi i Barnens Rätt tackar Uvell för god draghjälp för vår goda sak: mer föräldramakt och mindre politisk makt över hur män, kvinnor och barn ska leva sina liv i familjerna!

"Kvinnor som prioriterar familjen provocerar feminister"

Det är rubriken på Maria von Schantz senaste artikel på Newsmill - här - med anledning av sex- och samlevnads-"experten" Katarina Janouchs artikel på samma webbplats för någon vecka sedan, som vi uppmärksammade - här.

Vilken lättnad att det finns kvinnor som von Schantz, att inte alla tänker som Janouch, som inte drar sig för att utnyttja statens unika tvångsmakt för att tvinga sin livsstil på alla andra medborgare.

Jag känner mig säker på att om Januch och hennes meningsfränder verkligen finge sin politiska vilja igenom till fullo, skulle t o m de upptäcka att livet i Sverige blivit tämligen outhärdligt totalitärt - och därefter bittert ångra sig..

Mobbning av våra barn: ett gissel!

Många av oss föräldrar har erfarenhet av mobbning av våra barn i förskolan och den "riktiga" skolan. Minnena av dessa ondskefulla attacker mot mina egna "guldklimpar" väcker rysningar av obehag. Så skönt att barnen nu är mer vuxna, så att de bättre kan försvara sig mot elaka påhopp - och att de själva blivit tillräckligt mogna för att avstå från att själva mobba!

Just mobbning är ämnet för denna nyhetsartikel i dagens nummer av Dagens Nyheter, varav framgår att problemet är utbrett, att alltför många barn får sin barndom, som borde vara lycklig och bekymmersfri, förvandlad till ett helvete!

Det stora skälet till mobbing, som jag ser det, är att barnen numera, från späd ålder, av statlig politik, tvingas in i stora kollektiv med många jämnåriga och få vuxna, en miljö som inte lyckas bekämpa den grymhet som många barn bär på innan den ursprungliga självupptagenheten - som har med överlevnadsinstinkt att göra - släppt så pass att de börjar intressera sig också för andra människor.

Några fler vuxna i barn- och ungdomsgrupperna skulle betyda mycket i förebyggande syfte, men tillräckligt många vuxna, finansierade över skattsedeln, kommer vi nog aldrig att få råd med.

Att mobbning fortfarande förekommer i oförminskad omfattning efter all denna tid av storskalig barnomsorg och dito grundutbildning, trots en strid ström av utprovade antimobbningsprogram, är en bekräftelse på att denna modell för omhändertagande av barn, som pådyvlats medborgarna från den politiska överheten, inte fungerar.

Sjukfrånvaron, som barnomsorgen förorsakar, kostar miljarder

Av artikeln får man klart för sig att endast ca 12 procent av 1-6-åringarna var inskrivna i den kommunala barnomsorgen i början (år 1972) medan 90 procent av ungarna är det numera.

En annan intressant uppgift, som man däremot inte får från ovan uppmärksammade artikel men väl härifrån, är att förskolebarn är drygt sex gånger fler dagar sjuka per år än hemmabarn.

Vidare påminner frågeställningen mig om sociolog Patricia Morgans undersökning av den svenska barnomsorgens effekter (som vi uppmärksammade - här), där Morgan kommer fram till att jobbfrånvaron för föräldrar med barn i den kommunala barnomsorgen, på grund av föräldraledighet, egen sjukdom eller barnens, är ca 33 procent av den nominella arbetstiden.

En bild av vår förenings styrelseledamot: Linda Gällentoft

Norrbottens-Kuriren har hälsat på hos vår förenings kassör, Linda Gällentoft i Kalix, och skrivit denna artikel om henne, hennes liv, familj och hennes tankar om hur livet ska levas.

Notera att artikeln innehåller en videosnutt, som du läsare av dessa rader absolut inte bör missa!

Undertecknad, som har döttrar i Lindas ålder, blir varm inombords av att läsa artikeln och kolla videon. Henne hade jag oxå gärna varit farsa till, om jag säger så! Heja på, Linda, du tänker - och gör - rätt!

"Hemmafruar sviker sina medsystrar!"

Det är innebörden i denna åsiktsartikel, skriven av sex- och samlevnads-"experten" Katerina Janouch, upplagd på Newsmill.

Bedrövlig läsning! Jag tycker nog att det är tvärt om, att Janouch utgör ett hot mot det kvinnliga släktet eftersom hon så tydligt inte drar sig för att utnyttja statens unika tvångsmakt för att, med ekonomiska och juridiska styrmedel, förmå kvinnorna att bete sig mer som män och män mer som kvinnor.

Jag säger det ännu en gång: hur män och kvinnor, "där ute", delar upp förvärvs- och hemmasysslorna mellan sig har varken staten eller Janouch med att göra!

– Att vara gift är att revoltera mot elitfeminismen…

…skriver vår högt uppskattade medkämpe sedan många år tillbaka, Elise Claeson, på Newsmill - här - som en replik på Lisa Magnussons upplägg på samma plats ett par dagar tidigare - här - där Magnusson utmålar äktenskapet som själslig död för kvinnor, alltså en samlevnadsform som kvinnor, till varje pris, måste undvika.

Återigen får vi, i denna förening, anledning att ge Claesson högsta betyg för hennes bidrag till vår sak. Inte minst gäller det hennes problembeskrivning: hur staten, d v s våra förtroendevalda, i våra riksdagar och regeringar, valt ut det sämsta ur socialismen, liberalismen och feminismen för att skapa ett samhälle som står i konflikt med den mänskliga naturen.

"Fler leverantörer av barnomsorgstjänster behövs!"

Det är budskapet i denna debattartikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet, skriven av en M-märkt politiker i Nacka kommun samt en talesperson för Sveriges Fristående Förskolor.

Den artikeln har denna förenings ordförande, Bo C Pettersson kommenterat i anslutning till artikeln med följande:

Skälet till att fler förskoleplatser behövs är - i huvudsak - de kraftiga skattesubventioner som idag går direkt till den kommunala barnomsorgen, som driver upp efterfrågan på platser till en konstlat hög nivå.

Därför vore en bättre lösning att tjänsten utdebiterades till den självkostnad som råkar vara norm för offentligt producerade tjänster, i kombination med att barnomsorgskostnader blev avdragbara mot föräldrarnas inkomster i inkomstbeskattningen.

Då skulle efterfrågan falla till den samhällsekonomiskt sett rätta nivån, varvid svenska folket skulle bli rikare och fler föräldrar upptäcka att de har råd att själva ta hand om sina barn de första viktiga, personlighetsdanande, åren.

Centerns Anna-Karin Hatt: en socialist i liberal förklädnad?

Centerns partiledarkandidat, Anna-Karin Hatt förespråkar - här - högre jämställdhetsbonus, att vårdnadsbidraget avskaffas samt att kommunerna åläggs att erbjuda barnomsorg också på obekväm arbetstid.

Därmed avslöjar hon att hon tycker att det är okej att använda skattebetalarnas egna pengar för att manipulera föräldrarnas beteenden i politisk korrekt riktning samt göra det ännu svårare för föräldrarna än det redan är att själva ta hand om sina barn när de är små. Och därmed avslöjar hon också att hon är mer socialistisk i sitt tänkande än liberal, varför vi härmed uppmanar henne att gå med i Socialdemokraterna i stället för att hänga kvar i Centern.

Centern har gått vilse i det liberala landskapet

Undertecknad som i kommentarer sedan dess fördömt gruppens utspel som stående i strid mot de grundvärderingar som Centern åtminstone hittills bekänt sig till, känner sig härmed lite mer bekräftad och lite lugnare. Det finns uppenbarligen några fler där ute som tycker som vi i Barnens Rätt.

Centerns jämställdhetsgrupp står på sig

I söndags - här - uppmärksammade vi Centerns jämställdhetsgrupps utspel att föräldraledigheten bör "individualiseras", som "kvotering" brukar kallas av dem som vill smyga in tvånget bakvägen, utan att föräldrarna i tid inser vad som är på väg att hända.

Sedan dess har gruppen fått många mothugg, vara några har uppmärksammats nedan.

Men som man kan förvänta sig backar gruppen inte så lätt från sitt förslag utan har återkommit med en "slutreplik" - här - som går ut på att den liberalism som Centern är anhängare till i första hand värnar om individen, inte familjen, och att detta synsätt leder fram till slutsatsen att staten bör utnyttja sin maktposition så att ledighetsuttaget blir jämt mellan föräldrarna.

Resonemanget är snudd på obegripligt i ett ideologiskt perspektiv. Än värre blir det när man också tar hänsyn till att Sveriges småbarnsföräldrar, i opinionsundersökning efter opinionsundersökning, sagt sig vilja bestämma uttaget av föräldraledigheten själva, med minsta möjliga statliga inblandning.

Man blir onekligen skrämd av att folk som säger sig vara liberaler så uppenbart missförstår vad - framför allt den klassiska - liberalismen innebär.

Centerpartistisk idétorka om föräldraledigheten

– Centerpartiets jämställdhetsgrupp förefaller att ha fastnat i en föråldrad och socialistisk idé om att enda sättet att få män & kvinnor att förvärvsarbeta lika mycket, tjäna lika mycket och dela på hemmasysslorna lika mycket är att kvotera föräldraledigheten rakt av, skriver två folkpartister på debattplats i dagens nummer av Svenska Dagbladet - här - med anledning av denna debattartikel från centerpartistiskt håll

– Ganska bra, säger vi i denna förening, men helt nöjd får man ju, som bekant, sällan vara. De två skribenterna är inne på att använda andra, "mjukare" politiska metoder för att förmå Sveriges föräldrar att bete sig mer politiskt korrekt och det oroar, eftersom vi tycker att staten inte har med att göra hur män och kvinnor i småbarnsfamiljerna delar upp sysslorna mellan sig.

Det oroar också att deras parti, Folkpartiet, historiskt sett, varit tillskyndare till den socialistiska familjepolitik vi numera är begåvade med, varför vi är skeptiska till att vi, när det kommer till kritan, kan påräkna draghjälp från det hållet.

– C ska inte begränsa föräldrarnas valfrihet…

…skriver Centerpartiets partiledarkandidat, Annie Lööf (tidigare: Johansson) i dagens nummer av Aftonbladet - här - med anledning av att hennes eget partis jämställdhetsgrupp, för ett par dagar sedan, gick ut i media, bl a - här - med förslaget att föräldraledigheten bör kvoteras lika mellan de två föräldrarna.

Vi tackar Lööf för denna sansade röst, som onekligen dämpar den oro som hennes partikollegor väckte hos oss för ett par dagar sedan men helt lugna blir vi absolut inte. Så t ex är Lööf själv inne på att det är politiskt OK att, på ett mildare sätt, manipulera föräldrarnas beteenden, t ex med hjälp av allehanda jämställdhetsbonusar eller differentierade dagpenningar i föräldraledigheten.

Där håller vi i Barnens Rätt inte med Lööf. Vi hävdar att om vi är överens om att statligt tvång gentemot medborgarna är förkastligt borde vi också kunna vara överens om att tvångets mildare form: statliga beteenderelaterade belöningar och bestraffningar också är förkastliga, men det är vi uppenbarligen icke.

"Barnens behov ska styra föräldraförsäkringen!"

Det är rubriken på denna debattartikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet, skriven av Kd:s taleskvinna på det familjepolitiska området: Emma Henriksson, i vilken hon protesterar mot de fyra centerpartister som dagen innan, d v s - här - propagerade för att föräldraledigheten borde delas rakt av mellan mamman och pappan för, jämställdhetens skull.

Visst är det trevligt att få eldunderstöd i vår fråga, men ett visst mått av oro finns ändå kvar eftersom Henrikssons svar antyder att det finns många aspekter av frågan som hon och hennes parti ännu inte greppat, t ex den utsträckning till vilken staten med sin tvångsmakt framkallar de normer som Henriksson i nästa varv ifrågasätter, samt hur samhällsekonomiskt svindyr rundgången av skattepengar på det sociala området (där familjepolitiken ingår) är!

Dubbelt så många självmordsförsök bland unga kvinnor idag som för 15 år sedan!

Det konstaterandet är utgångspunkten för överläkare Herman Holms artikel om saken i dagens nummer av Sydsvenska Dagbladet, i vilken han uppmanar samhället utanför psykvården att uppmärksamma problemet så att belastningen på nämnda vård kan minska.

Som vanligt är inte heller denna artikelförfattare i närheten av att identifiera det dagissamhälle som vi lever i, och dess åtföljande brist på känslomässig anknytning mellan barn och föräldrar, som en bidragande orsak till problemet.

Det är lätt att bli trött inför alla dessa påminnelser om hur stor vår upplysningsuppgift i barnomsorgsfrågan, gentemot allmänheten, är.

"Föräldraledigheten bör kvoteras!"

Det är budskapet i denna debattartikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet i vilken fyra prominenta centerpartister propagerar för en 50/50-kvotering av föräldraledigheten mellan mamman och pappan, i värsta socialistiska stil.

Artiklar som denna får läsare som undertecknad att inse hur svaga de ideologiska grundvärderingarna är i våra riksdagspartier (möjligen med undantag för Vänsterpartiet som, i varje läge, vill att staten ska styra och ställa med allt). I Centerpartiets fall är ett vacklande mellan höger och vänster i politiken ett historiskt faktum, men under Maud Olofssons ledning har partiet onekligen stått mer till höger, medan ovan uppmärksammade artikel påminner om att vänsterfalangen i partiet finns kvar och kanske t o m är stark.

"Kvinnor måste förvärvsjobba mer!"

Det är budskapet i denna debattartikel i dagens nummer av Sydsvenska Dagbladet, skriven av två framstående folkpartister, vari de hotar med en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen om inte föräldrarna börjar bete sig mer politiskt korrekt än hittills.

Man tar sig för pannan när man hör sådana förslag - för att inte säga hot - komma från förment liberalt håll!

Har dessa våra folkpartister helt tappat bort sin ideologiska kompass? (Frågan är retorisk; sorgligt nog vet jag redan svaret :-(

"Staten bör tvinga kommunerna att införa Nattis!"

Det är innebörden i denna debattartikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet, skriven av Miljöpartiets taleskvinna i familjepolitiska frågor: Helen Öberg.

Jag var på vippen att hoppa över artikeln för uppmärksammande här, som varande en tämligen privat och därmed tämligen ointressant åsikt, tills jag upptäckte att Öberg är sitt partis familjepolitiska taleskvinna, varför vi nog inte kan avfärda artikelns budskap så lättvindigt som jag trodde; den motsvarar tydligen partiets syn på rollfördelningen mellan staten, kommunerna & medborgarna d v s att staten ska bestämma & kommunerna & medborgarna, medelst lagstiftning, tvingas dansa efter statens pipa.

Därmed framstår det som klart att Mp tillhör det socialistiska blocket i svensk politik.

Den svenska abortverksamheten: en storindustri

Hur många vet att ca 37 000 foster aborteras i Sverige varje år, alltså ca 140 per arbetsdag, alltså ungefär vart fjärde foster? Den uppgiften kan sägas vara utgångspunkten för Carin Stenströms artikel i DSM nr 4, 2011 om saken (som du också kan läsa - här), i vilken hon ger en historisk tillbakablick på den svenska abortdebatten med tillhörande lagstiftning samt jämför med hur man sett - och ser - på aborter i andra länder.

Aborter är kanske inte denna förenings viktigaste fråga men det beror ju på att vi bestämt oss för att i första hand satsa vårt begränsade krut på galenskaperna på barnomsorgens område än på att abortfrågan skulle vara ointressant. Stenströms bidrag till abortdebatten (i den mån det finns en sådan) är definitivt intressant så missa inte den!

"Arbetslinjen förutsätter barnomsorg även på natten!" (2)

Det är budskapet i denna debattartikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet, skriven av Moderatkvinnan Saila Quicklund i vilken hon propagerar för att landets ny-moderata kommunpolitiker ska gå före i inrättandet av kommunal barnomsorg också på natten.

Denna förenings ordförande, Bo C Pettersson, har lagt upp ett antal kommentarer i anslutning till artikeln på Nätet i syfte att vederlägga de värsta missförstånden om hur "generös, snäll & vänlig" den kommunala barnomsorgen är i praktiken.

"Arbetslinjen förutsätter barnomsorg även på natten!"

Det är budskapet i denna ledare i dagens nummer av Aftonbladet, i vilken skribenten, som rubriken antyder, puffar för att kommunerna bör införa barnomsorgsinrättningar som är öppna på natten. Vidare påstår skribenten, utan antydan till bevis, att den samhällsekonomiska vinsten av vår befintliga barnomsorgspolitik skulle vara "enorm" samt att den kritik som framfördes då systemet infördes numera skulle ha tystnat.

Båda dessa påståenden är falska, som ett antal kommentatorer på webben framfört, bland dem denna förenings två "pettersöner": Krister och Bo C.

Det är tröttsamt att läsa detta slag av åsiktsartiklar, inte minst påståendet att kritiken skulle ha tystnat. Den är minst lika intensiv idag som den var i början av 70-talet då dagistvånget infördes av våra dåvarande socialister, med ivrigt stöd av våra liberaler (!) Folkpartiet.

World Movement of Mothers klar med sin sammanställning!

I slutet av januari i fjol - här - bad vi denna webbplats besökande mammor delta i en undersökning som rubricerad organisation just påbörjat om hur livet ser ut för Europas mammor, vilka problem de brottas med och vilka lösningar de vill se. Undersökningen är nu genomförd och resultaten sammanställda i denna skrift i svensk version.

Tilläggas bör kanske att denna förening består av lika många män som kvinnor, så det är, minsann, inte bara mammor som tycker på antytt sätt; deras män står - självklart - på sina kvinnors sida!

Hur länge till ska vi svenska och europeiska barn, mödrar och fäder behöva vänta på att politiken anpassas till våra behov och önskemål?

Fp i Stockholm vill tillsätta en kommunal barnombudsman…

…som ska tillvarata omhändertagna barns och ungdomars intressen. Det framgår av denna debattartikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet.

Det är ingen tvekan om att omhändertagna barn kan behöva bra rättsombud, men det kan också föräldrar som berövats sina barn. Och hur säker kan man vara på att denne ombudsman kommer att agera med tillräcklig självständighet gentemot de kollegor i socialförvaltningen som, i praktiken, agerar åklagare, alltså som föräldrarnas motpart, i barnomhändertagandemål?

"Föräldrar behöver inga förmyndare!"

Det är rubriken på denna utmärkta debattartikel i dagens utgåva av tidningen Dagen, skriven av Kd:s förre partiledare, numera EU-parlamentariker för samma parti: Alf Svensson. I artikeln kritiserar han sina borgerliga kollegor i den svenska riksdagen för att, just på barnomsorgens område, bedriva en icke-borgerlig politik som står i strid mot dessa kollegors värderingar på andra politiska områden.

Undertecknad blev glad av att läsa Svenssons artikel. Han tog orden ur munnen på mig. Tilläggas kan, kanske, synpunkten att om Sveriges väljare inte kan betros att fatta vettiga beslut om vilken barnomsorg som är bäst för deras barn (den hypotes som ligger till grund för den förda barnomsorgspolitiken), hur kan de då betros att välja politiska företrädare vart fjärde år? I så fall är det dags att avskaffa vår representativa demokrati och i stället införa totalitär "expertokrati", eller något liknande.

Ska förskolebarn konfronteras med vuxnas frågor? (2)

För några dagar sedan: här, uppmärksammade vi två småbarnsföräldrar i Uppsalas protest mot att förskolepersonalen utsatte deras barn för existentiella frågor som de två skribenterna inte tyckte att deras barn var mogna för.

Nu har de två fått svar från en utredare hos Diskrimineringsombudsmannen (DO) - här - varav framgår att förskolorna, enligt en regeringsförordning om likabehandlingsarbete, är skyldiga att hålla regelbundna samtal med barnen i syfte att undvika diskriminering, trakasserier och kränkande behandling, där förövarna kan vara såväl personalen själv som kamraterna.

Vidare framgår att förordningen föreskriver att samtalsmetoderna gentemot barnen ska vara anpassade till barnens ålder, ett krav som personalen i det aktuella fallet uppenbarligen bröt mot.

Som en sekundär varseblivning i det aktuella fallet får undertecknad klart för sig, ytterligare en fara (fotnot) med vår storskaliga barnomsorg: risken att våra små barn, som vi föräldrar med förtröstan överlämnar i andras vård, drabbas av just diskriminering, trakasserier och kränkande behandling, samt att denna risk ökar med gruppstorleken och antalet barn per personal.

Fotnot: Jag har länge varit medveten om (1) hur samhällsekonomiskt vansinnig den kommunala barnomsorgen är, (2) hur den strider mot folkviljan, (3) hur bakteriologiskt sjuka den gör barnen, (4) hur den stressar upp barnen, (5) hur den gör många barn aggressiva, (6) hur den bidrar till försvagade föräldrainstinkter, (7) hur den bidrar till psykologiska problem hos våra ungdomar under puberteten samt (8) hur politiken strider mot stadfästa mänskliga rättigheter. Nu har jag alltså blivit varse ytterligare en skrämmande nackdel, en 9:nde!

Ska förskolebarn konfronteras med vuxnas frågor?

Den frågeställningen infinner sig när man läser denna debattartikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet, skriven av två småbarnsföräldrar i uppsalatrakten vars förskolebarn utfrågats om deras syn på manligt kontra kvinnligt, homosexualitet, etnicitet och religiositet.

Som du läsare förmodligen anar, tycker vi i denna förening att förskolebarn inte är mogna för det slaget av frågor.

Undertecknad kan sträcka sig så långt som att det är OK att förskolepersonalen lär ungarna att vara "snälla" & toleranta mot alla andra barn, men hur de ska förhålla sig till så känsliga saker som genus, homosexualitet, etnicitet och religiositet vill jag, som förälder, ha första tjing på som instruktör, och bland det första jag då tar ställning till är det skede i barnens liv då det kan vara lämpligt att ta upp de frågorna till diskussion.

Det inträffade väcker minnet av ett liknande övergrepp år 2005, som uppmärksammades - här!

Ska t o m Kd vika ned sig i barnomsorgsfrågan?

Det frågar sig ledarskribenten på Nya Wermlandstidningen, med illa dold oro, i denna utmärkta ledare i dagens nummer av tidningen.

Ja, vad mer kan vi i denna förening tillägga, utöver att vi, till fullo, sympatiserar med ledarskribenten i hans (?) resonemang och farhågor!

"Familjen är viktig för svenska folket!"

Det hävdar Världen Idags chefredaktör, Lukas Berggren, på ledarplats i dagens nummer av sin tidning - här - och hänvisar till ett par intressanta undersökningar som stöd för sin slutsats.

Denna förenings ordförande, Bo C Pettersson har varit framme och kommenterat på tidningens webbplats, i understödjande syfte. Hoppas att fler likatänkande kommer till undsättning.

"Varför skiljer vi barn och föräldrar åt?"

Det frågar sig Ellinor Petersen i detta upplägg på Newsmill och luftar där en mängd tänkbara förklaringar till varför staten går så långt som den gör för att se till att småbarnen är i förskolan och föräldrarna på betalda jobb.

Undertecknad noterar med tacksamhet att minst två medlemmar av denna förening lagt sig i debatten i, för artikelförfattaren, stödjande syfte.

"Staten styr oss medborgare med hot om våld!"

Det är budskapet i denna artikel på Newsmill, skriven av Joakim Fagerström, ordförande för Ludwig vion Mieses-institutet i Sverige, där han tar den förda barnomsorgspolitiken som ett exempel på hur staten styr medborgarna på ett sätt som inte hör hemma i ett medborgarfritt samhälle.

Vi i redaktionen för denna webbplats är normalt försiktiga med att vidga barnomsorgsfrågan till att handla mer om politisk-filosofiska principer än om "dagistvånget" specifikt, av rädsla för att vår fråga då kommer att komma bort i hanteringen, men denna gång gör vi ett undantag, inte minst på grund av författarens val av exempel på otillbörligt statligt tvång.

Räcker arbetslinjen?

Det var rubriken på en paneldebatt igår, i Almedalen, i Kristdemokraternas regi, mellan KD:s Joakim Pettersson, KDU:s Aron Modig, tidningen Barometerns ledarskribent Alice Teodorescu, Haro:s Madeleine Wallin samt Svenskt Näringslivs Stefan Fölster.

Att döma av tidningen Kristdemokratens rapport från debatten var deltagarna tämligen överens om att livet inte bara består av förvärvsarbete utan har många andra värden, som också måste få utrymme. Kanske var de också - någorlunda - överens om att våra traditionella, ekonomiska, mått på välstånd: BNP och sysselsättning, är tämligen otillfredsställande eftersom de får hemarbetet, falskeligen, att se tämligen värdelöst ut.

Synd att jag själv inte fick vara med i debatten! I så fall hade jag påpekat att det i huvudsak är de enorma skattesubventionerna till det som förr betraktades som hemarbete (matlagning, omsorg, tvätt och städning), som får hemarbete på dessa områden att, falskeligen, se värdelöst ut.

Tag t ex barnomsorgen som belysande exempel; enligt Skolverkets egen statistik kostar det drygt 14 000 kr i månaden att ta hand om ett barn på heltid i förskolan, men föräldraavgiften för denna tjänst är bara en dryg tusenlapp. En förälder som tar hand om 1-2 barn hemma får alltså lätt för sig att hennes (?) insats, på det området, bara är värt ett par tusenlappar i månaden, medan det verkliga värdet är 14 - 28 tusen, enbart för denna del!

Tro nu bara inte att denna synvilla är ett oskyldigt olycksfall i det politiska arbetet. Den är skapad med största politiska avsikt för att utrota hemmaföräldrarna, kosta vad det kosta vill, samhällsekonomiskt och medborgarfrihetligt!

"Utveckla vårdnadsbidraget till en föräldralön (3)

Det är verkligen roligt att notera att vår föreningsmedlem, André Jute, är så igång som han är för att upplysa folk om den politiskt skapade orättvisan i barnomsorgen (se tidigare insatser - här - & - här )!

Nu har han gjort en tredje insats - här - där han skjuter in sig på den ofta hörda invändningen mot varje form av ekonomisk lättnad riktad till hemmaföräldrar under småbarnsåren: att de fungerar som kvinnofällor.

Bra gjort Juthé! Jag noterar att du fått eldunderstöd för artikeln från ett antal av denna förenings medlemmar, men det är också nedslående att det finns så många läsare som uppenbarligen inte ens ser problemet. Det är nog där man ska lägga det mesta krutet (alltså på att förklara vari problemet består, innan man över huvud taget inlåter sig på lösningsskisser).

Senaste nytt